Jag håller på att göra lite research om en gammal sägen till ett avsnitt av Berättarpodden. Det är nämligen så här, lite förkortat, att enligt denna sägen så skall en trollkarl ha bundit en annan trollkarl i en grotta på Visningsö genom att ha kastat ett tjurskinn över den och uttalat trollformlen: ”Räkna ett år, för varje hår, ur huden går; du förr ej frihet får.”
Så nu är jag nyfiken på hur länge denna trollkarl enligt sägnen skall vara fjättrad i grottan på Visningsö, det vill säga, hur många hårstrån har en tjur?
Jag har gjort en snabb beräkning baserat på uppgifter om hur tät pälsen hos en Hereford (en svensk köttras) är.
Den här uppgiften säger att rasen har 703 hårstrån per kvadratcentimeter, varav 218 är täckhår och resten underull.
Om vi sedan antar att en herefordtjur väger 460 kg när den är ett år gammal (och mycket mer om den är äldre), och att förhållandet mellan kroppsvikt och kroppsyta hos nötkreatur är detsamma som hos fåglar (jag tror det är någotsånär riktigt, om man antar att båda djurtyperna är en cylinder med ben på), säger mina beräkningar mig att tjuren har 42 014 244 (fyrtiotvå miljoner fjorton tusen tvåhundrafyrtiofyra) hårstrån, eller 13 024 416 (tretton miljoner tjugofyra tusen fyrahundrasexton) hårstrån om man bara räknar täckhåren.
Det är såklart ett mycket grovt överslag, men det är nog ingen underdrift att gissa att trollkarlen fick räkna ganska länge!
Jag ömmar så för de grodor som lever och förökar sig i min lilla trädgårdsdamm. Nu lekte de och lade mycket rom under den varma perioden runt påsk. Tyvärr har kylan återkommit och rommen ser inte bra ut. Har allt dött? Förra året hände samma sak och då lades ny rom, men de ynglen hann inte bli grodor innan den kalla hösten kom. Är det ”kört” i år också?
Jag är ingen expert på hur grodrom klarar låga temperaturer, men min gissning är ”ganska bra”, eftersom många groddjur leker väldigt tidigt på året när vattentemperaturerna fortfarande är låga och väderomslag ganska vanliga. Om det blivit så kallt att dammen, och rommen, frusit, är det såklart en annan historia. En mindre damm är också mer utsatt för väderomslag, eftersom det är en mindre vattenmassa som värms och kyls snabbare.
Jag tycker du ska ta upp rommen och titta på den – om den lever kan du se hur grodynglet rör sig inuti ägget!
Ny rom tror jag inte det blir, beroende på vart i landet du befinner dig. Leken brukar vara ganska synkroniserad i de arterna som leker tidigt på våren, och sen händer inte mycket mer eftersom de vuxna djuren lämnar dammarna efteråt.
Om rommen eller ynglen dör år efter år kanske det beror på något annat. Det kanske finns rovdjur, t.ex. fiskar, som äter av den? Eller det kanske är lite dåliga vattenförhållanden i dammen?
-Andreas Nord
Andreas svar är ungefär vad jag skulle ha sagt.
De tidigt lekande grodarterna klarar vattentemperaturer ner mot nollan under ganska långa perioder. Endast om rommen fryser och det bildas is i cellerna — något som ibland påverkar den del av äggen som ligger högst upp i klumpen, i vattenytan — är det risk att de dör av förfrysning. Detta gäller de ”bruna” grodorna, som ju leker tidigt på våren: vanlig groda, åkergroda, och (den lokalt förekommande i sydöstligaste Sverige) långbensgrodan. Just långbensgrodan leker ofta först av dessa tre arter, med start i mitten av mars. Rom som lagts så tidigt kläcks ofta inte på flera veckor, eller rent utav på en månad. Det beror delvis på att den läggs litet djupare i vattnet, fastlimmad på grenar och växter, och inte flyter upp till ytan. Därför är den skyddad när dammens yta ibland fryser under kalla nätter under den tidiga våren. Men eftersom solen inte värmer upp dylik rom på djupare vatten lika effektivt och snabbt, så dröjer det längre innan den kläcker. Vanlig groda och åkergroda lägger sin rom på grundare vatten, och speciellt äggklumparna av den förstnämnda ligger solexponerad i ytan av dammen redan som nylagd. Ibland händer det alltså att äggen på toppen (i vattenytan) fryser, men resten av äggen i dylika klumpar klarar sig.
När man någon gång hittar en hel romklump där alla de svarta äggkärnorna har dött — vilket ses av att det bildas liksom en grå, luddig hinna runt ”äggkärnan” — så finns skälet till deras olycka vanligen på annat håll. Kanske har de inte befruktats, eller så har grodan lekt där vattenkvaliteten är gravt undermålig.
