Ekologiska teorier kan ibland testas med bakterieodligar.
En ekolog (?) med namn Gause har frambringat en teori om konkurrensen mellan två bakteriekulturer. Resultatet av teorin lär vara att bakteriekulturerna från början har samma nisch, men med tiden och med ökad konkurrens skapar de sig var sin nisch. Den ena kulturen klarar sig bättre än den andra, detta kanske beror på den ena kulturens bättre förutsättningar? Eller har det med bakteriens storlek att göra? Skulle ni kunna hjälpa mig att få klarhet?
Gause sa att två arter inte kan ha samma nisch, dvs. leva av samma näringskälla på samma plats vid samma tidpunkt. Skulle man ändå tvinga ihop två arter som på något sätt är separerade naturligt, antingen i rummet eller tiden, kommer det att uppkomma konkurrens och det är viktigt att tänka på att konkurrens är negativt för alla inblandade. Skulle då en bakteriekultur vara lite bättre lämpad att växa på det speciella substrat de växer på kommer den givetvis att konkurrera ut den sämre lämpade. Skulle båda vara precis lika bra på att utnyttja näringskällan kan det bli så att extremerna inom varje kultur blir de som klarar sig bäst, och på så vis glider kulturerna isär vad gäller näringsupptaget och skapar sig en egen nisch. Detta fungerar kanske inte i en Petriskål där variationen är begränsad, men i naturen skulle det gå. Storleken spelar mindre roll. Det är ”effektiviteten” i näringsupptaget och förmåga att anpassa sig som räknas.
Hur många ben kan en tusenfoting ha? Berätta gärna lite mer om denna insekt; var den finns etc.
Det finns en del tropiska tusenfotingar, och de är faktiskt inte insekter (även om de är närstående), utan tillhör en egen grupp (överklass) som kallas mångfotingar. En del tropiska mångfotingar kan bli riktigt stora, upp emot 30 cm och de kan ha cirka 750 ben. I Sverige blir de sällan över 4 cm och de med flest ben har ungerfär 50. Vi har två stora klasser av mångfotingar, dubbelfotingar som är är växtlevnade, och nedbrytare, och enkelfotingarna som är rovdjur. Dubbelfotingarna som är nästan runda till formen med ett hårt, ofta mörkt, kalkskal (kutikula, man hittar dom ofta i förnan i skogar. Båda hittar man där det är lite fuktigare eftersom de saknar vaxlager i kutikulan vilket gör att de lätt torkar ut.
Vattenbi, Ilyocoris cimicoides. Bilden tagen av Siga.
I går var jag och badade i Skanör. När jag vadade ut kände jag plötsligt kraftig smärta på vaden. Jag såg då ett ca 2 cm brunt djur som uppenbarligen bitit mej. Den såg som en bit av en brunalg. Andra räkade också ut för att bli bitna och alla var vi lika frågande. Någon variant av ryggsimmare tror vi inte på.
Denna fråga visade sig vara rätt svår att svara på.
Min första tanke är såklart en igel, men även om det finns vissa havslevande iglar så är det nog inte så troligt av flera anledningar. 1. Havslevande iglar (Pisciolidae) biter på fiskar, så jag vet inte om de är så intresserade av att bita på människor. 2. En igels bett brukar inte göra ont, eftersom de injicerar naturliga smärtstillande medel i samband bitandet. 3. Du nämner uttryckligen ryggsimmare, så jag antar att det okända djuret liknade en insekt.
– Jessica Abbott
Svårt att säga. På mig låter det som om det skulle kunna vara ett vattenbi, en skinnbagge släkt med rygg- och buksimmare. Med hjälp av första benparet kan de hålla fast ett byte, en annan insekt eller till och med en lite fisklarv, och sticka sina mundelar in i djuret för att suga ut det. De kan sticka även människor om man handskas oförsiktigt med dem men att de skulle komma simmande och sticka en människa låter otroligt. De är dessutom sötvattensdjur. Få insekter tål saltvatten, och vid Skanör är väl vattnet ganska salt, eller hur?
– Lars Lundqvist
Uppdatering: Vi har även fått in ett förslag från en av våra läsare! Lukasz Bielawski säger såhär:
Vissa dagar när jag snorkla i thailand så fanns det ibland dagar då man kunde känna ”stick” eller ”brännande smärta” lite här o var, det visade sig att det ibland var så att att brännmaneter kan slås sönder i småbitar som inte syns i vattnet men fortfarande kan brännas utan att du ser något i vattnet. Tänkte kanske det kunde vara så att det var små brännmanet bitar i vattnet den dagen som inte man kunde se, och kanske det första bästa djuret man såg kanske fått skulden för smärtan.
En mosaiktrollslända (Aeshna palmata) som lägger ägg. Bilden är tagen av Jim Johnson.
