Lika som bär? Botaniskt sett är ett bär en typ av frukt med flera frön som är inneslutna i ett köttigt, ofta sött eller syrligt, fruktkött. Därför är en aubergine, Solanum melongena, ett bär, medan körsbär (flera arter i släktet Prunus) är en frukt. Det betyder att alla bär är frukter, men att alla frukter inte är bär!
I vår familj har vi diskuterat vad det är för skillnad mellan ett bär och en frukt.
Vi har varit inne på datorn ock sökt men hittar inget enkelt och kortfattat svar på denna fråga. Kan ni hjälpa oss?
Det beror väl lite på om man utgår från vardagsspråket eller ett mer vetenskapligt språkbruk, men som vetenskaplig botanisk term är ett bär en viss typ av frukt som innehåller flera frön som omges av ett fuktigt/blött, ofta sött eller syrligt, fruktkött. Det betyder att alla bär är frukter, men att alla frukter inte är bär!
Det innebär alltså att, botaniskt sett, så är gurkor och meloner typiska bär medan till exempel körsbär (som bara innehåller ett frön) inte är bär. I vardagsspråket använder vi förstås inte termen på detta sätt och då är det mer traditionen som bestämmer vilka frukter som kan kallas för bär.
Kopparödlan, Anguis fragilis, liksom många andra slags ödlor kan släppa den yttersta delen av svansen om de känner sig hotade. Det kan hjälpa ödlan att undkomma ett rovdjur som ”tappar taget” eller tack vare att rovdjuret blir förvirrat av den sprattlande svansstumpen. När ödlor tappar svansen på det här sättet växer den alltid ut igen, även om den aldrig blir lika tunn och smäcker som den från början var. Just den här kopparödlan har dock råkat ut för något helt annat, men precis vad det kan vara är vi inte säkra på. Bilden är tagen av Ingrid Aspholm Söderberg.
På gångvägen hemmavid låg en död och lemlästad kopparödla. Jag har hört att den släpper bakdelen när den känner sig hotad, men det kan väl inte stämma i just det här fallet? Det ser ju ut som om hela bakdelen har klippts i småbitar. Det kändes väldigt ledsamt att se.
Tack också för en spännande och mycket intressant hemsida. Det är fjärde gången jag vänder mig till er, där ni alltid har hjälpt till att bringa reda i oredan då jag själv gått bet i naturens fascinerande och ibland grymma värld.
Tack för lovorden!
Det stämmer att kopparödlor, liksom flera andra ödlearter, kan tappa svansen om de känner sig hotade. Den växer sedan ut igen, även om den inte riktigt blir lika smäcker som den från början var. Men det är ett lågt pris att betala för att klara livhanken! Du kan läsa lite mer om den saken här och här.
I just ditt fall förstår jag inte alls vad som har hänt. Klart är att kopparödlan inte har tappat svansen på sedvanligt sätt. Detta ser närmst sönderklippt ut, som du säger, men någon förklaring på vad som har hänt vågar jag mig inte på. Jag kan däremot spekulera lite. Kanske har en katt fångat kopparödlan och lekt med den? Eller kanske har en robotgräsklippare varit i farten? Såväl katter som gräsklippare utgör allvarliga hot mot våra små, vilda djur med eller utan ryggrad. Om detta kan förklara vad som hänt just den kopparödlan du hittade låter jag vara osagt.
En ung fruktkropp av klibbticka, Fomitopsis pinicola, som är en av de vanligaste vedsvamparna på gran. Bilden är tagen av Fredrik Wallström.
Stensöta, Polypodium vulgare, är en vanlig ormbunksart i allehanda skogsmarker. Bilden är tagen av Fredrik Wallström.
Vad är detta för ormbunke och svampar? Är det något viktigt som bör rapporteras till Artdatabanken?
Det enda jag kan uttala mig om är den första bilden som är en ung fruktkropp av klibbticka, Fomitopsis pinicola. Det är en av de vanligaste tickorna på framförallt granved, men den växer ibland även på bok.
Den andra svampen vågar jag inte ens gissa på eftersom bilden inte visar något som går att ta på, så att säga.
Taggbock, Prionus coriarius, är en stor långhorning som utvecklas i tall och olika ädellövträd. Hos oss förekommer arten i den sydliga delen av landet, men den är aldrig särskilt vanlig. Bilden är tagen av Pia Sandebäck.
Vad är det för skalbagge på bilden? Den kom i krypande in i vårt hus i Mönsterås i östra Småland en kväll i slutet av juli. Den är omkring 3 cm lång.
