Makaonfjäril, Papilio machaon, är en av våra största och ståtligaste fjärilar. Larven lever på många olika vilda växter, men tycker också om att äta dill i trädgårdar. När larven är litet äldre blir den tjusigt grön med svarta ränder och orange vårtor, men som ung känns den lättaste igen på den vita fläcken på ryggen. Bilden är tagen av Torbjörn Karlsson
Vad kan detta vara för en larv? Jag hittar inga bilder på nätet på något som passar och skulle vara tacksam om ni kan hjälpa mig. Larven sågs på dillkvistar i trädgården i Lycksele den 20 juli 2024 och jag hittade fem stycken. De var omkring 1 centimeter långa.
Det här är en tämligen ung larv av den stora och ståtliga makaonfjärilen, Papilio machaon. Larven ser ut såhär till sitt andra stadium, och därefter blir den tjusigt grön med svarta ränder rödorangea vårtor. Den utvecklas på flera olika slags flockblomstriga vilda växter som kvanne och kärrsilja, men även odlad dill är en omtyckt värdväxt! Fjärilen finns i hela landet och flyger på sommaren.
På den här länken finns mer information och många bilder.
En daggmask kan inte drunkna som en människa drunknar. De har nämligen inga lungor och andas istället genom huden! Men ändå finns det kanske någon sanning i att maskarna flyr marken när det regnar för att inte få andnöd? Eller? Vi reder ut begreppen. Bilden är tagen av Kurt Bauschardt.
Jag är lärare i NO i mellanstadiet och försöker alltid vara inläst inför min undervisning. Jag har läst att det är en faktoid att daggmaskar drunknar i jorden när det regnar. Det verkar snarare handlar om att maskarna har möjlighet att förflytta sig ovan mark när det regnar, utan att dö av uttorkning och UV-ljus.
Döm av min förvåning när jag ser att det i elevernas läroböcker (alldeles nytryckta) står att daggmaskar riskerar att drunkna i jorden när det regnar och att det är därför de kryper upp!
Jag vill gärna veta vad forskningen säger så att jag lär ut rätt till mina elever.
I utgångspunkt är det fel att maskar flyr sina tunnlar för att inte drunkna när det regnar. Daggmaskar andas nämligen genom huden, och för att det ska fungera måste det vara fuktigt omkring masken. Hudandningen betyder också att maskar inte kan drunkna som människor drunknar, alltså genom att lungorna fylls med vatten. Kanske finns det dock lite sanning i den gamla myten: en studie jämförde hur två olika slags daggmaskar som under normala omständigheter förbrukade olika mycket syre klarade av att översvämmas. Forskarna kunde visa att den mer syrekrävande masken inte klarade att blir översvämmad av vatten särskilt bra och också flydde upp på marken när det regnade i större utsträckning. Masken som inte förbrukade lika mycket syre, stannade istället kvar i jorden i större utsträckning.
Andra förslag till varför maskar syns när det regnar är att det faktiskt gör det lättare för dem att förflytta sig, som du själv är inne på. Det är snabbare att krypa än att gräva! Det finns också förslag som säger att regndroppar påminner om den typ av vibrationer som underjordiska rovdjur som mullvadar orsakar, och att maskarna flyr upp för att undvika den annalkande faran. I slutändan handlar det sannolikt om en kombination av olika faktorer, men viktigt att komma ihåg är också att det oftast bara är en liten bråkdel av alla maskar som syns på markytan vid regn. Så de flesta maskarna tycks inte bry sig nämnvärt om att det regnar.
Stor mjölbagge, Tenebrio molitor, är en av våra allra vanligaste mjölbaggar. Den lever ofta inomhus i spannmål och annan torrskaffning, särskilt i gamla hus. Ibland kan den också hittas utomhus, i gamla stubbar och stockar. Om den finns i stora mängder kan den ställa till en del oreda i våra skafferier, men allt som oftast brukar den inte orsaka några större problem. Bilden är tagen av Camilla Svensson.
Jag hittade denna, nästan 2 centimeter lång, i ett köksskåp. Huset är från 1933 och köket är inte renoverat. Är det en stor mjölbagge?
Ja, stor mjölbagge, Tenebrio molitor, stämmer. Larven tycker särskilt om olika slags spannmål och ibland kan det bli ganska stora utbrott i till exempel en påse havregryn. Samtidigt är mjölbaggar (och andra insekter bundna till människor) vanliga i äldre hus, där de förekommer i ganska små men stabila populationer. Jag hade inte varit alltför orolig, men råder er att undersöka skafferivaror för förekomst av mjölbaggar.
I slutet av grodynglets vattenliv återabsorberas svansen in i kroppen. Samtidigt återbildas gälarna och lungorna börjar utvecklas. Inget av detta behöver ju grodan på land! Bilden tagen är tagen av Friedrich Böhringer .
