Taggbocken, Prionus coriarius, är en skalbagge i familjen långhorningar (Cerambycidae). Det är en av våra allra största skalbaggar. Taggbockens larver utvecklas i grov tall- och lövträdsved i södra Sverige. Eftersom det inte finns så mycket död ved kvar i landskapet längre är taggbocken ganska sällsynt. Den är upptagen på den nationella rödlistan där den förs till hotkategorin ”nära hotad” (NT). Videon skickades in a Mia Nordenberg
Vi hittade dessa två skalbaggar i en gammal stubbe som vi har på vår tomt. De liksom borrar sig in i stubben, så jag tror att de bor där. Videon är inspelad i Kolmården i Östergötland i början av augusti 2021.
De här tjusiga skalbaggarna hör till skalbaggsfamiljen långhorningar (Cerambycidae på vetenskap), som vi har omkring 120 olika av i Sverige. Det här är en av de största och pampigaste arterna. Den kallas för taggbock på svenska (titta på taggarna på mellankroppen) och Prionus coriarius på vetenskap. Det är en ganska sällsynt skalbagge som finns i södra delen av landet. Här lever den i död, hård ved från både löv- och barrträd. Larverna tycker mycket om grova tallar. Eftersom just död ved är en typ av livsmiljö som är på stark retur i hela landet är taggbocken upptagen som ”Nära hotad” (NT) på den nationella rödlistan. Här kan du läsa mer om taggbocken. Vi har också skrivit om arten tidigare. Här finns de inläggen.
Bålgeting, Vespa crabro. Bilden är tagen av PiccoloNamek.Bålgeting, Vespa crabro. Bilden är tagen av Johan Walldén.Bålgetingen, Vespa crabro, är vår i särklass största geting. Därför har den också en stor giftblåsa. Samtidigt är bålgetingen den allra vänligaste, och lugnaste, av våra getingar. Det är faktiskt ett ganska sällsynt djur som helst bygger sina bon i gamla hålträd. Ibland dyker de dock också upp i till exempel fågelholkar eller på vindar. Utöver storleken känns bålgetingarna igen på den rödbruna färgen på på huvudet och mellankroppen.
Jag bor i Jönköpings län, i den södra delen. Jag har sett bålgetingar många gånger, men blir väldigt fundersam över vad jag blev stungen av i juli i fjol. Jag tål vanliga getingstick bra. Jag har till och med fått 20 stick och har inte haft ont av dem alls. I juli förra året skulle skulle jag flytta en gräsklippare som stått ute i ett år. Då såg jag en 4 centimeter stor geting bredvid gräsklipparen. När den stack mig kändes det precis som en 230 V elstöt på handen. Dagen efter skulle jag försöka flytta klipparen igen och då väller det fram 4 centimeter långa getingar som jag tror kryper ned i marken, alternativt under gräsklipparen. Jag skulle försöka flytta klipparen igen för att se om boet är under den eller om det är i marken.
Är det bålgetingar som kan ha byggt bo under jord? De är rödbruna, gula och svarta. Sticket var otroligt smärtsamt jämfört med ett vanligt getingstick.
Baserat bara på den angivna storleken och upplysningen om rödbrun färg gör att det bålgeting, Vespa crabro, är den enda sannolika kandidaten här. Det är den enda getingen som blir så pass stor (även om 4 centimeter stämmer mer på drottningar än på arbetare). Bålgetingar bygger sina bon i håligheter, till exempel i ihåliga träd eller i fågelholkar men ibland kan de också anlägga ett bo på vindar eller i fasaden på ett hus.
De flesta getingar som gör ”pappersbon” kan också anlägga bona under markytan. Det finns alltså inga särskilda ”jordgetingar”, även om det ibland talas om det. Däremot har jag aldrig hört talas om att bålgetingar bygger bon under mark. Klart är dock att bålgetingen är vår allra fredligaste geting och att en måste provocera dem ordentligt för att de ska gå till attack. Det får mig att tro att du nog har stört deras bo på ett eller annat sätt. Det hade varit spännande om det faktiskt hade varit så att det fanns under jorden, eller för den delen i eller under gräsklipparen.
Nu är frågan ganska gammal, men det hade varit intressant att veta om du fick reda på var boet fanns.
