Forskar någon kring om det finns en gen vi för vidare till vår avkomma som är vårat medvetande. Alla talar ju om att arterna förökar sig för artens överlevnad, men alla vill ju föröka sig med så bra gener som möjligt kanske för sin egen vinning?
Forskare inom många olika fält är intresserade av medvetandet och var det kommer ifrån. Än så länge finns det fortfarande ingen konsensus, men alla är överens om att det handlar inte om en specifik gen. Det är snarare sannolikt att medvetande uppstår spontant när hjärnan överstiger någon speciell komplexitetsgräns. Det finns en intressant artikel i Forskning och framsteg som behandlar detta ämne. Du kan även kolla en tidigare fråga om det går att återskapa medvetandet i en dator.
När det gäller bra gener, så kan man konstatera att det finns det olika strategier inom den naturliga världen; vissa arter försöker producera så många avkommor som möjligt och hoppas att ett par stycken ska överleva till vuxen ålder (t.ex. lax), andra arter lägger ner mycket tid och energi i en enskild avkomma (t.ex. människan). Vilken strategi som gynnas beror framförallt på miljön.
Kanadagäss, Branta canadensis, är en flyttfågel. Bilden tagen av Guido Gerding.
Jag har tagit del av Alerstams forskning kring observationer kring utsträckande nattflyttare och dagflyttande sträckfåglar (söderut) men kommer inte i håg på vilka höjder som fåglarna sträcker ut, och vilka intressanta (forskningsfrågor) som kan tänkas återstå.
Forskning och framsteg hade en artikel om flyttfågelforskning förra året som sammanfattar det vi kan inom området idag. Vill du ha mer information om vilka frågor som forskare jobbar med just nu kan du till exempel kolla hemsidan för CAnMove – Center for Animal Movement vid Lunds Universitet. Där finns en beskrivning av många pågående projekt inom flyttfågelforskning (samt andra djur).
Pilfink, Passer montanus. Bilden tagen av Laitche.
Vad har hänt med våra pilfinkar? Andra år har vi haft tiotals pilfinkar klängandes på varandra vid fågelmataren, men för en månad sedan tyckte jag att de verkade färre och för en vecka sedan var det helt uppenbart. När vi i går kom ner till huset var det mesta av maten kvar i mataren, vilket aldrig brukar vara fallet och i dag, 21 januari, har jag inte sett en enda pilfink. Blåmes och talgoxe verkar vara opåverkade och vår enda rödhake är också kvar. Är detta en lokal företeelse eller har det rapporterats från andra håll? Vårt hus ligger i absoluta sydosthörnet av Skåne.
Vi brukar ha mycket pilfink, men sista veckan har det faktiskt varit gräsligt glest mellan dem. Någon annan som har nå’n uppfattning? Vi har dock inte sett några döda eller några som verkar sjuka så det kan ju bara vara nå’n annanstans. Men det är ju fågelräkning till helgen så då lär vi väl få svar.
– Bodil Enoksson
4-5 under fröautomaten i morse – hyfsat normalt.
– Olle Anderbrant
Nu är det fullt av pilfinkar igen. Gissar att vädret kan ha en del med saken att göra. Vore intressant att veta om frågeställaren också fått tillbaka dem nu!
– Bodil Enoksson
28 – 29 januari, fågelmatarhelgen då vi räknade fåglarna, hade vi ingen pilfink, helgen därpå fanns det en och nu såg jag två samtida ex. (Men istället har vi fått, väldigt vackra, gulsparvar!) Räknade nu på söndagsförmiddagen till minst tjugo pilfinkar! Har inte märkt tidigare år att de varit så helt borta och sen plötsligt, för det är det verkligen, kommit tillbaks i gamla goda antal. Vi har vintermatat fåglar i minst tio år och vanligtvis har pilfinkarna sakta minskat alltefter vintern fortlider, men aldrig tidigare sett att de så helt försvann, för att sen dyka upp igen. Märkligt. Och gulsparvarna är kvar, vackra som någonsin.
– Lars Lundqvist
Antar att snön kan få vem som helst att prioritera de dukade fågelborden!
Korsspindel, Araneus diadematus. Bilden skickades in av Christian Winslow.
När hösten/förvintern kommer så får vi inkommande besök från dessa små vänner. min första tanke var att det är stor husspindel, men jag tycker inte att det finns nog tydliga bilder där man ser färgen på benen som på denna bild. ÄR det skillnad mellan honor ch hanar? är det en husspindel?