Igår fick jag ett oväntat besök, en trollslända slog sig ner på min hand, och jag stod fascinerad och studerade den otroliga skapelsen en lång stund. Tänkte plocka upp mobilen ur fickan för att fota när det plötsligt sved till som av ett getingstick och instinktivt skakade jag av mej den. Kvar på handen satt en gadd som jag fick dra ut med naglarna. Eftersom jag blev så förvånad, trodde inte att en trollslända kunde sticka, började jag söka runt efter info, men ingenstans kan jag hitta något om att de skulle ha en gadd. Någon som har en förklaring på detta?
Trollsländor kan bita om man handskas med dem på ett oförsiktigt sätt, men kan egentligen inte sticka eftersom de har ingen gadd. Det finns dock enstaka rapporter om fall som liknar ditt. Alla flicksländor och jungfrusländor (Zygoptera) samt vissa trollsländearter lågger sina ägg inne i bladen eller stammarna på undervattensväxter (se bilden ovan). De har ett par små knivliknande organer som heter gonapofyser som används till att skära ett snitt i växtens yta, så att ägget kan föras in i växtmassan. Det som troligen har hänt är att trollsländan bestämde sig för att försöka lägga ett ägg i din hand och skar ett snitt – därav smärtan. ”Gadden” var då med största sannolikhet en avbruten gonapofys som satt kvar efter du hade skakat av dig trollsländan.
Uppvaktningsbeteende hos duvor. Bilden tagen av 4028mdk09.
Vad är etologi?
Etologi är ju läran om djurs (och människors) beteenden. I jämförelse med t ex psykologi är den största skillnaden att etologi är naturvetenskaplig och alltså en gren av biologin. Den moderna etologin är tills stor del mycket likt det man kallar beteendeekologi och har ofta en evolutionär (darwinistisk)grund. I Sverige finns en universitetsavdelning som är helt etologisk, den finns vid Stockholms Universitet, Zoologiska Institutionen.
Närbild av spetsen på en tagg från en igelkott. Bilden kommer ifrån SecretDisc.
Hur vassa är egentligen igelkottens piggar? Detta med anledning av att grannen sagt sig behöva söka veterinärvård för sin hund som skadats av att attackera en igelkott.
Jag har också sett en svårt sargad hundnos efter incident med igelkott. tyder på att taggarna är tämligen effektiva. Också i mitt fall grannens hund.
– Olle Anderbrant
Tja, trubbiga och ofarliga taggar verkar ju ganska värdelöst, hade inte jag velat haft som skydd…
– Olle Lind
Igelkottens taggar är egentligen extra tjocka och hårda ihåliga hårstrån. Ihåligeheten ger strukturell styrka, och som man ser på bilden är de dessutom rätt så vassa. Igelkottar har även muskler i ryggen som kontrollerar taggarnas riktning, så att de ska sticka upp så mycket som möjligt när igelkotten rullar ihop sig i en försvarsställning. Det är på så sätt inte alls förvånande att en oförsiktig hund kan bli sårad av att bita på en igelkott.
– Jessica Abbott
Man kan lyfta en igelkott utan handskar, men om hunden inte är mycket försiktig så kan den säkert bli skadad. Och det är väl tanken bakom taggarna s.a.s. En del hundar är försiktiga inför något nytt och andra är det inte.
När det regnat rejält kommer maskarna upp ur jorden. Men jag har inte sett att fåglarna äter av dem. Har jag inte studerat det tillräckligt eller är det verkligen så? Varför i så fall?
Daggmask är en av de viktigaste födokällorna för många ”mellanstora” fåglar, såsom trastar, måsar, vipor, ljungpipare, osv. Bristen på observationer som frågeställaren har är nog snarare beroende på att fåglarna undviker att plocka maskarna på de platser där vi människor tydligt lägger märke till dem. Vid regn, när maten finns ”överallt”, kan fåglarna välja platser för födosöket där de själva är lite mer i skydd. Då ser man dem inte lika väl. Att de inte skulle äta av maskarna när de senare kryper upp vid regn vore ytterst osannolikt.
Val av skyddade platser för födosök gäller dock inte arter/grupper som måsar, vipor och pipare, vilka alltid födosöker (oftast efter daggmask!) i extremt öppen miljö. Men här skulle frågeställaren troligen heller inte notera någon skillnad. Här har vi också egna studier som visar på motsatsen av vad frågeställaren indikerar.
Vi har studerat ljungpipare som under flyttningen rastar på åkrar i Skåne. De äter nästan uteslutande daggmask. Man ser dem normalt aldrig födosöka på dagen – när det ”borde” varit lättast. De äter istället på natten, för då är maskarna närmre markytan och även uppe och kryper på den samma. Men om det regnar på dagen, då ser vi ofta pipare som äter även i dagsljus – för då är maskarna också lättare att ta.
