Fråga en Biolog

Om äktenskapsproblem hos blåmesar

Blåmesen, *Cyanistes caeruleus*, är en av våra vanligaste och vackraste småfåglar. Oftast är blåmesar socialt monogama, men ofta genetiskt polyamarösa. Precis som vanligt i naturen kan det mesta emellertid hända i blåmesarnas kärleksliv. I det här fallet har en litet annorlunda (i blåmesarnas värld) föräldrakonstellation tagit hand om ungarna. Bilden är tagen av Francis C. Franklin.

I holken på kolonilotten byggde en familj blåmesar bo i våras. Jättekul. Men det verkar som om det är två hanar o en hona. Kan det vara det?

Blåmesar anses vara socialt monogama, det vill säga att det bara är en hona och en hane som i par hjälps åt att föda upp ungarna. Blåmesen är dock otrogen med jämna mellanrum. Det brukar oftast handla om att en hane parar sig med grannhonan när hennes sociala partner inte ser. Studier har visat att det är handlar mycket om huruvida tillfällen uppstår. Bland annat har forskarna sett att det blir fler ”utomäktenskapliga” parningar om det finns fler fågelholkar på samma yta. Andra fåglar är mer vanemässigt ”polygama”, där en hane har flera olika honor samtidigt. I de fallen är det dock mer regel än undantag att de olika honorna har olika bon, men jag har själv bland annat sett häckningar av svartvit flugsnappare där två hanar matar i i samma holk.

Trots att jag studerat blåmesar under många år har jag aldrig själv varit med om att det varit flera hanar i samma holk, men det finns en del rapporter som visar att det kan ske. På samma sätt händer det ibland, om än mycket sällsynt, att två blåmeshonor ligger på ägg i samma holk. I alla sådana fall, liksom i ditt, vore det roligt att ta reda på mer om det inbördes släktskapet mellan de närvarande föräldrarna och ungarna i holken för att se om det ger några ledtrådar till varför till synes ovanliga beteenden uppstår.

– Andreas Nord

december 15, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Äter renar verkligen fjällämlar?

Fjällämmeln, *Lemmus lemmus*, är en av fjällvärldens allra mest karismatiska figurer. Vissa år finns det väldigt många lämlar, andra år långt färre. Den här dynamiken mellan ”lämmelår” och vanliga år är viktig för rovdjur som fjällräv, fjälluggla och fjällabb, som egentligen bara fortplantar sig när det finns tillräckligt gott om lämlar att äta. Men hur är det med en annan av fjällets clowner, renen? Äter den någonsin lämlar? Vi försöker bringa ordning bland anekdoter, skrönor och observationer. Bilden är tagen av kgledtisch.

Äter verkligen renar fjällämmel för att få i sig salt, eller är det bara en myt?

Det finns en del anekdotiska rapporter om att renar ibland äter fjällämmel, fågelägg, och fisk, men renen anses allmänt vara en växtätare. Deras matsmältningssystem och tanduppsättning ligger väl i linje med detta. Det är dock inte förvånande om de ibland skulle göra andra födoval, till exempel om de har svårt att hitta den föredragna födan eller om ett tillfälle att äta ”något nytt” uppstår. På samma sätt är det ju vanligt att typiska rovdjur som rävar, med typiska rovdjurständer och rovdjursmatsmältning, äter stora mängder bär och frukt när detta finns i överflöd. Nya studier från Nordamerika visar att även vargar – som ju många anser är det ultimata rovdjuret – äter en hel del bär på sommaren. Djur är ganska lika människor på det här sättet – födoval är sällan huggna i sten utan varierar med vad omgivningen bjuder.

I den mån renar faktiskt äter smågnagare och annat animaliskt protein, så gör de med stor sannolikhet inte som en strategi för att få i sig några särskilda födoämnen utan helt enkelt för att ett tillfälle uppstår. Att renar i inlandet, liksom andra hjortdjur, attraheras av salt stämmer dock. Det kan ibland ge upphov till vis trafikfara, när renar slickar vägsalt och saltblandad sand från vintervägar.

– Andreas Nord

december 13, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Vilken skalbagge var det som kom på besök?

