Allt du någonsin undrat om hur naturen fungerar
Nu går Fråga en Biolog på jullov. Därför kommer vi inte att posta lika många inlägg i veckan som vi brukar göra. Vi är tillbaka vecka 2. Under tiden går det precis lika bra som vanligt att posta frågor på bloggen, via e-post eller på Facebook och Twitter.
Tack för i år, och väl mött 2022!
Vi önskar er alla en god och fridfull jul,
– Expertpanelen
Jag har haft besök av grävling i trädgården den senaste veckan. Hur troligt är det att den äter upp alla leopardsniglar [pantersnigel, red. anm.] och ratar den bruna spanska arten?
Det är nog tveksamt om grävlingen helt skulle rata spanska skogssniglarna (”mördarsnigel”; Arion vulgaris) och bara äta leopardsniglarna (eller pantersnigel, Limax maximus, som den heter officiellt). Däremot kanske den hellre äter den ena än den andra, om ett av alternativen nu skulle vara oaptitligt.
En mördarsnigelforskare i Århus i Danmark uttalade sig härförleden om bekämpning av mördarsniglar i media, och menade då att igelkottarna inte gärna äter dem. Kanske har grävlingen liknande preferenser, men i min erfarenhet är det inte direkt en sparsmakad kamrat. Andra djur äter ju också glupskt av mördarsniglarna, till exempel myskankor och stora nattlevande skalbaggar. Jag tror därför inte att det går att säga att mördarsniglar är oaptitliga i allmänhet.
Det är roligt att din fråga också tar upp pantersniglarna. Det brukar allmänt anses att den är en fiende till mördarsnigeln, eftersom den äter av dess ägg. Om det stämmer vet jag inte riktigt, men eftersom pantersniglarna lever av dött växtmaterial finns det i alla fall ingen anledning att avlägsna dem från trädgården!
Det finns också människor som låter sig väl smaka av mördarsniglar. Här finns inspiration för den vågade.
– Andreas Nord
Varför är alla ormar fridlysta? Jag tänker förstås närmast på huggormar. De är ju knappast utrotningshotade här I skärgården där jag bor!
I Sverige är samtliga arter av vissa djur- eller växtgrupper fridlysta, även om de inte alltid är så sällsynta. Det kan till exempel handla om sådana enkla saker som att många kan vara lockade att gräva upp och ta med sig vackra orkidéer hem (så att de blir sällsynta). Detsamma gäller regionala fridlysningar av andra populära växter som blåsippa och gullviva, det vill sägga att de ska få vara ifred.
Huggormen är en art som dels är på stark retur i vissa delar av sitt utbredningsområde, eftersom deras parnings- eller övervintringsplatser har försvunnit. Men ormar i allmänhet, och huggormen i synnerhet, är också hotade eftersom de har dåligt rykte, vilket föranleder att många ormar dödas vanemässigt så snart de påträffas oberoende av lagstiftning. Att fridlysa ormar ger därför ett visst skydd eftersom artskyddsbrott är en allvarlig sak. Tyvärr är det ändå så att många snokar och ibland hasselsnokar (som verkligen är sällsynta) dödas i tron om att de är huggormar, på grund av en mängd olika missuppfattningar om huggormar som aggressiva eller på annat sätt hotfulla (och ibland för att ormar är ”äckliga”). Faktum är att huggormar är rädda och försiktiga djur som mycket hellre avlägsnar sig än att hugga. Det är såklart olyckligt när en människa eller ett tamdjur blir biten av en huggorm, men det är trots allt en ganska ovanlig företeelse.
Det är inte heller så att det skulle vara fritt fram och göra som en vill med ormar om de inte vore fridlysta, eftersom våra vilda djur också skyddas av jaktlagen och jaktförordningen, respektive fiskelagstiftningen. Huggormen intar också en särställning bland de fridlysta kräldjuren, eftersom det är lagligt att avlägsna djuret om det påträffas på tomtmark. Det kan till och med rymmas inom lagen att döda en huggorm som inte går att avlägsna från tomten. Båda dessa åtgärder är naturligtvis sådana som bör utföras av en expert som kommunen anlitat. Det allra bästa är dock att alltid låta huggormar och andra vilda djur vara ifred, men att passa på att njuta av deras närvaro. Det är enastående djur att studera, och det är också alldeles ofarligt att så göra om en bara tänker på att hålla avstånd och inte stressa upp ormarna på andra sätt. Samma sak gäller ju för våra relationer med skogens alla olika djur. Med friheten som allemansrätten ger följer också ansvaret att bete sig respektfull genom att aldrig vara djur så närgångna att det påverkar deras naturliga beteenden.
Du kan läsa mer om fridlysning på Naturvårdsverkets webb, här.
