Humlor lever i familjesamhällen som varje år byggs upp av en övervintrad drottning. På våren eller försommaren lägger hon en första kull ägg som hon själv föder upp. Detta blir till den första generationen arbetare, och de tar sedan över ansvaret för ägg och larver från drottningen. Litet senare i humleboets liv lägger drottningen ägg som blir till hanar (drönare) och nya drottningar. De lämnar boet för att para sig med andra drottningar eller drönare, varefter hanarna dör och drottningarna så småningom finner en övervintringsplats. Efter några månader dör den gamla humledrottningen och alla kvarvarande arbetare i boet. Nästa år upprepas cykeln! På bilden, som är tagen av Panoramedia, får vi titta in i ett bo av åkerhumla, Bombus pascuorum.
Min man röjde gräs i en slänt på tomten och då uppdagades ett humlebo med full aktivitet i marken. Boet ligger lite avigt till eftersom vi egentligen hade tänkt marktäcka för att bli av med gräs och ogräs. Dock vill vi inte förstöra boet. Har ni tips på hur vi kan fortsätta med arbetet utan att förstöra för humlorna?
Kul att ni har ett humlebo i trädgården! Humlorna hittar ingången till sitt bo genom att lära sig hur det ser ut runtomkring de första gångerna de flyger ut. Det gör nog inte så mycket om ni täcker marken en bit ifrån. På senhösten eller vintern kan ni täcka allt eftersom boet är tomt då. Det är bara de nya drottningarna som överlever till nästa år, och på hösten har de sedan länge flugit ut och hittat en plats att övervintra på.
– Georg Andersson
Tack för svar. Vill gärna ha de kvar, särskilt med tanke på att boet inte ens är en armlängds avstånd från mina tomatplantor!
Bakborstig rovmask, Hediste diversicolor, är en av Sveriges vanligaste havsborstmaskar. Den blir upp till 15 centimeter lång och lever vanligtvis i miljöer med låg salthalt, till exempel på långgrunda sandstränder, men den påträffas också bland stenar och skal djupare ned. Födan består av alger, plankton och smådjur som masken fångar i ett nät tillverkat i den yttre delen av sin gång. Nätet äts upp helt och hållet varefter ett nytt nät tillverkas. I Sverige finns den bakborstiga rovmasken från Bohuslän och ända upp i Bottenviken. Bilden är tagen av E. Lazo-Wasem.
Jag är en gymnasiestudent med enormt intresse för zoologi . I framtiden tänker jag utbilda mig inom biologi, men för tillfället håller jag på med det på fritiden. Min senaste besatthet är havsborstmaskar och jag skulle hemskt gärna vilja gå ut i fält och observera samt fotografera olika arter av havsborstmask.
Hur gör man det på bästa sätt? Det känns inte som att gräva runt och hoppas är effektivt nog. Finns det särskilda metoder? Hur hittar man enklast olika arter av havsborstmask?
Det är ju helt perfekt! Vi behöver fler dedikerade biologer! Kul också att du särskilt intresserar dig för havsborstmaskar eftersom de ser ut och lever på så många olika sätt. De finns i alla möjliga marina miljöer, från våra grunda bottnar ner till de allra djupaste delarna av haven, till exempel vid de varma djuphavskällorna.
Om man skall leta efter havsborstmaskar i våra vatten så är det en bra ide att använda olika metoder. Du kan till exempel gräva upp sand med en spade på grunt vatten på en sandstrand och sålla sanden. Då kommer du att hitta de arter som lever nedgrävda i botten. Detta kan du också prova på lite mer leriga bottnar och där det finns vegetation. Ett annat sätt är att lyfta på stenar och då hittar du arter som lever på stenarna, eller i nederkanten på dessa. Man kan också snorkla och leta runt i tångbältena och ha med sig en akvariehåv. Leta då speciellt inne bland algerna. Om du har tillgång till en båt så kan du göra en liten ”skrapa” med en nätpåse bakom. Själv byggde jag en sådan av en gammal trädgårdskratta (bara nederdelen!) och ett par dykvikter och en gammal fiskehåv. Släpar man denna skrapa långsamt på en mjukbotten som ligger lite djupare så kan du få upp exempel på alla de arter av havsborstmaskar som lever på eller i mjukbottnar.