Bitbocken, Spondylis buprestoides, räknas trots sina korta antenner till skalbaggsfamiljen långhorningar (Cerambycidae). Det är en vanlig skalbagge i Sverige, där larven utvecklas i hård tallved. Det vuxna djuret flyger gärna på natten och imponerar med sina stora käkar (som kan ge ordentliga nyp). Bilden är tagen av Anna Lena Gerhardsson.Kamklobaggar (skalbaggsfamiljen Alleculidae) är en ganska liten grupp i Sverige. Flera av arterna är mer eller mindre sällsynta. Arterna i släktet Allecula lever i rötskadad ved i grova hålträd. Eftersom det är en livsmiljö som är på stark retur i hela Sverige är båda våra Allecula-arter upptagna på den nationella rödlistan. Att hitta djuret inomhus, såsom vår frågeställare gjort, är anmärkningsvärt. Kamklobaggarna är dock aldrig skadedjur. Bilden är tagen av Anna Lena Gerhardsson.Okända skalbaggar kring frågeställarens fritidshus i Stjärnhov i Södermanland.
Vi har ett fritidshus i Stjärnhov i Södermanland. Den första insekten har vi sett ute vid vårt fritidshus. Den är 1,5 till 2 centimeter lång och väldigt argsint med kraftiga käftar. Den flyger. Inomhus har vi haft ett flertal av djuret på den andra bilden. Vi är därför oroliga för att det är något skadedjur. Vi såg dem först den 1 juli och de är omkring 5 millimeter, kanske lite större. De sitter på väggen eller i taket. Vi tror inte att de flyger, men det svårt att säga. Kan det vara något skadedjur som äter på huset, till exempel husbock eller så?
Den första insekten är en långhorning (i skalbaggsfamiljen Cerambycidae, med omkring 120 svenska arter) som på svenska kallas för bitbock och på vetenskap för Spondylis buprestoides. Den är omisskännelig med sina stora och kraftiga käkar (som kan ge hårda nyp) och korta antenner. Larven utvecklas och förpuppar sig i hård tallved, och sedan gnager sig skalbaggen ut ur stammen. Då är kraftiga käkar bra!
Den andra skalbaggen är desto intressantare. Det är alldeles klart något som är mer eller mindre nära släkt med en svartbagge. Tankarna förs till någon av de så kallade kamklobaggarna i skalbaggsfamiljen Alleculidae. Det är dock svårt att bilda sig en säker uppfattning om arttillhörighet från bilden allena. Jag har därför diskuterat ditt djur med Christoffer Fägerström på entomologiska museet. Vi har enats om att ditt djur har likheter med någon av arterna i släktet Allecula, även om den angivna storleken är i underkant och antennerna känns väl korta och knubbiga. Vi har två arter som båda är mer eller mindre sällsynta och upptagna på den nationella rödlistan. I Sörmanland är den gulbenta kamklobaggen, Allecula morio, den mest sannolika. Det är dock anmärkningsvärt att hitta det här djuret inomhus. Tiden för observationen, juli, stämmer förvisso bra med djurens aktivitetstopp, men det här är skalbaggar som utvecklas i svampangripen ved i grova ihåliga ädellövträd. Det är möjligt att den skulle kunna kläckas fram från ved som tagits in, men om ved med rätt beskaffenhet för larvutvecklingen ska vara tjänlig att elda med så måste den ha torkat upp så pass att larverna nog knappast skulle klara sig bra. Dessutom brukar vi ju elda mer på vintern än mitt i sommaren. Det kan eventuellt vara någon annan kamklobagge, till exempel i släktet Mycetochara, men det stämmer dåligt på det generella intrycket. Dessutom är benfärgen för mörk för det, så om inte bilden är väldigt mörk så rimmar det dåligt. Något skadedjur är det i alla händelser inte!
Har du fler bilder på insekt 1, gärna ur andra vinklar (taget rakt uppifrån är bäst) så kan vi nog komma närmare.
Den från Kalmar bördiga konstnären Jenny Nyström är mest känd för sina vackra julkort. Hennes rika produktion omfattade bland annat även likaledes tjusiga påsk- och sommarkort.
Fråga en Biolog önskar alla följare en glad och fridfull påsk!
Bandade ollonviveln, Curculio venosus, ser verkligen speciell ut med sin långa snabel. Larven utvecklas i ekollon. Längst ut på snabeln sitter små käkar som honan använder för att gnaga ett hål i ekollonet. Där lägger hon sedan sitt ägg. Bandade ollonviveln är vanlig i södra Sverige, men den lämnar inte så ofta ekarna den bor i. Bilden är tagen av Bengt Adamsson.
Vilken sorts insekt är detta? Kan det vara någon vivel? Den var ungefär 10 millimeter lång.
Det här ser ut att vara bandade ollonviveln, Curculio venosus. Det är en vanlig skalbagge vars larv utvecklas i ekollon. Det ser ut som en hane med tanke på den korta snabeln. Hos honan är denna ungefär lika lång som täckvingarna. Bandade ollonviveln liknar mest nötvivel, Curculio nucum (som utvecklas i hasselnötter). Hos denna art är skutellen, alltså den lilla ”pricken” där täckvingarna möts, lika bred som lång och inte längre än bred som på din bild.
