Svarthårig kvistbock, Pogonocherus hispidus, är en vanlig långhorning i stora delar av Skandinavien. Larven lever under barken av tunna och nydöda kvistar och grenar från olika lövträd. Med allra största sannolikhet har övervintrande skalbaggarna följt med något lämpligt substrat, till exempel tändved, in i lägenheten där de sedan vaknat till liv i tron att våren är kommen. Något skadedjur är svarthåriga kvistbocken emellertid aldrig. Bilden är tagen av Jens Birgersson.
Det dök upp fyra såna här insekter i min lägenhet i Köpenhamn i vintras. Jag hade haft fönstret öppet i flera timmar så gissar att de kom in den vägen, men vill förstås veta om det är någon typ av skadedjur som jag behöver oroa mig för. När jag hittade insekterna hade jag precis kommit hem från en vecka i Jämtland, så i teorin kan det ju också vara något slags djur som jag släpat hem i packningen. Vet ni vad det är?
Det här är en skalbagge i familjen långhorningar, av vilka vi har omkring 130 olika i Sverige. Ditt djur heter svarthårig kvistbock på svenska, och Pogonocherus hispidus på vetenskap.
Det är en allmän skalbagge i Europa, i Sverige utbredd i hela Götaland. Den har kommit in utifrån och aldrig ett skadedjur. Larvutvecklingen sker under bark på nyligen döda kvistar och tunna grenar av olika lövträd. Larven utvecklas under 2 år och förpuppar sig på sensommaren. Vuxna skalbaggar kan man hitta under en stor del av året, men som mest aktiv är svarthåriga kvistbocken i maj, juni och juli.
Eftersom du hittade djuren inomhus i februari, misstänker jag att du kanske har tagit med dig kvistar eller grenar in, och på så sätt fått in djuren? I lägenhetens värme har de trott att våren är kommen, gnagt sig ut, och förgäves letar efter en partner.
Krusbärsmätare, Abraxas grossulariata, finns i nästan hela Sverige. Larven lever på bland annat bärbuskar och dne vackra fjärilen kan därför bli ganska vanlig i trädgårdar. Bilden är tagen av Sanna Burwall.
Jag lyckas inte identifiera denna lilla fjäril. Vad är det för något? Den har vit grundfärg med leopardmönster. I somras hade vi (minst) två exemplar vid sommarstugan, vid havet i Oskarshamns kommun i östra Småland.
Det är en fjäril i familjen mätare (Geometridae) som heter krusbärsmätare på svenska och Abraxas grossulariata på svenska.
Krusbärsmätare förekommer ganska allmänt från Skåne och hela vägen upp till Västerbotten, med allra flest fynd i södra Sveriges kustband. Larven lever på krusbär, vinbär, hagtorn och slån – den kan alltså vara ganska vanlig i trädgårdar. Den förpuppar sig mellan sammanspunna blad på samma växt den levt hela sitt liv.
Den bålgetingliknande blomflugan Volucella zonaria (som saknar svenskt namn) hittades för första gången i Sverige i augusti 2018. Sedan dess har flera fynd av arten gjorts, särskilt i västra Skåne. Det är en imponerande pjäs, faktiskt Nordeuropas största blomfluga. Bilden skickades in av Peter och dottern Ebba, 11 år.
Jag och min elvaåriga dotter satt i vardagsrummet när vi plötsligt hörde något som lät som en humlas dova brummande utanför fönstret. Det var det inte, utan istället en stor blomfluga som satt i solen. Den var cirka 2 centimeter lång. Kan ni gissa vilken sort det är?
Blomflugan heter Volucella zonaria. Arten saknas svenskt namn, men släktet Volucella kallas för humleblomflugor på svenska. Det kommer sig av att larverna utan undantag utvecklas inuti humle- eller getingbon, där de äter både avfall och ägg eller larver.
Volucella zonaria är Nordens största blomfluga. Den har bara funnits i Sverige i några få år, men under den tiden har arten spridit sig snabbt i hela södra Sverige ungefär upp till Stockholm.
Under sommaren får ni följare möta alla de experter som hjälper till att svara på era frågor. Nu har turen kommit till vår allra nyaste expert, Pål Axel Olsson, som säger såhär om sig själv:
Jag är en växtekolog som främst forskat kring växters förhållande till marken och deras symbios med mykorrhizasvampar. Numera är min forskning huvudsakligen inriktad på biologisk mångfald och naturvårdsfrågor. Vad är det som skapar förutsättningar för biologisk mångfald och hur åstadkommer vi det? Jag är en ivrig naturentusiast både i mitt arbete och på fritiden med ett stort intresse för den svenska floran och faunan, och kanske särskilt dag- och nattfjärilar.
Årsunge av rödstjärt, Phoenicurus phoenicurus, som nyligen lämnat boet. De påminner mycket om rödstjärtshonor, men den prickiga dräkten avslöjar dem. Rödstjärt är en vanlig fågel i människans närhet, där de förgyller stadsbilden både med sång och sitt vackra utseende. Bilden är tagen av Per Baldetorp.
Den här fågeln dök upp i vår trädgård (vid fågelbadet) i juni. Tyvärr är det ingen särskilt bra bild. Hanar av rödstjärt ser vi ofta här just nu. Kan detta vara en hona av den arten?