– Per Carlsson, gästexpert
Vill du artbestämma havsborstmaskar, eller bara lära dig mer om djurgruppen, rekommenderar jag att du lånar Nationalnyckeln till havsborstmaskar. Den finns på nästan alla bibliotek. Boken är en del i det stora nationalnyckelprojektet, vars syfte är att göra bestämningsnycklar till alla flercelliga organismer i Norden. Det finns redan nationalnycklar för ett stort antal djur- och växtgrupper.
Daggmaskar kan fly ned i sina gångar med blixtens hastighet. Det är en bra egenskap för att undvika att bli uppäten av till exempel igelkottar och grävlingar, som både älskar daggmaskar.
Jag har upptäckt dessa otroligt snabba maskar i trädgården. De kommer fram när det är mörkt ute, men försvinner otroligt snabbt när man närmar sig. De stora verkar vara snabbare än de små. Jag vill gärna veta vad det är för något!
Det är en daggmask på filmen, men jag kan inte avgöra vilken art det rör sig om. Daggmaskar är förvånansvärt snabba när det gäller – en viktig egenskap för att undvika att bli uppäten.
– Andreas Nord
Wow! Det hade jag ingen aning om. Och ingen i min omgivning hade gissat på detta heller. Tack så mycket för hjälpen!
Sumpbäver, Myocastor coypus, är en sydamerikansk gnagare som togs till Europa för pälsindustrin. Den har sedan rymt från pälsfarmer och är numera etablerat sig på många håll på kontinenten. Den betraktas som en invasiv art och ställer till en hel del oreda där de finns, bland annat genom att gräva ut stora tunnelsystem i strandbrinkar och på närliggande åkermark. Det svenska namnet till trots är den mycket närmare släkt med marsvin än bävrar. Bilden är tagen av Annika Åkerberg.
Jag får många olika svar om vad djuret på bilden har ovanför är. Det är som en kanin i storlek och satt längs floden Mosel i den tyska staden Cochem, väster om Frankfurt.Vet ni vad det är?
Det är en sumpbäver (Myocastor coypus). Förutom storleken är det lättaste sättet att skilja bisamråtta och sumpbäver att den senare har långa, vita morrhår och rund svans med päls. Bisamråtta (Ondatra zibethicus) har kortare, svarta, morrhår och en alldeles naken svans med ’fjäll’. Svansen är också plattad från sidorna. Den ser nästan ut som en bäversvans ställd på högkant.. Jämfört med en bisamråtta är sumpbävern mycket större, bisamråttan är ungefär som en kanin eller lite mindre, vilket passar bättre på din beskrivning. Att ditt djur upplevdes som litet i storleken kan kanske förklaras om det är en årsunge du har sett.
Sumpbävern härstammar från Sydamerika, men har planterats in i Europa för att användas inom pälsindustrin (detsamma gäller bisamråtta, som härstammar från Nordamerika). Därefter har den spridit sig snabbt över snart nog hela kontinenten, och betraktas som en invasiv art.
Gräsanden, Anas platyrhynchos, kan bilda par med olika honor under en och samma säsong. Dessutom är det inte sällsynt att gräsandshanar befruktar flera andra honor, utan att bilda par med dem. Bilden är tagen av WPPilot.
Förra året kom ett par gräsänder till vår damm, och då frågade vi er eftersom vi var litet bekymrade för andungarna. I år är andparet här igen. Det är nog samma par som förra året, eftersom de går direkt till stället vi matade dem på förra året och inte visar någon rädsla för oss.
När dom varit här i cirka en månad kom ett par till. Det blev bråk och ”vår” hanne försökte jaga bort dem. Nu är den andra hannen borta, men den nya honan är kvar. När vår hona ligger och ruvar simma de andra två runt i dammen. Och ibland flyger de i väg och är tillbaka efter några timmar.
Är det vanligt att en hanne har två honor samtidigt? Eller kan det vara så att ”vår” hanne har lämnat sin hona och att det är den nya som är kvar?