Iglar kan ibland pressa sig in i romklumpar och selektivt äta de svarta äggen (”kärnorna” i varje klotformad gelepärla, vilken romklumpen består av). Men aldrig är iglarna så effektiva att de klarar av att hitta och äta vart enda ägg in en stor romklump med kanske ett tusental ägg. Få andra predatorer ger sig på rommen innan ynglen kläckts och lämnat gelehöljet.
Som Andreas skriver kan honor av dessa ”bruna” grodor — vanlig groda, åkergroda, och den i sydost förekommande långbensgrodan — endast lägga en klump om året. Lekperioden i en damm är ofta överstånden på mindre än en vecka. Ibland kan den avbrytas tillfälligt om det kommer kallare väder mitt i leken, och återupptas när det blir mildare igen. Men grodorna har ingen möjlighet att lägga ägg fler gånger om det mot förmodan skulle bli en lång och iskall period med mycket sönderfrusen rom, eller — vanligare förekommande — om rommen torkar ut. Det sista händer ganska ofta när grodorna lekt på grunda översvämningar i anslutning till den ”riktiga” dammen.
Vad innebär det för klimatet om den biologiska mångfalden fortsätter att försvinna på samma vis i framtiden?
Förhållandet mellan biologisk mångfald och klimatet går förmodligen åt båda hållen. När klimatet ändras förändras också livsutrymmet för många specialiserade arter, och de kan då trängas undan av arter som är generalister (dvs. de kan finnas lite överallt, i olika miljö- och naturtyper), och i förlängningen kan det leda till att andra arter också försvinner eftersom de kanske direkt eller indirekt var beroende av specialisterna. Det är ofta en långsam process. Det som däremot går alldeles för fort är när vi själva utarmar den biologiska mångfalden genom modernt jord- och skogsbruk, och när städer breder ut sig. Då försvinner eller förändas inte sällan viktiga naturområden och naturtyper, och ekosystemen går från att vara artrika och välfungerande till att bli lite mer likriktade och bra på bara en eller några få saker. Många djur och växter får inte plats i dessa moderna habitat, och riskerar därför lokalt utdöende eller kraftiga nedgångar i populationsstorleken. Om populationerna blir tillräckligt små blir de extra sårbara – då finns kanske inte tillräckligt mycket variation kvar för att arten ska kunna anpassa sig till ett nytt klimat. På så sätt blir det lite av en utdöendekedja, som på sikt kan leda till att naturen börjar fungera sämre eftersom ekosystemets sammansättning har ändrats. Det kan då påverkar det som vi brukar kalla för ’ekosystemtjänster’, som är t. ex. pollinering av grödor och människors upplevelser av naturen (”vart tog alla vitsipporna vägen?”). Det betyder att det kan finnas en samverkan mellan förlust av biologisk mångfald och klimatförändringarna – att det ena förstärker det andra! Det är ganska rimligt – om naturen ska anpassa sig till klimatet gör den nog det allra bäst om den får vara sitt ”bästa jag”, alltså utbredd och artrik. Till sådana här ganska komplicerade förhållanden tillkommer också direkta effekter som är mycket enklare att förstå – när vi hugger ner urskog i regnskogsområden och annorstädes (i Sverige hotas också urskogsområden av avverkning!), och när vi rubbar balansen i haven genom överfiske och föroreningar, är det risk att vi direkt försämrar jordens förmåga (träd, växtplankton) att ta upp koldioxid från atmosfären, och utarmar samtidigt artrikedomen. Det kan på så sätt kanske skynda på effekterna av klimatförändringar.
Häromdagen publicerades en grupp forskare en debattartikel om ungefär detta i Svenska Dagbladet. Kanske du tycker att den är intressant. Du kan läsa den här:
Som slutreplik vill jag också säga detta: vi står inför stora utmaningar, och naturen mår inte så bra på många håll i Sverige och världen. Samtidigt händer det väldigt många positiva saker när det kommer till att återskapa miljöer och rädda arter som är på utdöende. Det är tack vare engagerade människor som du själv som vi får till stånd enastående beslut som begränsningar i engångsartiklar av plast och plastpåsar, stiftande av nya naturreservat, ändringar av byggnadsplaner efter miljökonsekvensutredningar mm.
Vi har en lång väg kvar att gå och nog går det lite långsamt. Men även om det är mörka moln på horisonten finns det också många ljusglimtar. Makten ligger i våra händer, och jag tycker därför att det finns alla anledningar att vara en miljöoptimist! Det går om vi vill, och om vi är villiga att jobba hårt. Jag hoppas att du vill fortsätta att göra det, trots att media målar upp en väldigt dyster bild av framtiden.
Hårmygga, Bibio sp. Bilden skickades in av Sten Johan Wretenberg.
Vore roligt att få denna hårmygga artbestämd.
