Det är svårt att säga, tycker jag. Pratar man med folk som jobbar med klimatförändring är osäkerheterna väldigt stora. Olika modeller av jordens klimat kan prediktera helt olika framtidsscenarier, även om utgångsläget är detsamma. Och ingen vet vilka modeller som är bäst. Sen får man också komma ihåg att naturen är mer anpassningsbar än vad vi ibland tror. Det är många fall där man har trott att en viss art eller ett visst ekosystem aldrig skulle återhämta sig, men där de faktiskt har gjort det på förvånansvärt kort tid. Överlag tycker jag att miljöförstöring är ett allvarligt problem, men att man kanske inte ska tro för mycket på domedagsprofetier.
Mystiska spår i snön. Bilden skickades in av Agneta Wiklund.
Vem gick i snön inatt? Fyra små avtryck bredvid varandra med ca 15-20 cm mellan ”fyragrupperna”. Bredden på gruppen är ca 4 cm och längden ca 4,5 cm. Vi har inte uppmärsammat de här spåren tidigare och undrar mycket över vem som har gått här.
Jag tror på ekorre.
– Jörgen Ripa
Jag tror också på ekorre.
– Dennis Hasselquist
Jag med!
– Bodil Enoksson
Frågan följdes upp av frågeställaren:
Jag tror INTE att det är ekorre … På http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/djur/daggdjur/sparefterdaggdjur/djursparisno.2963.html ser jag rådjursspår, som mer ser ut som ”mina” spår och i texten stämmer det med mina mått. Ett par kvällar har vi sett ett litet rådjur som förser sig av frö-spill från fågelbordet … Har ni någon bild på rådjursspår som skulle visa att mina INTE är från rådjur?
Vi tror inte på rådjur, det är för brett mellan det som skulle vara klövparet, trots lös snö. Och dessutom är spåren på en rak linje (som ett rävspår) medan ett rådjur skulle satt vänsterklövarna lite vänster och högerklövarna lite till höger om en rak linje. Varför kan det inte vara ekorre?
– Bodil och Jon
Jag tror snarare på rådjur eller vildsvin, framförallt på grund av de angivna måtten.
– Jörgen Ripa
Jörgen och jag har diskuterat spåren och tittat i ett antal böcker, men ingen lyckades övertyga den andre. Kan man få mer information? Är spåren t.ex. ute på ett öppet fält 7 km från närmsta träd så tror inte heller jag på ekorre! kanske finns det fler bilder?
– Bodil
Nog syns i nedre främre spåret tydliga klövspår, vilket skulle peka på rådjur, som haft väldigt bråttom dessutom.
Granskog förknippar man oftast med nordliga länder.
Var nyss på resa i Turkiet, där frågan om gran blev en allmän dispyt. Växer det granar i Turkiet? Jag med flera tror att dess sydliga utbredningsgräns ligger betydligt längre uppåt norr medan andra tror det finns till och med i södra Turkiet. Vi har sökt på internet men hittar inget svar. Kan ni vara snälla och lösa denna fråga.
Det är helt riktigt att vanlig gran (Picea abies) inte finns naturligt växande i Turkiet. Dess sydliga utbredningsgränsen ligger i norra Balkan. I Turkiet finns däremot en art inom släktet ädelgranar (Abies nordmanniana) som är vanlig i bergsområden och längs Svartahavskusten, se http://en.wikipedia.org/wiki/Abies_nordmanniana. I Kaukasusregionen i östra Turkiet finns ytterligare arter av släktena Picea och Abies.
Den nordiska fladdermusen (Eptesicus nilssoni) är den vanligaste fladdermusarten i Sverige. Bilden är tagen av Magne Flåten.
Varför sover fladdermöss upp och ner?
Jo det stämmer, fladdermössen sover och vilar upp och ner. Varför de gör så, vet jag faktiskt inte men jag antar att det är praktiskt eftersom de då kan utnyttja utrymmen som inga andra kan vara i/på. Som tillexempel insidan på taken i grottor, hus och broar eller trånga hålrum i träd. Fladdermössen har en anpassning, för att hänga upp och ned. När de är avslappnade så drar en sena ihop fötterna, med hjälp av fladdermusens tyngd. Detta gör att de inte riskerar att trilla ner när de sover. Som du kanske vet så ’sover’ fladdermöss mycket djupt. De går ner i dvala över dagen, då de sänker sin kroppstemperatur. När fladdermössen vill släppa taget så måste de aktivt släppa taget.
Vanlig geting, Vespula vulgaris. Bild tagen av Frank Hornig.