Det är inte så ovanligt att en gräsandshane parar sig med flera honor under en häckningssäsong. Hanen och honan bildar par på hösten eller vintern, och honan börjar sedan lägga ägg senast på vårkanten. Hanen stannar med henne tills någon vecka in i ruvningsperioden, men lämnar henne sedan så att hon själv ruvae fram och tar hand om ungarna. Har de kommit igång med häckningsbestyren tidigt på året är det sannolikt att hanen kan bilda ett nytt par med en lite ”senare” hona. Utöver det är det inte ovanligt att gräsänder tvingar till sig parningar från honor, utan att bilda par med dem. Sådana ”utomäktenskapliga” parningar är vanliga i fågelvärlden, och kan initieras av både hanar och honor. Det vore roligt att få veta om båda ”era” honor ruvade fram ungar i somras.
Dykare (skalbaggsfamiljen Dytiscidae) lever hela sitt liv i vatten, där de är glupska rovdjur som äter nästan allt som är mindre än dem själva. På videon syns det tydligt hur välanpassade dykarskalbaggarna är till sitt vattenliv, bland annat genom att bakbenen är utplattade och används precis som årorna i en roddbåt. I Sverige finns omkring 150 olika slags dykare, och utan studier under mikroskop är det ofta svårt att avgöra just vilken art det rör sig om. Videon skickades in av Ingela Gulliksson.
Kan ni säga vad det är för djur som bor i vår vattentunna? Det är två stycken som verkar bo där, omkring 10 till 15 millimeter långa. De är under vattnet för det mesta, men kan vara uppe på näckrosbladen ett litet tag. Det skulle vara roligt att få veta vad det är!
Djuret i din vattentunna är en dykarskalbagge. Det är en grupp av skalbaggar som lever (nästan) hela sitt liv i vatten, och där är glupska rovdjur som äter bland annat mygglarver och andra små, mjuka bytesdjur. Tittar man lite närmare är det ganska lätt att acceptera att de är skalbaggar. Det syns också tydligt hur välanpassade dessa djur är till sitt vattenliv – bland annat ser du på den fina videon hur bakbenen är utplattade och täcka med långa hår, och att de används precis som årorna i en roddbåt.
Trots sitt akvatiska levnadssätt är dykarskalbaggar skickliga flygare. Det är helt nödvändigt av två anledningar: dels övervintrar de flesta dykarskalbaggarna på land, dels är det viktigt att kunna flytta på sig om ett vattendrag torkar ut. Det gör att dykare ganska ofta dyker upp i just vattentunnor, eller inomhus för den delen. Vi har drygt 150 olika dykare i Sverige, och det går inte att avgöra vilka just dina hyresgäster är utan att studera djuren under mikroskop. Flera vanliga arter ser ut ungefär som dykarna på din video.
Körbärsplommon, Prunus ceraifera,används ofta som ymunderlag när man ympar in mer kulinariskt intressanta plommonsorter. När plommonträdet försvagats eller dött, skjuter körsbärsplommonet ofta upp rotskott. Bilderna är tagna av Leif Wallentinsson.
Jag har varje höst under 20 år årligen klippt sly på vår sommarstugetomt. Klipper med sekatör så långt ned jag förmår, men de ger inte vika. Jag har alltid trott att det var slån, men fick detta falsifierat av en vän häromdagen. Det spelar i och för sig ingen roll vad det är, men man vill ju känna sin fiende. Vi har inte slån på tomten i övrigt och inget annat som jag kan härleda till slyn, möjligtvis några halvdöda plommonträd.
Det är rotskott av körsbärsplommon, Prunus ceraifera, en art som ofta används som ympunderlag när man ympar in plommon (eller andra ”ädlare” Prunus-arter). Den skjuter ofta upp när plommonträdet försvagats eller dött.
Paprika är en odlad variant av spansk peppar eller chili, men saknar trots det alla former av hetta. Det beror på en förändring i paprikornas genetiska kod som gör att de inte producerar ämnet capsaicin, som ger andra chili-sorter sin hetta. Styrkan hos olika chilisorter anges i scovillegrader, efter den amerikanske apotekaren Wilbur Scoville. Testet går ut på att en mängd av frukten späds ut i alkohol, tills det inte längre går att förnimma någon hetta. Styrkan är helt enkelt graden av utspädning. En paprika, som inte har något capsaicin, mäter 0 grader, en habanero-chili över 100 000 grader och världens numerera hetaste chilisort ’Pepper X’ har hela 2 700 000 scovillegrader! Som jämförelse mäter pepparspray omkring 2 000 000 scoville.
Vi sitter och klurar på varför vissa paprikor är svaga i smaken medan vissa är superstarka. Vad är poängen med det ur växtens synpunkt? Den borde väl vilja ha smaskiga frukter som djur vill äta, så att fröna sprids?
