En nattfjäril som har åkt med tvättmaskinen och därmed förlorat alla sina tjusiga fjäll. Den nytvättade fjärilen är alldeles brun och kal, och påminner därvidlag faktiskt lite om en kackerlacka. Bilden är tagen av Annelie Hammar Vallin.
Jag skulle ta ur tvätt från tvättmaskinen och då låg denna i luckan. Vi har varit på resa i Norrköping och bott på hotell. Kan det vara en kackerlacka? Den var ganska så stor, uppskattningsvis 1,5-2 centimeter, men vi hann att slänga den innan vi kunde ta kort med något bredvid.
Behöver vi nu sanera huset?
Jag förstår din oro och håller med dig om att djuret vid en första besiktning ser ut som en tysk kackerlacka. Nu när jag smält mina första intryck kan jag dock konstatera att några saker avviker: dels ser kroppen tjock och kutryggig ut, vilket inte passar på en kackerlacka. Jag kan inte heller se de s.k. cerci, som är rörformade känselspröt på sidan av bakkroppen som finns hos alla kackerlackor. Vidare är skenbenen inte så taggiga som hos en kackerlacka, och huvudet är litet, väl avsnört och ser ut att helt sakna käkar. Det stämmer inte heller på en kackerlacka som har borstiga ben och bitande mundelar. Till sist har kackerlackor väldigt många nerver i sina vingar, både längsgående och korta tvärgående, men på ditt djur ser vi bara några enstaka grövre nerver.
Mitt förslag är därför att det här är en nattfjäril som har gömt sig i klädhögen för att undfly dagsljuset och därefter tvättats till oigenkännlighet genom att alla fjällen (som ger fjärilen sin färg) har skavts bort.
– Andreas Nord
Tackar ödmjukast för ert så snabbt svar, det lugnar nerverna! Jag var så orolig att det skulle kunna varit en kackerlacka som kanske följt med oss hem.
Större snabelsvärmaren, Deilephila elpenor, är en vackert kanelbrun nattfjäril med rosa anstrykningar på vingar och kropp. Larven är också ganska spektakulär med sin storlek och tjusiga ögonfläckar. Larverna tycker särskilt mycket om mjölke (Chamaenerion angustifolium), men kan ibland också äta av prydnadsväxter. I det här fallet lever larverna i en kruka med fuchsia, som liksom mjölke hör till växtfamiljen nattljusväxter (Onagraceae).
Jag har besök av 5 större snabelsvärmare på mina fuchsior. Kan jag flytta dem eller ska de vara kvar? De äter med god aptit på växterna och även om jag ju inte vill störa dem (snarare tvärtom) så är det tråkigt att de äter upp blommorna. Om de behöver vara kvar och inte ska flyttas, hur ska jag göra då?
Trevligt besök i blomkrukan, men jag förstår problematiken! Större snabelsvärmararnas larver tycker mest om mjölke/rallarros (Chamaenerion angustifolium) och andra nattljusväxter (alltså i växtfamiljen Onagraceae). Den kan också utvecklas på gulmåra, samt i viss mån andra måror och olika balsaminer (springkorn och blekbalsamin). Rallarros är ju en vanlig växt i nästan hela landet, så kanske har du någon sådan dit du kan flytta larverna?
Nu ser jag inget analhorn (ett litet bakåtriktat utskott i bakänden) på dina larver. Om det saknas är det istället larver av mindre snabelsvärmaren, Deiliephila porcellus. Om så är fallet bör du leta upp gulmåra eller stormåra, som är de viktigaste födoväxterna. Nattljusväxter kan också nyttjas, men mindre snabelsvärmarens larv verkar inte, i motsats till den större dito, kunna utvecklas på mjölke. Bara något att tänka på – analhornen finns säkert där, men jag tyckte det var lite svårt att se på bilden!
Här och här finns bra information om större respektive mindre snabelsvärmaren.
Sebraspindeln, Salticus scenicus, är en så kallad hoppspindel (spindelfamiljen Salticidae, med 48 olika arter i Sverige). Den är ganska vanlig i solbelysta lägen runt våra hus och hem. Men just inomhus trivs de dåligt eftersom det är alldeles för torrt för dem. Bilden är tagen av Amanda Spejare.