Du har fått in en hane av korsspindel. Till skillnad från husspindlarna är det inte en art som egentligen trivs inomhus, men kan förirra sig dit då och då. Spindelhanar är oftast mindre än honorna och i korsspindelns fall har hanarna en mycket smalare kroppsform.
Ovanlig nyggsort? Bilden skickades in av Ulla Linder.
Under sommaren har jag fått flera bett som blivit mycket infekterade och med intensiv klåda. Någon mygg har jag varken sett eller hört förrän i natt då jag lyckades se några vid myggnätet och kunde fota fynden. Bor i Brantevik, sommaren har varit mycket torr och det finns inga större sötvattenssamlingar i närheten. Kan ni bestämma vilken art det är?
Christine Dahl, myggexpert, svarar att ”Min förmodan är att det är en mygghona med ett onaturligt utsträckt bakben. Tyvärr är skärpan så dåligt att jag inte kan uttala mig om arten.” Det låter alltså sannolikt att din klåda orsakades av någonting annat, och inte av någon ovanlig myggsort.
Jag har en vit fläck på min nagel som jag haft sen jag var barn, när nageln växer ut och den försvinner kommer det en ny. Min mamma påstår att det beror på kalkbrist men är inte säker. Min biologilärare har också det och har också haft de sen han var liten (han är 64 år) men han vet inte heller säkert vad det är. Har ni svaret? Skulle vara intressant att få veta!!
Nej, det är inte på grund av kalkbrist. Den tekniska termen är leukonychia, och det kan ha många olika orsakar. Bland de obehagligare finns arsenikförgiftning, njursvikt, och skrumplever – men den allra vanligaste orsaken är en mindre skada till nagelbädden under tiden som nagel håller på att växa ut. Har man ofta fläckar på samma ställe kan det t.ex. bero på att man brukar trumma med naglarna just där, eller någon mindre missbildning i cellerna i nagelbädden. Men det är med största sannolikhet inget att oroa sig över.
En gökunge (Cuculus canorus) som föds upp av en rörsångare (Acrocephalus scirpaceus). Bilden tagen av Per Harald Olsen.
Frågan låter så knäpp så man vågar knappt ställa den. Man kommer att tänka på Jack Nicholson i Gökboet som på engelska heter One flew over the cuckoo’s nest. Jag har kollat lite på Wiki och sett att all gökar i världen inte är boparasiter utan några bygger bon och föder upp sina egna ungar (i alla fall så har jag tolkat infon jag fått till detta). Men nu undrar jag om den svenska göken aldrig bygger bo till sig själv. Har detta beteende helt fallit bort? Om nu beteendet fallit bort, skulle man kunna återskapa bobyggarbeteendet och matningen av fågelungarna genom att låsa in ett gökpar i en stor bur på ett zoo? Har det gjorts ett sådant experiment?
Intressant fråga och här får man spekulera. Vår gök tillhör en grupp gökarter som alla är strikta boparasiter och har därför förmodligen övergett beteendet att bygga bo, ruva och föda upp ungar för många miljoner år sedan. Generna som kodar för dessa instinkter har därför sannolikt förlorat sin funktionalitet. Det är alltså inte troligt att ett ”tvingande” experiment skulle få fram dessa beteenden, men visst, det är mycket vi inte vet så utan experiment kan man inte helt utesluta att dessa gener skulle kunna uttryckas om göken exponeras för en miljö som triggar igång dem. Men, göken har också utvecklat andra beteenden som gör det otroligt att experimentet skulle funka. Gökhonorna är anpassade till att bara lägga ett ägg i varje värdfågelbo eftersom gökungen strax efter att den kläcks slänger ut alla andra ägg som finns i kullen. Så även om man skulle lyckas med att få henne att lägga ett ägg genom att erbjuda ett fejkat värdfågelbo har evolutionen lett till en anpassning som gör att hon inte skulle återvända till detta eftersom ungen från det första ägget skulle slänga ut det andra ägget.
Bilateral symmetri hos en fjäril. Bilden skapades av Bea.miau.
Hur började den bilaterala symmetrin utvecklas från första början och varför? Varför kan vi hitta många typer av symmetrier i olika organisgrupper? På vilket sätt gynnar symmetrin arten Människa?
Symmetri är nog äldre än vad du tror. Hur det allra äldsta livet såg ut vet vi inte men bakterier som är helt symmetriska (kocker) eller bilateralt symmetriska (stavformade bakterier) har varit med tidigt i evolutionen. Det är kanske assymetri som är modernare, t ex med hyfbildande Streptomyceter eller amöbor, såväl som i flercelliga organismer där vi hittar de flesta former av symmetri såväl som assymetri i både svampar, djur och växter. Symmetri måste hur som ha uppstått och förlorats många gånger under evolutionen.