– Andreas Nord
Jag har många sniglar på mina buskar, framförallt de med ett tigerrandigt hus. Är de farliga för buskarna? Äter de upp, sakta, sakta, blad och grenar som till slut leder till att busken blir glesare och dör? Betyder det att jag löpande ska rensa bort dem från buskarna?
På din beskrivning låter det som trädgårdssnäcka, Cepea hortensis, eller parksnäcka, Cepea nemoralis. Den senare är framförallt en skånsk angelägenhet, även om den förekommer på några fler platser i södra Sverige. Trädgårdssnäckan är däremot vanlig ändå upp till Värmland och Dalarna, och även ett stycke längre norrut längs kusten. De kan vara ganska lika vid en hastig anblick, men gå att skilja bland annat på ”överläppens”, dvs. kanten på skalet ovanför huvudet, utseende. Den är (nästan) alltid ljus hos trädgårdssnäcka, men alltid brun hos parksnäckan.
Trädgårdssnäckan har en tydlig preferens för dött material och alger. Den fungerar alltså som en nedbrytare. Studier har visat att även parksnäckan föredrar dött material framför levande, och när den äter friska plantor verkar brännässla vara favoritfödan, följt av några andra typiska ”ogräs”.
Jag tycker därför inte att du har någon anledning att avlägsna sniglarna från dina buskar. Om det går dåligt för dem, så är det nog inte sniglarna som är anledningen.
– Andreas Nord
Vad kan det här vara för trädsvamp? Den växer på en stor asp i Änggårdsbergen, Göteborg nu i slutet av september.
Det ser ut att vara en slemsvamp och med tanke storleken är det sannolikt trollsmör, Fuligo septica. Här och här kan du läsa mer om slemsvampar, och här kan du läsa specifikt om trollsmör.
– Sigvard Svensson
Vi hittar ett par stycken av dessa kryp i vårt sovrum (Stockholm) varenda morgon nu i november. Vi har inte kunnat identifiera dem själva. Är det en pälsänger? Eller vad är det?
Det är alls inga skadedjur, utan istället en insekt som kallas för strit. De är avlägsna släktingar till bland annat bärfisar och bladlöss, och lever liksom sådana djur på växtsaft som de suger upp med en lång snabel. Stritar är i allmänhet ganska besvärliga att artbestämma. Din bild räcker därför inte till för ändamålet. Klart är åtminstone att det är en art i den största familjen bland stritarna – dvärgstritar (Cicadellidae) med dryga 300 arter. Magkänslan säger att det kan vara någon av palettstritar (i underfamiljen Idiocerinae), men det är med ett ganska stort frågetecken.
Vad gör striten i ditt sovrum? Den gör ingen skada alls, utan har helt enkelt hamnat inomhus när den sökt sig en plats att övervintra på.
– Andreas Nord
Potatis lär ju vara en av våra mest besprutade grödor och de besprutas givetvis med gifter för att hålla borta bladmögel med mera. Men det är ju blasten som man besprutar och näringsupptaget går väl från potatisen till blasten och inte tvärt om? Min fundering blir alltså – hur mycket av detta gift hamnar verkligen i potatisen? Och hur mycket av giftet återfinner man i skalet?
Hur stor andel av det man sprutar med som hamnar i knölen kan nog vara knepigt att svara på. Men jag såg en presentation från Livsmedelsverket om resthalter i potatis, och det förekom i ca 30 % av prover i en undersökning 2019 i konventionellt odlat, dock inga över gränsvärden i svenskodlat eller odlat i EU men däremot i importerat från andra länder. Här finns säkert mer data att leta upp från livsmedelsverket.
En kanske kan beskriva att det finns bekämpningsmedel som är kontaktverkande och sådana som är systemiska. De senare tas ju upp i växten och transporteras runt och kan då hamna i knölarna. Även kontaktverkande kan ju spolas ner i marken och sen tas upp av rötter.
Om det finns skillnader mellan värden i skal och inuti vet jag inte, då får man nog gräva i analysrapporter om det finns något sådant.
– Erland Liljeroth, gästexpert
Jag utgår från att du menar “Bekämpningsmedel” eftersom “gifter” kan det finnas i knölarna även utan besprutning, framförallt solanin. Det finns så kallad floemtransport som transporterar socker från bladen till knölarna.
Olika ämnen, inklusive bekämpningsmedel kommer dock att röra sig i olika grad mellan växtens delar via floemet. Olika bekämpningsmedel kommer också ha olika snabb nedbrytning. Därför kan en inte ge ett allmänt uttalande, eftersom detta beror på vilket bekämpningsmedel som besprutats med. Livsmedelsverket har testat innehåll av bekämpningsmedel i potatis, och det hittas i en del fall, men under gränsvärdena så länge vi talar om svenska eller EU-odlade potatisar.
Skalets innehåll kan inte heller jag svara på.