Paprika (Capsicum annum var. grossum) kommer från en vildväxande art av spansk peppar från främst Mexico och Centralamerika. Den kom till Europa med spanjorerna i slutet av 1400-talet. Européerna kallade den för peppar eftersom den var stark som svartpeppar (Piper nigrum), som var en välanvänd krydda från Indien. Men paprika och andra chilifrukter är faktiskt släkt med potatis!
I Mexico verkar den vilda arten ha använts länge innan man började domesticera och förädla den. Ordet chili härstammar troligen från Aztec-språket Nahuatls ord chili. Dagens odlade varianter skiljer sig dock en del från de ursprungliga, och just paprika är den enda sorten av spansk peppar som inte producerar ämnet capsaicin som ger de andra chilifrukterna sin hetta. Avsaknaden av capsaicin beror på en recessiv (icke-dominant) gen, vilket upptäcktes av forskare i Ungern.
Capsaicin – styrkan på frukten, alltså – är ett försvar mot predation och är alltså ett sätt att förhindra att de flesta djur äter av frukterna. Fröna av den vilda spanska peppar-arten sprids bara av fåglar. De påverkas nämligen inte av capsaicin och kan därmed äta frukterna och sprida fröna effektivt.
Att det finns variation i paprikans smak som vi människor uppskattar beror främst på hur den odlats och mognar. Sedan finns det ju alltid en naturligt stor variation inom arter, och det gäller även smak och styrka inom Capsicum annum-arten.
Flera av tryfflarna i svampsläktet Tuber är riktiga delikatesser. Hit hör bland annat den läckra albatryffeln som skördas i Italien, och bourgognetryffeln som växer vilt på Gotland. I Mellansverige finns dock inga ätbara Tuber-tryfflar. Trots detta vore det mycket intressant att få reda på just vilken tryffel vår frågeställare grävt upp. Bilden är tagen av Göran van der Maaten.
Idag när jag skördade vitlök i Jämtland så grävde jag samtidigt upp knölarna på bilden här ovanför. De har en angenäm doft. Den största är cirka 20 millimeter i diameter, och den minsta cirka 10 millimeter. Jag har aldrig under alla år stött på något liknande i jorden häruppe!
Jättespännande knölar som du har hittat. Det ser att vara tryffelsvampar av släktet Tuber. Alltså samma släkte som den kulinariska albatryffeln i Italien och bourgognetryffeln som växer vild på Gotland. Dessa svampar växer i symbios med träd eller buskar, till exempel ek och hassel, och jag undrar därför om det finns några sådana i närheten av din vitlöksodling.
Tyvärr finns det inga kulinariska Tuber-arter i Jämtland och dina exemplar är inte ätbara, men det är ändå mycket intressant att ta reda på vilken art det är. Om du har kvar något exemplar så är svampexperten Ellen Larsson på Göteborgs universitet mycket intresserad av att sekvensera och artbestämma dem. Hör av dig till redaktionen för Fråga en Biolog för att få hjälp med adressuppgifter och information om hur du skall skicka svamparna.
Svart skogssnigel är en av våra vanligaste landmollusker. Den är vanligtvis kolsvart, men här och var finns det populationer av svarta skogssniglar som saknar förmågan att bilda den svarta färgen. På andra håll finns det nästan klarröda svarta skogssniglar. Just dessa skogssniglar hittade vår frågeställare i en bokskog i Halland. Bilderna är tagen av Elemi.
Jag såg flera vita sniglar i Åkulla bokskogar i Halland i somras. Är det svarta skogssniglar, fast en albinoform? Fyra individer var på samma ställe och en individ såg jag lite längre ifrån de andra.
Med stor sannolikhet är dessa vackra sniglar mycket riktigt vita exemplar av svart skogssnigel (Arion ater). Den är vanligtvis kolsvart, men vita exemplar (som saknar förmågan att bilda det svarta pigmentet melanin) förekommer på spridda platser i landet.
Det finns också en underart av svart skogssnigel som är vackert tegelröd (röd skogssnigel; Arionater ruber). Den är oftast mer intensivt färgad än den snarlika mördarsnigeln (Arion vulgaris), men alla är nära släkt med varandra och kan bilda hybrider.
Kommentarer