Varför käkar älgar barken på fällda aspar, medan de som inte fällts i samma bestånd förblir orörda? När jag var på fältarbete i Småland häromveckan träffade jag en lantbrukare som berättade att han fällde asp för att hjälpa älgarna under vintern. Jag fick också se exempel på hur älgarna skalat rent i stort sett all bark de kunde komma åt.
Älgars barkgnag är fortfarande ett litet mysterium. Man tror att det antingen beror på generell födobrist, eller brist på mineraler hos vissa djur i visa miljöer. Det är därför som barkgnag främst förekommer under vintern och inte bara på asp. Att i första hand liggande träd blir angripna beror nog på att de är lättare att komma åt och det är lättare att flänga barken på en horisontell stam än på en lodrät. Redan angripna träd kan utveckla försvarssubstanser som gör dem osmakliga för älgar. Döda (fällda) träd skulle kunna innehålla mindre av dessa ämnen. Fäller man trädet på vintern så spelar det nog ingen roll – under vintern så händer väldigt lite med träden (förutom att de blir uppätna).
Rekonstruktion av människans utvandring från Afrika, enligt mitokondrisk DNA data.
Jag undrar, vilka frågor lämnar biologer över till samhällsvetare? Frågan kommer sig utav flera anledningar, så jag lämnar det så öppet som möjligt.
Biologer kan (i bästa fall) svara på frågor om varför respektive hur något sker i naturen. Svaret på frågor av typ varför bygger ofta på det evolutionära perspektivet på naturen. Ett svar kan till exempel vara: Flyttfåglarna flyttar söderut på hösten därför att de som gjort detta genom årtusendena har överlevt och förökat sig bättre än de som valt att stanna i Sverige på vintern. Svaret på frågor av typ hur bygger ofta på det ekologiska perspektivet. Ett svar kan till exempel vara: Flyttfåglarna flyttar söderut vid rätt tidpunkt på hösten genom att känna av hur dagslängden minskar och de hittar vägen genom att orientera sig med hjälp av jordens magnetfält.
Frågor där personer från andra discipliner (samhällsvetare, filosofer, mm) kan ge väl så goda svar som biologer är de som rör hur människan bör förhålla sig till naturen och varandra, och varför. För (de flesta) biologer finns nämligen inget inneboende rätt eller fel i naturen och därmed finns heller inget ”facit” att titta i. På frågor av typen ”är en av skogsbruk orörd granurskog i Lappland bättre än en granplantering i Skåne” finns inget givet svar att hämta ur naturen själv. Svaret är upp till oss människor att bestämma. Självklart har även biologer förslag till svar, men svaret är inte nödvändigtvis mer ”rätt” än någon annans. När vi däremot gemensamt bestämt oss för att det är viktigt att det finns så många arter som möjligt i naturen, kanske i ett riksdagsbeslut, då är biologer oftast bäst skickade att svara på frågor som den om de två skogarna: Ja, den orörda skogen i Lappland är absolut bättre än den skånska granplanteringen.
– Åke Lindström
En intressant fråga där det kanske inte finns något enkelt svar – många samhällsfrågor har nog en biologisk koppling. Dessutom är många biologer engagerade i samhällsdebatter (t.ex. hur vi ska hantera våra resurser, klimat etc.). När det gäller forskning skulle jag dock säga att biologer fokuserar på frågor som inte direkt rör mänskliga värderingar. Till exempel, så är biologer intresserade av att förklara (mänskligt) beteende, men skulle sällan värdera om dessa beteende är ”bra” eller ”dåliga”. Sådana värdemätare är ett samhälles funktion. Biologen observerar, samhället värderar.
– Michael Tobler
Själv så tycker jag att så gott som alla frågor kan ha någon nytta av att betraktas ur en biologisk synpunkt. För att kunna förklara mycket av människans beteende måste man nämligen ta hänsyn till biologi, och jag tror att man kan lättare uppnå samhälliga mål genom att (i den mån det går) se till att skapa åtgärder som inte strider emot mänsklig natur. Däremot så räcker inte biologi till i många fall, i synnerhet när det gäller frågor som rör moral och kultur. Den bästa lösningen är helt klart att både samhällsvetenskapliga och biologiska perspektiv tas med när samhällsfrågor ska diskuteras.
Vad är det för fågel som har byggt i detta lecablock på ca 2 meters höjd? Åkerlandskap. Torr spillning.
Det går inte att säga med säkerhet eftersom så lite syns av boet och bomaterialet. En möjlighet är dock stare – de bygger gärna i ”hål” och dessutom skitar de ner mycket kraftigt. Föräldrarna flyger iväg med spillningen som finns i boet (som hos många andra arter) men ungarna har för vana att sticka ut rumpan och bajsa utanför boet, och detta städar inte föräldrarna upp.
Kommentarer