Kortvingar är skalbaggar med ett mycket speciellt utseende – de saknar ju alldeles det hårda skalet! Kortvingarna är den i särklass största skalbaggsgrunden i Sverige – omkring 1300 av landets 4600 skalbaggar är faktiskt kortvingar. De finns i alla storlekar, färger och former. Det glupska rovdjuret Staphylinus dimidiaticornis är en av de vackraste. Bilden är tagen av Inger Schale.
Den här insekt damp ner, det hördes, på ett bord på balkongen idag 3/9 2021 i Mölndal. Jag har blommor på balkongen och det finns mycket lövträd i området. Vad är det för insekt?
Det här är faktiskt en skalbagge, trots att den inte alls ser ut som en sådan! Den hör till den stora skalbaggsfamilj som kallas för kortvingar (Staphylinidae), vilka alla utmärks av att täckvingarna – skalbaggens skal alltså – är kraftigt förkortade så att en stor del av bakkroppen ligger fri och kan röra sig upp och ner (som på din sista bild). Faktum är att kortvingarna är den allra största skalbaggsfamiljen i Sverige. Det finns mer än 1200 kända arter i landet. Det betyder att mer än var fjärde svenska skalbagge är just en kortvinge! Det är inte alltid en får det intrycket, för många kortvingar är mycket små och/eller lever undanskymt nere i marken, i djurbon eller inuti olika svampar.
Men alla kortvingar är inte små. Vissa är stora och synnerligen vackra, precis som ditt djur. Av vad jag kan se från bilden är det fråga om en art som på vetenskap heter Staphylinus dimidiaticornis. Den saknar svenskt namn. Det finns några olika arter som alla har det här utseendet med röda täckvingar och läcker guldgul behåring, men kombinationen av ganska runda tinningar med svart behåring, samt antenner som är mörkare mot spetsen, avslöjar dimidiaticornis!
Det är inte en ovanlig art på öppen mark i Götaland och södra Svealand. Här finns en utbredningskarta.
Gröna vårtbitaren, Tettigonia viridissima, är en av våra största vårtbitare. Den är vanligt förekommande i hela den södra delen av landet. Den finns särskilt i olika typer av kulturpräglade busk- och hagmarker där den jagar diverse småkryp. På hög- och sensommaren spelar hanarna med ett taktfast ”tz-tz-tz-tz-tz-tz” eller ”zic-zic-zic-zic”. Bilden är tagen av Inga Palmér.
Vem är det som gömmer sig här?
Vilken rolig bild! En vårtbitare är det ju, och eftersom kabeln den sitter på ser ganska grov ut sätter jag mina slantar på den gröna dito, Tettigonia viridissima. Kan det stämma?
– Andreas Nord
Du riskerar inga slantar, denna trevliga krabat är(var) verkligen helgrön. Nu har den dock tagit fiolen och dragit vidare! Kanske ser man den eller dess arvtagare nästa sommar?
Vårtbitaren ser du inte igen nästa sommar. Alla våra hopprätvingar (alltså gräshoppar, vårtbitare och syrsor) har en ettårig livscykel, förutom den karismatiska mullvadssyrsan (Gryllotalpa gryllotalpa) som har tvåårig utveckling. Gröna vårtbitaren använder sitt långa äggläggningsrör för att lägga 500-600 ägg i jorden. Äggen går sedan in i ett vilostadium över sin första vinter. När det blir varmt börjar äggen utvecklas och gör det tills de nästan är färdiga att kläckas. Då går de in ett nytt vilostadium som varar över deras andra vinter. Först sommaren därpå kläcks äggen, och cykeln börjar om. Om det är kärva förhållanden, torrt till exempel, kan den här andra vilopausen förlängas med flera år – äggen väntar ut rätt tidpunkt att kläckas!
På Naturhistoriska Riksmuseets webb kan en lyssna på hur våra olika vårtbitare och gräshoppor låter.
Gul veckskivlingen, Leucocoprinus birnbaumii, kommer från början från tropiska och subtropiska Amerika och har kommit till oss med växtimport. Den dyker ibland upp inomhus och i växthus. Bilden är tagen av Tina Wueggertz.
Plötsligt har det börjat komma upp gula svampar i krukan till en stor rumsgran i uterummet. Vad är det för svamp? Är den skadlig?
