Ja, nog kan ekorren, Sciurus vulgaris, ta en och annan fågelunge eller något fågelägg om tillfälle bjuds. Men mest tycker de om hasselnötter och frön från gran och tall. Ibland slinker det också ned lavar, svampar, bär och gröna växter. Så särskilt blodtörstig är ekorren inte!
Vår hund, liksom de flesta andra hundar, är väldigt fixerade vid ekorrar. Jag och en annan hundägare började diskutera hur pass ”blodtörstiga” ekorrar egentligen är.
När jag gick i skolan fick vi lära oss att de åt både fågelägg och fågelungar. Men sedan vill jag minnas att jag såg någon notis om att det inte alls stämmer. Så – är de små ulvar i fårakläder, eller?
Ekorren får nog betraktas som allätare, men stapeldieten består av hasselnötter och frön från gran- och tallkottar. Årsskott från barrträd är också viktiga inslag i kosten. Studier som har analyserat maginnehållet hos ekorrar visar dock att dieten är väldigt bred, och också innefattar bär, svampar, lavar och gröna växter och diverse insekter. Samma studier har också visat att det ibland finns rester av fågelben och ägg i magen, men det verkar vara ovanligt. Det skall nog tolkas så att ekorren gärna sätter i sig en äggkull eller en fågelunge om tillfälle bjuds, men att de inte aktivt jagar fåglar och andra små och goda djur.
Naturhistoriska riksmuseet skriver mycket bra om ekorrarnas liv och leverne här.
Ja, vem är det egentligen som var nödig på Orust i somras? Det finns några olika möjligheter, och att vara alldeles säker på saken går inte utan närmare information om fyndplatsen. Några kvalificerade gissningar, har vi dock. Bilden skickades in av Mikael Moiner.
Jag hittade flera spillningar som såg ut såhär inom ett område av 15 meter. Jag tänkte först hund, men är det inte en del gräs i spillningen? Bilden är tagen på Orust i Bohuslän i slutet av juli 2022.
Min första tanke var fårspillning, vilket det kan vara förutsatt att bilden är tagen i ett område med lösgående betesdjur. Om det inte finns några tamdjur i området ligger en hjort av något slag nära tillhands. På Orust finns flera observationer av kronhjort och både spillningens storlek och utseende tyder på att det kan vara just en kronhjort som varit nödig här. Från att ha varit sällsynt och lokal har kronhjorten formligen exploderat de senaste åren. Numera är den mer eller mindre vanlig på många platser i södra Sverige. Det går dock inte att utesluta till exempel dovhjort, som är vanlig på Tjörn, men enligt Artdatabanken ännu inte observerad som vild på Orust. Det skulle dock förvåna om den inte finns där. Slutligen ska vi kanske inte helt och fullt utesluta mufflonfår, som förekommer längre upp längs kusten. Dessutom ska det till min kännedom förekomma vilthägn med både dovvilt och mufflonfår på Orust. Viktigt att komma ihåg är att alla djuren som nämns ovan ofta har ganska hård och torr spillning som närmast påminner om kulor eller pellets. Spillningens form och konsistens beror dock mycket på vad djuren har ätit. Torr mat, som bark och späda grenar, ger torr och hård spillning, medan ett större inslag av färska blad och örter ger mjukare och större spillningar.
För att sammanfatta så menar jag att det mest sannolika är att detta är hjortspillning, förutsatt att den påträffades utanför ett vilthägn och i ett område som inte betades av frigående tamdjur (får). Om inte, så finns flera möjliga bovar, enligt ovan.
Vi människor har drygt 30 olika blodgrupper. De mest berömda är AB0- och Rhesus (Rh)-systemen. Blodgrupperna är viktiga, eftersom det har betydelse bland annat vid blodtransfusioner. I blodet finns nämligen också antikroppar som känner igen antigener på blodkropparnas yta. Den här sortens blodgrupp bestäms av en gen (som sitter på kromosom nummer 9) och för vilken det finns tre olika varianter (”alleler”). Låt oss kalla dessa alleler A, B och 0. Människor har två kopior av varje gen då våra kromosomer finns i par, en som erhölls via ägget från mor, och en som vi fick via spermien från far. Detta gör att med avseende på AB0-genen kan en enskild människa ha sex olika kombinationer av alleler, nämligen AA, AB, A0, BB, B0 och 00. Samtidigt finns det ju bara fyra olika blodgrupper, nämligen A, AB, B och O. Hur kan det vara så? Jo, eftersom vissa blodgrupper motsvarar mer än en kombination, där A och B-allelerna är lika dominanta och ger upphov till blodgruppen AB, medan 0-allelen är recessiv och därför bara uttrycks om genotypen är 00, medan till exempel A0 ger blodgruppen A. Rhesus-faktorn styrs av två alleler, Rh+ och Rh-, där den förra är dominant över den senare. Annars fungerar nedärvningen på samma sätt som för AB0-systemet, men det blir litet enklare eftersom det är färre alleler med i leken. Bilden är gjord av Invicta HOG.
