Grävlingen är mellanstort däggdjur som är vanligt i människors närhet. Den är en utpräglad allätare som gärna tar för sig av det som råkar vara vanligast för stunden. Därför är det inte ovanligt att hitta grävlingsspillning med stora inslag av fruktskal och kärnor på sensommaren och hösten. Bilden är tagen av Ingrid Aspholm Söderberg.
Vem kan vara ägare till denna spillning ute i blomrabatten? Storleken är ungefär som ett kaffefat, innehållande körsbärskärnor. Vad det än är så verkar det ha grävt hål där tidigare, då det även låg spillning nergrävd i jorden. Spänningen stiger!
Min magkänsla säger att detta är spillning från en grävling. De är allätare, så körsbär och andra frukter slinker gärna ned. Det är också typiskt för grävlingar att gräva grunda toalettgropar i marken. De brukar kallas för latriner. Det verkar stämma bra på din beskrivning. Lukten klan också ge en indikation: om det är en grävling luktar spillningen mer eller mindre kraftigt söt, minnande om mysk. Den andra vanliga allätaren kring våra hus – räven – kan också ha mycket kärnor och fruktskal i avföringen. Rävspillning brukar dock vara mycket fastare, och den har en skarp och obehagligt frän lukt.
Vad är det egentligen vår frågeställare filmade på sitt blomstertråg? Vi tror att det är spindelväv, eller någon annan slags silke från ett ryggradslöst djur. Kanske har någon av våra läsare ett annat förslag? Låt oss veta vad ni tror!
Jag upptäckte nyligen en varelse som i första ögonblicket såg ut som en spindeltråd. Men så började den röra på sig på ett sätt som inte kunde förklaras av vinden. Den är tunn och har tunnare kortare trådar som sitter glest på kroppen. Sen är den fäst på ett tråg som jag har växter i, och där ser det ännu mer ut som spindelväv. Jag tog ett hårstrå och satte bredvid som jämförelse och varelsen ”högg” tag i strået och brottades verkligen med det. Tråget har varit utomhus men varit inne i rumstemperatur de senaste 3-4 veckorna. På fotot ser varelsen tjockare och mer maskliknande ut än vad den gör för blotta ögat. Väntar med spänning på svar på vad det kan vara för något!
Jag tror inte att detta är någon mask. För mig ser det faktiskt mest ut som spindelväv (kanske från en kläckt äggkokong), eller för den delen silke från något annat ryggradslöst djur, som hakat fast i hårstrået med någon för blotta ögat osynlig struktur. Det verkar som att ”mask” och hårstrå rör sig helt i fas med varandra, vilket nog inte skulle hända om det vita vore ett levande djur.
Taggbock, Prionus coriarius, är en av våra allra största långhorningar. Den utvecklas i tall och olika ädellövträd och förekommer hos oss i den sydliga delen av landet, men den är aldrig särskilt vanlig. Sveriges största långhorning är den besläktade smedbocken (Ergates faber) som bara finns på Gotland och Gotska sandön. Bilden är tagen av Patric Månsson.
Jag undrar om denna stora skalbagge är en smedbock? Jag bor en mil norr om Kristianstad i Skåne och det verkar vara ovanligt att se dem här. För några dagar sedan (i början av augusti) såg jag den första flygandes och imponerandes av storleken – wow, tänkte jag! Och idag landar en till framför mig!
Det är ingen smedbock, som bara finns på Gotland och Gotska Sandön. Det här är istället en någotsånär närbesläktad långhorning som heter taggbock på svenska (notera taggarna på halsskölden) och Prionus coriarius på vetenskap. Det är en ganska ovanlig skalbagge som utvecklas i grov, solexponerad, löv- eller barrträdsved i sydöstra Sverige. Skalbaggen spenderar nästan hela livet som larv, men kläcks och flyger några veckor på högsommaren. Den är imponerande stor – men smedbocken är ännu ett nummer större!
Ditt djur är en hona, vilket syns på den avrundade och ganska svullna bakkroppen, och de ganska runda antennerna. Hanarna är mindre, har smalare och spetsigare bakkropp, och antenner som är tydligt sågtandade.
Vi har skrivit om taggbocken flera gånger. Här hittar du inläggen.
Tryckarfiskar (på engelska, ’triggerfish’) är en särpräglad grupp fiskar med omkring 40 olika arter som alla är utbredda i varma hav. De här bottenlevande och lever av olika hårdskaliga byten som musslor, snäckor och kräftdjur som de lätt knäcker upp med sina kraftiga tänder. På ryggsidan har tryckarfiskarna tre taggar, där den främre är längst. Det fungerar bland annat som ett försvar mot rovdjur. Den långa taggen är i normalfallet låst på plats av mellantaggen. Den kan bara fällas upp om mellantaggen trycks ned, ungefär som att krama en avtryckare. Det är därför det heter tryckarfisk! Just den här tryckarfisken hittades uppspolad och uttorkad på en strand på Gran Canaria. Den långa framtaggen (’spjutet’) syns tydligt. Bilderna är tagna av Claes Lawett.
