Vedharkranken Ctenophora pectinicornis. Bilden skickades in av Mujo Zeka.
Vet du vad detta är för insekt?
Det är en hona av vedharkranken Ctenophora pectinicornis. En art som beskrevs av Linné. Det är den vanligaste arten av vedharkrank i nordeuropa, flera andra arter vedharkrankar är däremot mycket ovanliga. Vedharkrankar är en underfamilj (Ctenophorinae) som hör till familjen harkrankar (Tipulidae). Deras larver lever som namnet antyder i död ved. Helt ofarliga, men flera arter är lite getinglika i färgteckningen, möjligen för att undvika att bli uppätna.
Entita, Poecile palustris. Bilden tagen av Luc Viatour.
Vi har hittat en entita. Den är ringmärkt och har bara en vinge. Vi matar den just nu och vi undrar vad vi ska göra med den. Vi bor strax norr om Vombsjön. Det är också här vi hittat den! Vi har förstått att ni har ett projekt med entitor här i skogen.
Har den bara en vinge måste fågeln dessvärre avlivas eftersom den inte har någon chans i naturen. Om ni inte är bekväma med att göra detta själva så återkom med kontaktuppgifter så kan säkert någon från mesprojektet bistå.
Det vore också bra att få veta ringnummer och andra fyndomständigheter.
Husfluga, Musca domestica. Bilden tagen av USDAgov.
Jag bor på Småländska Höglandet, i en stuga på landet omgiven av hästhagar och kohagar. Normalt sett brukar det vara olidligt många flugor när vädret är varmt som nu, men i år finns knappt några flugor alls – hur kommer det sig? Trotts att jag har dörrar och fönster öppna hela dagen har jag bara sett två (!) flugor inomhus den här våren. Jag är inte förtjust i flugor, men jag har många vilda fåglar här och tänker på deras föda, eller brist på föda i det här fallet.
Det är svårt att säga vad som hänt. Kanske kan man tänka sig att den sena och kalla vintern, och den efterföljande värmen och torkan, tillsammans eller var för sig påverkat överlevnad av vuxna djur och ägg. När det gäller mina egna intressegrupper bland insekterna (skalbaggar och skinnbaggar) verkar denna säsong bli litet annorlunda när det gäller hur dags olika arter är aktiva och parar sig och i viss mån också antalet djur i vissa fall. Dock ingen anledning till oro – detta ligger inom ’den naturliga variation’.
Jag tror inte heller att du behöver oroa dig så mycket för fåglarna. Många arter, t.ex. vanliga holkfåglar som blåmes och talgoxe, föredrar att mata sina ungar med fjärilslarver (som är långt mycket mer näringsrika än flugor) när sådana finns i antal på våren. Faktum är att vissa fåglar är helt beroende av sådana larver för att lyckas riktigt ordentligt med häckningen. Men med det sagt är djur i allmänhet såklart påhittiga, och kan finna en väg framåt även om favoritfödan tryter (om än en mindre framgångsrik sådan). Här i södra Skåne är det dock gått om mat just i år – de holkgäster vi studerar mest (blåmes och entita) har i allmänhet fött upp väldigt stora ungar i år.
-Andreas Nord
Kan det inte bara vara så att det var lite tidigt på säsongen när frågan ställdes? Det var ovanligt varmt, en värme man förknippar med flugor, men för tidigt för att de skulle hunnit reproducera sig ordentligt? Hemma hos oss ör det garanterat fler flugor nu än för bara ett par veckor sen.
Spår av kronhjort? Bilden skickades in av Nina Granat.
Är detta spår av kronhjort?
Det är åtminstone spår av ett hjortdjur av något slag. Men utan storleksjämförelse och information om vart bilden är tagen, tror jag inte att vi (åtminstone inte jag) kommer närmare!
En fråga som jag funderar på och som jag gärna skulle vilja få svar på är vilket kön styr evolutionen och varför?
Jag tycker inte att man kan säga att det ena eller andra könet ”styr” överlag. Sexuell selektion handlar framförallt om ett samspel inom och mellan könen. Sexuell konflikt (som är en underart av sexuell selektion) handlar om att hanar och honor har ibland olika intressen – till exempel att hanars optimala parningsfrekvens är oftast högre än honors. Det kan leda till anpassningar för att försöka ”tvinga” det andra könet närmare sin egen optimum. Men när man studerar olika arter blir det tydligt att det inte bara är det ena könet som ”bestämmer”. Det finns till exempel en klassisk studie av olika arter av skräddare, där man har kunnat visa att hos vissa arter verkar det som honorna har ”övertaget” i nuläget (d.v.s. att populationen verkar ligga närmare honornas optimum), men hanarna har ”övertaget” hos andra. Man tror dessutom att detta skiftar hela tiden i en form av kapplöppning mellan könen. Så det finns inte en som ”styr”.
Fiskar can lida av syrebrist på vintern, vilket leder till massdöd.