Jag har blodgruppen 0-, min mamma hade blodgruppen 0 (osäker på om hon var Rh+ eller Rh-) och min pappa har A+. Är detta möjligt då både A och Rh+ är dominanta?
Det är absolut en möjlig kombination.
Låt oss börja med AB0-systermet. Eftersom 0-allelen är recessiv ger det vid handen att du måste ha uppsättningen 00, din mor (som också har blodgrupp 0) måste också ha haft 00, medan din far med blodgrupp A+ måste ha genotypen A0, det vill säga att din far är ”heterozygot” (alltså med olika alleler på de två kromosomerna). Din mor bidrar således alltid med ett ägg som bär 0-allelen, medan din far har spermier med antingen A-allelen eller 0-allelen. Därför kan föräldrar med kombinationen A0 och 00 ge upphov till genotyperna A0 och 00, med resulterande blodgrupper A och 0. Här har vi skrivit mer om hur olika möjliga korsningar av föräldrarnas genetiska material ger upphov till olika blodgrupper.
När det gäller Rh-faktorn så är det också möjligt, förutsatt att din far har genotypen Rh+/Rh-, och att din mor hade blodgruppen 0+ med genotypen Rh+/Rh-. Om två Rh-positiva heterozygoter får barn så kommer barnen att kunna ha genotyperna Rh+/Rh+, Rh-/Rh-, samt Rh+/Rh-, och alltså vara homozygot Rh-positiva (+/+), heterozygot Rh-positiva (+/-), och homozygot Rh-negativa (-/-, som du är). Här kan du läsa mer och se bilder på olika typer av Rh-kombinationer hos föräldrarna, och nedärvning till barnen (på engelska).
Just din blodgrupp är sällsynt i Sverige – och eftertraktad, eftersom den kan tas emot av alla som behöver en blodtransfusion. Därför kallas 0- ofta för akutblod.
Vi har skrivit om nedärvning av blodgrupper tidigare. Här hittar du våra inlägg om saken.
Ett glas mjölk. Vad är det egentligen som avgör hur länge mjölken håller? Bilden är tagen av Stefan Kühn.Mjölksyrabakterier, Lactobacillus, kan bryta ner mjölksocker (laktos) i mjölk och göra den sur. Det är dock ganska ovanligt mjölksyrebakterier tar över om mjölken förvaras i kylskåp. Bilden är tagen av Janice Carr.
Jag håller på med ett gymnasiearbete om hållbarhet på olika mjölksorter. Vi har valt att jämföra hållbarheten på laktosfri mjölk, vanlig mjölk och ”hållbar” mjölk. Vi har förvarat mjölken i plastlådor, mätt pH-värdet på mjölksorterna samt luktat och smakat.
Som jag har förstått det håller den laktosfria mjölken längst i oöppnad förpackning tack vare pastöriseringen. Men enligt den laktosfria mjölkens förpackning håller den endast 3-4 dagar i öppnad förpackning jämfört med den vanliga mjölken som anges hålla i 4-5 dagar. I vårt experiment fick vi också ett resultat som visar att den laktosfria mjölken har kortare hållbarhet i en öppnad förpackning än vad den vanliga mjölken har.
Vad beror detta på?
Den viktigaste faktorn när det gäller hållbarheten för mjölk är hur den har pastöriserats. Du har alltså helt rätt i att olika pastörisering troligen är förklaringen till att laktosfria mjölken hade längre hållbarhet i oöppnad förpackning. Försök ta reda på hur just er mjölk har behandlats. Om det inte framgår av förpackningen kan ni ju kontakta och fråga tillverkaren.
Pastöriseringen är en värmebehandling som görs för att avdöda skadliga bakterier och minska totalantalet mikroorganismer i mjölken och därmed göra den hållbar. Du kan hitta mer information om detta på nätet, till exempel på den här sidan från Tekniska museet.