Min granne hävdar bestämt att grodornas svansar försvinner för att de äter upp varandras svansar. Han sa att det är viktigt att inte ge för mycket mat till grodynglen när benen utvecklats, för då blir svansarna kvar. Jag hävdar att svansen återbildas och inte äts av. Vem har rätt?
Du har rätt och din granne har fel. Grodynglen absorberar sin svans tillbaka in i kroppen i de avslutande delarna av utvecklingen. Att äta upp svansen på ett annat yngel hade dels varit mycket tidsödande, dels varit riskfyllt eftersom den öppna sårytan blir en utmärkt grogrund för bakterier. I samband med att svansen återbildas slutar dock grodynglen att äta, för svansen ger dem all näring de behöver. Ungefär samtidigt återbildas också grodynglens gälar, och lungorna börjar utvecklas. När svansen och gälarna är återbildade, och lungorna fullt utvecklade, är grodan redo för ett liv på land.
Humlor lever i familjesamhällen som varje år byggs upp av en övervintrad drottning. På våren eller försommaren lägger hon en första kull ägg som hon själv föder upp. Detta blir till den första generationen arbetare, och de tar sedan över ansvaret för ägg och larver från drottningen. Litet senare i humleboets liv lägger drottningen ägg som blir till hanar (drönare) och nya drottningar. De lämnar boet för att para sig med andra drottningar eller drönare. Sedan dör hanarna, medan drottningarna äter upp sig och så småningom finner en övervintringsplats. Efter några månader dör den gamla humledrottningen och alla kvarvarande arbetare i boet, varefter cykeln börjar på nytt året därpå. På bilden, som är tagen av Panoramedia, får vi titta in i ett bo av åkerhumla, Bombus pascuorum.
Min man röjde gräs i en slänt på tomten och då uppdagades ett humlebo i marken med full aktivitet. Boet ligger lite avigt till och vi hade egentligen tänkt marktäcka för att bli av med gräs och ogräs. Dock vill vi inte förstöra boet. Har ni tips på hur vi kan fortsätta med arbetet utan att förstöra för humlorna?
Kul att ni har ett humlebo i trädgården! Humlorna hittar ingången till sitt bo genom att lära sig hur det ser ut runtomkring de första gångerna de flyger ut. Det gör nog inte så mycket om ni täcker marken en bit ifrån. Sen på senhösten eller vintern kan ni täcka allt eftersom boet då är tomt. Det är bara de nya drottningarna som överlever till nästa år och på hösten har de sedan länge flugit ut och hittat en övervintringsplats.
Lusflugorna har ett särpräglat utseende som gör dem synnerligen välanpassade för att liv inne i fjäderdräkt eller päls, där de lever av blod eller hudutsöndringar från sina värddjur. Den här lusflugan hittades i centrala Uppsala, och vi tycker mest att den påminner om arten Crataerina pallida, som lever på tornseglare och svalor. Kanske finns det ett aktivt fågelbo i närheten av vår frågeställares lägenhet? Bilden är tagen av Tobias Zebergs.
Jag skulle vilja ha hjälp med att ta reda på vad det här är för insekt. Jag hittar ett par stycken inomhus på väggen vid fönstret varje morgon.
Det är en så kallad lusfluga, alltså en fluga som förs till flugfamiljen Hippoboscidae. I hela världen finns omkring 150 olika arter, och i Sverige ett tiotal. De lever på blod eller hudutsöndringar från olika ryggradsdjur, och de kraftiga benen med långa klor gör dem väl anpassade för att hålla sig kvar i fjäderdräkt eller päls. Arter som har välutvecklade vingar flyger omkring för att hitta ett värddjur, och hos flera av dem bryts vingarna av när de ”träffat rätt” och slagit sig till ro i pälsen. En av de mest kända lusflugorna är hjortlusflugan (Lipoptena cervi) som flyger i stora mängder i skog och mark under sensommaren och hösten, vilket ställer till besvär för bär- och svampplockare.
Just vilken lusfluga kan jag inte avgöra med säkerhet från bilden, eftersom jag inte känner gruppen så bra. Den för mest tankarna till den arten Crataerina pallida, som lever på tornseglare och (ibland) hus- och ladusvalor. Vill du veta precis vilken lusfluga det rör sig om, är du välkommen att samla in ett par stycken i en liten burk och skicka till oss i Lund så att vi kan studera djuren under mikroskop.
Vi håller med vår frågeställare. Här ser det ut som att en råtta har varit på besök.
Vad kan detta vara för spillning? Bilden är tagen i ett hus i Spanien, i Alicante-trakten, och spillningen hittades under en bougainvillea. Är det en råtta vi har fått in?