– Allan Rasmusson
Vart har alla ekorrar och igelkottar tagit vägen?
Det är en bra fråga!
Det är ofta så att det är ganska stora lokala variationer i hur vanliga eller ovanliga olika djur är och det kan också variera mellan olika år beroende på födotillgång mm. Som ett exempel är just ekorrar är (ännu) tämligen vanliga i våra trakter i sydvästra Skåne och min bedömning är att de ökat en hel del under de senaste åren. Häromkring förser de sig gladeligen av hasselnötter och annat. När jag skriver det här svaret i början av oktober har jag faktiskt en ekorre i valnötsträdet utanför mitt kontorsfönster. Den har kilat upp och ned och hämtat valnötter dagligen i ett par veckor nu. Sett till hela landet verkar antalet observationer som rapporterats in till Artportalen också peka på en ökande trend under de senaste åren:
Det kan ju ändå vara så att ekorren blivit ovanligare där just du bor och rör dig. Det kunde t.ex. bero på att deras levnadsvillkor har försämrats om viktiga födo- eller boplatser har försvunnit.
Just detta med boplatser och platser att leta mat på är en avgörande faktor också för igelkotten. Det är en art som det går ganska dåligt för i allmänhet, och den har därför tagits upp i den senaste omarbetningen av den svenska rödlistan för hotade arter. Där anses den nu vara ”Nära hotad” (NT). Alla hotbilder mot igelkottarna är inte avgjorda, men sedan länge är det klart att trafiken utgör ett stort hot. Ett större problem är dock att naturen är på så stark retur över nästan hela Sverige. Igelkottar är beroende av goda övervintringsplatser, som gärna är lite ”skräpigare” buskmark, i komposthögar eller i gamla kaninhålor. Just sådana här områden som inte är så ”prydliga” försvinner från landskapet i rask takt. I städerna ersätts de t.ex. med nya hus och hårdgjorda ytor som parkeringsplatser, och i trädgårdarna kan stenläggningar eller trädäck få ta platsen istället. Dessutom behöver igelkotten områden för att kunna leta mat. Det får inte vara alldeles för igenvuxet, för då blir det svårt för igelkotten att röra sig med sina korta ben. Därför är den känslig för igenväxning i jordbrukslandskapet. Men det får inte heller vara allt för sterilt, som på en prydligt klippt gräsmatta kantad av stenläggningar, för då finns det inte så mycket att äta. Sammantaget kan en därför säga att våra moderna samhällen är dåligt skickade för igelkotten och den går nog en ganska dyster framtid tillmötes om lämpliga åtgärder inte sätts in. Det är ett problem som gäller för många olika djur. Samtidigt är vissa kanske inte fullt lika känsliga, t.ex. grävlingar som tycks klara sig bättre i människors närhet (om de inte jagas!) och som kan vara ganska effektiva igelkottsätare. En av våra kollegor har nyligen skrivit en fin bok om igelkottar förr, nu och i framtiden – trevlig och informativ läsning som finns på ett bibliotek nära dig eller här.
Den som själv har en trädgård, eller förfogar över grönytor på andra sätt, kan hjälpa vilda djur som ekorrar och igelkottar på traven genom att inte städa upp för mycket, t.ex. låta en del av trädgården bli ängsmark och att låta små buskage eller träddungar stå kvar och se litet skräpiga ut. Moderna tilltag som stora trädäck, swimmingpooler och kvadratmeterstora stenläggningar är direkt negativt för alla levande organismer. Vi står inför stora utmaningar om vi vill gå in i framtiden med en rik och skiftande natur omkring oss, men med rätt inställning och en lagom mängd arbete är det alldeles möjligt. Naturen kan återhämta sig, så länge den finns kvar, så vi har all anledning att vara naturpositiva!
– Andreas Nord
Här är en bild på ett gäng bärfisnymfer som plötsligt kröp på min ritbok när jag en sen augustidag plockat in en kvist gröna alkottar. Det intressanta var att de gick fram längs kanten runt boken på led och när de kommit förbi de lite svåra hörnen rätade de in sig i ledet igen. På kvisten hittade jag även en stor grön bärfis, men jag förmodar att mamman lämnat dem redan som ägg och det bara var en slump att den också satt där? Är det så de gör de små nymferna – följer varandra på långa led som dagisbarn på utflykt?
Ja, det är bärfisungar, eller nymfer som de kallas. Alla skinnbaggar har vad vi kallar för ofullständig förvandling som vi pratade om sist, och därför ser de små lite ut som vuxna i miniatyr. I många fall tar bärfisar inte hand om sin avkomma, men i ganska många fall gör de faktiskt det. Du har hittat nymfer av mindre björkbärfis (Elasmucha grisea) eller bukprickig björkbärfis (Elasmucha fieberi). De är sådär typiskt randiga, och ganska tjusiga! Hos dessa arter vaktar honan äggen och nymferna ända tills de är i sitt sista nymfstadium. Hon brukar stå över dem, medan nymferna håller sig i en klunga. Jag trodde faktiskt inte att de skulle återsamlas om de blev störda, vilket väl hände när du tog in grenarna, men dina observationer verkar ju visa på att de faktiskt har en tendens att gruppera sig igen. Väldigt spännande!