Hårmyggan hör till släktet Bibio, men längre än så kommer åtminstone inte jag utan att ha djuret i handen så att man kan utvärdera storlek och studera andra detaljer. Jag frågade därför tvåvingeexperten Fredrik Östrand om hjälp med arttillhörighet, men inte heller han kommer omedelbart vidare endast från bilden.
Just släktet Bibio är stort med svenska mått mätt – hit hör 18 av våra 24 arter. De andra släktena är Dilophus med 5 arter, och Penthetria med 1 art.
-Andreas Nord
PS. Ange helst var och när du har funnit djuret. I många fall (men givetvis inte alltid) blir det lättare att utesluta arter då.
Pyramidbuskfly, Amphipyra pyramidea. Bilden skickades in av Eva Mjöbäck.
Vad kan det vara som äter på min Stanwellros? Runt 3 cm lång larv. Kroppen sitter fast i taggarna, verkar inte särskilt behagligt! Hittade små larver förra veckan, möjligen vuxit sig stora snabbt. Tuggar i sig bladen.
Jag tycker att detta ser ut som larven av pyramidbuskfly Amphipyra pyramidea – en nattfjäril alltså! En allmän art från Skåne till Medelpad, med larven på diverse träd och buskar i maj och juni. Den vuxna fjärilen kommer fram senare i juli.
Jag har letat efter svar på denna fråga men ej hittat något utförligt svar på denna fråga. En fråga här tidigare om vad ekorren äter, skriver ni i svaret att ekorren BÖR äta. Är det mellan tummen och pekfingret, alltså godtyckligt och upp till mig att avgöra vad av vår mänskliga föda vi kan bjuda vilda djur på? Exempelvis produkter som bröd är oftast gjort på vete! Det är det alltså OK att ge ekorrar bröd, liksom till fåglar som många gör? Och kan ekorrar äta chips eller mat med salter? Jag hade för mig att denna föda är skadlig för djurens hälsa.
Det är skillnad på vad djur kan äta, vad de bör äta, och vad de äter, precis som det är för oss. Vi äter också saker som inte är bra för oss, kanske oftare än inte när tillfälle erbjuds. Att du har sett en ekorre äter bröd betyder därför inte att det nödvändigtvis är bra för den, eller att det är något den bör äta. Det samma gäller annan skräpmat som du ger exempel på. Det här blir mer bukfylla än riktigt näringsrikt, och skall därför undvikas. Jag tror inte heller att vi någonstans har gett sådana rekommendationer.
Ekorrar äter mest frön (särskilt i kottar) och nötter, och tycker också om knoppar från barrträd. Hasselnötter och grankottar är särskilt omtyckt. Det är dock ganska allätande djur, så i mindre utsträckning stoppar de också i sig annat de kan finna i skogen, som svampar, bär och växter.
Om du har ekorrar som du vill mata i närheten av där du bor menar jag att det är mycket bättre om du t.ex. ställer ut ett tråg med hasselnötter till dem. Är man osäker är det bättre att låta bli att mata. Våra djur klarar för det mesta av att finna mat på egen väg!
Knubbsäl, Phoca vitulina. Bilden tagen av Andreas Trepte.
Vart i Sverige är det störst chans att se sälar? Under sommaren alltså.
En svår fråga, men sett till de fynduppgifter som Artdatabanken har tillgängliggjort är din bästa chanser att se knubbsäl längs västkusten i Bohuslän och i Skåne, medan dina chanser att se gråsäl är bäst i Sörmland och på Öland. Vikare måste du längre norrut för att se.
Både knubbsälen och gråsälen är spridda längs södra Sveriges kust, och de dyker upp lite här och var. Är man bara ute vid havet regelbundet brukar det alltid titta upp någon förr eller senare. Är du i riktigt sydliga trakter, dvs. Skåne, är Måkläppen i Falsterbo ett hett tips. Under den största delen av året är det beträdnadsförbud för att skydda fåglar och sälar, men har man kikare och tålamod är det en säker plats för att se både gråsäl och knubbsäl.
Storskrake, Mergus merganser. Bilden tagen av Bengt Nyman.
Befinner mig på en liten holme i Roslagen och fascineras av storskraken och alla dess ägg i redet. Under hur lång tid läggs alla dessa ägg? Är äggskalen hårda inne i honan, eller hårdnar de i kontakt med luft? Hoppas du kan öka min kunskap på detta område.
Lite förenklat kan man säga att fåglar har flera ägg på gång samtidigt. De börjar i princip som äggulor som växer till olika mognadsgrad. När en av dessa är ”redo” lämnar den äggstocken (fåglar har bara en fungerande) och färdas genom äggledaren där gulan befruktas, sedan anläggs äggvitan och en yttre hinna som håller ihop det hela (den som ställer till förtret när du skalar ett hönsägg). Nu börjar ägget att se ut som ett ägg, men det är helt mjukt eftersom det fortfarande saknar sitt skal.
