Flera olika slags blomflugor har så kallade ”råttsvanslarver” som lever i olika slags vattensamlingar. Själva råttsvansen kan vara mycket längre än larvens kropp. Den är i själva verket ett andningsrör, en snorkel alltså. Det gör att larven kan leva långt nere i dyn men ändå andas luft från atmosfären. Bilden är tagen av Nina Granat.
Jag hittade djuret på bilden i min hink där jag haft vatten och brännässlor stående i en och en halv vecka. Det fanns flera stycken. Vattnet var svart och luktade illa. Fyndet gjordes i juni 2023. Vad kan det vara?
Jag tycker det ser ut som en så kallad ”råttsvanslarv” som flera olika slags blomflugor har. Själva svansen fungerar som en snorkel och gör att larven kan leva i små vattensamlingar med låg syrehalt eftersom den kan utnyttja syrgas i luften.
Vi har skrivit mer om råttsvanslarver tidigare. Kolla in den här länken.
Rödstjärten, Phoenicurus phoenicurus, är en enastående vacker fågel som gärna häckar i människans närhet, till exempel i fågelholkar i trädgårdar. Men hos rödstjärten, precis som hos de flesta andra småfåglar, är faran aldrig långt borta. När ungarna flugit ut är det därför vanligt att rödstjärtarna varnar för fara med sitt karakteristiska varningsläte titt som tätt. Det är en del av naturens gång, och inget tecken på att fåglarna far illa. På bilden ser vi en rödstjärtshane. Honan är ljusbrun och bättre kamouflerad, men den röda stjärten har hon ändå! Bilden är tagen av Åsa Berndtsson.
Vid mitt flerbostadshus i centrala Malmö finns ett litet grönområde där vi är lyckligt lottade med ett rikt fågelliv. Den senaste veckan har jag noterat ett konstant ”hui” läte från rödstjärt. Det låter som en delsekvens ur deras varningsläte. Detta har pågått i flera dagar, morgon, dagtid och kväll. Trots att det finns många större farliga fåglar (och en och annan katt) kan det omöjligen vara faror alla dessa timmar. Undrar om de kan låta så för att de är allmänt stressade? Tyvärr stressar detta mig då man ju blir orolig när man hör ett varningsläte oavsett art! Det är så intensivt att om man sover med öppet fönster så hörs det såpass högt att man vaknar. Är fåglarna sjuka? Förstår att det kan vara svårt att svara på utifrån beskrivningen men min förhoppning är att lugna mina nerver något.
Med stor säkerhet är det så att rödstjärtarnas ungar just lämnat boet och föräldrarna vakar nervöst över dem. Av egen erfarenhet vet jag att det inte krävs mycket för att de ska anse att fara föreligger och varnar sina ungar. Som du skriver är detta läte en del av deras normala varning och min gissning är att det är riktat bara till ungarna, som ett ”se upp”, ”akta”. Men det kanske någon av mina panelkollegor vet mer om. Vi upplever samma sak varje år där jag bor och till synes varnar de även för oss när vi eller grannarna kommer ut på uteplatsen eller någon går förbi, förutom att det dräller av smygande katter och så sitter det skator ”överallt” och spanar efter något ätbart. Så det kan rimligen inte vara lätt att vara rödstjärtsförälder, eller fågelförälder överhuvudtaget, dagarna efter att ungarna lämnat boet och det gäller alla ljusa timmar. Jag håller med om att det kan vara väldigt enerverande att lyssna till deras ständiga ”hui” men du får försöka ha lite medkänsla med dem. Efter några dagar brukar familjen utnyttja ett större område i omgivningarna och ungarnas vaksamhet ökar och då avtar varningsfrekvensen.
– Sigvard Svensson
De senaste veckorna har det varit vanligt med intensivt varnande rödstjärtar i parker och trädgårdar. De rödstjärtar som lyckats med häckningen följer ungar som lämnat boet men som fortfarande är beroende av sina föräldrar. Både för mat och uppsikt. Det är naturligtvis omöjligt att avgöra vad just din(a) rödstjärt(ar) reagerar på, men jag tror vare sig den är sjuk eller generellt stressad. Det är helt enkelt något som den måste varna sina ungar för. Ibland en katt, ibland en människa (ibland kanske du), ibland en kråka. Fågelföräldrar som följer små ungar kan vara otroligt envisa med sina varningar.