Jag hittade denna spindel i mitt hem i Göteborg. Jag har aldrig sett arten förut. Vad är det för något? Den var ganska liten och svart med kryss på mellankroppen.
Du har hittat en art i familjen hoppspindlar (Salticidae) och arten är sebraspindel (Salticus scenicus). De förekommer i solbelysta lägen, gärna på husväggar där de jagar sina byten. De hamnar lätt inomhus av den anledningen och om de gör det får man gärna försöka ta ut dem. De mår inte bra av att vara inomhus då klimatet är alleles för torrt där.
Lika som bär? Botaniskt sett är ett bär en typ av frukt med flera frön som är inneslutna i ett köttigt, ofta sött eller syrligt, fruktkött. Därför är en aubergine, Solanum melongena, ett bär, medan körsbär (flera arter i släktet Prunus) är en frukt. Det betyder att alla bär är frukter, men att alla frukter inte är bär!
I vår familj har vi diskuterat vad det är för skillnad mellan ett bär och en frukt.
Vi har varit inne på datorn ock sökt men hittar inget enkelt och kortfattat svar på denna fråga. Kan ni hjälpa oss?
Det beror väl lite på om man utgår från vardagsspråket eller ett mer vetenskapligt språkbruk, men som vetenskaplig botanisk term är ett bär en viss typ av frukt som innehåller flera frön som omges av ett fuktigt/blött, ofta sött eller syrligt, fruktkött. Det betyder att alla bär är frukter, men att alla frukter inte är bär!
Det innebär alltså att, botaniskt sett, så är gurkor och meloner typiska bär medan till exempel körsbär (som bara innehåller ett frön) inte är bär. I vardagsspråket använder vi förstås inte termen på detta sätt och då är det mer traditionen som bestämmer vilka frukter som kan kallas för bär.
Kopparödlan, Anguis fragilis, liksom många andra slags ödlor kan släppa den yttersta delen av svansen om de känner sig hotade. Det kan hjälpa ödlan att undkomma ett rovdjur som ”tappar taget” eller tack vare att rovdjuret blir förvirrat av den sprattlande svansstumpen. När ödlor tappar svansen på det här sättet växer den alltid ut igen, även om den aldrig blir lika tunn och smäcker som den från början var. Just den här kopparödlan har dock råkat ut för något helt annat, men precis vad det kan vara är vi inte säkra på. Bilden är tagen av Ingrid Aspholm Söderberg.
På gångvägen hemmavid låg en död och lemlästad kopparödla. Jag har hört att den släpper bakdelen när den känner sig hotad, men det kan väl inte stämma i just det här fallet? Det ser ju ut som om hela bakdelen har klippts i småbitar. Det kändes väldigt ledsamt att se.
Tack också för en spännande och mycket intressant hemsida. Det är fjärde gången jag vänder mig till er, där ni alltid har hjälpt till att bringa reda i oredan då jag själv gått bet i naturens fascinerande och ibland grymma värld.
Tack för lovorden!
Det stämmer att kopparödlor, liksom flera andra ödlearter, kan tappa svansen om de känner sig hotade. Den växer sedan ut igen, även om den inte riktigt blir lika smäcker som den från början var. Men det är ett lågt pris att betala för att klara livhanken! Du kan läsa lite mer om den saken här och här.
I just ditt fall förstår jag inte alls vad som har hänt. Klart är att kopparödlan inte har tappat svansen på sedvanligt sätt. Detta ser närmst sönderklippt ut, som du säger, men någon förklaring på vad som har hänt vågar jag mig inte på. Jag kan däremot spekulera lite. Kanske har en katt fångat kopparödlan och lekt med den? Eller kanske har en robotgräsklippare varit i farten? Såväl katter som gräsklippare utgör allvarliga hot mot våra små, vilda djur med eller utan ryggrad. Om detta kan förklara vad som hänt just den kopparödlan du hittade låter jag vara osagt.