Jag är bland annat religionslärare på en högstadieskola utanför Göteborg och har lite frågor som rör fiskdöd och fågeldöd. När man undervisar religion så dyker det då och då upp frågor som rör visa religiösa domedagsprofeter som sprider oro skulle jag vilja säga, bland unga. De tar upp just fiskdöd och fågeldöd som ett tecken på den sista tiden. Min fråga är: har inte detta fenomen med fiskdöd och fågeldöd skett ganska många gånger genom åren vi människor vistas på denna jord? Finns det någon forskning man kan hänvisa till? Skulle vilja ge en mer nykter bild av det hela som kan förklara mer med det vi vet, istället få oro och ångest vissa känner inför det de läser och ser på bland annat youtube.
Angående frågan om ”fågeldöden”:
Först är det viktigt att verkligen förstå att alla organismer dör, förr eller senare. Detta är inget raljerande, jag förstår att frågan berör huruvida fåglar dör i en onormalt hög eller i en katastrofartad takt just nu. Jag vill bara betona att det är helt normalt att djur dör.
I Sverige häckar det ungefär 70 miljoner fågelpar. Under häckningen får dessa ut, mycket grovt räknat, tre-fyra ungar per par. Det betyder alltså att det blir ett tillskott varje sommar på 210-280 miljoner fåglar. Nästa år är det återigen ungefär 70 miljoner fågelpar som går till häckning. Det betyder att 210-280 miljoner svenska fåglar har dött under året, av en stor mängd olika anledningar. Svält, olyckor, rovdjur, sjukdomar, mm. mm. De flesta har dött i ung ålder redan under de första veckorna efter att de lämnat boet. Av flyttfåglarna har många dött under flyttningen eller i övervintringskvarteren. Av de som stannat i Sverige över vintern har många frusit eller svultit ihjäl. De flesta fåglar som dött ses aldrig av någon, vare sig när de dör eller efter att de har dött. I naturen finns gott om organismer som snabbt tar hand om och bryter ner döda djur.
Dock, i sällsynta fall hittas större mängder fåglar (eller fiskar) döda samtidigt och på en och samma plats. Oftast beror detta på sjukdomar eller förgiftning. Det är av detta fenomen som begreppen ”fågeldöd” och ”fiskdöd” kommer. Jag är ingen expert på just dessa fall, men orsakerna bakom döden i dessa fall är för denna fråga mindre viktig tycker jag. Den viktigaste frågan är huruvida dessa (ovanliga) fall av ”fågeldöd”, och alla annan dödlighet, är något som påverkar antalet fåglar.
Vi har i Sverige mycket bra koll på hur det går för våra fågelpopulationer, vilka som ökar och vilka som minskar på lång sikt och ”just nu”, dvs. de de senaste 10 åren. Den stora bilden är helt klar. Just nu är det ungefär lika många arter som ökar (25 % av arterna) som minskar (25 % av arterna). Resten, 50 % av arterna, har alltså ingen tydlig förändring i antal. Vad gäller antalet arter som häckar i Sverige så är det till och med så att de blir fler och fler. Se mer i den populärvetenskapliga rapporten på denna länk:
Det är alltså inte någon generell pågående katastrof i naturen vad gäller antalet fåglar. Det är uppenbart att väldigt många människor tror att så är fallet, men det beror i huvudsak på att de flesta människor får sin uppfattning antingen från 1) medierna, som allra helst vill skriva om minskningar och katastrofer, eller 2) från intressegrupper, som av olika anledningar vill att det skall framstå som att det är en pågående katastrof i naturen.
Oaktat detta är det så att enstaka arter är illa ute, och att det går generellt dåligt vissa grupper av arter, till exempel fåglarna i jordbrukslandskapet. Många gånger går det dessutom dåligt för dessa arter beroende på direkt elle indirekt mänsklig påverkan. Samtidigt så går det bra för många arter på grund av mänsklig påverkan…
Någon pågående katastrof i den svenska fågelvärlden är det alltså inte.
-Åke Lindström
När det gäller massdöd av fiskar, som såklart ser otäckt ut, hittar man i regel alltid en biologisk förklaring. Ofta beror det på syrebrist i vattnet. Detta kan uppstå om det finns ett överskott av näring (särskilt kväve och fosfor) i vattnet. Under nedbrytningsprocessen förbrukar mikroorganismer då nästan allt syre så att fiskarna (och andra vattendjur) får svårt att andas. Sådana problem är särskilt allvarliga under sommaren, när vattenmassan är skiktad (kallast vid botten) och rörs om ganska lite, samtidigt som den biologiska aktiviteten är hög.
