Den bålgetingliknande blomflugan Volucella zonaria (som saknar svenskt namn) hittades för första gången i Sverige i augusti 2018. Sedan dess har flera fynd av arten gjorts, särskilt i västra Skåne. Volucella zonaria är en imponerande pjäs – och faktiskt Nordeuropas största blomfluga! Bilden är tagen av Bo Johansson.
Den här flugan satt sig på vår husvägg i Ramlösa den 5 juli. Vi hade inte sett någon sådan tidigare så jag och min fru försökte därför bestämma den. Vi kom fram till att det skulle kunna vara en bålgetingblomfluga, Volucella inanis, eller släktingen Volucella zonaria. Men vi kan inte räkna ut vilken. Jag har tyvärr inget exakt mått på den, men den var stor för att vara en blomfluga i alla fall. Kan ni kanske hjälpa oss att få svar?
Det här är faktiskt Volucella zonaria, som ännu inte har fått något svenskt namn. Ett glädjande fynd av en art som nyligen kommit till Sverige och som verkar ha sitt starkaste fäste just i västra Skåne. Ett imponerande djur, som faktiskt är Nordeuropas största blomfluga. Den påminner om bålgetingblomflugan Volucella inanis, men denna art har en mörk mellankropp och ljus skutell (den halvmåneformade saken bakom mellankroppen). Hos Volucella zonaria är båda rödbruna. Lägg gärna in fyndet på Artportalen.
Volucella zonaria tycks expandera norrut i ganska rask takt. Till Danmark kom den 2010, och numera är den regelbunden (om än fåtalig) hos oss.
– Andreas Nord
Tack för ett snabbt svar. Det var ju kul att det var en lite ovanlig art som vi såg. Vi har anlagt en liten äng på baksidan av huset och det var precis där den satt. Det kanske är en miljö som den gillar.
Hushumlan, Bombus hypnorum, är en stor och vacker humla som gärna bygger bo i närheten av människor, t.ex. i isolering på vindar. Bilden är tagen av André Karwath.
Jag håller på med en renovering av en timmerstuga. Där har humlor byggt bo mellan öppna spisens bakre mur och väggen. Jag ser var de kryper in men inte ut. Efter semestern ska jag bygga vidare där ingången till boet finns. Hur kan jag hantera boet och få ut så många humlor som möjligt? Det kan inte vara kvar.
Det blir svårt, för humlorna kommer inte att flytta frivilligt. Jag tror därför att ni får vara beredda på att det blir lite ståhej i humleboet när ni river. Det bästa för humlorna och kanske enklaste för er del, beroende på vad ni har för tidslinje, är att bordlägga rivningen till en bit in på hösten. Vid den tiden på året dör hela humlekolonin. Det är bara de nya drottningarna som överlever, och de söker sig ut för att finna en plats att övervintra under marken. De startar sedan nya kolonier nästa år, men det gör de aldrig i samma bo.
– Andreas Nord
En liten fråga till: en bit in på hösten vad skulle det innebära? September?
Ett humlebo lever i ungefär 2-3 månader, så att vänta till september borde betyda att ni är säkra.
Vandringsalbatrossen, Diomedea exulans, har det längsta vingspannet av alla nu levande fåglar. I regel mäter den hela 2,5 till 3,5 meter mellan vingspetsarna! Men var gör den egentligen av sina vingar när den vilar? Bilden är tagen av Murray Foubister.
Vid besök på Royal Albatross Center i Dunedin på Nya Zeeland uppfattade jag från guidens information att albatrosser har så långa vingar att de måste vika dem en extra gång.
Jag har nyligen skrivit till Centret som svarar att fågeln viker sin vinge via tre leder. Det är oklart för mig vilka leder som är inblandande i vikningen, men kanske skulderled, armbågsled och slutligen handled eller fingrar? Kan detta stämma? Och hur viker andra fåglar sina vingar?
De tre leder lederna som viks i vingen är. 1) Leden mellan skulderbladet (scapula) och överarmsbenet (humerus). 2) Leden (egentligen lederna) mellan överarmsbenet och de två underarmsbenen, arnbågsbenet (ulna) och strålbenet (radius). 3) Leden (egentligen lederna) mellan underarmsbenen och handen (manus).