Den vanliga konsumtionsmjölken pastöriseras vanligen vid 72-74° i 15 sekunder. Det reducerar bakteriehalterna kraftigt och gör mjölken hållbarare, men med tiden börjar mikroberna växa till i mjölken och göra den dålig. Vad som händer beror på vad mjölken innehåller för bakterier, om den kontaminerats från omgivning eller förpackning, och vid vilken temperatur den lagrats. Ibland är det mjölksyrabakterier som tillväxer och utnyttjar laktosen i mjölken för så kallad mjölksyrajäsning. Kom ihåg att dessa bakterier först klyver laktosen till glukos och galaktos, och att det är jäsningen av dessa som ger mjölksyra (laktat) som produkt. I kylförvarad mjölk brukar det inte bli mjölksyrabakterier som tar över. Andra typer av jäsningar kan också ske som ger otrevliga smaker och dofter. Och det är inte nödvändigtvis så att mjölken blir sur. En del bakterier bildar enzymer som ger sig på mjölkens proteiner, och då tenderar mjölken att koagulera (”skära sig”) även utan att den blivit sur, och otäcka smaker uppstår. Spotta ut sådan mjölk om ni råkar smaka på den!
En del mjölk med lång hållbarhet har pastöriserats vid högre temperatur och blir då hållbarare. Nackdelen är att detta ger en lätt kokt smak, men om man till exempel ska syra mjölken och göra ost eller filmjölk av den kommer inte detta att märkas i den färdiga produkten. Vid så kallat UHT (Ultra High Temperature)-behandling är behandlingen över 140°C i 1-4 sekunder. Om den också förpackas under i princip sterila förhållanden blir hållbarheten mycket lång, och den kanske inte ens kräver kylförvaring. Nackdelen är förstås den kokta smaken. Och så snart man öppnar förpackningen får mikroorganismerna tillträde och då håller den inte så länge.
Det är intressant att ni finner att den laktosfria mjölken kanske håller sig kortare efter att förpackningen öppnats. Tänk lite på vad det kan bero på och sök gärna efter möjliga svar. Vid tillverkning av laktosfri mjölk börjar man med att avlägsna en del av laktosen med en slags filtreringar. Sedan tillsätter man enzymet laktas för att konvertera återstående laktos till glukos och galaktos. Om man inte först hade tagit bort en del av laktosen hade den höga halten glukos gjort mjölken söt i smaken. Vad tror ni det betyder för eventuella bakterier som kommer att hamna i mjölken om den istället för laktos innehåller glukos och galaktos? Vilka av sockren är lättast för en bakterie att tillgodogöra sig? Vilket av dem kan flest bakterier utnyttja?
Här kan ni läsa om våra tidigare inlägg om hållbarhet hos mjölk.
Rödräven är vanlig över hela landet och lever gärna helt nära människor. Spåren påminner om andra hundspår, med fyra framåtriktade tår som lämnar tydliga klomärken. Räven har dock en ganska gles trampdyna, där baktårnas framkant inte överlappar med framtårnas bakkant. Därför brukar det gå att dra ett rakt streck genom ett rävspår utan att linjen rör vare sig fram- eller baktårna. Det är sannolikt att det är just en räv som har gått här, men det är svårt att utesluta andra slags hundar utan en ordentlig uppfattning om spårstämplarnas storlek och spårlöpans form avseende bland annat steglängd. Bilden är tagen av Joachim Fredriksson.
Jag såg dessa spår i snön. Kan ni se vad det är för djur?
Att det är spår från något hunddjur syns på att det är fyra tydliga tåavtryck, och att spårstämpeln är symmetrisk såtillvida att de både det mellersta tåparet och sidotårna når lika långt fram. Lodjur har också fyra framåtriktade tåavtryck, men i spårstämpeln syns tydligt att tårna är olika långa (ungefär som på vår hand).
Det är ganska svårt att skilja olika hundspår från varandra bara på spårstämplarna. Det hjälper med ordentligt information om spårlöpans utseende och själva steglängden. Utan denna information blir saker och ting litet mer osäkra, men just detta tycker jag ser ut att vara rävspår. Hos rävar är trampdynornas inbördes ställning sådan att foten ger ett litet ”avlångt” avtryck. Det betyder att det oftast är möjligt att dra en rät linje som tangerar sidotårnas framkant tvärs igenom avtrycket, utan att den vidrör framtårnas bakkant. Hos tamhundar brukar sidotårnas framkant tydligt överlappa baktårnas framkant. Det finns dock variation här, och avtryckets storlek är betydelsefullt för att avgöra – hos räven är framfotsspåret något lite större än bakfotsspåret; omkring 5 centimeter långt och 4 till 4,5 centimeter brett. Som jämförelse kan nämnas att framfotsspåret hos en vuxen varg är omkring 10 centimeter långt och 9 centimeter brett.