En art i släktet korneller, som på vetenskap kallas för Cornus. Just vilken kornell det är går inte att avgöra. Bilden är tagen av Sanna Mattsson.Knoppar av klibbal, Alnus glutinosa, som är ett vanligt träd på fuktiga marker i hela Sverige, utom i fjällen. Bilden är tagen av Sanna Mattsson.Knoppar och tunna grenar av någon art i det stora släktet viden (Salix). Mest sannolikt är det sälg, Salix caprea, men det går inte att vara alldeles säkert utan en närmare besiktning. Bilden är tagen av Sanna Mattsson.Att försöka artbestämma olika knoppar är roligt, men inte alltid en enkel uppgift. Här har vår frågeställare hittat tre olika arter av buskar och träd, och vår expert har gjort sitt bästa för att sätta namn på dem.
Jag undrar vad detta är för växter?Kan bilden längst till vänster möjligen visa en skogskornell? Växten på den mellersta bilden stod i en dikeskant, i ett fuktigt och skuggigt läge i Zon 1. Bilden längst till höger är från ett träd med grön stam och även en hel del gröna grenar. Vad kan det vara?
Bilden längst till vänster är en kornell, men utan blad eller blommor/frukter går det inte att avgöra om det är skogskornell (Cornus sanguinea), videkornell (Cornus sericea) eller rysk kornell (Cornus alba). Den första är en ursprungligt vild art i Sverige medan de bägge senare är förvildade trädgårdsväxter som uppträder mer eller mindre invasivt i naturen.
Den mellersta bilden visar klibbal, Alnus glutinosa.
Bilden längst till höger visar någon art i släktet viden, Salix. Det mest sannolika är sälg, Salix caprea.
Gnagskador och exkrementer orsakade av grönsaksflyet, Lacanobia oleracea.Larv av grönsaksfly, Lacanobia oleracea.Grönsaksflyet, Lacanobia oleracea, är en nattfjäril som finns över stora delar av Sverige. Larven är väldigt glupsk och kan ställa till stora problem i olika odlingar eller, som här, på prydnadsväxter. Bilderna är tagna av Anette Åberg.
Jag har fått något konstigt angrepp på mina afrikanska margueriter. Det ser ut som råttskit ! De står på balkongen, så plantorna har alltså ingen markkontakt. Det är fullt på bordet under krukan varje morgon. Senare hittade jag larven på bilden till höger på några blad. Kanske det kan förklara ”råttlorten” som jag trodde det kunde vara. Vad är detta för larv och kan det vara dess avföring?
Larven på bilden ska bli en nattfjäril, och av vad jag kan se rör det sig om ett grönsaksfly, Lacanobia oleracea. Den vuxna fjärilen är brunaktig med tjusigt ockrafärgade märken framtill på vingarna. Den förekommer allmänt i Sverige upp till södra Norrland i inlandet, och längre norrut längs kusten. Grönsaksflyets larver lever på många olika slags växter och är nog så glupska. De anses till och med kunna göra ekonomisk skada i handelsträdgårdar och andra odlingar. Det kan du läsa mer om här. Det är med all säkerhet avföring från larven eller larverna som du hittar på bordet.
Här finns en utbredningskarta över fynd av grönsaksfly i Sverige, och här finns lite mer information om arten samt fler bilder.
Ängsbandbiet, Halictus tumulorum, är ett vanligt vildbi i stora delar av Sverige, där den förekommer i vitt skilda naturtyper. Just det här exemplaret besökte en honungsfacelia, eller honungsört som den också kallas (Phacelia tanacetifolia ) i Göteborgs skärgård sommaren 2021. Bilden är tagen av Ola Svensson.
I vår trädgård i Göteborgs södra skärgård växer honungsört [honungsfacelia, red. an.] och på den såg jag denna lilla insekt klamra sig fast. Den var kanske 5 mm lång och ser ut som ett bi. Är det det?
Det ser ut att vara ett vägbi (familjen Halictidae) och en art av släktet Halictus (bandbin). Troligen är det den vanliga arten ängsbandbi Halictus tumulorum som Carl von Linné beskrev, men det beror lite på var fotot är taget. Blomman är väl honungsfacelia, vilket talar för att det är den vanliga arten och inte exempelvis den snarlika men sandmarksberoende arten kustbandbi, Halictus confusus.
Här finns mer information om ängsbandbiet, samt en utbredningskarta.
