Att identifiera skelettdelar utan en riktig storleksjämförelse är svårt, men med ledning av de olika löven i bild drar vi slutsatsen att de här skelettdelarna en gång bör ha tillhört ett rådjur. Bilden är tagen av Rebecka Blomberg.
Vilket djur är detta?
Det är svårt att avgöra utan en ordentlig storleksreferens, men med ledning av de olika löven på marken, är min bedömning att skelettdelen är åtminstone 60-70 centimeter lång, kanske längre givet att bilden inte ser ut att vara tagen rakt ovanifrån. Jag tror därför att rådjur är det mest sannolika svaret. Det du ser till vänster i bild är bäckenet, där lårbenet lossnat så att höftledsgropen är blottad.
Havsörn, Haliaeetus albicilla, är Sveriges största fågel med ett vingspann på imponerande 250 centimeter. Den svävar karakteristiskt med breda vingar, kort stjärt, och långsamma vingslag. Den kan faktiskt vara ganska lik en gam. Därtill äter havsörnen gärna kadaver. Just denna egenhet visade sig vara viktig för att främja havsörnen i Sverige, när den var på väg att utrotas på grund av miljögifterna DDT och PCB. Men dessa egenskaper till trots, är havsörnen inte en gam i förklädnad. Släktskapet till olika slags gamar är mycket avlägset och ligger långt tillbaka i tiden. Bilden tagen av Yathin S Krishnappa.
I en större dagstidning förekommer återkommande ”folkbildande” kåserier om olika fåglar. Varje gång havsörn berörs skriver kåsören att arten inte är en riktig örn utan typ av gam, utan att ge någon sorts vetenskapligt stöd till utsagan. Det stör mig väldigt mycket för resten av tidningens innehåll uppfattar jag som väldigt vederhäftigt och trovärdigt. Jag kan tyvärr inte tillräckligt mycket om systematik för att reda ut det hela. Kan ni hjälpa till?
Nej, en havsörn är inte en gam under täckmantel utan en helt annan fågel. Släktskapet mellan havsörnar och olika gamar är mycket avlägset, och ligger långt tillbaka i tiden. Kanske kunde det tänkas att kåsören beskriver havsörnen som en gam med bildlig ansats, eftersom den svävar högt med breda vingar och långsamma vingslag, och gärna äter av döda djur? Det är rent beteendemässiga egenskaper den delar med flera olika gamar. Havsörnen jagar dock också aktivt, såväl fåglar som gäss, skarvar, och sjöfågel, och den kan även ta fisk.
Det kan vara roligt att känna till att våra två örnar – havsörn och kungsörn – inte är särskilt nära släkt med varandra. Havsörnens närmaste släkting är vithövdad havsörn (”bald eagle”) som finns i Nordamerika och är USAs nationalfågel. Kungsörnen hör istället till de ”egentliga örnarna” och är en skicklig jägare som kan ta kål på stora bytesdjur. Här hos oss i Skåne står dock ofta hare och vattensork (en stor, klumpigt bygd, sork) på menyn. Liksom havsörnen utnyttjar kungsörn också kadaver, vilket bland annat förklarar att den i norra Sverige inte sällan blir påkörd av tåget när den äter av trafikdödade älgar och renar.
Öronvivlar är växtätare och många arter tycker särskilt bra om olika prydnadsbuskar som syren, liguster och snöbär. De vuxna djuren gnager på bladen, medan larverna äter på växternas rötter. Därför är öronvivlar vanliga i trädgårdar varifrån de kan komma in i våra bostäder. Vissa arter kan också utvecklas i blomkrukor, bland annat växthusöronviveln (Otiorhynchus sulcatus), som är en av våra vanligaste arter. Bilden är tagen av Elisabet Welin Jensen.
Vi har fått in skalbaggar som spankulerar runt i huset. Vi vet inte vad det är för sort. Vet ni? De är knappt 1 centimeter långa.
