Knubbsäl, Phoca vitulina. Bilden tagen av Andreas Trepte.
Vart i Sverige är det störst chans att se sälar? Under sommaren alltså.
En svår fråga, men sett till de fynduppgifter som Artdatabanken har tillgängliggjort är din bästa chanser att se knubbsäl längs västkusten i Bohuslän och i Skåne, medan dina chanser att se gråsäl är bäst i Sörmland och på Öland. Vikare måste du längre norrut för att se.
Både knubbsälen och gråsälen är spridda längs södra Sveriges kust, och de dyker upp lite här och var. Är man bara ute vid havet regelbundet brukar det alltid titta upp någon förr eller senare. Är du i riktigt sydliga trakter, dvs. Skåne, är Måkläppen i Falsterbo ett hett tips. Under den största delen av året är det beträdnadsförbud för att skydda fåglar och sälar, men har man kikare och tålamod är det en säker plats för att se både gråsäl och knubbsäl.
Storskrake, Mergus merganser. Bilden tagen av Bengt Nyman.
Befinner mig på en liten holme i Roslagen och fascineras av storskraken och alla dess ägg i redet. Under hur lång tid läggs alla dessa ägg? Är äggskalen hårda inne i honan, eller hårdnar de i kontakt med luft? Hoppas du kan öka min kunskap på detta område.
Lite förenklat kan man säga att fåglar har flera ägg på gång samtidigt. De börjar i princip som äggulor som växer till olika mognadsgrad. När en av dessa är ”redo” lämnar den äggstocken (fåglar har bara en fungerande) och färdas genom äggledaren där gulan befruktas, sedan anläggs äggvitan och en yttre hinna som håller ihop det hela (den som ställer till förtret när du skalar ett hönsägg). Nu börjar ägget att se ut som ett ägg, men det är helt mjukt eftersom det fortfarande saknar sitt skal.
I det sista steget anläggs därför själva äggskalet (och färg, när det förekommer) genom att kalcium avsätts runt ägget i fågelns livmoder. Det här är lite av flaskhalsen i processen. Med biologiska mått mätt är mineraliseringen väldigt snabb, men det kan ändå ta uppemot 20 timmar eller mer för ett äggskal att bildas. Sedan kan fågeln lägga sitt ägg, och processen börjar om.
Så svaret på din fråga är därför att äggen är hårda redan inne i honan. och eftersom det tar tid för ägget att få sitt skal färdigt så lägger fåglar i allmänhet ett ägg om dagen. Det betyder att fåglar som ruvar på stora kullar är igång med äggläggningen i gott och väl en och en halv till två veckor (ibland mer).
Anledningen till att ungarna ändå är ungefär lika stora när de kläcks hos många (men inte alla) fåglar är att honan väntar med att börja ruva tills hon har lagt sitt sista ägg, eller åtminstone tills hon är i slutet av äggläggningen. Hos vissa arter kläcker äggen vid olika tidpunkt, och det beror då ofta på att honan börjar ruva innan sista ägget är lagt.
Hos arter som har boflyende ungar, alltså ungar som lämnar redet strax efter kläckningen, vet man att ungarna kan ”prata” med varandra mellan äggen så att de kan synkronisera sin ankomst till världen. Då kan ungen undvika att bli ensam kvar, vilket knappast hade utmynnat i någon solskenshistoria. Det här har man kunnat visa genom att flytta ägg som ruvats olika länge mellan bon och därigenom antingen försenat eller påskyndat utkläckningen.
Varför har inte älgar svans? Det skulle väl vara bra att kunna vifta bort flugor/mygg inne i skogen…
Intressant fråga och visst hade det allt vara bra att ha svans ibland. Fast de svansar som nog är bäst mot flugor är väl sådana med långt tagel (hår) som hästar har eller de med en rejäl tofs som kor har. Och sådana skulle kanske fastna i snår och buskar i skogen.
Men hjortdjur (dit älgen hör) har inte så långa svansar och många arter använder dem för signalera till sin artfränder. En svans rätt upp betyder t.ex. oftast att djuret upptäckt något farligt. Och då kan nog en kortare svans vara mer lätthanterlig. Hundar använder ju sina svansar för att ”prata med” och har visserligen ganska långa svansar. Och i en del fall med rejält med hår på. Men jag har aldrig sett en hund använda den för att vifta bort flugor med. Men titta på en hund så ser du hut mycket den pratar med sin svans, inte bara genom att vifta på den när den är glad.
Älgar har faktiskt en svans förresten, men den är mycket kort. Jag har heller aldrig hört att den skulle användas för att ge signaler till andra älgar. Älgen lever ju mest ensam, men undantaget för kon med sin kalv/sina kalvar.
Jag skulle säga att flugviftandet inte är lika viktig som annat djur haft nytta av sina svansar till (signalering, balans etc). Sedan har en del djur, som människan t.ex., förlorat sin svans under utvecklingens långa tider. Och andra faktiskt börjat vifta bort flugor med den.
-Bodil Enoksson
PS. Det finns en trevlig barnbok om just svansar. Den heter Svansboken och är skriven av Cecilia Torudd och Ragnar Olsson. Tyvärr tror jag att den är slut på förlaget nu, men finns ju att låna på biblioteket.
Pilträd, Salix alba. Bilden tagen av Bruce Marlin. Pil kan odlas från sticklingar.
Jag har en växt som är en stickling från en stickling. Alltså en planta som har gjort sina egna rötter varje gång.
Fråga 1: Är detta samma växt DNA-mässigt?