Här har en sälg, Salix caprea, slagit rot i vår frågeställares blomlåda. Får den vara ifred kan den utvecklas till ett stort träd, om förutsättningarna är de rätta vill säga. Bilden är tagen av Ylva Larsson.
I maj när jag skulle byta ut jorden i mina blomlådor för att plantera sommarblommor så hittade jag tre små röda stjälkar med små gröna blad. Jag blev nyfiken på vad det var, så de fick stanna kvar i lådan. Nu har det blivit långa slingrande grenar med stora gröna eller rödgröna blad. Jag har tittat i min flora och letat på nätet men har ingen aning om vad det kan vara. Kanske ni kan hjälpa till. Vi bor i Kumla i Närke.
Det är skott av sälg, Salix caprea. Blir ett stort träd om den får vara i fred, fast kanske inte i en blomlåda.
Getingar är helt kala och oftast tecknade i svart och gult, till skillnad från många bin som är klädda i päls. Både getingar och bin matar sina larver med proteinrik föda. Skillnaden är att binas larver oftast får sitt protein från pollen, medan getingarnas larver blir matade med små, mjuka, insekter som arbetargetingarna har fångat. Bilden är tagen av Lawza Samin.
Är det här ett bi eller en geting? Finns det någon honung, eller ingen honung, i boet?
Det är en geting, och därför finns det ingen honung. Getingar matar sina larver med protein som de får från små insekter de jagar och äter upp. Nästan alla svenska bin har väldigt tydlig behåring (”päls”) på kroppen. Det finns heller nästan inga svenska bin som är svart- och gulrandiga, förutom ett enda släkte (getingbin, Nomada) men de är alla ganska små.
Många olika bladlöss i gruppen Eriosomatinae producerar vitaktiga vaxtrådar som täcker kroppen, troligtvis som ett slags skydd. Många av dessa ulliga bladlöss är kända skadegörare på odlade och vilda buskar och träd. Bilden är tagen av Ann-Christine Kittel-Olsson.
Tacksam för svar om vad detta är för insekt. Jag hittade den på Öland på midsommarafton.
Detta är faktiskt en bladlus. Den vita ”ullen” är vaxtrådar som djuret producerar med hjälp av körtlar på kroppen. Det förekommer hos många olika bladlusarter.
Nykläckta larver (nymfer) av den gröna bärfisen, Palomena prasina. De små larverna kommer att byta hud (ömsa) fem gånger innan de är fullvuxna. De är de mycket större än nu och har välutvecklade vingar. Bilden är tagen av Sofia Odhagen.
Parasoll och kuddar på uteplatsen har fått små besökare. Insekter, bara 1 till 2 millimeter stora. Tänkte först att det var fästingar, men nu undrar jag vad det kan vara. Jag har inte sett detta förut på uteplatsen.
Det här är alldeles nykläckta larver av grön bärfis, Palomena prasina. Gröna bärfisen är en av våra mest allmänna bärfisar på träd och buskar, och den brukar vara mycket vanlig i trädgårdar.
Bärfisar har vad som kallad ”ofullständig förvandling”, vilket betyder att de genomgår flera larvstadier innan de blir vuxna. Hos bärfisar och andra skinnbaggar kallas larverna för ”nymfer”. Mellan varje larvstadium växer nymfen och blir mer och mer lik den vuxna bärfisen. Redan från andra hudbytet börjar den gröna bärfisen få sin gröna färg, men direkt när de kryper ur ägget kan de alltså vara såhär vackert rödgula.
På den här länken finns några av våra tidigare inlägg om den gröna bärfisen.