Brun barkbock, *Arhopalus rusticus*, hör till skalbaggsfamiljer långhorningar. Larven utvecklas i döda tallar och skalbaggen är vanlig i stora delar av Sverige. Bilden är tagen av Monica Rodestedt.

Den här skalbaggen kom till yttertrappan sent på kvällen på sensommaren. Vad kan det vara för någon?

Det är en brun barkbock, Arhopalus rusticus, en skalbagge som tillhör familjen långhorningar. Brun barkbock utvecklas framförallt i tall, och den är mycket vanlig i nästan hela Sverige. Skalbaggen är nattaktiv och dras gärna till ljus. Djuret som du har fotograferat är en hona, vilket syns på de jämförelsevis korta antennerna och äggläggningsröret som sticker ut bakom täckvingarna.

– Andreas Nord

december 13, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Ekologi Insekter

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Vad håller sniglarna på med?

Sniglar är tvåkönande och flera arter kan därför befrukta sig själva. Det vanligaste är dock att de parar sig med en annan snigel, eftersom utbytet av genetiskt material har många fördelar. Själva parningen är ett vackert skådespel, ofta liknande en dans, som kulminerar i att sniglarna flätar samman sina penisar och för över spermier till varandra. Det vita ’hornet’ i bild är just penis. Bilden är tagen av Johanna Lycksell.

När jag var ute på joggingtur lade jag märke till två sniglar som slingrade sig runt varandra om och om igen, i något som nästintill liknande en dans. De höll på i åtminstone 10 minuter. De hade varsitt vitgrått, geléaktigt ’horn’ på sidan av sina tentakler. Min första tanke var parning och förökningsorgan. Är jag på rätt spår, eller vad höll sniglarna egentligen på med? Vad är ’hornet’ för något?

Du är på alldeles rätt spår. Det är mycket riktigt sniglar i början av parningen som du har sett. De stora ’hornen’ är sniglarnas penisar. Sniglar är tvåkönade (det kallas för att de är ”hermafroditer”). Många sniglar kan därför befrukta sig själva, men det är vanligt att de parar sig med andra när det är möjligt. Själva parningen är ofta ett vackert skådespel som varar under ganska lång tid. Den kulminerar när sniglarna för över spermier till varandra via sina sammanflätade penisar.

I videon här nedanför beskriver legendariske David Attenborough hur det går till och ser ut när sniglar parar sig.

– Andreas Nord

december 11, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Ekologi Ryggradslösa djur

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Vilken insekt var det jag sov tillsammans med?

Grön bärfis, *Palomena prasina*, är en av våra vanligaste bärfisar på olika träd och buskar under för- och sensommaren. Som larver är alla bärfisar sköra och mjuka. Inomhus torkar de snabbt ut och dör, och då blir de alldeles platta.

Jag hittade denna döda och tillplattade insekt i sängen i slutet av augusti och började fundera vad det kan vara för art. Jag hittar ingen information som överensstämmer med utseendet på internet. Den var ganska stor, men svårt att säga exakt hur den såg ut innan den blev tillplattad. Inte är väl vägglöss så här mörka?

Det är en larv av någon bärfis, och givet den ganska mörka färgen, storleken och allmänna utseendet tror jag att det rör sig om grön bärfis (Palomena prasina). Det här är en av våra vanligaste bärfisar på träd och buskar, och det är vanligt att den letar sig in. Den är dock aldrig något skadedjur för vare sig växter eller människor.

Bärfisarna genomgår flera olika larvstadier innan de når vuxen ålder, men det är först när de är fullbildade som de får sina vingar. Larverna, som också kallas nymfer, är ganska mjuka och mer eller mindre platta. Om de mosas, som här, torkar de snabbt ut och blir ganska platta och mörka. Vägglöss, däremot, är alltid platta, rundovala, och kanelbruna. De är avlägsna släktingar till bärfisar, men betydligt besvärligare att ha att göra med.

– Andreas Nord

december 8, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Insekter

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Vem har ätit alla skalbaggarna?