Slemsvampar är, namnet till trots, inga svampar utan istället en helt egen organismgrupp. De är en slags förgrenad, encellig amöba, som långsamt rör sig runt i jakt på mat. Normalt rör de sig 1-2 centimeter om dagen. Trollsmör är en grupp av flera olika närbesläktade slemsvampar som är vanliga i södra Sverige under vår och höst. Kanske är detta någon av trollsmörsarterna. Bilden är tagen av Mauri Nendrén.
Vad är detta för märklig spillning som jag hittade i min trädgård?
Jag tror inte att det är spillning. Jag skickar bilden vidare till ”Fråga en biolog”.
– Anders Lundquist, gästexpert från Fråga en Zoofysiolog
Precis som Anders säger är det här ingen spillning. Det ser istället ut att vara något som kallas för slemsvamp eller myxomycet. Namnet till trots är den inte alls en svamp, utan en helt egen organismgrupp. Slemsvampar är en slags supercell med flera olika livsstadier. Oftast ser vi dem i det som kallas för ”plasmodiestadiet” där slemsvampen rör sig långsamt, (från några millimeter till någon centimeter i timmen, i jakt på mat. Det kan till exempel vara multnande växtdelar, bakterier eller svampar som plasmodiet omsluter och bryter ned.
Vi har skrivit om de spännande slemsvamparna vid flera tidigare tillfällen. Du hittar våra tidigare inlägg om saken här.
Just vilken slemsvamp detta är kan jag inte svara på, men en gissning är att det är någon av arterna i släktet Fuligo. I Sverige finns en handfull olika arter. Trollsmör, Fuligo septica, är en av slemsvamparna vi oftast ser.
Fröskinnbaggen Rhyparochromus vulgaris har ett begränsat utbredningsområde i Sverige. Sitt starkaste fäste har den i Östergötland. Djuret lever av olik fröer det hittar på marken. Vintertid kan de söka sig inomhus för att övervintra, men något skadedjur är det inte. Bilden är tagen av Anders Brunius.
Vi hade insekten på bilden inne i vårt hus ikväll. Vad kan det vara för en liten krabat? Den springer ganska snabbt. Vi hade några liknande inne i huset i höstas, men de försvann och vi har inte sett någon mer förrän nu.
Det här är en skinnbagge som hör till en familj som kallas för markskinnbaggar på svenska (Rhyparochromidae på vetenskap). Det finns omkring 60 olika markskinnbaggar i Sverige, och alla lever på att suga näring ur olika slags frön de hittar på marken eller på växter. Vissa arter suger bara på fröna från särskilda växter, medan andra kan livnära sig på nästan vilka frön som helst. De allra flesta arterna är medelstora (som i insektsvärlden betyder att de är någonstans mellan 3 och 8 millimeter långa), ganska platta, och tecknade i brunt eller svart. De är aldrig skadedjur, men kan ibland hittas inomhus. Då handlar det antingen om att de sökt sig in för att övervintra, eller för att de flugit eller krupit in under sommaren när aktiviteten är som störst.
Just ditt djur heter Rhyparochromis vulgaris, men den har (ännu) inget svenskt namn. Trots artepitetet ”vulgaris” som är latin för vanlig eller allmän, så tror vi att det här är en av våra mer sällsynta markskinnbaggar. Den är spridd i Sydsverige, men utbredningen är märklig eftersom nästan alla fynd är gjorda i Östergötland. Den är nog delvis förbisedd eftersom det inte finns så många som ägnar sig åt skinnbaggar, men det är alldeles klart ett djur en entomolog blir glad av att se. Jag tycker därför att det vore angeläget att fyndet rapporteras i den publika databasen Artportalen.
De tydliga vita inslagen, och beskrivningen av ’vita påsar’, visar att den här spillningen kommer från någon slags fågel. Fåglar har nämligen ingen flytande urin, eftersom det skulle bli väldigt tungt att flyga omkring med mycket vatten i kroppen. Istället för urin avger fåglarna urinsyra, som är ett vitt, ganska torrt och ganska hårt ämne. Just vilken fågel det är som varit i farten här vet vi inte. Kanske kan det vara en ringduva? Bilden är tagen av Constanze Metzler.
Jag har hittat djurbajs på stenläggningen utanför min villa. Det liknar en vit påse med små, svarta, korvar. Kan en igelkott sprida ut sitt bajs så?
