En stor geting på besök i Täby utanför Stockholm. Att döma av storleken och det allmänna utseendet rör det sig om en bålgeting, Vespa crabro. Bilden är tagen av Johan Walldén.
Idag fick jag i Täby utanför Stockholm hembesök av denna lilla varelse. Med stöd av spröjsen uppskattar jag kroppen till 39 mm. Vad är det för art?
Det är svårt att se på bilden, men med ledning av storleken och bakkroppens teckning torde bålgeting, Vespa crabro,ligga bra till.
Bruna pälsängern (Attagenus smirnovi) kan, liksom andra pälsängrar, ställa till med viss skada på ullkläder, pälsverk och annat organiskt material i och omkring våra hem. Men när är de ute och flyger som mest? Kan en minska risken för angrepp genom att vädra ”på rätt tid”? Bilden är tagen av Lech Borowiec, och visar en hane till vänster (notera de modifierade antennerna) och en hona till höger.
Jag undrar när på dygnet som ängrarna är som minst aktiva? Om en vill hindra att t.ex. pälsängrar eller andra ängrar flyger in genom fönstret, när på dygnet är det då bäst att vädra?
Jag hade vädrat i synnerhet på dagen. Ängrar har inte riktigt så tydliga aktivitetstoppar (tycker jag), men många arter av pälsängrar (alltså ängrar i släktet Attagenus, t.ex. vanliga, vågbandade och ryska/bruna) dras gärna mot ljus. Så öppna fönster och tända lampor en varm sommarkväll brukar betyda att det är ganska lätt att hitta ängrar kring lampan. I gamla flerfamiljshus rör sig ängrarna gärna också i ventilationstrummor och kan på det sättet ta sig mellan lägenheter.
Har ni angrepp av ängrar kan ni, om de är måttliga, försöka hitta härden (alltså det ängrarna äter på) och sedan stoppa vad det nu kan vara (en ullfilt, kanske) i frysen i en vecka. Då dör ängrarna och deras larver.
En fjärilsmygga i myggfamiljen Psychodidae. Vi har ett 60-tal olika arter i Sverige. De flesta lever utomhus, men vissa arter utvecklas gärna i avloppen till handfat och liknande, där larverna förser sig av den film av organiskt material som oftare än inte täcker rörens insida. Bilden är tagen av Luis Miguel Bugallo Sánchez.
Jag undrar hur lång tid det tar för en fjärilsmygga att utvecklas från larv till vuxen mygga och hur gammal den blir? Vet ni hur ofta per dag en ska hälla kokhet vatten i golvbrunn och avlopp för att bli av med dem?
Vid normal rumstemperatur brukar fjärilsmyggorna (tvåvingefamiljen Psychodidae; vi har drygt 60 olika i Sverige) gå från ägg till fluga på tre-fyra veckor. Lite snabbare om det är varmt, och långsammare om det är kallt. De vuxna flugorna lever inte så länge, några dagar till någon vecka, och hanarna lever kortare tid än honorna.
Själv tycker jag att fjärilsmyggor berikar badrummet, men det är klart att det blir besvärande om de är alltför många. Jag tror inte ni behöver hälla hett vatten i rören flera gånger om dagen. Ett par gånger i veckan menar jag ska vara tillräckligt, men det beror såklart på hur mycket vatten ni häller i per gång. Ni får prova er fram – blir ni inte av med problemet så häll i vatten oftare och se om det blir bättre!
Vuxen individ av ljusa flenörtsviveln, Cionus scrophulariae). Bilden är tagen av Siga.
Larven av ljusa flenörtsviveln, Cionus scrophulariae, är innesluten i ett geleaktigt hölje. Bilden är tagen av Sandy Rae.
Ljus flenörtsvivel, Cionus scrophulariae, hör till den stora skalbaggsfamiljen vivlar (Curculionidae) med flera hundra olika arter i Sverige. Just den här arten är ganska vanlig på flenört, stundom tillsammans med nära släktingen mörk flenörtsvivel (Cionus tuberculosus).
Jag har lite flenört på tomten och i år har den blivit helt kaläten. Det är mest bara nerverna kvar. Det har inte hänt förut. Det är små kladdiga larver med runda genomskinliga kokonger. Vad är det för något som äter flenörten? Vi bor i Sonö vid sjön Närdingen utanför Norrtälje.
På din beskrivning låter det som larver av en skalbagge i den stora familjen vivlar (med drygt 500 svenska arter). Vi har två arter som är knutna till just flenört – ljusa flenörtsviveln Cionus scrophulariae och mörka flenörtsviveln Cionus tuberculosus. De vuxna skalbaggarna är ganska allmäna i Götaland och är aktiva från ganska tidigt på våren. De är mycket vacker men också välkamouflerade. Dessutom drar de gärna in sina ben och faller till marken när den blir störd. Den kan därför vara svår att få syn på om en inte vad vad en ska leta efter dem.
Mörka flenörtsviveln är lite mörkare tecknad och har ett mörkt längsband på mellankroppen, medan den ljusa dito har en alldeles vit mellankropp.
En hane av ett tapetserarbi (bisläktet Megachile). Den vanligaste arten i Skåne är stocktapetserarbi, Megachile willughbiella. Sannolikt är det den arten som mutat in sitt revir i frågeställarens trädgård, men det går inte att avgöra med fullständig säkerhet från bilden. Fotograf är Carl Linnér.
Det här biet har mutat in sitt territorium i min trädgård där den tacklar alla andra insekter som försöker landa på blommorna. Blommorna den vaktar är framförallt klöver. Jag har sett den själv besöka klöverblommor, även om den verkar föredra salvian. Den kan även svävflyga en liten stund när den siktar in sig på en inkräktare. Den är ute och patrullerar nästan hela tiden.