Nej, någon mygga är det inte trots att den stack vår frågeställare. Det är istället en så kallad ängsskinnbagge. Ängsskinnbaggar är den största gruppen bland de svenska skinnbaggarna. De flesta arterna är parasiter på växter och använder sin långa sugsnabel för att dricka växtsaft. Vissa ängsskinnbaggar är också rovdjur, helt eller delvis. Gemensamt för dem alla är att de gärna provsmakar på många olika saker, till exempel en människa som de råkar landa på. Bettet kan sticka till litegrann, men är annars helt ofarligt. Bilden är tagen av Lucas Lantz.
I ett tidigare inlägg berättar ni om någon som blivit biten av en grön mygga. Nu har precis samma sak hänt även mig och jag har tagit några fotografier. Jag blev biten klockan 10 på morgonen när jag var i min trädgård i Fagersjö, Stockholm. Den bet mig på vaden. Den är lika stor som en mygga och satte sig på samma sätt som en mygga men det stack till betydligt mer än när en mygga biter. Vad är det för något djur?
Spännande! Men någon mygga är det inte. Det är istället en skinnbagge i familjen ängsskinnbaggar (Miridae) med omkring 250 svenska arter. De är avlägset släkt med bland annat bärfisar.
Alla skinnbaggar har en lång sugsnabel som de använder för att suga i sig mat, framförallt växtsaft. Vissa ängsskinnbaggar är också rovdjur, helt eller delvis, med en förkärlek för mjuka insekter sådana som till exempel bladlöss. Det är därför ganska vanligt att ängsskinnbaggar provsmakar lite på olika saker, till exempel på armar eller ben om de råkar landa där. Det är alltså inte fråga om någon blodsugande insekt, utan om ett växtsugande kryp som gjort ett misstag.
Vilken ängsskinnbagge det handlar om räcker bilderna inte till för att avgöra. Att det inte är en mygga går dock att se på flera saker. Det enklaste är att räkna vingarna. Myggor hör till gruppen tvåvingar (Diptera) och har följaktligen bara ett par vingar. Skinnbaggar har, precis som till exempel skalbaggar, två vingpar. Ett par täckvingar som ger djuret skydd och färg, och ett par flygvingar som ligger under täckvingarna, är genomskinliga, och gör att djuret kan flytta sig från en plats till nästa. Myggor har också långa antenner med många, korta segment. Hos skinnbaggar har antennerna aldrig mer än fem, tydligt långsträckta, segment.
Läderlöparen, Carabus coriaceus, är en av Sveriges omkring 400 jordlöpare (skalbaggsfamiljen Carabidae). Det är vår allra största art, och faktiskt en av landets största skalbaggar. Läderlöparen är numera ganska vanlig i skogsbryn och trädgårdar i södra Sverige. Den är bara aktiv på natten, och är då ett glupskt rovdjur som jagar olika småkryp som maskar och sniglar. Bilden är tagen av Cilla Ulfberg.
Vi har bott i vårt hus i 13 år och under den tiden hittat ett flertal skalbaggar som ser ut som på bilden. Enligt Anticimex har vi inte husbock, så vad kan det då vara för någon gynnare?
Nej, någon husbock är det inte. Det är istället en skalbagge som hör till den stora familjen jordlöpare, Carabidae. Det finns flera hundra olika i Sverige. Just den här jordlöparen heter läderlöpare på svenska och Carabus coriaceus på vetenskap. Det är vår största jordlöpare, och faktiskt en av de allra största skalbaggarna i Sverige. Från att förr ha varit ganska lokal har den ökat mycket de senaste 20 åren och numera är det en vanlig skalbagge i skog och mark i hela södra Sverige. Det är ett glupskt rovdjur som äter allt möjligt, gärna sniglar och maskar. Den kan tillryggalägga ganska stora sträckor i sin jakt på mat under natten. Dagtid gömmer den sig på mörka, fuktiga platser. Tillsammans gör dessa två beteenden att man ibland kan hitta läderlöpare i kallförråd, garage, uthus, källare och liknande.
Husbocken hör till skalbaggsfamiljen långhorningar. Det är en alldeles platt skalbagge med rund mellankropp. Storleksmässigt är den ungefär en tiondel av läderlöparen.