Detta ger mig anledning att ta upp en intressant fråga som du inte ställt. Man måste hålla i gång i karantänen. Frågan berör ett urgammalt zoologiskt tvisteämne, nämligen tolkningen av fåglarnas hand. Låt mig då utgå från människans hand, som är ganska lik den ursprungliga handen hos de fyrfota ryggradsdjuren, undantages nu levande groddjur. Nutida groddjur har nämligen bara fyra fingrar på frambenen, precis som Kalle Anka och andra seriefigurer. Här är en bild av människans hand.
Fåglarnas hand är kraftigt förändrad både genom förluster och genom sammanväxningar av skelettben. Ett litet finger utgår i vingens framkant från leden mellan underarm och hand. Det är fjäderbeklätt och bildar lillvingen (alula). Mot underarmsbenen ledar ett ben, carpometacarpus, som tros ha uppkommit genom sammanväxning av handlovsben (carpusben) och mellanhandsben (metacarpusben). Mot carpometacarpus ledar två fingrar, ett litet och ett stort. Totalt således tre fingrar. Men vilka? Tolkningen måste utgå dels från jämförelser mellan fossil av fåglar och av andra dinosaurier, dels från anatomiska och molekylärbiologiska studier av nutida fåglars embryon. Man numrerar fingrarna 1-5, där 1 är tummen och 5 lillfingret. Eftersom lillvingen liknar en tumme vill man gärna tro att den är finger nr 1. Men det är långt i från säkert . Ofta anger man i stället med stöd av embryologin, att fågelvingen har fingrarna 2-3-4. Lillvingen skulle alltså kunna vara ett pekfinger. En annan möjlig förklaring är att att det genetiska programmet för 1-2-3 uttrycks i positionerna 2-3-4. I så fall skulle lillvingen vara en tumme på fel plats i embryot. Men det finns ochså stöd för hypotesen 1-2-3. Och i en artikel i Nature från 2019 hävdas 1-3-4. I den studien har man undersökt vilka gener som är aktiva i de olika fingeranlagen.
Läs här om du vill veta mer om fingrarnas och tårnas evolution.
Anders har redan svarat väldigt utförligt här, men kanske kan en komplettera med detta:
Egentligen är det väl så med albatrosser att de inte i själva verket viker vingen på fler ställen än andra fåglar, utan snarare så att varje vingsektion är så lång så att det ser lite annorlunda ut när de viker den. Man kan ganska tydligt se på det korta videoklippet nedan, dvs. att när en albatross sträcker på vingarna viks de egentligen likadant som andra fåglar.
Albatrosser viker egentligen vingarna precis som andra fåglar, men eftersom de är så långvingade ser det litet annorlunda ut.
Skillnaden är att på andra fåglar ser man inte vad den innersta delen (som vi brukar kalla arm-sektionen) består av, utan allt ser ut som en struktur. I själva verket består den av humerus (överarmen), en led (armbågen) och sedan benen radius och ulna (underarmen). Utanför denna kommer sedan nästa led som blir handleden och därefter sektionen som vi kallar hand-sektionen. På en ”vanlig” fågel ser man alltså bara dessa två sektioner. På albatrossen är dock över- och underarmen så pass långa att vi ser dem tydligt inom armsektionen. Därför upplever vi att vingen har en sektion till. Men mig veterligen viks den alltså egentligen likadant hos alla fåglar.
Myskbocken, Aromia moschata, är en stor och vacker långhorning som är ganska vanlig på högsommaren. Den är lätt att känna igen på kombinationen av storlek och den kraftiga metallglansen. Och den litet sötaktiga doften, förstås. Myskbocken utvecklas framförallt i levande stammar av sälg och andra videarter och den förekommer över en stor del av landet. Bilden skickades in av Herman Forsberg.
Jag fick en fråga om djuret på bilden, som jag misstänker är en myskbock (Aromia moschata). Men jag tänkte dubbelkolla så att det inte är en mindre ekbock (Cerambyx scopolii) eller den större (Cerambyx cerdo). Dock tycker jag att antennerna är för korta och segmenten för korta för att vara den större. Bilden är tagen i mitten av juli i Järnavik i närheten av Ronneby i Blekinge.
Det är absolut en myskbock. Mindre ekbocken är rent svart (alltså ingen metallglans), lite kraftigare byggd och har en tydligt tvärrynkad halssköld. Dessutom flyger den tidigare på året än myskbocken. Större ekbock finns i vilt tillstånd endast i några få träd i Halltorps hage på Öland. Det görs sedan några år försök med att föda upp och sätta ut större ekbockar på olika platser med lämpliga bestånd av ek, bland annat i Blekinge, men ännu finns inga vilda större ekbockar där.