Det är en gul veckskivling, Leucocoprinus birnbaumii. Den har sitt ursprung i tropiska och subtropiska Amerika och har kommit in med växtimport. Den dyker ibland upp inomhus (och i växthus), ofta i stora krukor med växter som inte planteras om så ofta. Den lever på dött växtmaterial och är därför inte farlig för dina växter. Däremot klassas den som lätt giftig och bör inte ätas. Om det finns barn i huset kan det vara en god idé att plocka bort fruktkropparna för att minimera risken. Vill du försöka bli av med svampen som organism kan det kanske gå genom omplantering. Men de är rätt vackra!
Bruna mosaiksländan, Aeshna grandis, är en av våra största trollsländor. Den är vanlig i nästan hela landet. Bilden är tagen av Erik Tauno.
I början av juli såg vi fyra stora trollsländor som jagade, fångade och åt skalbaggar i Västra Götaland, nära gränsen till Halland. De var stora, omkring 1 dm lång kropp och lika bred mellan vingspetsarna. De var ljusbruna och skiftade nästan till guld i solljuset. Likaså vingarna. På sidan av överkroppen hade de, vad jag kunde se, två breda starkt lysande turkosa streck. Även ögonen var stora och turkosa.
Jag har försökt leta på nätet men inte hittat rätt. Tyvärr flög de iväg när jag närmade mig, så jag har inte kunnat ta kort. Jag stod istället på avstånd och tittade med kikare, så jag såg dem ändå tydligt.
Jag tycker att det låter som brun mosaikslända, Aeshna grandis.
Bakterien Escherichia coli är en vanlig bakterie i vårt tarmsystem. De flesta typerna är alldeles harmlösa, men ibland kan vi få i oss någon E. coli-variant som leder till svår magsjuka. Vår frågeställare har undersökt om olika slags huskurer påverkar hur E. coli växer och överlever.
Jag genomförde nyligen en labb där jag undersökte den antibakteriella förmågan hos olika huskurer – apelsin, äppelcidervinäger och citron – på Escherichia coli-bakterier. Jag kom då fram till att citron och äppelcidervinäger dödade flest bakterier medan apelsin inte dödade några bakterier. Detta tänker jag skulle kunna bero på att de första två har ett lägre pH-värde än det som Escherichia coli bakterier trivs bäst i. Men min teori faller sönder då även apelsin har ett lågt pH-värde, men ändå inte dödade några bakterier.
Vad skulle detta kunna bero på?
Jag antar att du mätt pH på de olika fruktlösningarna som du använde men du gav oss inte dessa värden. Kan det vara så att apelsinen är sur men inte lika sur som citronen och vinägern, och därför inte var tillräckligt sur för att döda bakterierna?
Dovhjorten, Dama dama, är en ganska vanlig, och ökande, hjort som är ungefär dubbelt så stor som ett rådjur. Ofta är de tjusigt rödbruna med vita prickar, men den kan också vara bruna till nästan svarta, och ibland är de helvita. Hornen, som har stora skovlar, är också typiska. Sådana horn har inga andra svenska hjortdjur. Bilden är tagen av Markus Lovung.
I måndags den 25 oktober var jag ute och gick och såg någon form av bock. Djuret tyckte jag såg ut som en blandning mellan ett får och en råbock på våren (vårbock). Storleksmässigt skulle jag säga att den var lika stor som ett får. Pälsen var vit och ullig, främst runt halsen, medan jag upplevde resten av djurets kropp vara mindre krullig. Färgen var vit.
Hade den inte haft ca 40 cm långa horn som pekade uppåt och hade ett par taggar så hade jag gissat på ett får. Men just kombinationen mellan fårlika pälsen och ansiktsform som ett får, men med långa fina bockhorn likt en vårbock gör att jag blir förvirrad.
Jag stötte på djuret i närheten av ett bostadsområde på Norra Hisingen i Göteborg. Det var runt ett promenadstråk med en konstgjord fågeldamm den dök upp. Jag kunde bara se ett djur så den verkade ströva runt själv.
Vet ni möjligtvis vad det kan vara för djur?
En intressant bild! Baserat på den angivna storleken och bilden har jag svårt att tänka mig att det är annat än en helvit dovhjort, Dama dama. De förekommer i alla upptänkliga färgvarianter (nåja, nästan) utöver den vanliga rödbruna med vita prickar. De skovelfomade hornen, som syns ganska bra på din bild, är typiska.