Har ni någon idé om art?
Det är en hane av något av de större tapetserarbiarterna. Kanske stocktapetserarbi Megachile willughbiella, som väl är den vanligaste arten i Skåne.
Bären hos skensmultron (Potentilla indica) ser mycket ut som vanliga smultron (Fragaria vesca), men skensmultronet är i själva verket en fingerörter (rosväxtsläktet Potentilla). Särskilt goda är bären inte heller, men en tar inte skada av att äta dem. Bilden är tagen av Kurt Stüber.
Är bären från skensmultron giftiga för småbarn?
Nej, skensmultronets (Potentilla indica) bär är helt ofarliga.
Koltrasten, Turdus merula, bygger öppna bon, gärna alldeles i människans närhet. Liksom hos våra andra trastar anläggs boet i en buske eller i ett träd, men inte på marken. Det är därför osannolikt att det är ett trastbo som vår frågeställare hittade på tomten. Bilden är tagen av J.J. Harrison.
Vår son röjde det höga gräset och ormbunkarna bakom visthusboden vid vårt torp invid en sjö i Sörmland. Han var då mycket när att komma åt ett fågelbo som var nästan nere vid marken. Kan det vara taltrast? Hur kan vi bäst skydda boet?
Han avslutade givetvis röjningen i den delen. Vi prövade också att skyla boet försiktigt med lite ormbunkar så att det inte skulle ligga öppet. Vad mer bör vi göra – och vilken fågel kan det vara?
Det är svårt att avgöra vilken fågel det kan röra sig om med så pass lite information. Är boet aktivt, dvs. fanns det varma ägg eller levande ungar i boet? Om man är nära boet en stund så brukar förr eller senare en varnande förälder dyka upp och tala om att man är oönskad. Då är det lättare att få reda på vilken art det är.
Jag vet inte varför ni tror på taltrast, men trastar generellt bygger lite en bra bit högre än marknivån, i en kraftig grenklyka, eller på en avsats en bit upp från marken. Taltrastar är dessutom mindre knutna till människoboningar i Sverige än t.ex. koltrast (om det nu alls är ett trastbo).
Det behövs ett foto på boet och/eller på en förälder för att kunna säga något mer. Men oavsett vilken art det rör sig om är det bästa rådet bara att ni håller er borta ett tag.
En snabblöparspindel (spindelfamiljen Philodromidae) i släktet halmspindlar (Tibellus). Det finns två arter att välja på, men våra experter kan inte helt avgöra vilken av dem detta är. Bilden är tagen av Felicia Sandman.
Vad är det för spindel jag hittade på verandan igår, i mitten av juni?
Spindeln på bilden är en snabblöparspindel (Philodromidae) i släktet Tibellus. Det finns två arter att välja mellan: ängshalmspindel (Tibellus oblongus) och kusthalmspindel (Tibellus maritimus). Troligast är det en ängshalmspinde,l men jag kan inte säkert avgöra från bilden vilken av dem det är.
– Ellen Sandström
Det är en halmspindel i släktet Tibellus. Vi har två arter i landet: ängshalmspindel (Tibellus oblongus) och kusthalmspindel (Tibellus maritimus). Dom varierar ganska mycket i färgteckning, och ibland behöver man studera deras genitalier för att vara säker på vilken av arterna det är. En ”bildkaraktär” som dock förefaller vara pålitlig är att ängshalmspindeln i de allra flesta fallen har två karaktäristiska parfläckar långt bak på bakkroppen, vilka kusthalmspindeln alltid tycks sakna. Kusthalmspindeln kan dock ha en massa prickar på andra ställen på bakkroppen, så det är viktigt att man kollar på rätt prickar. Din spindel har dessa prickar, och jag skulle därför säga att det är en ängshalmspindel. Det är också den klart vanligare arten.
Nordfladdermusen, Eptesicus nilssonii, brukar allmänt anses vara Sveriges vanligaste fladdermus. Trots det har den minskat ohyggligt den senaste decennierna i Sverige, på sina håll med så mycket som 60-85%. Värst är minskningen i områden med gatlyktor. Bilden är tagen av Karin Kindblom.
Den här lilla krabaten hittade vi på trappan ner till vår brygga på Ådö i Upplands-Bro. Nu är vi nyfikna på vilken slags fladdermus det kan vara.
Bilden visar en nordfladdermus (Eptesicus nilssonii), med den typiska bruna pälsen på ovansidan. På bilder som denna kan det ibland vara svårt att skilja den från gråskimlig fladdermus (Vespertilio murinus), men denna har mer rundade öron än nordfladdermusen vars öron är något spetsigare. Denna art är tämligen allmän i Skandinavien och Östra Europa, och vidare österut.
Gröna bärfisen, Palomena prasina, är ett vanligt djur som en oftast hittar på olika träd och buskar under för- och sensommaren. Innan den blir en bärfis är den ett ägg, som på den här bilden. Fotograf är Karin Enström.
Jag hittade en samling tätt sittande gröna ägg under ett björnbärsblad i min trädgård utanför Norrtälje, Uppland. Jag ser att det finns vita flygare på övriga blad. Är detta deras ägg eller är det istället ägg från något nyttodjur som vill hjälpa mig?
Det är ägg från en grön bärfis, Palomena prasina. Den är vanlig över hela landet. Det är inte alltid det är så lätt att se vilken insektsart det är som lagt ägg, men i det här fallet går det!
Kommentarer