Jag hittade en uttorkad fisk på stranden nära Arguineguin på Gran Canaria. Jag trodde med säkerhet att det var en svartstjärtad havsruda (Diplodus sargus), men ”spjutet” på huvudet förbryllar! Har ett sådant spjut något speciellt namn?
I Sverige finns det ett tjugotal olika palettstritar, som i sin tur är en undergrupp bland den stora familjen dvärgstritar (Cicadellidae, med flera hundra olika arter). Palettstritar är nästan utan undantag mycket vackra djur med bjärta färger och tjusig metallglans. Alla arter lever på vedartade träd och buskar, till exempel asp, sälg och björk. Många av dem är också vanligt förekommande, men tyvärr också besvärliga att skilja åt utan mikroskop. Just vilken palettstrit vår frågeställare hittat kan vi därför inte svara på.
Jag hittade ett dött och ett levande exemplar av någon insektsart i Stockholm. Nu är jag lite nyfiken på vad det är. Den är ungefär en halv centimeter lång, kan flyga, har sex ben, ett ljust huvud med en markering vid nacken, brun kropp med lite bronstoner i vingarna, och inga spröt.
Kan det vara någon sorts strit?
Det är mycket riktigt en strit, som du själv misstänker. Närmare bestämt är det någon av palettstritarna, som på vetenskap förs till underfamiljen Idiocerinae i familjen dvärgstritar (Cicadellidae) – ett något missvisande namn eftersom dvärgstritar inte allt är sådär väldigt små. Palettstrit är dock utmärkt målande, eftersom arterna i den här gruppen ofta är vackert tecknade i bjärta färger och inte sällan har tjusig metallglans, precis som ditt djur.
Det finns ungefär 20 olika palettstritar i Sverige. Alla lever på vedartade träd och buskar, till exempel asp, sälg, och björk. Flera av dem är dessvärre ganska svåra att skilja åt och normalt behövs studier i mikroskop för att avgöra precis vilken strit det rör sig om. Ditt djur är dessutom en hona (syns på den långa, smala bakkroppsspetsen med ett längsgående snitt undertill – där finns honans parningsorgan och äggläggningsrör), vilket ställer till saken ytterligare. Min magkänsla säger att det kan röra sig om någon av arterna i släktet Tremulicerus – de flesta är mer eller mindre allmänna och vuxna djur kan hittas hela året. Det får ses som en fingervisning, mer än något annat.
Människans hjärna är ett fantastiskt organ som ruvar på många hemligheter? Men är hjärnan egentligen alltid densamma? Och är vi ens samma person genom hela livet? Här reder vår gästexpert ut vad som händer när atomerna i hjärnans nervceller byts ut mot nya. Bilden är tagen av Jensflorian.
Jag går på gymnasiet och har en litet annorlunda fråga som jag har tänkt på, men som jag inte kan svara på med hjälp av internet. Jag undrar om atomerna i neuronerna i hjärnbarken byts ut under nervcellens livslängd, alltså kommer någon atom alls bytas ut och i så fall vilken, och var? Om atomerna faktiskt byts ut, vilken andel av dem är ansvariga för medvetandet? Hur kan utbytet av atomer påverka medvetandet och kan man säga att medvetandet alls byts ut under vårt liv?
Det sker ett konstant utbyte av atomer i alla våra celler. Med hjälp av radioaktivt märkta substanser har forskarna kunnat visa att de flesta atomer byts ut på årlig basis. Anledningen är att celler är synnerligen aktiva. De behöver näring för att fungera och detta ger ett konstant tillflöde av nya atomer som ersätter gamla. Hjärnan är inget undantag. Dessutom skapas hela tiden nya kopplingar – det vill säga nya minnen och känslor.
Det är en gammal filosofisk fråga ifall det fortfarande är du om alla atomer bytts ut. Svaret är både ja och nej. Ur ett perspektiv är du densamma. Alla atomer av samma sort är fullt utbytbara och funktionen kommer att vara densamma. Däremot har du såklart förändrats eftersom nya minnen skapats. På det sättet blir vi ju hela tiden nya människor med nya erfarenheter.
– Ulf Ellervik, gästexpert från Kemiska institutionen vid Lunds Universitet
Slemsvampar är, trots namnet, inga svampar utan istället en helt egen organismgrupp. De består av en förgrenad, jättelik supercell med många cellkärnor, som långsamt rör sig runt i jakt på olika saker att äta. Vi är inte riktigt säkra på just vilken slemsvamp det här är, men mycket talar för att det är arten Trichia scabra. Bilden är tagen av Frida Olsson.
Jag är nyfiken på vad detta är. Det växer på en mycket gammal mossbeklädd låga, men jag vet inte från vilket trädslag. Det ser ut som små fluffiga bollar och där bollarna lossnat liknar det vaxkaka. När jag drog loss en liten bit höll det ihop som ett skinn. Jag vet inte alls var jag ska leta för att få reda på vad det är, så om ni kan putta mig i rätt riktning vore det toppen! Bilderna är tagna i en biotopskyddad blandskog i Västmanland i början av februari.