– Allan Rasmusson
Det är inte säkert att symmetri måste vara bra för människan idag. Eftersom det är en viktig del i hur forsterutvecklingen går till, måste symmetri bibehållas bara för att kunna bygga en fungerande kropp. Men den behöver inte vara speciellt fördelaktig annars. Vi är egentligen inte helt symmetriska heller, dels när det gäller de inre organen, men också på ytlig nivå – många kroppsdelar blir lite större med användning, så det är inte ovanligt att t.ex. högerhanden är lite större än vänterhanden hos högerhänta människor.
– Jessica Abbott
Bilateral symmetri innebär att det finns ett, men bara ett möjligt snitt som delar en kropp i längsaxeln i två lika spegelvända halvor. Begreppet används nog vanligast bland metazoer, alltså flercelliga djur. Man utgår från att tendensen att forma bilateralt symmetriska djur uppkom väldigt tidigt i metazoernas utveckling, och att detta hängde samman med att djuren började aktivt söka föda. En bilateral utvecklingslinjen hänger intimt ihop med vad som kallas cephalisering (eller stavas det cefalisering på svenska?) som betyder att det bildas en framända med nervknutar och sinnesorgan, vilket bör underlätta för ett djur att röra sig i en bestämd riktning. Detta verkar så centralt, att det är lätt att tänka att det har uppstått mycket tidigt under utvecklingen, alldeles säkert innan kambrium alltså för mer än 600 miljoner år sedan. Förmodligen hos en maskliknande föregångare, jämför med våra dagars plattmaskar. Sådana okitineserade organismer lämnade knappast några fossil, därför vet vi mycket lite om denna period. I kambrium, under den så kallade kambriska explosionen, utvecklades de flesta av de stammar (fyla) som vi känner i dag, och av dem är ju nästa alla bilateralsymmetriska. Det är svårt att veta om tendensen att bilda bilateralsymmetriska djur uppstod en gång och att alla sådana är monofyletiska, alltså utvecklade från en gemensam anfader, eller att tendensen har uppstått flera gånger under utvecklingen.
Om vi tittar på nutida stammar av djur, ser vi hos svampdjuren helt osymmetriska former (tvättsvampar) och radialsymmetriska, som betyder att man kan göra många snitt längs längdaxel och få lika kroppshalvor. Alla svampdjur är fastsittande under det mesta av sitt liv. (Hos Placozoa som är rörliga tvåskiktsdjur ser vi ingen symmetri!) Hos nässeldjuren, koraller, maneter och andra, är det mycket vanligt med radialsymmetri. Arterna i den närstående stammen kammaneter är alla bilateralsymmetriska. Annars ser vi nog inte mycket olika symmetrier inom de olika metazoa stammarna.
Jag har så svårt att föreställa mig ett mänskligt liv utan bilateralsymmetri att jag inte kan komma på ett bra svar på frågan.
– Lars Lundqvist
Vad gäller växter finns det flera typer av symmetri. Flertalet blad har bilateralsymmetri som delar bladet i två likadana halvor, till exempel parflikiga blad, hjärtformade blad, pilformade blad, äggrunda blad osv. Sådan bladsymmetri uppstod mycket tidigt i landväxternas utveckling. Även blommor kan vara bilaterialsymmetriska (eller ”zygomorfa” som vi botanister brukar säga), och då nästan alltid med ett vertikalt symmetriplan, där blommans nedre kronflikar växt ihop till en platt underläpp som fungerar som ”landningsplats” för pollinerande insekter, speciellt storvuxna bin och humlor. Denna blomsymmetri har uppkommit gång på gång i växternas utveckling, som en anpassning för effektiv korspollination.
Radialsymmetri är också vanligt, och då ofta i kombination med att växters organ anläggs i ett spiralformat mönster – ett nytt blad anläggs oftast i en viss vinkel jämfört med det förra bladet med följd att bladen kommer att sitta i spiral längs det färdigväxta skottet. Ur detta grundmönster kan det sen utvecklas symmetriska strukturer som ”korsvis motsatta blad” där varje nod har två motstående blad som sitter i 90 graders vinkel i förhållande till föregående bladpar, eller ”kranställda blad” där varje nod har tre eller fler blad som sitter radialsymmetriskt runt skottet. Sen kan enskilda blad eller blommor också vara radialsymmetriska – som tulpanblomman med sina sex kalkblad (egentligen två tätt sittande kransar med vardera tre kalkblad) eller lupinbladet med sin paraplyliknande ställning av småblad. Ett kul exempel är solrosen med sina radialsymmetriska blomkorgar där varje gul ”kantblomma” utgör slutet på en spiral av blommor som börjar i korgens mitt (syns tydligt när man studerar blomkorgen i fruktstadiet).