Här finns lite mer information om arbetet med att bevara större ekbocken.
Bokoxen, med det tungvrickande vetenskapliga namnet Dorcus parallelipipedus, är en skalbagge i den lilla skalbaggsfamiljen ekoxbaggar (Lucanidae). Bokoxen finns bara i sydöstligaste Sverige, där den utvecklas i grov, vitrötad lövträdsved. Särskilt tycker den om bok, men ibland kan den också gå på ek. Eftersom grov, död ved är en stor bristvara i landskapet är bokoxen ganska sällsynt. Glädjande nog tycks den dock ha ökat något under 2010-talet. Bilden skickades in av Herman Forsberg.
Jag fick ett mms på en skalbagge en kompis hittat, men jag kan inte på rak arm säga vad det är. Därför vänder jag mig till er. Bilden är tagen 1 juli i fuktig lövskog med bra tillgång till gamla levande och döda ekar. Min chansning är att det är en bokoxe.
Bokoxe, Dorcus parallelipipedus, är alldeles riktigt! Av bilden att döma ser det ut som en hane med kraftiga käkarna. Här finns lite mer information om arten.
Porslinsblommor (arter i släktet Hoya) är en ganska mångformig grupp som förs till växtfamiljen oleanderväxter (Apocynaceae). Det finns några hundratal olika arter spridda över gamla världens subtropiska och tropiska områden. Flera av dem är populära prydnadsväxter som är odlats och förädlats under lång tid. Just den här finns hemma hos vår frågeställare.
Jag har en Hoya carnosa variegata hemma. Jag visste inte att dessa är ”håriga”. Ska de verkligen vara det? Det är hår både på bladskaftet och även på själva bladen, vilka känns som siden på undersidan.
Du har troligen en brokbladig sort av en annan art av Hoya, alltså inte någon Hoya carnosa. Om du vill kan du skicka fler bilder, på blommor och blad till Botaniska trädgården i Lund på den här e-postadressen, så hjälper vi dig att bestämma vad det är för något du har.
Ett stort insektshotell i Botaniska trädgården i Oslo. Är hotellen såhär stora är det svårt att flytta dem på vintern, men eftersom det rör sig om en stor volym är djuren däri också skyddade från elementen. Ett mindre insektshotell som sitter på en käpp eller mot en vägg kan vara mer utsatt om det blir riktigt kallt på vintern.
Jag såg ett av era svar angående insektshotell. Dessa ska enligt svaret sitta ute över vintern även om man bör skydda det från allt för mycket blötsnö. Gäller det även i inre Norrland (Västerbotten). Där mitt hotell sitter nu har den ingen buffertverkan för köldknäppar och när det då en natt blir -34 grader…
Klarar sig de 8 bamburör som nu har hyresgäster?
Detta låter kanske lite väl kraftigt tycker vi. Många insekter är förvisso frystoleranta tack vare att de inlagrar en typ av kylvätska i kroppens celler, men det betyder inte att de klarar hur låga temperaturer som helst. Insektshotell erbjuder förvisso boplatser som annars försvinner i rask takt när vi förstår djurens naturliga miljöer, men det är en konstgjord miljö som fungerar bäst under vissa delar av året och sämre under andra. Vintern kan vara en sådan tid, för hyresgästerna i ett insektshotell i ett exponerat läge kommer att utsättas för väder på ett annat sätt än en artfrände som kanske valt att bygga bo i någon annan ihålig växtstam som under vintern isoleras av snö. I den kalla delen av vårt land är just snöns isolerande effekt ofta ett helt avgörande skydd för att många smådjur ska kunna överleva vintern. På andra håll i landet söker sig många insekter till övervintringsplatser som är frostfria, t.ex. en bit ner under jorden, eller åtminstone inte dramatiskt kalla.