Det ser ut att vara en övermogen slemsvamp (en ’myxomycet’), som inte hör till svampriket. Tyvärr är bilderna väldigt små och i låg upplösning så jag har tagit hjälp av expertis på området. Bättre bilder skulle sannolikt underlätta, om det finns?
– Sigvard Svensson
Jag har nu fått bekräftat av Jan ”Skogens röst” Svensson att det är en slemsvamp. Jan säger: ”En myxomycet absolut och högst troligt arten som heter Trichia scabra.”
– Sigvard Svensson
Vi har skrivit om slemsvampar vid flera tidigare tillfällen. Du hittar inläggen här, tillsammans med flera olika länkar till bild- och informationssidor om dessa spännande organismer. Slemsvampar är verkligen fascinerande!
Rötsimpa, Myoxocephalus scorpius, är en bottenlevande, ganska robust byggd fisk som finns allmänt längs nästan hela den svenska kusten. Det är en av våra allra största simpor. Vanligtvis blir den omkring 35 centimeter lång, men exemplar på hela 60 centimeter har fångats. Hanarna är spektakulärt vackert tecknade med röda och vita flanker, så kommentaren att den ”inte känns som en klassisk svensk fisk” är verkligen befogad. Bilden är tagen av Emilie Taube.
Vi fick upp denna utanför Brevikshalvön vid Tyresö i Stockholms skärgård. Det känns inte som en klassisk svensk fisk. Vore spännande att veta vad det är!
Av vad jag kan se är detta en mycket vackert tecknad hane av rötsimpa, Myoxocephalus scorpius, en bottenlevande fisk som förekommer allmänt i både salt- och bräckt vatten. Hos oss är den allmän längs hela västkusten och in princip längs hela östersjökusten. Trots det spektakulära utseendet är det dock en kamrat som är lätt att missa, nog till stor del för att den är strikt bottenlevande.
Här finns en utbredningskarta och mer information om arten.
Spansk skogssnigel (Arion vulgaris), som kallas också för mördarsnigel, är en glupsk snigel som kan ställa till oreda i trädgårdar. Den härstammar från Sydeuropa, och hittades i Sverige för första gången i Skåne 1975. Numera är den mycket talrik, till de flesta hobbyodlares förtret. Detta har föranlett en serie initiativ för att kunna utnyttja sniglarna som livsmedel. Men går det egentligen att äta mördarsnigelkaviar? På bilden, som är tagen av B. Girardot, ses två individer som parar sig.
Jag står i valet och kvalet att äta snigelägg som jag saltat in efter konstens alla regler, så kallad ”snigelkaviar”. Det jag undrar är om jag riskerar att få i mig några parasiter när jag äter de saltade äggen? Jag har gjort min caviar på mördarsnigelägg men Ditte på Nordic Snails gör sin kaviar på en annan art.
Jag gissar att saltet kommer att döda de flesta parasiter som kunde finnas i snigeläggen, om det fått verka så länge så att äggen verkligen är genomsaltade och inte blivit saltbeströdda precis innan de ska ätas. För att vara riktigt säker råder jag dig dock att ta kontakt med en parasitolog som vet mer om vilka parasiter som kan vara aktuella och vad de har för salttolerans. Se därför vårt svar som vägledande, mer än som en absolut sanning.
– Andreas Nord
Strålande, tusen tack! Här hittar ni mitt blogginlägg om snigelkaviar, och här är en film när jag äter kulorna.
Vad är det här för spillning? Vi tror att det är lämningar efter någon fågel eftersom de påtagliga vita inslagen tyder på förekomst av urinsyra (som lite förenklat är fåglarnas motsvarighet till vår urin). En gissning är att det är en ringduva som är boven i dramat här, men bilden räcker tyvärr inte till för att vi ska nå helt i mål. Kanske har någon av våra läsare andra uppslag? Bilden skickades in av Leif Karlsson.
Går det att identifiera djuret bakom denna spillning ? Bilden är tagen i slutet av oktober i sydöstra Skåne. Just denna spillning hittades på en mindre grusväg, men vi har även haft denna typ av spillning på vår gräsmatta.
Detta var svårt, tycker jag. Eftersom det är stora vita inslagen i spillningen bör det handla om lämningar från någon fågel. Det vita är urinsyra som lite förenklat är fåglarnas motsvarighet till vår urin. Vid nedbrytningen av aminosyror (som bygger upp proteiner) i kroppen bildas giftig ammoniak som restprodukt. Människor och andra däggdjur omvandlar ammoniaken till urinämne (urea) som är vattenlösligt och lämnar kroppen tillsammans med urinen. Fåglar har ingen urinblåsa eftersom det är jobbigt att flyga omkring med massor av vatten i kroppen. Istället gör de om ammoniak till urinsyra som är mer eller mindre torrt och kan avlägsnas från kroppen utan hjälp av vatten. Jag vet dock inte vilken fågel som lämnat den här spillningen, men jag gissar att det handlar om en ringduva. De producerar mycket spillning av varierande avseende, ibland litet däggdjurslik som här, och det passar också bra in med observationer av samma slags spillning i trädgården. Ringduvor trivs ju väldigt bra nära människor.
Hoppas detta ger vägledning, även om vi inte nådde helt i mål.
Kommentarer