Rödstjärt stämmer, men det är en årsunge och inte en hona. Honan är förvisso brun, men hon saknar prickarna på kroppen. Den är alltså kläckt i år och har flugit ut för några veckor sedan. Att den varit ute några veckor syns på den långa stjärten – den är betydligt kortare när de lämnar boet.
Nu kommer ungen snart att börja rugga till sin vinterdräkt, som liknar honans, och därefter flytta söderut, till Sahelområdet förbi Sahara. Första gången den häckar blir nästa år.
Under sommaren får ni följare möta alla de experter som hjälper till att svara på era frågor. Nu har turen kommit till Carin Jarl Sunesson, som säger såhär om sig själv:
Jag jobbade över 13 år på växtförädlings- och bioteknikföretag innan jag återvände till universitetet. Jag kan ganska mycket om växtförädling, genetiskt modifierade organismer (GMO), växtgenetik och växtfysiologi. Jag har en man, tre barn och en trädgård med för mycket ogräs.
Hushumla, Bombus hypnorum, trivs i människors närhet. Bilden tagen av André Karwath.
I början av sommaren upptäckte vi att humlor tagit sig in i vårt hus, via en luftspalt i husgrunden. Normalt skall den vara täckt av ett finmaskigt nät. Alltnog – nu har jag några angelägna humlefrågor: 1) Hur vanligt är det att humlor etablerar sig i boningshus? 2) Var någonstans kan humleboet förväntas vara etablerat? 3) Hur ser ett humlebo ut? 4) Vilken olägenhet kan man förvänta sig att detta etablerande kan medföra?
Det är ganska vanligt att humlor bygger bo i bostadshus, typiskt under väggpanel eller möjligen på en vind. De gillar att bosätta sig i glas- eller stenull. Vanligtvis rör det sig om hushumla eller mörk jordhumla. Någon olägenheten är det i regel inte fråga om, och humlor brukar dessutom vara snälla även precis vid ingången till boet. Det finns undantag, med vissa litet mer aggressiva kolonier, så det är ändå bra att iakttaga försiktighet om ni rör er nära ingången till boet.
En koloni lever ungefär 3 månader, varefter den gamla drottningen och alla arbetare dör. De nya drottningarna sprider sig i landskapet och hittar en plats att övervintra på. Det blir alltså aldrig fråga om någon etablering i egentlig mening. Är det en bra plats kan en annan humledrottning bosätta dig där nästa år, men det är ganska ovanligt.
– Andreas Nord
Stort tack för ett uttömmande svar! Beträffande min fråga 3, om hur deras bo ser ut, så tänkte jag närmast på om de inreder någon typ av cellstruktur för sina ägg/larver (à la getingarnas cellkakor). Jag förstår ditt svar som det inte gör det, utan fixar till små håligheter direkt i isolermaterialet (glas- eller stenullen). Inför vintern (när boet är utdött) kommer jag att täta igen luftspalten (deras ”dörr”) lite bättre; befintligt finmaskigt nät där, har förmodligen någon slags öppning – som blivit för stor.
Jag missförstod frågan. Humlor har alldeles klart yngelceller, men boet är ganska olikt ett bi- eller getingbo. Såhär ser det ut:
Humlor lever i familjesamhällen som varje år byggs upp av en övervintrad drottning. På våren eller försommaren lägger hon en första kull ägg som hon själv föder upp. Detta blir till den första generationen arbetare, och de tar sedan över ansvaret för ägg och larver från drottningen. Litet senare i humleboets liv lägger drottningen ägg som blir till hanar (drönare) och nya drottningar. De lämnar boet för att para sig med andra drottningar eller drönare, varefter hanarna dör och drottningarna så småningom finner en övervintringsplats. Efter några månader dör den gamla humledrottningen och alla kvarvarande arbetare i boet, varefter cykeln börjar på nytt året därpå.
Bålgetingen, Vespa crabro, är vår allra största geting. Det är också den allra sävligaste och minst hetlevrade, storleken till trots. Det brukar därför aldrig vara några problem att flytta ut influgna bålgetingar. Ett bra sätt att känna igen bålgeting är, förutom storleken, att ansiktet är utbrett rödbrunt. Det skiljer den från alla andra svenska getingar. Bilden tagen av PiccoloNamek.
Fick just in en gigantiskt stor geting. Den var 7 centimeter lång och kroppen var cirka 1 centimeter tjock. Hann inte ta någon bild, eftersom jag fick panik och var tvungen att öppna fönster och dörrar så flygfarkosten kom ut. Vad i h-e var det här? Har aldrig sett något liknande.
Även om det låter i största laget, så bör det vara en bålgetingdrottning du fått in. Bålgetingen är vår allra största, men också allra snällaste, geting. Drottningarna kan bli ordentligt stora och upplevas som litet skräckinjagande, men de är långt fredligare än andra getingar och sticket är inte lika smärtsamt som man kan tänka sig baserat enkom på storleken.
Under sommaren får ni läsare möta all de experter som hjälper till att svara på frågor som ni skickar in. Nu har turen kommit till Sofie Olofsson som arbetar vid Botaniska trädgården i Lund. Såhär skriver såhär hon om sitt arbete:
Jag är botanist och jobbar som intendent i Botaniska trädgården vid Lunds Universitet. Det betyder att jag håller ordning på växtsamlingarna i trädgården och att jag förmedlar allt spännande som finns att berätta om dem, genom undervisning, utställningar eller i skrift. Systematik, växtvärldens mångfald och träd gör mig särskilt glad!
Kommentarer