En ung fruktkropp av klibbticka, Fomitopsis pinicola, som är en av de vanligaste vedsvamparna på gran. Bilden är tagen av Fredrik Wallström.
Stensöta, Polypodium vulgare, är en vanlig ormbunksart i allehanda skogsmarker. Bilden är tagen av Fredrik Wallström.
Vad är detta för ormbunke och svampar? Är det något viktigt som bör rapporteras till Artdatabanken?
Det enda jag kan uttala mig om är den första bilden som är en ung fruktkropp av klibbticka, Fomitopsis pinicola. Det är en av de vanligaste tickorna på framförallt granved, men den växer ibland även på bok.
Den andra svampen vågar jag inte ens gissa på eftersom bilden inte visar något som går att ta på, så att säga.
Taggbock, Prionus coriarius, är en stor långhorning som utvecklas i tall och olika ädellövträd. Hos oss förekommer arten i den sydliga delen av landet, men den är aldrig särskilt vanlig. Bilden är tagen av Pia Sandebäck.
Vad är det för skalbagge på bilden? Den kom i krypande in i vårt hus i Mönsterås i östra Småland en kväll i slutet av juli. Den är omkring 3 cm lång.
Bilden visar en långhorning som på svenska heter taggbock och på vetenskap Prionus coriarius. Det är en av våra allra största och kraftigast byggda långhorningar och ett typiskt högsommardjur. Larven utvecklas i grova rotdelar i gamla lövträdsbestånd (främst bok och ek) och i hällmarkstallskog på sandig mark. Eftersom grov ved är en landskapstyp som är på stark retur i hela Sverige som ett resultat särskilt av skogsindustrins utveckling så är taggbocken rödlistad som ”Nära hotad” (NT). Därför ett glädjande fynd i huset! Något skadedjur är det inte, så det finns ingen anledning till oro att den kommer lägga ägg i bjälklaget på huset eller liknande.
Vi har skrivit om taggbockar vid några tidigare tillfällen. Du hittar alla inläggen här.
En nyligen utflugen skatunge, Pica pica. Kråkfåglarnas ungar lämnar ibland boet innan de är riktigt flygfärdiga och kan då ses sitta, till synes hjälplösa, på marken i närheten av sitt hem. Oftast är de inte alls övergivna utan föräldrarna finns i närheten och håller med vaksamma ögon kontroll på ungens väl och ve. Det är därför sällan små kråkfåglar behöver vår hjälp.
Utanför mitt jobb har vi hittat en skatunge som inte har några stjärtfjädrar och därför kan den inte flyga. Vi ger den vatten, men är det okej att mata den också? Mamman brukar sitta i ett träd ovanför den. Jag undrar om den får mat av mamman? Eller kommer den att dö eftersom den inte kan flyga? Det gör ont i själen när jag ser stackaren!
Ni behöver inte vara oroliga! Om föräldrarna är på plats, och det är de oftast även om ungen ser övergiven ut, tar de hand om den på bästa sätt. Just kråkfåglar lämnar ofta boet när de inte riktigt är flygfärdiga och hoppar då omkring och ser litet vilsna ut. Flygförmågan utvecklar den med tiden, om den klarar sig från katter, trafik och illvilliga människor tills dess. Att den inte har stjärtfjädrar nu är inte konstigt eftersom den just nu är i färd med att växa fram nya sådana. Det kallas för att rugga. De vuxna fåglarna gör det också, och kan då se litet ruffiga ut. Och fåglar kan flyga bra även utan stjärtfjädrar, även om de inte riktigt har samma kontroll i luften.
Jag skulle därför bedöma att prognosen för er skatunge är god! Just nu är det väldigt varmt ute vilket ställer till besvär för många djur. Att ge extra vatten är ett utmärkt sätt att hjälpa fåglarna. Det går att mycket vätska när de försöker hålla sig svala. Fåglar saknar förvisso svettkörtlar och kan därför inte reglera vätskeutsöndring från huden på samma sätt som vi, men icke desto mindre avger kroppen en hel del vätska. När det är varmt så flämt-andas också skator och andra sångfåglar (ja, skatan räknas faktiskt som en sångfågel, precis som kråkan!) för att kyla ned sig. Då avges en del värme med utandningsluften och ännu mer när vätska avdunstar från mun- och näshålans slemhinnor. Det fungerar ganska bra, men kan leda till vattenbrist om det är riktigt varmt, så ett fat med vatten är tacksamt.