Inte riktigt allt i naturen har runda former, även om det är vanligt. Vi försöker förklara varför det är så! Ett exempel på en naturligt fyrkantig form är växten vitplister, Lamium album. Den är vanlig på ganska rika jordar och blommar tidigt på året. Vitplister påminner litegrann om en brännässla, men de är inte alls så nära släkt och vitplister bränns inte alls. Icke desto mindre kallas växten ibland för ”sockersnälla” (sockernässla) i Skåne. Nektarn är nämligen väldigt söt. Prova själv nästa gång du ser vitplister – det är bara att nypa av blomman vid basen och suga ut nektarn! Bilden är tagen av Jörg Hempel.
Varför strävar alla naturliga ting, såsom trädstammar, blomstjälkar, blodkärl, ögon, bär, frukt, grönsaker, planeter, galaxer och omloppsbanor efter att ha en rund eller cirkulär form? Allt är ju runt!
Det finns kantiga växtstjälkar men det är mindre vanligt. Det runda snittet uppstår av sig när tillväxten sker lika fort åt alla håll. Den runda formen på en stjälk ger också bra hållfasthet.
– Allan Rasmusson
Som ett tillägg kan man säga att den runda formen är lite speciell på så sätt att det är den enda formen med ’oändlig rotationssymmetri’. Man kan rotera en cirkel eller sfär hur man vill och det är ändå samma form. Det innebär att det inte finns någon riktning som är speciell. En triangel t.ex. har tre hörn som pekar i vissa specifika riktningar. När en blomstjälk växer lika mycket åt alla håll blir den rund, just på grund av att alla riktningar (ut från stjälken) är likvärdiga. När vissa plankton klumpar ihop sig och bildar flercelliga kolonier blir de ofta runda, sfäriska, av samma anledning. Det ska speciella trick till för att skapa något som är utsträckt eller har annan form. Tillväxt lika mycket åt alla håll skapar alltså runda saker, vilket nog är en av anledningarna till att många frukter är runda.
En annan speciell egenskap hos runda saker är att det är den form som minimerar ytan per volymenhet. Det går alltså inte att ’paketera’ en viss volym med mindre yta än en sfär. Mjölkpaket må vara praktiska av andra anledningar, men ska man minimera mängden kartong ska de vara runda som fotbollar. Detta är säkert också en bidragande orsak till att många frukter är runda – mängden skal ska minimeras.
Anledningen till att planeter är runda har att göra med rotations-symmetrin och en lite annan form av optimalitet. En sfärisk planet minimerar lägesenergin – ingenting kan ’falla ner’ längre. Tänk att du bygger ett sandslott med väldigt branta väggar. Du har, i liten skala, ändrat jordens form till mindre rund än den var innan. När sanden torkat och inget binder samman sandkornen börjar slottet falla ihop – jorden blir lite rundare igen. Planeter är mer eller mindre flytande inuti vilket gör att de ganska enkelt kan ändra form till något väldigt runt. Mindre stenbumlingar i rymden, utan en flytande kärna, är oftast inte alls runda.
Planetbanor, slutligen, är egentligen inte helt runda utan elliptiska, men i princip runda. I rymden finns inga speciella riktningar så andra typer av planetbanor, t.ex. kvadratiska, skulle kräva väldigt speciella förklaringar. I väldigt korta ordalag skulle man kunna säga att eftersom tyngdkraften är lika stark i alla riktningar så blir planetbanor runda. Rotations-symmetrin gör sig gällande igen.
Det som är speciellt med den runda formen är alltså 1) att alla riktningar är lika (oändlig rotationssymmetri), och 2) att ytan per volymenhet minimeras. Eventuellt hänger de två matematiska egenskaperna ihop, men det är mer än jag vet.
Algsvamparna i släktet Phytophora kallas också för bladmögel (till exempel potatisbladmögel). De orsakar allvarliga skador på olika odlade grödor, ibland med stora ekonomiska konsekvenser. Är det detta som drabbat vår hobbyodlande frågeställares tomatplantor? Bilden är tagen av Marie Forslin.
Jag är en inbiten hobbyodlare och har odlat tomater i många år. Nu har något nytt och oroande dykt upp bland mina plantor. Det är ett brunt puder som tränger upp där bladnerven går. Bladen liksom krullar sig en aning, dör och faller av och hela plantan dör på några dagar. Jag bifogar en bild på en nyligen angripen planta. Jag undrar vad detta är och vad jag kan göra åt det. Jag har hittills bara provat duscha angripa plantor med såpvatten men utan framgång. Tacksam för hjälp.
Det är svårt att se något från bilden, men om det kommer sent på säsongen när du har frukt så är det troligen Phytophtora (bladmögel). Det tar en vecka från första fläcken till att plantan är död. Prova att bildgoogla ”tomato + Phytophtora” eller ”Late blight” så finns det mycket bilder du kan jämföra med.
Kommentarer