Bredkantsskinnbaggen Leptoglossus occidentalis är ett stort och imponerande djur som är en ny bekantskap i Sverige. Från början kommer den från Nordamerika, där den kan vara en allvarlig skadegörare på barrträd. I Europa hittades den för första gången i Italien i början av 2000-talet. Sannolikt kom den dit med en virkestransport. Den har sedan tagit Nordeuropa med storm och är här för att stanna. I Sverige ökar den stadigt sin utbredning och numerär. Bilden är tagen av Linn Wall Dupont.
I fredags kväll, i mitten av december, går jag in i sovrummet för att byta till nya sängkläder. På ena huvudkudden ser jag en insekt som sitter blickstilla trots att taklampan lyser upp hela rummet. Min man går långsamt fram, tittar och fotograferar innan han mosar den i ett papper och spolar ner i toaletten. Först efteråt kommer rädslan som får oss att tro att det kan ha varit en kackerlacka! Och Anticimex öppnar först på måndag!
Vi har googlat och googlat utan att bli mycket klokare, bara oroligare, men så hittade vi den här bloggen och sätter nu vårt hopp till att det kanske finns någon med mer kunskap på ämnet som kan ge oss sin syn på saken?
Ni behöver alls inte vara oroliga. Det här är ingen kackerlacka utan istället en skinnbagge i den i Sverige ganska lilla familjen bredkantsskinnbaggar (Coreidae). Just det här djuret heter Leptoglossus occidentalis och är en av våra vackraste arter (och den i särklass största bredkantsskinnbaggen)! Det är från början en nordamerikansk art som kommit till Europa med timmertransporter. Den hittades i Medelhavsområdet 1999, och nådde Sverige 2011. Numera är den, om än inte vanlig, sedd ganska ofta. Vuxna djur och ungarna lever på att suga ur frön från olika barrträd. I Nordamerika är den stundom ett skadedjur på tallar, och det finns nu en misstanke om att den kan komma att ställa till det för skogsbruket även i Sverige. Än så länge är den så pass ovanlig att det inte är några problem. Eftersom det är ett djur under spridning i landet så vore det roligt om ni ville rapportera ert fynd på Artportalen.
Hur ser en då att det inte är en kackerlacka? Det finns flera saker att tänka på inför framtiden, till exempel: 1) kackerlackor har alltid trekantiga huvuden med synliga käkar, medan ert djur har ett rektangulärt huvud och en sugsnabel (som den suger ur fröna med; alla skinnbaggar har snabel); 2) kackerlackor har alltid långa och slanka antenner med väldigt många segment, medan ert djur har grova antenner med väldigt få antennleder; 3) kackerlackor har i bakänden två små utskott (sinnesorgan som kallas för cerci i plural och cercus i singular), som ditt djur inte har. Många andra insekter har också synliga cerci, bland annat hopprätvingar (gräshoppor med flera). Tvestjärtar är också bra exempel; där är cerci ombildade till den tjusiga tången.
Och så till sist – vad gjorde djuret i ert sovrum mitt i vintern? Jo, de övervintrar gärna inomhus och därför är de flesta observationerna av arten gjorda från sensommaren till senhösten. När det är så milt som det är i södra Sverige just nu kan djuren vara aktiva ganska långt in på året.
Igelkotten, Erinaceus europaeus, är fortfarande en någotsånär vanlig (om än minskande) gäst i våra trädgårdar i södra Sverige. På många håll har den dock försvunnit, och där den finns kvar utkämpar den ett flerfrontskrig mot minskande livsutrymme, trafik, robotgräsklippare och brist på mat. Igelkotten är ett uråldrigt djur och har det därför svårt i den moderna världen, där naturen blir alltmer undanträngd. Bilden är tagen av Gaudete.
Jag läste frågan om ekorrar och igelkottar och undrar över nu över flyttning av igelkottar. När jag var liten fann det många igelkottar runt vår trädgård på Bohus-Malmön i norra Bohuslän. Nu finns det inga igelkottar och har inte funnits på många år. Om det är möjligt att införa igelkottar på ön igen, vem kan/får flytta igelkottar? Vem kontaktar en i så fall?