Ni har fått besök av växthusöronvivel (Otiorhynchus sulcatus). Den lever på många olika slags växter, både utomhus och inomhus. De kan leva i blomkrukor, men vanligast när de hittas inomhus är att de kommit in med krukor som förvaras ute under sommarhalvåret och så småningom vaknat till i värmen. Liksom många öronvivlar är växthusöronviveln spridd över stora områden, på grund av, eller tack vare, att de åker snålskjuts vid handel med växter. Det märkliga namnet – öronvivel – kommer sig av att snytet (eller snabeln, om man så vill) är utvidgad och har två fördjupade, synnerligen öronliknande, gropar där antennerna sitter fast.
Vi har skrivit om växthusöronvivel många gånger förut. Surfa in på den här länken så kan du läsa mer.
– Andreas Nord
Tack så väldigt mycket för svar. Det var mycket intressant. Då har jag fått bekräftat att de kommer från krukväxterna som jag flyttat in under november från växthuset. Det har jag gjort i många år, men detta är första året vi fått växthusöronvivlar som besökare.
En svala gör ingen sommar, men nog hör ladusvalorna sommaren till. De långa stjärtspröten och röda strupen är typiska och skiljer ladusvalan från hussvala som också trivs nära människor. Att se svalor skickligt jaga insekter i skyn är en fin upplevelse. Men hur lyckas de, egentligen? Vår gästexpert reder ut begreppen! Bilden är tagen av Dion Art.
I somras satt jag på balkongen och tittade på när svalorna jagade insekter högt i skyn. Hur kan svalorna hinna se och fånga dessa insekter, när de flyger så snabbt?
Intressant fråga, som har flera svar. Dels rör sig svalan och insekten den jagar relativt varandra, så n’r en flyende insekt jagas ikapp av en svala så är skillnaden i hastighet inte så stor, och svalans synsinne kan lättare uppfatta den. Men, fåglar (till exempel svalor och flugsnappare) har en högre så kallad ”flicker frequency” än oss människor. Det innebär att deras nervsystem (synsinnet) lättare kan uppfatta snabba förlopp. Fåglar har även en utdragen ”gula fläcken” så att de ser skarpt över ett större bildfält än oss människor.
Blåhjon, Callidium violaceum, är en skalbagge i familjen långhorningar. Arten är ett typiskt ”vedbodsdjur” som utvecklas under barken på torr gran- och tallved. Just denna preferens gör att blåhjon ofta hittas inomhus. När vi tar in ved för att värma oss på hösten och vintern, tror blåhjonen att våren är kommen, fullbordar sin utveckling och kläcker ut i stugvärmen. Någon fara för hus och hem, utgör blåhjonen normalt inte. Bilden är tagen av Caroline Lundgren.
Jag har hittat dessa i vår fjällstuga i Lofsdalen. Det var åtminstone 10 stycken. Jag är orolig för att det är något slags skadedjur. Ser ni vad det är?
Det här är skalbaggar i familjen långhorningar. Den kallas för blåhjon på svenska och heter Callidium violaceum på vetenskap. Larven lever under barken på framförallt gran, och ofta även tall, där den gnager vindlande, breda och platta gångar.
Blåhjon är ett typiskt ”vedbodsdjur”. Med allra största sannolikhet har ni tagit in ved med larver eller puppor i. När veden kommit in i stugvärmen har skalbaggarna trott att våren är kommen, fullbordat sin utveckling, och kläckt ut inomhus.
Skalbaggen kan också förekomma inomhus i byggnadskonstruktioner med kvarsittande bark. Eftersom larven lever ytligt, under barken och inte i kärnveden, ger den på sin höjd upphov till estetisk skada men är aldrig farlig för virkets hållfasthet. Med mindre än att ni har virke med kvarsittande bark i fjällstugan, utgör skalbaggarna alltså ingen fara.
Större björkbärfis, Elasmostethus interstinctus, är en av våra vanligaste kölskinbaggar (skinnbaggefamiljen Acanthosomatidae, som är närstående bärfisar). Den tycker särskilt om björk, men lever de facto på många olika slags lövträd. På sensommaren och hösten är det vanligt att finna kölskinnbaggar och bärfisar på olika söta bär och frukter, där djuren glupskt äter av den söta fruktsaften. Bilden är tagen av Lars Vinroth.