Jag är ganska säker på att föräldrarna matar sin unge, men om ni vill kan ni prova att stödutfodra den. Det kan ni göra med t.ex. hundmat på burk eller ett fat med daggmaskar (bättre), så länge ungen äter själv. Men till sist: det är sent att vara skatunge nu. De flesta skatorna i södra Sverige får ut sina ungar under första halvan av juni, så om ungen ännu inte kan flyga kan vi inte utesluta risken att det är något fel på den. Ett inte ovanligt problem är att kråkfågelungar drabbas av gapmask som måste behandlas för att avhjälpas. Med det sagt så har föräldrarna har bevisligen inte gett upp hoppet ännu, så det finns alla möjligheter för att det här slutar lyckligt.
Vi har skrivit om skatungar med liknande problematik tidigare, se här.
Hasselsnoken, Coronella austriaca, är en av våra mest exklusiva reptiler som förekommer sällsynt och lokalt i södra Sveriges kustband och på de stora östersjööarna. Den är också sparsmakad – favoritfödan är ödlor och andra ormar. Bilden är tagen av Kjell Zetterström.
Vad är det här för orm?
Det är svårt att se på de ganska små och lågupplösta bilderna, men om de är tagna i Sverige kan det knappast röra sig om något annat än en hasselsnok, Coronella austriaca. Det är vår i särklass mest sällsynta orm som nästan bara finns lokalt längs med södra Sverige kust samt på Öland och Gotland. Den kräver öppna och mycket varma områden och finns i synnerhet där det finns mycket berg eller stenblock i dager. Det kan t.ex. vara i blockterräng, i hällmarkstallskog, i hagmarker eller i steniga lövskogsbryn. Eftersom hasselsnoken är så sällsynt och eftersom den är beroende av en landskapstyp som blir alltmer sällsynt i Sverige är den rödlistad som sårbar (VU). Liksom alla våra andra grod- och kräldjur är den fridlyst. Den förväxlas ibland med huggorm, men skiljer sig bland annat på en mycket slätare kropp och på att pupillen är helt rund som hos en snok, inte vertikal som hos huggormen. Hasselsnoken är helt och fullständigt ogiftig.
Hasselsnoken är speciell också i sitt födoval, där den föredrar att äta andra reptiler, t.ex. huggormar och kopparödlor.
Ett mycket glädjande fynd av en av våra allra mest exklusiva reptiler! Mer information och utbredningskartor finns på Artdatabankens webbplats, här.
Den vackra larven av den likaledes vackra större snabelsvärmare, Deilephila elpenor, i en blomkruka i närheten av Borlänge i Dalarna. Bilden är tagen av Claes Dellwik.
Det vore intressant att få reda på vad det är för larv som sitter i en ampel jag fick den 17 juli från Torsångs Handelsträdgård i Borlänge Kommun. Det var först idag, den 24e juli, som vi upptäckte den när vi vattnade i ampeln. Tändsticksasken är 5,7 cm, så larven är uppskattningsvis 7-8 cm lång.
Det är larven av en nattfjäril som heter större snabelsvärmare (Deilephila elpenor). Det finns en annan art, mindre snabelsvärmare, som är snarlik men den larven saknar den lilla taggen i bakänden. Larven är som ung grönaktig, men med tiden brukar den mörkna och anta en mörkt gråbrun nyans.
Större snabelsvärmaren är ganska allmän och äter allehanda örter och små buskar. Den tycker mycket om mjölke/rallarrosså om ni inte vill ha den kvar i ampeln går det bra att flytta den till rallarros istället. Den vuxna fjärilen är vackert caffelattefärgad med rosa bakvingar och rosa anstryk på kroppen.
Kommentarer