Idag var jag och hela klassen på promenad i skogen(20 barn). Någon trampade antagligen i ett getingbo och de gick till anfall. Tio barn fick stik. Varför? och varför var de så envisa vi hade till och med med oss getingar in i klassrummet. På en flickas fleecetröja satt det massor av getingar, de lossnade inte fast jag försökte slå bort dem? Barnen har massor av frågor så brodera gärna ut svaret.
Det var ju trist att höra att barnen råkade så illa ut. Varför getingarna gick till anfall är nog inte så svårt att förstå. Liksom många andra sociala insekter (bin, myror, termiter, etc.) försvarar de naturligtvis sitt bo vid tecken på att det är i fara (ex när man trampar på det!). De sociala insekterna har vanligtvis en drottning som ensam lägger alla ägg, medan de flesta av hennes avkomma (utom de som blir nya drottningar och drönare) växer upp till sterila arbetare som inte själva förökar sig. Dessa arbetare tar ju istället hand om skötseln av boet/stacken, inklusive dess försvar mot inkräktare. För en arbetare hos de sociala insekterna gäller det främst att till varje pris skydda boet och drottningen, eftersom de inte själva kan föröka sig utan är beroende av drottningen för att föra sina gener vidare. Därför har de sällan någon självbevarelsedrift, utan genomför dödsföraktande attacker när fara hotar. Getingar (liksom bin och humlor) hör till insektsgruppen Gaddsteklar, där arbetarna alltid består av sterila honor vilka har en vass gadd (egentligen ett modifierat äggläggningsrör) på bakkroppen kopplad till en giftblåsa. De har alltså väldigt effektiva försvarsvapen, som ni märkte. För att koordinera anfallet och markera ut varifrån fara hotar, släpper sociala gaddsteklar ut särskilda alarmdofter, bl.a. från gadden som ofta stannar i såret. Alarmdofterna lockar genast till sig fler försvarare. Har man redan fått ilskna getingar på sig brukar de alltså locka till sig ännu fler, vilka oftast inte slutar attackera förrän de dödas.
Människoskelett (t.v.) och chimpansskelett (t.h.). Både skillnaderna och likheterna är tydliga. Bilden tagen av Vinnie Lauria.
Är människans behov viktigare än djurens?
Detta är en filosofisk fråga. Utifrån ett biologiskt, evolutionärt perspektiv är ingen organisms liv eller behov viktigare än någon annans. De är egentligen inte ”viktiga” alls. Det enda man kan konstatera är att de individer som fått sin behov mest tillgodosedda är de som spridit sina gener vidare. Vad gäller frågan om hur människan skall förhålla sig till djuren är svaret i mina ögon enkelt, faktiskt av rent praktiska skäl: Människans behov är viktigare än djurens. Annars får vi en olidlig tillvaro. Man kan tänka sig en förälder som kommer med sitt svårt sjuka barn till sjukhuset och får beskedet att ingen hjälp går att få. Det finns nämligen en trafikskadad igelkott, en skadeskjuten älg och en förgiftad flodpärlmussla med andningsproblem före i kön, alla med livshotande skador… Detta hindrar självfallet inte att vi skall göra vårt bästa för att våra vilda och tama djur skall ha det bra.
– Åke Lindström
Jag håller med Åke helt och hållet, men man kan ju problematisera frågan lite mer om man vill:
Vad ska vi ha för riktlinjer för att bevara djur och natur, eller för hur vi hanterar tama djur?
Är det nyttoaspekten: En biologisk mångfald behövs för ekosystemtjänster, mm. Djur som mår bra ger oss psykiskt välbefinnande i största allmänhet. Här sätter vi alltså fortfarande människan först men människan behöver djuren så de får finnas kvar, och må bra så att vi mår bra. Här kan man väl komma fram till att åtminstone vissa djur är viktiga för människan, t.ex. pollinatörer, och därmed bör vi se till att de mår bra, men det går kanske inte att generalisera till precis ALLA djur.
Eller är det rent moraliskt: Vi har ingen moralisk rätt att låta djuren lida, eller låta arter dö ut. Det är antingen orätt mot djuren eller livet i sig, eller mot kommande generationer. Den moraliska frågan faller förstås utanför biologins ramar, eller t.o.m. vetenskapens. Man kan ha en egen uppfattning och ingen kan säga att den är absolut rätt eller fel.
När man kalhuggnit en skog brukar det utvecklats efter, och man kan se utvecklingen fram emot 100 år. Varför de olika arterna dyker upp vid olika tillfälle?