Jag tycker absolut att det ser ut som spillning efter en råtta.
Brokig svampsvartbagge, Diaperis boleti, hör till den i Sverige ganska lilla skalbaggsfamiljen svartbaggar. Den är avlägset släkt med mjölbaggar, men till skillnad från dessa lever brokiga svampsvartbaggen endast och allena i olika slags trädsvampar utomhus. Hur den hamnat inne hos vår frågeställare, har vi inget bra svar på. Klart är emellertid att brokiga svampsvartbaggen aldrig är ett skadedjur. Bilden är tagen av Örjan Modén.
Vad är det för skalbagge på bilden här ovanför?
Det är brokig svampsvartbagge, Diaperis boleti. En vanlig skalbagge i stora delar av landet. Den lever i och av olika slags trädsvampar, till exempel fnöskticka och svavelticka, så den är svår att få syn på om man inte letar aktivt. På den här länken kan du se fler bilder och en karta över svenska fynd.
– Andreas Nord
Tack. Med andra ord ingen skalbagge som indikerar problem i ett nyinköpt hus?
Överhuvudtaget inte. Den har kommit in utifrån och ni kan vara helt lugna.
Såvitt vi vet kan inte spindlar, som vi människor, minnas särskilda händelser. Däremot är de duktiga på associationer. Till exempel visar flera studier att spindlar kan lära sig att förknippa vissa färger med faror eller obehag. Här ovanför ser vi den vackra marmorspindeln, Araneus marmoreus, som förekommer spritt över hela Sverige. Bilden är tagen av Markus Bragmo.
Har spindlar minne?
Det verkar inte som spindlar eller insekter har ett episodiskt minne såsom vi människor har. Med andra ord finns det inga bevis för att de kan minnas enskilda specifika händelser. Men det finns flera studier som visar att spindlar kan lära sig associationer, och minnas dessa associationer senare. Ett experiment gick till exempel ut på att spindlarna fick lära sig att undvika ett pappersunderlag i en viss färg, eftersom pappret täckte en värmeplatta. Spindlarna tyckte tydligen att värmen var obehaglig, och lärde sig att undvika rätt färg. De undvek samma färg även vid ett senare tillfälle, vilket tyder på att de kunde minnas det de hade lärt sig tidigare.
Det är i nuläget ganska oklart vilka djur som har ett episodiskt minne. Vissa däggdjur och fåglar verkar ha episodiskt minne, men det finns stora utmaningar med att studera detta, eftersom det går inte att fråga djuren vad de faktiskt minns!
Vi tycker mest att detta ser ut som en drottning av takgeting, Dolichovespula saxonica. Det är en av de vanligaste getingarna i bebyggda miljöer och följaktligen den art som oftast är konstruktör till de de typiskt gråbruna getingbon vi hittar kring hus och hem. Bilden är tagen av Ingrid Aspholm Söderberg.
En geting har byggt bo under locket till dynlådan ute på altanen. Jag har läst att solitära getingar har svårt att hitta boplats. Så frågan är nu om vi ska låta boet vara kvar, då hon verkar vara en mycket snäll geting. Eller kan det skapa problem senare i utvecklingen?
Det är en social geting, och jag tycker mest att det ser ut som en takgeting (Dolichovespula saxonica). Det är en av de allra vanligaste getingarna i bebyggda miljöer. Ni har sett en drottning som precis börjat anlägga sitt bo. Hon är ensam just nu, för hos getingar är det nämligen bara årets nya drottningar som övervintrar. Drottningen sover en lång vintersömn, vaknar när vårvärmen kommer och börjar då att bygga bo och lägger den första kullen med ägg. Dessa äggen tar drottningen själv om, och de växer alla upp till att bli arbetare. Alla är honor. När arbetarna är på vingarna stannar drottningen kvar i boet. Hennes roll nu är att lägga ägg, och det är sedan arbetarna som tar hand om larverna. På högsommaren kommer getingarna att göra extra stora celler och mata larverna extra mycket. Dessa larver växer upp till att bli nya drottningar. Samtidigt lägger drottningen ägg som blir till hanar – eller drönare. Hanar och nya drottningar lämnar boet och träffar andra getingar. Drottningen blir parad, och sedan dör hanen. Lite senare på säsongen dör alla andra arbetare och den gamla drottningen. Sedan startar cykeln på nytt.
Jag tycker absolut att du ska låta boet vara kvar om det inte är till stor olägenhet. Getingar matar sina larver med små, mjuka insekter som bladlöss och flugor. De är alltså riktiga nyttodjur! Dessutom pollinerar de skickligt blommor och grödor, om än inte riktigt lika effektivt som bin.
Kommentarer