Havsbollar, från engelskans ”sea balls”, är mycket tätt sammanflätade rottrådar från olika sjögräs. Rötterna slits loss när det stormar och blåser, och den gängse uppfattningen är att bollarna formas med hjälp av vågrörelser. I Sverige är det ganska ovanligt att hitta havsbollar, men många medelhavsresenärer är bekanta med dem..
Vi brukar semestra på norra Österlen sedan många år, och har i år reagerat på att det i år dykt upp dessa bollar på stranden. Våra vänner som bott i området hela sitt liv säger att de aldrig sett liknande tidigare. Jag tycker mig ha sett liknande på semestrar utomlands och gissar att det är någon typ av alg, men vilken? Och varför dyker de plötsligt upp nu? Vi har sett dessa på stranden i Friseboda och Rigeleje, alltså längs kusten söder om Åhus.
Ni har hittat så kallad ”havsbollar” eller ”strandbollar” (fritt översatt från engelskans ”sea balls” respektive ”beach balls”), som består av mycket tätt sammanvävt växtmaterial från havet. Det allra vanligaste verkar vara att de består av rottrådar från olika slags sjögräs som slitits upp i samband med kraftiga stormar. Den gängse uppfattningen är att själva bollarna formas när vågor slår in mot land och drar sig ut i havet igen.
Det hör inte till vanligheterna att hitta havsbollar i Sverige, men på kontinenten förekommer de här och var som du själv har noterat. Sommaren i Skåne har varit osedvanligt blåsig på många håll, så jag gissar att det kan förklara varför du har hittat havsbollar just i år. Om de har lokalt ursprung, eller har blåst in långväga ifrån, kan jag dock inte svara på.
Bålgetingblomfluga, Volucella inanis, är en av våra största blomflugor, som förekommer sparsamt i södra Sverige och längs Norrlandskusten. Bålgetingblomflugans larv utvecklas i getingbon, och den vuxna flugan flyger i skogsbryn, där den gärna besöker flockblomstriga växter, under hög- och sensommaren. Bilden är tagen av Kristina Bengtsson.
Idag, 22 augusti, hittade jag något som ser ut som en väldigt stor blomfluga i Jämjö, Blekinge. Vad är det för art?
Det är en bålgetingblomfluga, Volucella inanis, som är en av våra allra största blomflugor. Flugan flyger i skogsbryn på högsommaren och hittas framförallt i olika slags blommor. Larven utvecklas, som hos andra Volucella-arter, i getingbon, där den äter såväl avskräde som getingarnas larver.
Från och med nu, och en bit in på hösten, bör man också hålla utkik efter den nära släktingen Volucella zonaria, som ännu saknar svenskt namn. Den är en nykomling i Sverige, men har blivit vanlig framförallt i stadsmiljö. Den är snäppet större än bålgetingblomfluga, och har bland annat rödbrun, inte svart, mellankropp (där vingarna fäster).
– Andreas Nord
Tack för ett utförligt svar och mycket intressant information!
I södra Sverige har flera olika slags valnötsträd planterats in i parker och trädgårdar. De läckra nötterna är mogna på hösten, men behöver befrias från sitt fruktskal och torkas ordentligt innan de kan ätas.
Vad är detta för frukt och går den att äta? Den växer på ett stort träd som är cirka 15 meter högt, i en trädgård i Sundbybergs kommun. Frukten ger ifrån sig en citrusliknande doft och är klibbig.
Den går absolut att äta! Frukterna du hittat är valnötter. Den goda nöten finns innanför fruktköttet, som är hårt och beskt, och har ett starkt färgämne. Nötterna är mogna på hösten, och då brukar fruktköttet ändra färg och spricka upp litet. Avlägsna köttet och låt nötterna ligga luftigt för att torka under några veckor. Då blir de bäst. Tänk på att valnötsskal har starkt färgämne, så när du skalar frukten är det bra att ha handskar på sig.
På sina håll går det att hitta valnötter i naturen, eftersom olika djur, bland annat kråkfåglar, gömmer nötterna i marken för att äta vid ett senare tillfälle. Det kallas för att ”hamstra”. Här i Skåne kan en råka till exempel gömma tusentals valnötter under en enda höst. Den hittar flera av dem igen, men den har inte så bra minne att den kommer ihåg var den la precis varenda nöt. På det sättet kan valnötsträd spira upp lite varstans där kråkfåglar finns.