Det här tycker jag var svårt. Den andra bilden med tydligt vita inslag, tillsammans med din beskrivning om ”vita påsar”, visar dock att det rör sig om spillning från någon fågel. Kanske kan det vara från en ringduva, som ju är en vanlig fågel alldeles tätt inpå människor, men det är en gissning. Igelkotten, och andra däggdjur för den delen, har aldrig sådana här vita inslag i sin spillning. När dina bilder togs, i slutet av oktober, är det också väl sent på året för igelkottar (även om de fortfarande kan vara aktiva i södra Sverige). Igelkottar äter dessutom gärna insekter, och det är därför vanligt att deras spillning innehåller inslag av till exempel svårsmälta skalbaggsskal. Så vi får nog avfärda den idén, och utgå ifrån att det är någon slags fågel som är boven i dramat.
Varför ser då spillningen ut som den gör? Jo, det svarta är restprodukterna från matsmältningen, medan det vita är urinsyra som lite förenklat är fåglarnas motsvarighet till vår urin. Vid nedbrytningen av aminosyror (som bygger upp proteiner) i kroppen bildas giftig ammoniak som restprodukt. Människor och andra däggdjur omvandlar ammoniaken till urinämne (urea) som är vattenlösligt och lämnar kroppen tillsammans med urinen. Fåglar har emellertid ingen urinblåsa, sannolikt eftersom det blir alltför jobbigt att flyga omkring med massor av vatten i kroppen. Därför gör de istället om ammoniak till urinsyra, en mer eller mindre torr, vit, förening som kan avlägsnas från kroppen utan nämnvärd åtgång av vatten. Det kostar lite mer energi att göra på det här sättet, men den energin får fåglarna tillbaka genom att inte behöva flyga runt med stora volymer vatten i kroppen. Det hade nämligen ökat deras ”transportkostnad” mycket mer än vad det kostat dem att göra urinsyra.
Människor har också urinsyra i urinen, men även i blodet. Där är det är en viktig antioxidant som tar hand om reaktiva syreradikaler (på samma sätt som till exempel C-vitamin). För mycket urinsyra är dock problematiskt, får då kan det kristalliseras och ge upphov till bland annat njursten och gikt.
Vår frågeställare såg det här fiskstimmet i en marina på Gran Canaria. Kan det kanske vara någon slags tonfisk? De var i alla fall fullt upptagna med att i hög hastighet jaga småfisk. Just vilken slags tonfisk det är kan vi inte svara på. Flera arter förekommer i vattnet kring Kanarieöarna. Kanske vet någon av våra läsare mer?
Är detta en tonfisk? De kom in i en marina på Gran Canaria. Det var ett stort stim som följde efter ett gigantiskt stim med småfisk. De var väldigt snabba!
Det är lite svårt att se på bilden, men visst ser det ut som någon tonfiskart. Det enda som gör mig litet tveksam är att det ser ut att saknas ’taggar’ på stjärtspolen, som ju tonfiskar har. Det kanske är en effekt av bilden.
– Per Carlsson, gästexpert
Det finns många olika arter av tonfiskar omkring Kanarieöarna. Vanliga, lite mindre arter, är bonito, albacore och skipjack (som är den vanligaste tonfiskarten i konserver). Bonito kommer faktiskt till Sverige med oregelbundna mellanrum, oftast på västkusten och i regel på sensommaren och hösten. Av de större tonfiskarterna fångas med regelbundenhet blåfenad, gulfenad, och storögd tonfisk.
Nej, någon skalbagge är det inte som vår frågeställare hittade på balkongen på Gran Canaria. Det är istället en gräshoppa av något slag, vilket bland annat syns på de kraftiga hoppbenen och den sadelformade mellankroppen. Just vilken spansk gräshoppa det är, kan vi tyvärr inte avgöra. Bilden skickade sin av Monica Andersson.
Vad är det för en skalbagge eller insekt som var på vår balkong i Playa Ingles på Gran Canaria igår, i mitten av februari?
Det här är ingen skalbagge, vilket syns särskilt på att den har taklagda, mjuka, täckvingar och därför ser ut som en uppochner vänd båt i genomskärning (hos skalbaggar är täckvingarna alltid mer eller mindre platta och djuret är ovalt eller runt i genomskärning). Bakbenen är också kraftiga hoppben. Det finns det förvisso skalbaggar som har, men då är det nästan undantag tal om små arter (under 3 millimeter långa). Det här är istället en tjusig gräshoppa av något slag, men just vilken art det rör sig om kan åtminstone inte jag avgöra från fotot.
Kommentarer