I det sista steget anläggs därför själva äggskalet (och färg, när det förekommer) genom att kalcium avsätts runt ägget i fågelns livmoder. Det här är lite av flaskhalsen i processen. Med biologiska mått mätt är mineraliseringen väldigt snabb, men det kan ändå ta uppemot 20 timmar eller mer för ett äggskal att bildas. Sedan kan fågeln lägga sitt ägg, och processen börjar om.
Så svaret på din fråga är därför att äggen är hårda redan inne i honan. och eftersom det tar tid för ägget att få sitt skal färdigt så lägger fåglar i allmänhet ett ägg om dagen. Det betyder att fåglar som ruvar på stora kullar är igång med äggläggningen i gott och väl en och en halv till två veckor (ibland mer).
Anledningen till att ungarna ändå är ungefär lika stora när de kläcks hos många (men inte alla) fåglar är att honan väntar med att börja ruva tills hon har lagt sitt sista ägg, eller åtminstone tills hon är i slutet av äggläggningen. Hos vissa arter kläcker äggen vid olika tidpunkt, och det beror då ofta på att honan börjar ruva innan sista ägget är lagt.
Hos arter som har boflyende ungar, alltså ungar som lämnar redet strax efter kläckningen, vet man att ungarna kan ”prata” med varandra mellan äggen så att de kan synkronisera sin ankomst till världen. Då kan ungen undvika att bli ensam kvar, vilket knappast hade utmynnat i någon solskenshistoria. Det här har man kunnat visa genom att flytta ägg som ruvats olika länge mellan bon och därigenom antingen försenat eller påskyndat utkläckningen.
Varför har inte älgar svans? Det skulle väl vara bra att kunna vifta bort flugor/mygg inne i skogen…
Intressant fråga och visst hade det allt vara bra att ha svans ibland. Fast de svansar som nog är bäst mot flugor är väl sådana med långt tagel (hår) som hästar har eller de med en rejäl tofs som kor har. Och sådana skulle kanske fastna i snår och buskar i skogen.
Men hjortdjur (dit älgen hör) har inte så långa svansar och många arter använder dem för signalera till sin artfränder. En svans rätt upp betyder t.ex. oftast att djuret upptäckt något farligt. Och då kan nog en kortare svans vara mer lätthanterlig. Hundar använder ju sina svansar för att ”prata med” och har visserligen ganska långa svansar. Och i en del fall med rejält med hår på. Men jag har aldrig sett en hund använda den för att vifta bort flugor med. Men titta på en hund så ser du hut mycket den pratar med sin svans, inte bara genom att vifta på den när den är glad.
Älgar har faktiskt en svans förresten, men den är mycket kort. Jag har heller aldrig hört att den skulle användas för att ge signaler till andra älgar. Älgen lever ju mest ensam, men undantaget för kon med sin kalv/sina kalvar.
Jag skulle säga att flugviftandet inte är lika viktig som annat djur haft nytta av sina svansar till (signalering, balans etc). Sedan har en del djur, som människan t.ex., förlorat sin svans under utvecklingens långa tider. Och andra faktiskt börjat vifta bort flugor med den.
-Bodil Enoksson
PS. Det finns en trevlig barnbok om just svansar. Den heter Svansboken och är skriven av Cecilia Torudd och Ragnar Olsson. Tyvärr tror jag att den är slut på förlaget nu, men finns ju att låna på biblioteket.
Pilträd, Salix alba. Bilden tagen av Bruce Marlin. Pil kan odlas från sticklingar.
Jag har en växt som är en stickling från en stickling. Alltså en planta som har gjort sina egna rötter varje gång.
Fråga 1: Är detta samma växt DNA-mässigt?
Fråga 2: Blir varje stickling lite ”sämre” eller kan man anse dom likvärdiga i motståndskraft, hur dom kommer att växa och frodas?
1. De är kloner. Men skall man kalla det “samma växt” så bör de också ha fysiskt kontakt med varandra. Granen ”Old Tjikko” t ex är en individ; en rot som skjutit nya skott om och igen under årtusendena.
2. Inte över kortare tid, så du kommer inte att märka det; men över lång (evolutionär) tid kommer asexuell föryngring leda till att mutationer ackumuleras. Hur fort det går beror på mutationsfrekvens (strålning, stress etc.) och växtens reparationsförmåga. Maskrosor som inte förökar sig sexuellt, kommer t ex inte att finnas kvar om nån miljon år.
Det är generellt bäst att ta en stickling, för då kan du välja ut en individ med egenskaper man gillar. Ta t ex inte från sjuka eller angripna individer. Vid frösådd eller köp av liten planta vet du inte lika bra vad du kommer att få.
Kommentarer