Kvadratspindeln, Araneus quadratus, tillhör spindelfamiljen hjulspindlar. Hit hör också flera andra stora och spektakulära svenska spindlar, till exempel den allmänna korsspindeln. Typiskt för hjulspindlarna är de runda och ganska stora spindelnäten som de spinner för att fånga sin mat. På sensommaren har hjulspindlarna hunnit växa till sig ordentligt, och vissa individer kan bli riktigt stora. De är dock, liksom nära nog alla svenska spindlar, helt ofarliga för människor.
Den här spindeln fanns i en trädgård i Böksholm, Småland. Den kröp på kroppen och var lagom stor. Jag borstade snabbt bort den, men hann ta en bild. Jag tycker den ser läskig ut! Vet ni vad det är?
Det är en hjulspindel som kallas för kvadratspindel på svenska, och heter Araneus quadratus på vetenskap. Den är en nära släkting till korsspindel, och lever på liknande sätt. Såhär på sensommaren har alla hjulspindlar hunnit bli vuxna, och då ser man dem ofta kring hus och hem. Det är bra att ha spindlar där eftersom de äter upp olika slags besvärande flygfän som flugor och myggor.
Kvadratspindeln är vanlig i Götaland, men förekommer också längs nästan hela Norrlandskusten.
Ängsskinnbaggen Placochilus seladonicus lever bara på åkervädd (Knautia arvensis). Den förekommer spritt över hela Sydsverige, men hittas inte överallt där det växer åkervädd.
Jag arbetar som naturvårdsbiolog och tog denna bild på några åkerväddsantennmalar under en inventering i somras. Först när jag tittade lite noggrannare bilden såg jag att det även satt en skinnbagge i blomman. Vet ni vad det är för något?
Det är ängsskinnbaggen Placochilus seladonicus, en art som saknar svenskt namn. Det är ett stort och pampigt djur – med ängsskinnbaggemått mätt – som lever monofagt just på åkervädd. Arten är lokalt vanlig över hela Götaland, men den finns inte överallt där det växer åkervädd.
Hoppstjärtar är en mycket primitiv insekt som numera betraktas som en helt egen grupp bland de ryggradslösa djuren. De gör skäl för namnet – i baken har alla hoppstjärtar ett gaffelliknande utskott som de använder för att ta fart och hoppa iväg, ibland ganska långt. I Sverige finns omkring 300 olika slags hoppstjärtar. De trivs där det är fuktigt, och äter helst olika slags organiskt material som svampsporer, alger, eller döda löv. Videon skickades in av Ida Knutsson.
Nu är det andra sommaren vi får in såna här små kryp. De kan vara så pyttesmå att de knappt syns, men ibland är de upp till några millimeter långa. Vi ser dem på kvällarna, när de kryper på fönsterblecken ute och tar sig in vid öppna fönster. Snabba kryp när man kommer dem nära. Inomhus ser vi dem mest i badrummen. Vad kan det vara?
Det ni ser är hoppstjärtar (ordningen Collembola). Det är ett uråldrigt djur som tidigare räknades som en insekt, men i modernare tid oftast anses som en helt egen grupp bland leddjuren. Namnet avslöjar också lite om deras beteende. Tittar man på undersidan med en lupp så ser man att de har en ”hoppgaffel” i bakänden. Den används som en hävstång för att ge djuret fart, och gör att de kan sticka iväg i hög hastighet när man kommer för nära. Du skriver själv att de är väldigt snabba när det gäller!
I Sverige har vi omkring 300 olika slags hoppstjärtar. De flesta är vanliga, och de är inga skadedjur. Snarare är de nedbrytare – och därmed nyttodjur – som äter diverse annat dött organiskt material som svampsporer, mögel och döda löv. Ibland kan de också äta tunna rötter i fuktig jord, till exempel i blomkrukor, men inte heller då brukar hoppstjärtarna orsaka märkbara problem.