Igelkottar, liksom andra djur, får inte fångas och frisläppas utan särskilt tillstånd. Naturvårdsverket kan efter ansökan besluta om ett sådant undantag från gällande jaktlagstiftning. Om igelkottarna ska fångas med en fälla så måste denna också vara typgodkänd för levandefångst. Det finns en hel del varianter som redan är det, men det är också möjligt att till självkostnadspris få en särskild typ av fälla godkänd. Detta beslut fattas också av Naturvårdsverket.
Det är osannolikt att en privatperson skulle få tillstånd att företa en sådan här ”räddningsaktion”. Det skulle snarare koordineras på regional nivå av den berörda Länsstyrelsen som också interagerar med berörda markägare. Det är dock inte alltid så enkelt att flytta runt djur. Individerna av en art som finns på en särskild plats, det brukar kallas för ”population”, är ofta lokalt anpassade till sin livsmiljö. Det kan vara ganska stora skillnader på ganska korta geografiska avstånd. Det betyder att den som flyttar djur från en plats till en annan riskerar att blanda in icke-lokala arvsmassor i den utsatta populationen, och det kan eventuellt göra mer skada än nytta. Det har nyligen varit ganska många diskussioner om just detta i förhållande till att anlägga ängsmarker med köpta fröblandningar, men samma tankegångar gäller också för djur.
Det finns också ett annat problem: först bör en gå till botten med anledningen till att igelkottarna har minskat. Annars är risken att det investeras massor av pengar och tid i ett projekt som på sin höjd fungerar som konstgjord andning. Igelkottar går det ju sisådär för numera. De hotas av flera olika saker som på olika sätt kan härledas till hur vi människor har ändrat naturen. Det kan till exempel vara avsaknad av livsutrymmen i trädgårdar och på åkermark, brist på mat eftersom det blir mindre och mindre grönytor, robotgräsklippare som klipper igelkottar när de är på sina nattliga vandringar, gifter i det moderna jordbruket och såklart ökande trafik. Vi ska såklart fortsätta att vara positiva – men innan vi sätter ut igelkottar bör vi, förutom härkomst, fundera kring vad vi kan göra för att se till att de också överlever. Kanske är det antal igelkottar som finns i ditt närområde nu just så många som platsens olika egenskaper tillåter det att finnas.
Kanadagäss, Branta canadensis, kommer från början från Nordamerika, men numera är de väldigt vanliga i Europa. På många håll i Sverige förekommer de i stora mängder .Just i Skåne är dock den mindre och gråare kusinen vitkindade gåsen, Branta leucopsis, vanligare. Från början var vitkindade gäss flyttfåglar som häckade på den arktiska tundran. Numera finns en stor population som lever hela året i området kring södra Östersjön. I Skåne kan en ofta se tusentals vitkindade gäss på åkrarna runt om i landskapet. Bilden är tagen av Guido Gerding.
Jag bor precis norr om Barsebäck i Skåne, alldeles vid Öresund. En bit ut sundet finns sandbankar. På dessa övernattar tusentals gäss ( kanadagäss?). Varför det? Är de rädda för till exempel räven?
Varje morgon lyfter de och flyger i ett flertal V-formationer under mycket skrän precis över vårt hus in en bit över land. Under slutet av eftermiddagen kommer de likadant i motsatt riktning. Vad vet man om följande: Vem av gässen tar initiativ till ”Nu flyger vi” ? Jag ser de senare på dagen på olika markgrödor, oftast inte samma grödor varje dag. Vem bestämmer ”Idag landar vi här”? Vem är det som flyger främst i v-formationen. Finns det någon rang?
Många bra frågor om ett spännande fenomen i naturen – fågelflockar. Generellt vet vi väldigt lite om vad som försiggår i deras hjärnor (”vad de tänker”) vid alla de tillfällen du nämner. Själv har jag studerat flyttfåglar i hela mitt liv och många gånger ställt mig exakt samma frågor. Just för gäss är det lite enklare att komma med en kvalificerad gissning.
De lever i familjeflockar långt in på vintern, alltså årets ungar stannar kvar länge hos sina föräldrar. På detta sätt lär de sig från de erfarna föräldrarna om när, var och hur de skall förflytta sig för att maximera sin överlevnad. Det är alltså rimligt att tro att det är föräldrar (äldre gäss) som tar initiativ till de olika momenten du frågar om. En större flock består dock av många familjer och vilken familj som ”bestämmer” vet nog ingen. Däremot är ju deras dagar, precis som du beskriver, väldigt inrutade, så när en fågel/familj tar ett beslut, till exempel för att på morgonen flyga in till en viss åker, då är beredskapen redan stor hos de andra fåglarna. Fördelarna med att i sig vara i flock är dessutom så många så att när flocken börjar röra på sig, då hakar man på.