Efter att en skog kalhuggits återbeskogas området, med aktiv hjälp av människan. Sådan är skogsvårdslagen. Antingen planteras nya små träd (t.ex. gran), eller så har några stora träd lämnats så att frön från dessa ger upphov till nya plantor (tall). Utöver den planerade skogsföryngringen kommer många sorters växter att börja växa på de öppna solbelysta ytorna: de som spridits dit efter att det höggs och de som fanns som frön i marken redan. Gräs och blommor har dock bara några år på sig innan skogen blir sluten och de inte kan växa där längre (ljusbrist). Efter 10-20 år sker en röjning bland de träd och buskar som kommit upp. Då tas alla oönskade träd och buskar bort. Det är vid röjningen som man bestämmer hur artsammansättningen i den framtida skogen kommer att se ut. Normalt får bara EN art vara kvar (oftast gran eller tall). Det finns med andra ord nästan inget utrymme för ”naturen” att bestämma vad som finns i området efter 30, 50 eller 100 år.
Genom ett långsamt ökande hänsynstagande inom skogsbruket kan man dock numera se lite mer variation i produktionsskogarna. En del äldre träd får stå kvar, lite fler lövträd och död ved lämnas, mm, vilket gör att skogarna successivt blir lite bättre för skogens övriga invånare.
Mystiska väldoftande blad. Bilden skickades in av Vlad Ionesco.
Jag plockade dessa blad i Toscana förra sommaren, från ett ca 10 m högt träd, som jag minns det. De ser i princip ut som lagerblad, men luktar inte så, utan har en mycket mer parfymerad ton, med inslag av citrus. De luktar otroligt gott helt enkelt, och det är därför jag vill ta reda på vad de är och om de går att äta 😉 Hoppas att ni kan hjälpa mig.
Om de luktar Citrus och ser ut så där så är det sannolikt också en Citrus. Vilken art i detta släkte tror jag dock är svårt att säga säkert enbart utifrån en bild på bladen.
– Torbjörn Tyler
Frågeställarens respons:
Hmmm, då borde det väl ha funnits frukter på trädet, för det var början på september. Men alla citrusväxter kanske inte bär frukt varje år?
Jag har luktat på citronblad och apelsinblad, och de doftar omisskänligt citrus. Det här är en kryddig doft, med bara ett stänk citrus. Men jag förstår att det är svårt att uttala sig enbart utifrån en bild. Jag får väl skicka in ett blad 😉
I så fall kan det kanske ha varit en manna-ask (Fraxinus ornus; http://sv.wikipedia.org/wiki/Manna-ask). Tydligen är den milt laxerande (och används som laxermedel), men är nog inte giftig i måttliga mängder.
Var tar växterna vägen under vintern och varför är vissa växters blad gröna även på vintern?
Olika växter klarar vintern på olika sätt beroende på hur de är uppbyggda och i vilken miljö de växer. En del ettåriga växter gror på våren och sätter frö under sommaren eller hösten. Därefter dör moderväxten medan fröna finns kvar i jorden och kan gro nästa vår. De övervintrar alltså som frön.
Andra växter klarar vintern genom att överleva som gröna plantor under det skyddande snötäcket. Många mossor, gräs och låga örter överlever på detta sätt, och de kan till och med fortsätta att växa under vintern, under snötäcket. Vissa vintrar kan man hitta blommande tusensköna i gräsmattor som töar fram när vädret är milt.
Stora växter kan inte gömma sig under snön utan måste klara vintern på andra sätt. Fleråriga växter utan ved i stammen, så kallade perenner, vissnar ner under hösten men överlever vintern som lökar, knölar eller rotskott nere i marken. När våren kommer bildas nya skott och blad från de underjordiska delarna.
Lövfällande träd och buskar har förvedade stammar som inte vissnar, men de fäller sina gröna blad för att inte förlora vatten under vintern. Men dessförinnan har grenarna bildat knoppar och dessa slår ut till nya blad när våren kommer.
Slutligen har vi barrträden, som tall och gran, och en grupp växter som kallas ris eller dvärgbuskar, till exempel ljung och lingon. De behåller sina gröna blad under vintern men bladen är styva och läderartade, och klarar därför torkan och kylan under vintern. Barrträdens små och nålformade blad kallas barr och kan bli flera år gamla. Barrträd och dvärgbuskar brukar växa på näringsfattig mark där det är bättre att spara på bladen än att varje år släppa de gamla och bilda nya. Det kostar näring att varje år bilda nya blad och det är ju inte så bra om man lever i en näringsfattig miljö. Blåbär är lite speciell: den bildar tunna blad som fälls under hösten trots att den är ett ris.
Kommentarer