Vanlig padda, Bufo bufo, dyker gärna upp nära människor, till exempel inomhus i källare eller på fuktiga platser i trädgården, där de kan få en tillflyktsort under dygnets varmaste timmar. Ibland kan paddornas förkärlek för dessa tillflyktsorter komma i konflikt med mänskliga behov. Hur löser man det? Bilden är tagen av Bernie.
Vi bor i ett radhus i Finspång och har fått lite problem med en groda eller padda som återkommer till oss efter att ha blivit ivägburen tre eller fyra gånger. Vi har två kaniner som bor på vår altan året runt och första gången vi såg grodan så hade den hittat in i hörnet på deras stora bur. Detta var förra året, så vi blev förvånade när den helt plötsligt en dag tidigt i somras dök upp på exakt samma plats, i hörnet på buren där kaninerna brukar kissa. Grodan har sedan kommit tillbaka ett par gånger till och kaninerna blir oroliga och stampar när den är på ”deras område”. Eftersom den gått in i buren två gånger (som vi vet om) så är man alltid lite orolig att den ska ligga gömd någonstans i hö och strö när vi stänger in kaninerna för natten. Det skulle kanske stressa ihjäl dem att bli instängda med grodan i buren.
Nu på morgonen hade dessutom min sambo hittat grodan gåendes inne i vårat vardagsrum! Den har alltså travat in här igår och tillbringat natten inne hos oss, det känns inte alls fräscht. Den är ganska stor, omkring 1 decimeter från nos till svans, och brunspräcklig i färgen.
Vad kan vi göra för att bli av med den? Vi tror ju att det är samma individ som återkommer. Jag har faktiskt funderat på att köra iväg med den och släppa ut den några mil härifrån.
Det är med största sannolikhet en vanlig padda, Bufo bufo – ett vanligt men hotat djur eftersom städer breder ut sig samtidigt som naturområdena minskar. Paddorna är nattaktiva och letar under dagen upp en mörk och fuktig, gärna sval, plats att vila på. Det är säkert bra för paddan att sova bland strö i kaninernas bur, och jag har svårt att tro att de blir särskilt stressade av dess närvaro eftersom paddan bör vara ute på jakt under natten. Vill ni inte att den ska vara i kaninburen är det bästa att ha dörren stängd, men också se till att det buren står helt tätt emot underlaget. En padda kan ta sig in genom ganska små utrymmen.
Paddan har kommit i huset alldeles av misstag. Det är en mycket dålig miljö för ett groddjur, som behöver fukt och mat för att överleva. Det är inte ovanligt att de letar sig inomhus av misstag, särskilt under fuktiga och varma sommarnätter, men detta blir alltid en dödsfälla för djuret. Det bästa är att se till att ha altandörren stängd på natten. Funkar det inte, så är det bara att bära ut paddan igen. Den gör ingen som helst skada inomhus, och det är långt mycket värre för den än för er.
I lite bredare sammanhang är det glädjande att ni har paddor omkring ert hus. De är riktigt nyttodjur som äter maskar, sniglar, och små insekter, och visar på att det finns naturvärden i området. Jag hade värnat dem. En möjlighet är att sätta ut till exempel några uppochnedvända blomkrukor eller något annat skrymsle, som kanske lockar paddan mer än kaninburen.
– Andreas Nord
Tack för er snabba respons. Vi får väl försöka leva i symbios!
Det är inte ovanligt att fåglar saknar svarta eller mörka pigment i vissa fjädrar. Det kallas för partiell leucism, och forskarna tror att det beror på att en mutation i arvsmassan gjort att cellerna som producerar mörka pigment saknas eller inte fungerar som de ska. Det verkar vara lite vanligare med partiellt leucistiska fåglar i stadsmiljö, men om det beror på att det är fler människor som håller koll på fåglarna där, eller på stadsmiljön som sådan, är inte helt säkert. Bilden är tagen av Irma Hörnfeldt.
Idag (24/7) såg jag en kaja med konstiga markeringar på en parkeringsplats i Alingsås. Den hade två stycken vita fjädrar i vingarna, på vardera sida. Jag undrar hur detta kan komma sig? Det måste vara någon slags genetisk mutation, men det känns konstigt att den bara skulle påverka dessa två fjädrar. Någon slags selektiv albinism. Är denna slags mutationer vanliga?