I början av hösten hittade jag denna insekt krypande på golvet i köket. Jag höll samtidigt på att torka äpplen från trädgården. Vad är det för insekt, och har den följt med äpplena in?
Det är en kölskinnbagge – en nära släkting till bärfisar – som heter större björkbärfis, Elasmostethus interstinctus.
Namnet är litet missvisande – djuret lever förvisso oftast på björk, men kan nyttja ett stort antal olika värdträd som födokälla. På sensommaren och hösten ser man ofta olika slags bärfisar på söta bär och frukter. Med all sannolikhet har den följt med äpplena in.
Skelettet i skogen är resterna av något stort hjortdjur, närmare bestämt dess underkäke. Det mest sannolika är att resterna kommer från en älg, men vi kan inte avgöra helt säkert med ledning av bilden.
Vad kan detta vara?
Det är en underkäke från ett stort hjortdjur, och det är kindtänderna som sitter kvar i benet. Storleken gör att de enda möjliga alternativen är älg eller kronhjort, men jag kan inte avgöra vilken av dem det är. På många håll i landet är älg det mest sannolika, även om kronhjorten har ökat något oerhört i södra Sverige de sista 10 åren.
Sälg, Salix caprea, är en inhemsk art som förekommer allmänt i hela landet från norr till söder. Under rätt betingelser kan den vara mycket snabbväxande. Bilden skickades in av Katrin Nilsson.
Jag bor i Perstorp i norra Skåne och tog bilden ovan i min trädgård förra sommaren. Busken växer väldigt snabbt. Bladen är 12 centimeter långa och hela busken mer än 1,5 m hög i dagsläget. Den dök upp förra året.
Jag gjorde en bildsökning och fick förslag på att det kan vara balsampoppel. Det står att den är potentiellt invasiv och därför önskar ag veta om det är en balsampoppel eller något annat, och om den är invasiv och jag således ska ta bort den.
Det är en sälg, Salix caprea. Det är en inhemsk, därmed ej invasiv, art.
Ormvråk (Buteo buteo) är en av våra vanligaste rovfåglar. Den häckar i nästan hela Sverige undantaget fjällkedjan, och trivs i många miljötyper. Ormvråken äter framförallt möss och sorkar, men den kan även ta större byten som kaniner. Även ormar kan ingå i dieten, liksom mer lättfångade byten som daggmaskar. Bilden är tagen av Björn Almqvist.
Idag hade vi besök av en rovfågel i Grisslehamn, vid kusten nordost om Uppsala. Bilden är ganska dålig, men i kanske kan hjälpa mig att identifiera den ändå? Jag tror att det är en glada.
Du har fotograferat en ormvråk, som är en av våra vanligaste rovfåglar. Den kraftiga kroppen och korta, rundade och konvexa stjärten är typisk, liksom det ljusa bandet över bröstet. En röd glada (den vanligaste gladan i Sverige) är långstjärtad, rödbrun med ljusare huvud, och stjärten är karakteristiskt urnupen (konkav, som ett uppochnedvänt V).
Ormvråk har väldigt varierande färg, från nästan helt gräddvit till mörkbrun. Ofta ser ormvråkar dock ut som den du har fotograferat.
Den vackra almfläckmätaren, Abraxas sylvata, förekommer sällsynt i hela Götaland. Larven utvecklas, som namnet antyder, framförallt på alm och den vuxna fjärilen flyger i juni och juli. Bilden är tagen av Anna-Lena.
Det dök upp en fjäril på tomten utanför Edsbro, som i sin tur ligger utanför Norrtälje. Jag har aldrig sett den förut. Vad är det för art?
Det är en almfläckmätare, Abraxas sylvata, en slags mätarfjäril som framförallt lever på alm. Den förekommer här och där i Götaland, men är för det mesta sällsynt. På den här länken kan du se en utbredningskarta över svenska fynd, samt fler bilder, och på den här länken finns bilder på vuxna almfläckmätare, puppor, larver, ägg, och typiska fyndplatser.
Kommentarer