Det är såklart svårt att ge ett definitivt svar på om insekterna i ditt hotell kommer att klara sig. Jag tycker att flera tiotals minusgrader låter lite för kraftigt sett till att det inte är på det sättet insekter normalt övervintrar i norr, men du kan såklart testa och se vad som händer. Kläcker ingenting ut kommande försommar så har du fått en fingervisning, och kan då vidta åtgärder så att det blir bättre för nästa års hyresgäster. Vill du vara säker redan nu kan du kanske förvara insektshotellet i ett tämligen ouppvärmt, men inte alltför kallt, utrymme som ett garage eller ett förråd och sätta ut det igen på vårvintern. Med detta sagt är det också viktigt att poängtera att djur (särskilt små dylika) ofta är betydligt tåligare än vad vi tror. Det är också skillnad på att gå från en varm sommarnatt och direkt stoppa djuren i en frys som håller -30 grader (då är utgången väldigt tydlig) och på en långsam sänkning av temperaturen som sker under veckor och månader, så att djuren har en chans att anpassa sin fysiologi till de stundande omständigheterna.
Fettspindel, Steatoda bipunctata. Bilden är tagen av Mandy Howe.
Fettspindel fotograferad av Bob Ionescu.
Fettspindeln, Steatoda bipunctata, är en ganska vanlig spindel i och omkring våra hem. Den klarar sig alldeles utmärkt inomhus och behöver inte särskilt mycket mat för att trivas. Bilden är tagen av Mandy Howe.
Vi har en spindel som har valt att bosätta sig i vår gammeldags hushållsvåg. Vi gillar våra vilda spindlar här hemma eftersom de tar de flugor som inte katten eller hunden tar.
Vi gjorde som vanligt och berättade för varandra var vi ser den, så vi kan ge den ett bekvämt svängrum innan den förstått våra vanor, men det stod snabbt klart att den endast ville vara högst några centimeter från boet. Vi är rädda för att nätet är för lågt för att den ska kunna fånga något och den verkar inte vandra ut själv. Vi har aldrig sett den jaga.
Spindeln är mörkbrun till svart och omkring en och en halv centimeter stor. Kroppen har inga speciella mönster, är korthårig och av normalt utseende (alltså inte väldigt långa ben och liknande). Den är som mest aktiv på dagen, men vill hålla sig i skuggan.
Vad bör vi göra för att göra det så bra som möjligt för spindeln?Borde vi mata den med en död fluga eller något liknande? Det är ju onödigt att den svälter när det finns så många smådjur för den att ta.
Det låter som att det är en fettspindel (Steatoda bipunctata) som har flyttat in i er våg. Men utan en bild på den kan jag inte vara säker.
Fettspindlar är en av de arter som klarar sig bra inomhus och inga spindlar behöver äta särskilt ofta för att må bra. Jag tror att det bästa ni kan göra för den är att låta den vara. Om den inte hittar föda så det räcker så kommer den att flytta självmant.
Jag såg en märklig orm i lövskogen runt Hästveda, i Skåne nu på i eftermiddagen. Det var en ganska nätt orm med svart rygg och vita rutmönster på magen. Den åt en ganska stor groda. Jag har aldrig sett någon liknande orm.
Vad kan det vara?
Du har hittat en snok, Natrix natrix, som är i mitt i maten. Det ser ut som att den äter en vanlig padda, Bufo bufo, och inte en groda, eftersom huden på middagen ser knottrig och litet matt ut (grodor har slät och blank hud).
Snoken ser litet lustig ut eftersom den schackrutiga buken är vänd uppåt. På ryggen är den annars alldeles svart, eller ibland grå med svarta fläckar. Däremot syns de gula nackfläckarna som är typiska för snoken väldigt tydligt, liksom de runda pupillerna och en ganska rund och trubbig nos.
Snoken förekommer ofta i fuktig skogsmark där den jagar bl. a. olika groddjur. Inga av våra andra svenska ormar (huggorm, hasselsnok) finns mitt inne i fuktiga skogar på det sättet.
Smedbocken, Ergates faber, är en den allra största av de drygt 110 arterna av långhorningar som finns i Sverige. Faktum är att den enda svenska skalbaggen som är större är ekoxen! Smedbocken lever i mycket hård, solexponerad tallved där larven utvecklas under flera års tid. Den vuxna baggen lever bara några veckor. Hos oss finns smedbock bara på Gotland. Bilden skickades in av Ingvar, 6 år.
Jag hittade den här jätteskalbaggen på en tallstubbe i våran trädgård hemma på Gotland. Jag tror att det är en smedbock. Kan det stämma? Hälsningar från Ingvar, 6 år.
Vilket roligt fynd du har gjort! Det är mycket riktigt en smedbock, Ergates faber. Det är Sveriges största långhorning och faktiskt en av landets allra största skalbaggar. Den lever just på tall och det är en riktig specialare för Gotland. På fastlandet finns den inte.
Kommentarer