Övergödningen i Östersjön som resulterat i ohyggligt stora områden med ”döda bottnar” är ett utmärkt exempel på detta. På samma sätt kan syrebrist uppstå om stora mängder organiskt material tillsätts till vattnet, t.ex. efter en kraftig algblomning när algerna ska brytas ned, eller vid oavsiktliga läckage från bondgårdar eller industrier. Ibland har man också spekulerat i att massdöd, men då av mer lokalt slag, kan ske efter perioder med mycket kraftig pålandsvind där fiskarna ”tappar fotfästet”. Givetvis kan faktiskt förgiftning också ge samma resultat.
I tillägg till tidigare svar om massdöd av fåglar, som vi sett några exempel på i Sverige de senaste åren och som ibland är mer förbryllande: Vid en massdöd där mängder av råkor och kajor hittades döda i Skåne för ett par år sedan, kunde Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) att dessa fåglar dött av yttre våld och man fann inga tecken på förgiftning eller sjukdom. Hur och varför vet man inte riktigt, men dödsorsaken lyckades man åtminstone etablera. I andra fall har vi människor en än mer direkt roll: för inte länge sedan spolades hundratals döda måsar och trutar upp på en ganska kort strandsträcka i Nordnorge. Det var till en början förbryllande, men man kunde sedan konstatera att dessa fåglar under en episod med hårt väder fastnat i en ringnot (ett slags fiskeredskap) vid sillfiske och där drunknat. Vinden såg sedan till att djuren flöt iland. Sjukdomsutbrott kan också orsaka massdöd, men som tidigare talare påpekar är detta en naturlig process.
Slutligen vill jag helt instämma med tidigare talare, både när det gäller fiskar och fåglar: den massmediala termen ”massdöd” är olycklig men effektfull. För många djurarter, men såklart inte för alla, finns det väldigt många individer (många fler än man kan gissa). Så även om det, på goda grunder, ser obehagligt ut med stora mängder döda djur behöver det inte betyda så hemskt mycket för populationerna. Det är, med det sagt, ohyggligt olyckligt och djupt beklagligt när mänsklig aktivitet direkt eller indirekt leder till att många djur dör. Men när så sker finner man oftare än inte den verkliga orsaken, som hittills aldrig kunnat härledas till något åt det mer apokalyptiska hållet.
Det är en ollonborre (Melolontha melolontha) eller en kastanjeborre (Melolontha hippocastani) på bilden som skickades in.
Har du djuret kvar kan du titta på den yttre kanten av täckvingarna – har dessa samma färg som resten av vingen är det en ollonborre, men är kanten tydligt svart är det en kastanjeborre.
Man kan också se på bakkroppsspetsen, som hos ollonborrens hanar (din bild visar en hane) är lång och parallellt avsmalnande utåt, och hos kastanjeborrens hanar är kortare och lite utvidgad mot spetsen. Utbredningen överlappar för dessa två syskonarter i södra Sverige, men kastanjeborren har en nordligare utbredning. Fynd gjorda norr om Stockholm är oftare än inte kastanjeborre.
Givet bakkroppsspetsen ser ditt djur ut som en ollonborre. Har du djuret kvar kan du också jämföra mot kanten på täckvingarna, och fyndplatsen såklart.
Jag tycker information på faktoider.nu är bra och rättvisande, medan den på Illustrerad Vetenskaps sida, något förvånande, rör sig lite mer i gråzonen. Djur i allmänhet investerar väldiga resurser i att fortplanta sig, och det krävs ofta en hel del störning för att de ska överge sina ungar. Eftersom många mellanstora och stora djur fortplantar sig ganska ofta, och inte sällan flera gånger under livet, kan det dock hända att de ’ger upp’ när risken eller kostnaden blir allt för stor. Det kan bero på yttre störningar (t.ex. att nyfikna stör fåglar som ligger på ägg), men sker även helt naturligt (t.ex. när födotillgången tryter eller vädret slår om). Den direkta effekten av människolukt är kraftigt överdriven, särskilt i förhållande till alla andra störningar som följer när människor hanterar djur i, eller i närheten av, deras bon. Bäst är därför att låta naturen ha sin egen gång!
Hörde på nyheterna klockan 6 på morgonen för några dagar sedan att en forkare i Lund (kan ha tagit fel på ort) kommit fram till att ett ökat koldioxidutsläpp med fört att växtligheten i öknen brett ut sig 20 %. Hörde jag rätt?
Jag vet inte exakt var siffran 20% kommer ifrån, men det kan stämma. Överlag är det fortfarande stora problem med öknens utbredning runtom jorden på grund av skadliga jordbruksmetoder, men vissa öken visar på ökad växtlighet. T.ex. Saharan har hållit på att krympa sedan 80-talet, förmodligen p.g.a. mer regn. Studier i Australien och USA visar på ökad växtlighet under samma period, förmodligen p.g.a. höjda koldioxidnivåer som gynnar bildning av växtbiomassa. Det betyder dock inte att koldioxidutsläpp inte är ett problem, bara att effekterna av ökad koldioxid kan vara komplicerade med både positiva och negativa konsekvenser beroende på vad man mäter.
Kommentarer