Bilden visar en långhorning som på svenska heter taggbock och på vetenskap Prionus coriarius. Det är en av våra allra största och kraftigast byggda långhorningar och ett typiskt högsommardjur. Larven utvecklas i grova rotdelar i gamla lövträdsbestånd (främst bok och ek) och i hällmarkstallskog på sandig mark. Eftersom grov ved är en landskapstyp som är på stark retur i hela Sverige som ett resultat särskilt av skogsindustrins utveckling så är taggbocken rödlistad som ”Nära hotad” (NT). Därför ett glädjande fynd i huset! Något skadedjur är det inte, så det finns ingen anledning till oro att den kommer lägga ägg i bjälklaget på huset eller liknande.
Vi har skrivit om taggbockar vid några tidigare tillfällen. Du hittar alla inläggen här.
En nyligen utflugen skatunge, Pica pica. Kråkfåglarnas ungar lämnar ibland boet innan de är riktigt flygfärdiga och kan då ses sitta, till synes hjälplösa, på marken i närheten av sitt hem. Oftast är de inte alls övergivna utan föräldrarna finns i närheten och håller med vaksamma ögon kontroll på ungens väl och ve. Det är därför sällan små kråkfåglar behöver vår hjälp.
Utanför mitt jobb har vi hittat en skatunge som inte har några stjärtfjädrar och därför kan den inte flyga. Vi ger den vatten, men är det okej att mata den också? Mamman brukar sitta i ett träd ovanför den. Jag undrar om den får mat av mamman? Eller kommer den att dö eftersom den inte kan flyga? Det gör ont i själen när jag ser stackaren!
Ni behöver inte vara oroliga! Om föräldrarna är på plats, och det är de oftast även om ungen ser övergiven ut, tar de hand om den på bästa sätt. Just kråkfåglar lämnar ofta boet när de inte riktigt är flygfärdiga och hoppar då omkring och ser litet vilsna ut. Flygförmågan utvecklar den med tiden, om den klarar sig från katter, trafik och illvilliga människor tills dess. Att den inte har stjärtfjädrar nu är inte konstigt eftersom den just nu är i färd med att växa fram nya sådana. Det kallas för att rugga. De vuxna fåglarna gör det också, och kan då se litet ruffiga ut. Och fåglar kan flyga bra även utan stjärtfjädrar, även om de inte riktigt har samma kontroll i luften.
Jag skulle därför bedöma att prognosen för er skatunge är god! Just nu är det väldigt varmt ute vilket ställer till besvär för många djur. Att ge extra vatten är ett utmärkt sätt att hjälpa fåglarna. Det går att mycket vätska när de försöker hålla sig svala. Fåglar saknar förvisso svettkörtlar och kan därför inte reglera vätskeutsöndring från huden på samma sätt som vi, men icke desto mindre avger kroppen en hel del vätska. När det är varmt så flämt-andas också skator och andra sångfåglar (ja, skatan räknas faktiskt som en sångfågel, precis som kråkan!) för att kyla ned sig. Då avges en del värme med utandningsluften och ännu mer när vätska avdunstar från mun- och näshålans slemhinnor. Det fungerar ganska bra, men kan leda till vattenbrist om det är riktigt varmt, så ett fat med vatten är tacksamt.
Jag är ganska säker på att föräldrarna matar sin unge, men om ni vill kan ni prova att stödutfodra den. Det kan ni göra med t.ex. hundmat på burk eller ett fat med daggmaskar (bättre), så länge ungen äter själv. Men till sist: det är sent att vara skatunge nu. De flesta skatorna i södra Sverige får ut sina ungar under första halvan av juni, så om ungen ännu inte kan flyga kan vi inte utesluta risken att det är något fel på den. Ett inte ovanligt problem är att kråkfågelungar drabbas av gapmask som måste behandlas för att avhjälpas. Med det sagt så har föräldrarna har bevisligen inte gett upp hoppet ännu, så det finns alla möjligheter för att det här slutar lyckligt.
Vi har skrivit om skatungar med liknande problematik tidigare, se här.
Hasselsnoken, Coronella austriaca, är en av våra mest exklusiva reptiler som förekommer sällsynt och lokalt i södra Sveriges kustband och på de stora östersjööarna. Den är också sparsmakad – favoritfödan är ödlor och andra ormar. Bilden är tagen av Kjell Zetterström.
Vad är det här för orm?
Det är svårt att se på de ganska små och lågupplösta bilderna, men om de är tagna i Sverige kan det knappast röra sig om något annat än en hasselsnok, Coronella austriaca. Det är vår i särklass mest sällsynta orm som nästan bara finns lokalt längs med södra Sverige kust samt på Öland och Gotland. Den kräver öppna och mycket varma områden och finns i synnerhet där det finns mycket berg eller stenblock i dager. Det kan t.ex. vara i blockterräng, i hällmarkstallskog, i hagmarker eller i steniga lövskogsbryn. Eftersom hasselsnoken är så sällsynt och eftersom den är beroende av en landskapstyp som blir alltmer sällsynt i Sverige är den rödlistad som sårbar (VU). Liksom alla våra andra grod- och kräldjur är den fridlyst. Den förväxlas ibland med huggorm, men skiljer sig bland annat på en mycket slätare kropp och på att pupillen är helt rund som hos en snok, inte vertikal som hos huggormen. Hasselsnoken är helt och fullständigt ogiftig.