Den väldiga larven av större träfjärilen, eller träd-ödaren som den också kallas (Cossus cossus) gnager centimeterbreda, långa och vindlande, gångar i hårt trä. Hur kan den egentligen ha så starka käkar? Bilden är tagen av Ivtorov.
Som läkare är jag väl medveten om hur tuggandet fungerar hos däggdjur, med en rörlig underkäke som med större eller mindre kraft förs mot överkäken med hjälp av tuggmusklerna (m. masseter hos människan).
Men insektskäkarna rör sig ju mot varann, i horisontalplan. Hur ser muskel- och ledapparaten ut? Det är ju imponerande krafter som käkarna för dessa småkryp kan utvisa, t.ex. tugga sig genom trä.
Käkarna hos de insekter som har bitande mundelar (vissa insekter, t.ex. myggor och flugor har ju sugsnablar) är faktiskt inte så olika våra egna, i alla fall i vissa avseenden. Det stämmer i och för sig att de mest rör sig i horisontalplan, men själva käkarna (mandiblerna) har i yttersta delarna tänder eller ”eggar” som överlappar varandra när käken är stängd. Detta motsvarar våra framtänder, som alltså skär och finfördelar födan. I de inre delarna av insekterna käkar finns ofta ett område som maler födan ytterligare, alltså en motsvarighet till våra kindtänder.
Rent anatomiskt är insekternas käkar inte lika komplicerade som våra, men de är såklart ledade i ett plan närmast huvudet och kontrolleras där av knappt en handfull muskler. Muskeln som stänger käkarna är kraftigare än den som öppnar dem. Att insekter kan utveckla kraft i bettet är lättast att förstå genom att betrakta käkarna som två hävstänger som verkar mot varandra så att bettet blir mycket hårdare än kraften som utvecklas i den kontraherande muskeln.
Här finns en trevlig artikel om insekters käkar, kackerlackor i det här fallet. Den är skriven på engelska, men är fritt tillgänglig i sin helhet.
– Andreas Nord
Tack. Men fortfarande förstår jag inte anatomin/mekaniken för mundelarna. Var finns deras insertion? Ena ändan väl i huvudets exoskelett, men den andra? På mandibeln? Men då är muskeln ju i vägen för födan. Jag föreställer mig att mandibeln har en led och att muskeln fäster ”ovanför” ledan, den del som är närmast djuret. Vid muskelkontraktion rör sig denna del lateralt, och käkarna med tänder rör sig mot varann.
Finns någon anatomisk ritning över detta?
I figur 1 i artikeln jag länkade finns en ritning som jag tycker förklarar ganska bra. Se figuren nedan som visar hur amerikanska kackerlackans, Periplaneta americana, käkled fungerar, och här för artikeln i sin helhet. (Förkortningar: mf = huvudriktning för muskelns rörelse; mr = ”kindtänder”´; md = mandibler (käkar); mt = muskelfäste på insektens ”skelett”; m1 = vänstra mandibelns stängningsmuskel; m2 = vänstra mandibelns öppningsmuskel).
Nu förstår jag, äntligen. Det finns ju en käkled. Misstänkte att så var fallet. m1 är förmodligen mycket starkare än m2. Då ger också hävstångsprincipen mening. Intressant nog tycks det också hos människan finnas muskler med lite olika funktion, snabba och mer långsamma fibrer. Jag grottade ned mig lite i det när jag arbetade som företagsläkare på ett slakteri i samband med forskning kring belastningsskador. Om de snabba muskelfibrerna utsätts för statisk belastning kan de skadas. Det tycktes finnas individuella skillnader hur en använder sina muskler. Somliga har en tendens aktivera dessa snabba fibrer mer än andra, utan att de får paus. Och hypotesen var att det just är dessa individer som drabbas av belastningsskador. Det blir syrebrist i muskeln. Vi testade om mikropauser kunde motverka detta. Insekter har kanske inte dessa problem. De är kanske smartare vid aktivering av sina olika muskler?
Kommentarer