Kajan har ett pigmenteringsfel som gör att den fått vita fjädrar. Det är ganska vanligt hos flera olika fåglar och kallas för partiell leucism. Fenomenet syns särskilt bra på fåglar normalt är svarta som koltrastar och kajor, men det är vanligt också hos till exempel grönfink. Forskarna vet inte helt vad detta beror på, men det verkar ha sin grund i en eller flera olika slags mutationer, alltså ändringar i arvsmassan. Kanske har en mutation gjort att melanocyterna, cellerna som ger svart färg, saknas i dessa fjädrar, eller så fungerar de inte där.
Det anses allmänt vara vanligare med partiell leucism i stadsmiljö än ute i naturen, men det är samtidigt också fler personer som håller koll på fåglarna i sitt närområde. På den här länken kan du läsa mer om leucism på engelska. I vår Kunskapsbank kan du läsa om mer om Fåglarnas färgrika fjädrar och däggdjurens hårstrån: hur de bildas och får sin färg.
Den här skapelsen stötte vår frågeställare på i sin trädgård i Luleå. Nog ser det bra märkligt och, och inte liknar det något svenskt djur särskilt mycket. Förklaringen är att det är två olika slags djur som sitter ihop. På bilden ser vi en lockespindel i full färd med att äta upp insidan av en gammal geting!
Jag undrar om ni kan hjälpa mig att identifiera vad det är för spindel som dök upp på vår altan idag i Luleå. Den har långa tunna ben och en kropp som påminner om bakdelen på en geting. När jag försöker söka på internet efter spindlar med sådant mönster hittar jag endast ”getingspindel”. Den spindel som jag hittat har dock tunnare och längre ben, samt annan form på kroppen. Vad kan det vara?
Vilken rolig bild! Den förbryllade mig litet när jag först såg den. Det här är en riktigt lurig kombination av två slags djur – det är nämligen någon slags lockespindel (en avlägsen släkting vill vanliga spindlar) som har hittat bakkroppen från en död geting och, med största sannolikhet, börjat äta av innehållet. Många lockespindlar är rovdjur, men det är inte ovanligt att de också äter av döda insekter och andra leddjur. Jag kan inte avgöra just vilken lockespindel det är, ej heller vilken geting det rör sig om.
Getingspindeln finns ännu inte där du bor. Från att ha varit mycket lokal och sällsynt vid millennieskiftet, finns den nu allmänt över en stor del av södra Sverige. I Luleå är det ännu för kallt för den. Den tycker om litet fuktiga ängsmarker där den spinner nät långt ner i vegetationen. Där finns det gott om favoritfödan gräshoppor. Som du själv påtalar är den ett mycket kraftigare djur, med stor och bred bakkropp och skarpt gula färger som kontrasterar vackert mot vita och svarta ränder.
Tack så mycket för svaret! Vi har gott om lockespindlar (som jag nu fått lära mig att de heter) och även getingar som bygger bo i närheten av där bilden är tagen. Jag spekulerade faktiskt ett tag om det kunde vara en sådan spindel som använde en getingbakkropp som förklädnad! Men då var det alltså sin mat den bar med sig.
Makaonfjäril, Papilio machaon, är en av våra största och ståtligaste fjärilar. Larven lever på många olika vilda växter, men tycker också om att äta dill i trädgårdar. När larven är litet äldre blir den tjusigt grön med svarta ränder och orange vårtor, men som ung känns den lättaste igen på den vita fläcken på ryggen. Bilden är tagen av Torbjörn Karlsson
Vad kan detta vara för en larv? Jag hittar inga bilder på nätet på något som passar och skulle vara tacksam om ni kan hjälpa mig. Larven sågs på dillkvistar i trädgården i Lycksele den 20 juli 2024 och jag hittade fem stycken. De var omkring 1 centimeter långa.
Det här är en tämligen ung larv av den stora och ståtliga makaonfjärilen, Papilio machaon. Larven ser ut såhär till sitt andra stadium, och därefter blir den tjusigt grön med svarta ränder rödorangea vårtor. Den utvecklas på flera olika slags flockblomstriga vilda växter som kvanne och kärrsilja, men även odlad dill är en omtyckt värdväxt! Fjärilen finns i hela landet och flyger på sommaren.
På den här länken finns mer information och många bilder.
Kommentarer