Grävlingen är mellanstort däggdjur som är vanligt i människors närhet. Den är en utpräglad allätare som gärna tar för sig av det som råkar vara vanligast för stunden. Därför är det inte ovanligt att hitta grävlingsspillning med stora inslag av till exempel insektsrester. Här har grävlingen tagit för sig av skogstordyvlar, en liten skalbagge som förekommer i stora mängder i skog och mark på sensommaren och hösten. Bilden är tagen av Lars Stenberg.

Jag hittade en stor hög fylld med rester av skalbaggar vid sommarstugan i Vikarheden i Dalarna . Vilket djur har lämnat detta? Högen var nog 10-15 centimeter tvärs över.

Givet storleken på spillningen och det ganska oregelbundna utseendet, skulle jag tro att detta är lämningar efter en grävling som ätit massor av skogstordyvel (Anoplotrupes stercorosus). Skogstordyvlar är vanliga i skog och mark på hösten, och de är lätta att få fatt i eftersom de är ännu långsammare än vanligt sent på säsongen när livet är på väg att rinna ur dem.

Grävlingar är allätare och opportunister, så finns det mycket av något ätbärt, är det sannolikt att grävlingen kommer ta för sig. Grävlingens spillning kan därför se väldigt olika ut beroende på vad djuret ätit. Skalbaggarnas vingar och bukplåtar är synnerligen svårsmälta och passerar därför nästan oförändrade genom tarmen.

– Andreas Nord

december 7, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Däggdjur Ekologi Insekter

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Stor spindel i Göteborg

Korsspindeln, *Araneus diadematus*, är lättast att hitta på sensommaren och hösten när de är fullvuxna och sitter i sina tjusiga nät. Det är en av de vanligaste spindlarna i människans närhet, där det också brukar finnas gott om små flygfän spindlarna kan äta. Bilden skickades in av Eva Bergendorff.

Min dotter hittade denna handflatestora spindel på husväggen i Majorna i Göteborg. Huset är omklätt med plåtpanel. Vad kan det vara?

Spindeln på bilden är med största sannolikhet en korsspindel (Araneus diadematus), även om det är svårt att vara helt säker eftersom bilden är lite suddig. Honan kan bli ganska stor med svenska spindelmått mätt, omkring 18 millimeter i kroppen. Benen är långa, vilket gör att spindeln ser ännu större ut.

– Ellen Sandström

december 6, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Ekologi Spindeldjur

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Vilken insekt i garderoben?

Larv av en guldögonslända. Dessa nyttodjur, som också kallas bladluslejon, kan ge ganska smärtsamma bett, men de är bara farliga om man råkar vara en bladlus eller ett annat mjukt litet djur. Det är i själva verket ett riktigt nyttodjur att vara rädd om. Att vår frågeställare hittade ett bladluslejon i sin garderob är en ren slump.

Vad är detta för insekt? Jag hittade denna krypandes på en tröja i garderoben. Den var 5-6 millimeter lång.

Det är en larv av en insekt i gruppen guldögonsländor (familjen Chrysopidae). De vuxna djuren är grön- eller gulaktiga med stora vingar och guldglänsande ögon, medan larverna ser ut såhär. De stora käkarna är typiska. Guldögonsländans larv är ett riktigt nyttodjur som framförallt äter bladlöss och andra skadedjur. Ibland kallas den därför för bladluslejon. Larven hittas följaktligen på olika växter där bladlöss finns, medan den vuxna sländan (som flyger bra) rör sig över större områden. När larven ska förpuppa sig blir den mer rörlig, och då kan den dyka upp på lite oväntade platser. Men som sagt – ett nyttodjur. Var rädd om den!

– Andreas Nord

Tack snälla för svaret! Då behöver jag inte slänga alla kläder i tvättmaskinen 🙏🏻

december 5, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Insekter

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Vad gör humlorna i trädkronan?

Hushumla, *Bombus hypnorum*, äter liksom alla andra humlor nektar och pollen från blommor. Det kan dock hända att humlor också förser sig av den sockerrika avföringen från bladlöss och då kan de ses födosöka aktivt i trädtopparna. Bilden är tagen av André Karwath.