Strikt asymmetri är sällsynt i växtvärlden. Ett almblad har en tydligt asymmetrisk bas som kan kopplas till hur bladet sitter placerat på skottet. En del blomväxter har zygomorfa blommor där ståndare och pistiller antingen pekar åt höger eller vänster, en asymmetri som gynnar överföring av pollen mellan de två blomtyperna (eftersom pollenet placeras på olika delar av pollinerarens huvud). De två blomtyperna kan antingen finnas på samma växtindivid (som hos krukväxten saintpaulia) eller på olika individer. I det senare fallet uppstår individer där alla blommor är ”högervända” eller ”vänstervända” och som i princip byter pollen med varandra. Denna variation styrs av en enda gen med genvarianter som uppenbarligen kan skilja på höger och vänster enligt någon hittills okänd fysiologisk mekanism.
Ett bilateral- eller radialsymmetriskt växtorgan är sällan exakt symmetriskt. En flik på ena sidan av ett parflikigt blad (till exempel ett ekblad) är ofta av lite avvikande storlek eller förskjuten något framåt eller bakåt i förhållande till motsvarande flik på den andra sidan. Sådana skillnader beror på små slumpmässiga skillnader i tillväxten av bladets två sidor. Fenomenet kallas ”fluktuerande asymmetri” och förekommer också hos djur.
Krasse, Lepidium sativum. Bilden tagen av de:Benutzer:Rainer Zenz.
Jag håller på med ett gymnasiearbete om krasse. Ett av resultaten är väldigt udda. Jag vattnade krassen med natriumhydroxidlösning med ett pH-värde av ca 12.5 och de krassar som vattnades med det växte betydligt mycket bättre (om man räknar bort den krassen som vattnades med rent vatten). Resten av krassen vattnades salpetersyralösning eller svavelsyra ( pH-värde 1,3 eller 5). Vad kan detta reslultat bero på? Varför trivs dem som bra i basisk lösning? Krassen odlades på disktrasor, fivk lika mycket ljus och lika mycket vätska.
Jag vet inget specifikt om krasse, men det låter rätt extremt. Både pH 1, 3 och 12.5 ska en växt dö av. pH 5 är utmärkt för att odla Arabidopsis som tillhör samma familj som smörgåskrasse (Lepidium sativum). Nu används namnet krasse om helt olika arter, så kanske det är en helt annan växt du har.
pH 12.5 är mycket högt. Du bör fundera över: Buffrar disktrasan pH? Växter ställer om pH i sin omgivning, så för att veta vad pH var bör du försöka få ut lösningen ur disktrasan igen och mäta. Du bör använda buffrade lösningar om du skall ta reda på pH-effekter. Finns det föroreningar i syran som du använde vid pH 5?
Jag skulle allmänt rekommendera boken ”pH and Plants, an Introduction for Beginners” av James Small (1946) om du vill se data över hur olika växter tål pH. Boken finns på Frescatibiblioteket, om du får lov att låna eller kopiera där.
– Allan Rasmusson
Kan vara bra att veta vilken typ av krasse som odlades. Det finns smörgåskrasse som brukar odlas hemma och i skolorna, men riktig krasse från Sydamerika är ett helt annat släkte. Det var väl smörgåskrasse, men jag har svårt att tro att Clara vattnade med NaOH-lösning, pH 12,5 enbart? Tillsatte kanske sådan lösning till vanligt vatten, för pH-värdet borde inte vara mycket över 9 där krassen har sina rötter? Annars borde de dö.
En starkt sursatt lösning gör bl a fosfat svårtillgängligt och kalium som också är viktig för alla växter får stark konkurrens av vätejoner. Men med salpetersyra vid pH 5 borde de växa bra.
Alla växter har lite olika möjlighet att klara sin näringsupptagning och just krasse föredrar svagt sur till neutral och även lätt kalkrik jord, så den klarar sig nog i ett spann på pH 5-9. Den växer förmodligen bäst i rätt neutral lösning med pH 6-7, förutsatt näringsämnena finns där. För surt eller för för basiskt är negativt för de flesta växter.
Kommentarer