Hasselsnoken är speciell också i sitt födoval, där den föredrar att äta andra reptiler, t.ex. huggormar och kopparödlor.
Ett mycket glädjande fynd av en av våra allra mest exklusiva reptiler! Mer information och utbredningskartor finns på Artdatabankens webbplats, här.
Den vackra larven av den likaledes vackra större snabelsvärmare, Deilephila elpenor, i en blomkruka i närheten av Borlänge i Dalarna. Bilden är tagen av Claes Dellwik.
Det vore intressant att få reda på vad det är för larv som sitter i en ampel jag fick den 17 juli från Torsångs Handelsträdgård i Borlänge Kommun. Det var först idag, den 24e juli, som vi upptäckte den när vi vattnade i ampeln. Tändsticksasken är 5,7 cm, så larven är uppskattningsvis 7-8 cm lång.
Det är larven av en nattfjäril som heter större snabelsvärmare (Deilephila elpenor). Det finns en annan art, mindre snabelsvärmare, som är snarlik men den larven saknar den lilla taggen i bakänden. Larven är som ung grönaktig, men med tiden brukar den mörkna och anta en mörkt gråbrun nyans.
Större snabelsvärmaren är ganska allmän och äter allehanda örter och små buskar. Den tycker mycket om mjölke/rallarrosså om ni inte vill ha den kvar i ampeln går det bra att flytta den till rallarros istället. Den vuxna fjärilen är vackert caffelattefärgad med rosa bakvingar och rosa anstryk på kroppen.
Den bålgetingliknande blomflugan Volucella zonaria (som saknar svenskt namn) hittades för första gången i Sverige i augusti 2018. Sedan dess har flera fynd av arten gjorts, särskilt i västra Skåne. Volucella zonaria är en imponerande pjäs – och faktiskt Nordeuropas största blomfluga! Bilden är tagen av Bo Johansson.
Den här flugan satt sig på vår husvägg i Ramlösa den 5 juli. Vi hade inte sett någon sådan tidigare så jag och min fru försökte därför bestämma den. Vi kom fram till att det skulle kunna vara en bålgetingblomfluga, Volucella inanis, eller släktingen Volucella zonaria. Men vi kan inte räkna ut vilken. Jag har tyvärr inget exakt mått på den, men den var stor för att vara en blomfluga i alla fall. Kan ni kanske hjälpa oss att få svar?
Det här är faktiskt Volucella zonaria, som ännu inte har fått något svenskt namn. Ett glädjande fynd av en art som nyligen kommit till Sverige och som verkar ha sitt starkaste fäste just i västra Skåne. Ett imponerande djur, som faktiskt är Nordeuropas största blomfluga. Den påminner om bålgetingblomflugan Volucella inanis, men denna art har en mörk mellankropp och ljus skutell (den halvmåneformade saken bakom mellankroppen). Hos Volucella zonaria är båda rödbruna. Lägg gärna in fyndet på Artportalen.
Volucella zonaria tycks expandera norrut i ganska rask takt. Till Danmark kom den 2010, och numera är den regelbunden (om än fåtalig) hos oss.
– Andreas Nord
Tack för ett snabbt svar. Det var ju kul att det var en lite ovanlig art som vi såg. Vi har anlagt en liten äng på baksidan av huset och det var precis där den satt. Det kanske är en miljö som den gillar.
Hushumlan, Bombus hypnorum, är en stor och vacker humla som gärna bygger bo i närheten av människor, t.ex. i isolering på vindar. Bilden är tagen av André Karwath.
Jag håller på med en renovering av en timmerstuga. Där har humlor byggt bo mellan öppna spisens bakre mur och väggen. Jag ser var de kryper in men inte ut. Efter semestern ska jag bygga vidare där ingången till boet finns. Hur kan jag hantera boet och få ut så många humlor som möjligt? Det kan inte vara kvar.
Det blir svårt, för humlorna kommer inte att flytta frivilligt. Jag tror därför att ni får vara beredda på att det blir lite ståhej i humleboet när ni river. Det bästa för humlorna och kanske enklaste för er del, beroende på vad ni har för tidslinje, är att bordlägga rivningen till en bit in på hösten. Vid den tiden på året dör hela humlekolonin. Det är bara de nya drottningarna som överlever, och de söker sig ut för att finna en plats att övervintra under marken. De startar sedan nya kolonier nästa år, men det gör de aldrig i samma bo.