Den gröna bärfisen du såg kan mycket väl ha varit honan av någon av arterna ovan. De är ganska små och aldrig rent gröna. Om det faktiskt var en alldeles grön bärfis som du såg sätter jag mina slantar på att det var just den arten som heter grön bärfis på svenska, och Palomena prasina på vetenskap. Den är väldigt vanlig på olika lövträd och buskar, men har ingenting alls att göra med de randiga nymferna som du fotograferat.
– Andreas Nord
Igår, i slutet av augusti, var jag och min dotter vid havet i Sikhjälma, utmed Upplandskusten. När vi kom närmare stranden upptäckte vi att stenarna var fulla av bärfisar. Vi har aldrig sett något liknande! Nu undrar jag hur det kom sig att de samlades där? De var så långt ut mot havet att vågorna skvätte på dem. Är de nykläckta eller svärmar de? Det känns som sen tid för det sistnämnda och de såg för stora ut för att vara nykläckta. Ungdomsmöte sista augusti kanske?
Tack för din fråga och dina fina bilder. Det här är en väldigt spännande observation. Det mest sannolika är att detta är migrerande bärfisar på ett eller annat sätt. Din observation sammanfaller i tid och rum (någorlunda) med flera andra liknande längs Östersjökusten. Det verkar alltså ha varit ett massivt inflöde av bärfisar österifrån och sannolikt har de blåst över havet. Det här hör inte till vanligheterna, och att se mängderna som ni såg är tämligen spektakulärt.
Tidsmässigt sammanfaller detta också väl med när många bärfisarter ”blir vuxna”. Bärfisarna, liksom alla andra skinnbaggar, har det vi brukar kalla för ofullständig förvandling. Det betyder att de redan från att de kläcks ur ägget ser ut som vuxna djur i miniatyr, minus vingarna. När de sedan äter och växer blir kostymen för trång och då byter de helt sonika hud. Det kallas för att de ”ömsar”. Det gör bärfisar fem gånger innan de är vuxna. Det tar en stund, så därför är det först på sensommaren som det är gott om vuxna bärfisar. Dessa övervintrar sedan någonstans i marken och kommer fram när vårsolen börjar värma. Då parar de sig och startar nästa generation.
Dina djur hör av vad jag kan se alla till en art i släktet Elasmostethus. Det finns tre möjliga i Norden, men av dessa är det egentligen bara Elasmostethus interstinctus – större björkbärfisen – som är riktigt allmän. Sannolikt är det den arten som ligger i dina drivor, men vill en vara riktigt säker måste djurens könsöppningar (undertill i bakänden) studeras i lupp. Och som kuriosa ska vi väl också säga att större björkbärfisen egentligen inte är en bärfis (skinnbaggefamiljen Pentatomidae) i strikt bemärkelse, utan istället en taggbärfis (skinnbaggefamiljen Acanthosomatidae). Namnet kommer av att mellankroppen har ganska vassa skuldror, ungefär som axelvaddar. Tittar en närmare ser en också att taggbärfisarna bara har två leder på sina fötter, medan bärfisarna har tre.
– Andreas Nord
Tack för ert intressanta och uttömmande svar! Så spännande att få reda på! Roligt att det var ovanligt för det kändes verkligen speciellt att uppleva! Jag tycker väldigt mycket om skalbaggar i alla dess former (även om de blev lite väl påträngande när de kröp innanför kläderna när jag filmade och fotade dem!).
Bara roligt att kunna hjälpa till! Det är kul med insekter tycker jag, och jag blir glad när fler tycker det!
Bara en allmän kommentar: bärfisar hör till ordningen skinnbaggar (Hemiptera) som inte är särskilt nära släkt med skalbaggarna (ordningen Coleoptera). Men vissa skinnbaggar, bland annat bärfisar, kan vara väldigt lika skalbaggar! Det lättaste sättet att se skillnad är att alla skinnbaggar har en sugsnabel i änden av huvudet. Den använder de för att suga växtsaft eller suga ur små, mjuka insekter. Alla skalbaggar har bitande mundelar, käkar alltså. Av lite mindre karaktärer kan man också se att skinnbaggar har väldigt långa, men få, leder i antennerna. Skalbaggarna har många leder (minst 9; skinnbaggar högst 5), och skinnbaggarna har bara 2-3 leder i fötterna medan skalbaggarna har minst 4 (med några undantag).
– Andreas Nord
Kommentarer