Fråga 2: Blir varje stickling lite ”sämre” eller kan man anse dom likvärdiga i motståndskraft, hur dom kommer att växa och frodas?
1. De är kloner. Men skall man kalla det “samma växt” så bör de också ha fysiskt kontakt med varandra. Granen ”Old Tjikko” t ex är en individ; en rot som skjutit nya skott om och igen under årtusendena.
2. Inte över kortare tid, så du kommer inte att märka det; men över lång (evolutionär) tid kommer asexuell föryngring leda till att mutationer ackumuleras. Hur fort det går beror på mutationsfrekvens (strålning, stress etc.) och växtens reparationsförmåga. Maskrosor som inte förökar sig sexuellt, kommer t ex inte att finnas kvar om nån miljon år.
Det är generellt bäst att ta en stickling, för då kan du välja ut en individ med egenskaper man gillar. Ta t ex inte från sjuka eller angripna individer. Vid frösådd eller köp av liten planta vet du inte lika bra vad du kommer att få.
Huggorm, Vipera berus. Bilden tagen av Zdeněk Fric.
Jag älskar att klättra i träd men har en enorm fobi för ormar. Jag undrar bara om det finns ormar i träden?
Min erfarenhet av detta är från Aktse, Sarek, 1978 där vi såg en jättehuggorm (1 m?) som satt (?) en meter upp i ett videsnår. Inget träd förvisso, men den hade ”lämnat marken”.
-Åke Lindstöm
I Sverige finns inga trädlevande ormar på samma sätt som i ¨de varma länderna¨, där det finns ormar som hela sitt liv uppehåller sig i träd och lever av fågelägg och ungar. För säkerhets skull kollade jag i Collins field guide: Reptiles & Amphibians of Britain & Europe. Av de tre arter ormar som finns i Sverige finns det bara noterat att hasselsnoken kan klättra: ¨Huvudsakligen marklevande men kan klättra i buskar på hedar (bushy vegetation such as heather).” (min översättning). Med tillägget: ”Sägs vara intelligent (för en orm!)”. Inga noteringar om klättrande för varken snok eller huggorm, men vid enstaka tillfällen kan säkert alla tre arterna uppehålla sig korta stunder på lägre höjder i vegetationen.
Så Ella, klättra du bara på, och glöm din rädsla för ormar. Det finns färre sådana i träden än på marken!
-Lars Lundqvist
Har kollat runt lite bland herpetologer i bekantskapskretsen och slutsatsen är att både snok och huggorm (och även hasselsnok) kan klättra i träd och buskar, men inte gör det speciellt ofta.
Nu är jag själv ingen större trädklättrare, men har aldrig ens reflekterat över chansen att möta en svensk orm i ett träd. Och jag hade inte uppskattat ett sådant möte, så jag tycker också att Ella ska känna sig helt lugn. Chansen är betydligt större (men ändå mycket liten) att stöta på dem på marken. Gissningsvis skulle ormen bli betydligt mer rädd än Ella vid ett eventuellt möte i ett träd. Den bör ju känna sig ganska utsatt när den är ovanför marken!
Hushumla, Bombus hypnorum. Bilden tagen av André Karwath.
Jag har humlor, tror det kan vara hushumla, som har byggt bo i en fågelholk. Skall jag tömma den och göra rent i höst, och i så fall även ta bort det de byggt igen hålet med? Eller vad rekommenderar ni?
Du kan lugnt rensa holken i höst, när aktiviteten upphört i humlesamhället. Kolonin dör på hösten, men lever vidare nästa år genom att drottningar som parat sig på sensommaren övervintrar i marken och grundar ett nytt samhälle nästa år.
Jag tycker att detta ser ut mer som en slemsvamp (slimsopp på norsk) än som ägg. Trots namnet är de inte alls nära besläktade med svampar, utan utgör en helt egen organismgrupp. De kan slå sig samman till en typ av amöbaliknande ”supercell” och kallas då för plasmodium. I den här livsformen kan slemsvampen faktiskt röra sig, från någon millimeter till ett par centimeter i timmen! Det här gör den för att skaffa mat, t.ex. multnande växtdelar, bakterier eller svampar, som plasmodiet omsluter och bryter ned. I Sverige finns drygt 270 arter slemsvampar, i Norge kanske något färre men det är bara en gissning.
Vad just din bild visar vågar jag inte säga säkert, men kanske kan det vara en ljus variant av trollsmör (trollsmør; Fuligo septica).
Vivel, Phyllobius sp. Bilden skickades in av Magnus.
Vad är det för insekt?
Det är en vivel (snytbagge) i släktet Phyllobius, en skalbagge alltså. Vilken art det rör sig om är svårt att säga säkert från den här bilden.
Ett tips om du skickar in fler insektsbilder: ange alltid var och när bilden är tagen, och också gärna ungefärlig storlek på djuret om du vet. Det underlättar bestämningen väldigt mycket.
Skogskackerlacka, Ectobius lapponicus. Bilden skickades in av Per.
Jag tänkte höra vad detta är för en insekt? Vi bor i ett radhus och har en dörr som går mot en skog. Vi fann denna insekt ca: 7m från dörren.
Det är en hane av skogskackerlacka, Ectobius lapponicus, vår enda naturligt förekommande svenska kackerlacka. Den är vanlig i hela landet, och är inte ett skadedjur på något vis.
-Andreas Nord
PS. Skriv gärna när och var bilden är tagen nästa gång du skickar in bilder på insekter. I det här fallet gick det bra ändå, men ofta gör det allt lite enklare.
Kommentarer