– Andreas Nord
En liten fråga till: en bit in på hösten vad skulle det innebära? September?
Ett humlebo lever i ungefär 2-3 månader, så att vänta till september borde betyda att ni är säkra.
Vandringsalbatrossen, Diomedea exulans, har det längsta vingspannet av alla nu levande fåglar. I regel mäter den hela 2,5 till 3,5 meter mellan vingspetsarna! Men var gör den egentligen av sina vingar när den vilar? Bilden är tagen av Murray Foubister.
Vid besök på Royal Albatross Center i Dunedin på Nya Zeeland uppfattade jag från guidens information att albatrosser har så långa vingar att de måste vika dem en extra gång.
Jag har nyligen skrivit till Centret som svarar att fågeln viker sin vinge via tre leder. Det är oklart för mig vilka leder som är inblandande i vikningen, men kanske skulderled, armbågsled och slutligen handled eller fingrar? Kan detta stämma? Och hur viker andra fåglar sina vingar?
De tre leder lederna som viks i vingen är. 1) Leden mellan skulderbladet (scapula) och överarmsbenet (humerus). 2) Leden (egentligen lederna) mellan överarmsbenet och de två underarmsbenen, arnbågsbenet (ulna) och strålbenet (radius). 3) Leden (egentligen lederna) mellan underarmsbenen och handen (manus).
Detta ger mig anledning att ta upp en intressant fråga som du inte ställt. Man måste hålla i gång i karantänen. Frågan berör ett urgammalt zoologiskt tvisteämne, nämligen tolkningen av fåglarnas hand. Låt mig då utgå från människans hand, som är ganska lik den ursprungliga handen hos de fyrfota ryggradsdjuren, undantages nu levande groddjur. Nutida groddjur har nämligen bara fyra fingrar på frambenen, precis som Kalle Anka och andra seriefigurer. Här är en bild av människans hand.
Fåglarnas hand är kraftigt förändrad både genom förluster och genom sammanväxningar av skelettben. Ett litet finger utgår i vingens framkant från leden mellan underarm och hand. Det är fjäderbeklätt och bildar lillvingen (alula). Mot underarmsbenen ledar ett ben, carpometacarpus, som tros ha uppkommit genom sammanväxning av handlovsben (carpusben) och mellanhandsben (metacarpusben). Mot carpometacarpus ledar två fingrar, ett litet och ett stort. Totalt således tre fingrar. Men vilka? Tolkningen måste utgå dels från jämförelser mellan fossil av fåglar och av andra dinosaurier, dels från anatomiska och molekylärbiologiska studier av nutida fåglars embryon. Man numrerar fingrarna 1-5, där 1 är tummen och 5 lillfingret. Eftersom lillvingen liknar en tumme vill man gärna tro att den är finger nr 1. Men det är långt i från säkert . Ofta anger man i stället med stöd av embryologin, att fågelvingen har fingrarna 2-3-4. Lillvingen skulle alltså kunna vara ett pekfinger. En annan möjlig förklaring är att att det genetiska programmet för 1-2-3 uttrycks i positionerna 2-3-4. I så fall skulle lillvingen vara en tumme på fel plats i embryot. Men det finns ochså stöd för hypotesen 1-2-3. Och i en artikel i Nature från 2019 hävdas 1-3-4. I den studien har man undersökt vilka gener som är aktiva i de olika fingeranlagen.
Läs här om du vill veta mer om fingrarnas och tårnas evolution.
Anders har redan svarat väldigt utförligt här, men kanske kan en komplettera med detta:
Egentligen är det väl så med albatrosser att de inte i själva verket viker vingen på fler ställen än andra fåglar, utan snarare så att varje vingsektion är så lång så att det ser lite annorlunda ut när de viker den. Man kan ganska tydligt se på det korta videoklippet nedan, dvs. att när en albatross sträcker på vingarna viks de egentligen likadant som andra fåglar.
Albatrosser viker egentligen vingarna precis som andra fåglar, men eftersom de är så långvingade ser det litet annorlunda ut.
Skillnaden är att på andra fåglar ser man inte vad den innersta delen (som vi brukar kalla arm-sektionen) består av, utan allt ser ut som en struktur. I själva verket består den av humerus (överarmen), en led (armbågen) och sedan benen radius och ulna (underarmen). Utanför denna kommer sedan nästa led som blir handleden och därefter sektionen som vi kallar hand-sektionen. På en ”vanlig” fågel ser man alltså bara dessa två sektioner. På albatrossen är dock över- och underarmen så pass långa att vi ser dem tydligt inom armsektionen. Därför upplever vi att vingen har en sektion till. Men mig veterligen viks den alltså egentligen likadant hos alla fåglar.
Kommentarer