Spetsrovbärfis, Picromerus bidens, är en vanlig bärfis i skogen. Där lever den som rovdjur på allehanda mjuka insekter, till exempel fjärils- och skalbaggslarver, som den spetsar med sin långa och kraftiga sugsnabel. De vuxna djuren har kraftiga taggar på mellankroppens sidor, vilket gett spetsrovbärfisen dess namn. Larverna, eller nymferna som de också kallas, påminner dock mest om små skalbaggar. I takt med att de växer kommer de att byta hud flera gånger, när kostymen blivit för liten. Den röda bärfisen mitt i bild har precis genomgått ett hudbyte. Då är spetsrovbärfisarna bärfisarna alltid mjuka och ljusare – först vita, sedan orangea och röda. Det tar någon dag innan de för sin normalt mörkare färg. Bilden är tagen av Anna Franzén.
Vad är detta? Det ser ut som svarta blanka baggar, och en röd mitt ibland dem. Jag såg dem på ett nässelblad i Arvika i mitten av juni.
Detta är larver av spetsrovbärfis, Picromerus bidens. Det är en ganska vanlig bärfis, särskilt i skogen. Det vuxna djuret har en tydlig tagg på vardera sida av mellankroppen, men larverna ser ut såhär. Till skillnad mot till exempel skalbaggar så har bärfisar ”ofullständig förvandling”, vilket betyder att de genomgår flera larvstadier innan de blir vuxna. Hos bärfisar och andra skinnbaggar kallas larverna för ”nymfer”. Mellan varje larvstadium växer nymfen och behöver därför byta hud. Det är det som hänt med det röda djuret i din bild. Om någon dag kommer den att hårdna och färgen kommer att blekna så att den ser ut som sina syskon igen. Att det är en skinnbagge och ingen skalbagge syns lättast på att de har en lång snabel där munnen skulle sitta. Den använder de att äta med. Alla skalbaggar har bitande mundelar, käkar alltså, precis som vi har.
Blåmesen, Cyanistes caeruleus, är en av våra vackraste fåglar. Det är också en av de allra flitigaste. Under häckningsperioden flyger mor och far blåmes med mat till ungarna uppemot 400 gånger varje dag. Vad händer då om en av föräldrarna blir tagen av ett rovdjur eller försvinner av någon annan anledning? Ger den som är kvar bara upp, eller försöker den ändå? Vi reder ut saken. Bilden är tagen av Francis C. Franklin.
Om en av fågelföräldrarna dör, till exempel en koltrast, talgoxe, eller blåmes, fortsätter då den andra att mata ungarna eller överger den boet och ungarna?
I princip kommer en ensam fågelförälder ofta att försöka föda upp ungarna på egen hand. Men det beror lite på omständigheterna. Om en förälder förolyckas ganska tidigt under häckningen är sannolikheten lägre att den kvarvarande föräldern klarar av uppgiften. Om de ändå försöker brukar ungarna vara i ganska eländigt skick när de lämnar boet. Om en förälder försvinner lite senare i häckningen så brukar det däremot gå bättre, för då har ungarna tagit sig igenom den mest intensiva tillväxtperioden och behöver alltså inte lika mycket mat. Det är lätt att förstå hur tufft det är att ta hand om fågelungarna när man tänker på att en enda blåmesförälder gör mellan 300 och 400 matningar i boet varje dag under häckningen.
Det är också mer sannolikt att en ensam hona kommer försöka föda upp ungarna, än en ensam hane. En möjlig förklaring till det är att honan har investerat mycket mer i häckningen redan, eftersom hon byggt boet, lagt alla äggen och ruvat de till kläckning ensam (för de arter du nämner). Hanen har mest bidragit med själva parningen, och lite mat till honan på boet.
Det ska också nämnas att det finns en hel rad fågelarter där antingen honan eller hanen alltid tar hand om ungarna ensam. För sådana arter gäller att ungarna dör om föräldern försvinner.
Kommentarer