I mitten av juni hörde jag ett intensivt ljud som jag lokaliserade till min hängbok vid ingången till trädgården. Det är ett parkträd som jag av misstag satte i vår trädgård. Alltså enorm! Här mötte jag ett femtiotal humlor som brummade högljutt och flög omkring bland bladen på boken. De slogs inte! Morgonen efter såg jag en humla i min höjd. Den landade på ett blad, såg ut att snabbt ta någonting och sedan gå över till nästa blad, och nästa. Och ännu en morgon senare hörde jag ett sus högt i boken och såg någon enstaka humla bland bladen längre ner. Jag såg även någon humla i honungsrosen som står bredvid. Den jobbade normalt bland rosorna. I övrigt var det ett intensivt ljud av många humlor långt uppe i trädet.
Kan det vara så att det finns någonting samlingsbart i hängboken? Boken är frisk och har inga hål i stammarna. Förr talade man om för barn att bokblad var ätbara. Det ser ut som att humlorna suger åt sig någonting vid bladskaftet.

Humlor, som är en typ av bin, livnär sig på nektar och pollen från blommor, både som larver och vuxna. Ibland kan de, förutom nektar, också samla den sockerrika avföringen bladlöss avger. Det var nog det som du såg humlorna göra här. Det kan ju bli ganska stora mängder av denna avföring ibland när det är stora kolonier av bladlöss i ett träd, till exempel i bokar. Inne i stan kan man till och med känna det när man går under träd på sommaren: att det klibbar på asfalten under trädet beror på allt socker från bladlusavföringen som droppat ner. Myror brukar till och med försvarar bladlöss mot fiender för att i lugn och ro kunna ”mjölka” dem på denna sockerlösning. Humlorna suger dock bara i sig av sockerlösningen som hamnat på bladen.

Vanligtvis samlar humlorna nektar och pollen från blommor som ger dem både kolhydrater och protein till sig själva och sina larver, och de är inte intresserade av bladen. Det finns dock en studie som visade att humlor som har pollenbrist kan skada blad på växter vilket gjorde att de producerade blommor tidigare och därmed kunde humlorna samla in pollen snabbare. Så med lite tur kan du kanske se humlor gnaga på bladen på knoppande växter, men det är fortfarande inte bladen de äter utan det är blommorna de är intresserade av.

– Georg Andersson

december 4, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Har vi fått husbock?

Öronvivlar (släktet *Otiorhynchus*) hör till den stora skalbaggsgruppen vivlar, som alla utmärks av en mer eller mindre lång, utdragen, snabel framför ögonen. Öronvivlar är växtätare och många tycker särskilt om olika prydnadsbuskar som syren, liguster och snöbär. Därför är öronvivlar vanliga i trädgårdar varifrån de kan komma in i våra bostäder. Vissa arter kan också utvecklas i krukor till inomhusväxter. De vuxna skalbaggarna gör mycket karakteristiska gnagskador i kanten på bladen. Det ser ut ungefär som att någon har tagit en stor tugga. Det är ofta det bästa sättet att se var vivlarna finns. Just det här är en jordgubbsöronvivel, *Otiorhynchus ovatus*. Det är den allra vanligaste öronviveln.

Jag hittade den här skalbaggen i taket i vårt kök i mitten av september. Är det en husbock? Behöver vi oroa oss?

Det är en jordgubbsöronvivel, Otiorhynchus ovatus, en av Sveriges vanligaste skalbaggar i gruppen vivlar (snytbaggar). Jordgubbsöronviveln lever på olika slags växter, larven gnager på rötterna under marken och dem vuxna skalbaggen äter i kanterna på bladen enligt mycket typiska mönster. Titta på en syren- eller ligusterhäck så ser du att det ofta ser ut som att någon tagit stora tuggor i blandkanterna. Det är öronvivlar!

Alla slags öronvivlar rör sig mycket på hösten eftersom de letar efter en plats att övervintra på. Då kan det hända att de hittar in i våra hem. De är dock inga skadedjur på byggnadskonstruktioner. Vissa arter kan dock ställa till problem i inom- och utomhusodlingar.

Husbock hör till skalbaggsfamiljen långhorningar och ser väldigt annorlunda ut. Bland annat har den långa, slanka antenner och alldeles platta täckvingar som är helt släta men ganska håriga.

– Andreas Nord

december 1, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Ekologi Insekter

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar