Allt du någonsin undrat om hur naturen fungerar
Vem har lämnat den här spillningen, som ser ut som några kottar och en gren? Jag hittade den längs väggen, under vårt sovrumsfönster. Vi bor på landet, omgivna av skog och åkermark, och det finns många vilda djur här.
Den skruvade, avsmalnande, änden tillsammans med vad som ser ut att vara ett ganska blandat innehåll, gör att detta med största sannolikhet är rävspillning. Rävar finns nästan överallt, även helt nära människor, och de är i allra högsta grad allätare.
– Andreas Nord
Jag har hittat två av skalbaggarna på bilden på fönsterbrädan. Fönstret är alltid stängt. Kan det vara ett skadedjur?
Det här är en så kallad öronvivel – en grupp skalbaggar bland den stora skalbaggsfamiljen vivlar (Curculionidae) med hundratals svenska arter. Öronvivlar förs till släktena Otiorhynchus och Dodecastichus. Gemensamt för dem alla är att larverna lever av växtrötter, medan de vuxna skalbaggarna gnager på blad. Ofta är skalbaggarnas gnagskador mycket karakteristiska och det går ofta att avgöra vilken öronvivel som varit i farten bara genom att titta på hur gnagen ser ut. Populära växter är bland annat syren, liguster och oxbär. Titta nästa gång – ”hålslagen” i bladkanterna är öronvivlar som varit i farten.
Din öronvivel är arten som heter Otiorhynchus sulcatus och kallas för växthusöronvivel på svenska. Den lever på många olika slags växter, både utomhus och inomhus. De kan leva i blomkrukor, men vanligast när de hittas inomhus är att de kommit in med krukor som förvaras ute under sommarhalvåret och så småningom vaknat till i värmen. Liksom många öronvivlar är växthusöromviveln spridd över stora områden, på grund av, eller tack vare, att de åker snålskjuts vid handel med växter.
– Andreas Nord
Jag såg den här insekten hemma inomhus i Östergötland, nära Linköping, i januari. Huset är ett äldre torp som ligger ganska nära ett vattendrag. Tyvärr har jag inget foto med något jämförande objekt, men gissningsvis är den mellan 5 och 7 millimeter lång. Min egen gissning är att det är en form av skinnbagge, men jag är osäker.
Du har rätt i att det är en skinnbagge. Närmare bestämt är det en ganska spännande art som förs till gruppen markskinnbaggar och heter Rhyparochromus vulgaris. Den saknar ännu svenskt namn. Arten är rolig för att det fram tills för ungefär ett tiotal år sedan var mycket sällsynt, trots artnamnet ”vulgaris” som betyder vanlig. Därefter har den spridit sig i södra Sverige. Det allra starkaste fästet är just i Östergötland, i synnerhet på Vikbolandet. Ingen vet riktigt varför den nästan bara påträffas där. Den är helt ofarlig och äter bara frön från marken. Det bästa är därför att bara släppa ut djuret igen.
Arten tycker om att övervintra inomhus, till exempel i vedbodar eller i andra dåligt uppvärmda utrymmen. Att ta in ved till braskaminen brukar vara ett bra sätt att få in djuret i hemmet.
Vi har skrivit om Rhyparochromus vulgaris tidigare, på den här länken.
– Andreas Nord
Hur påverkas proteiners vätebindningar med stigande hydrostatiskt tryck ju längre nere i havet djuret går?
När det hydrostatiska trycket ökar kommer proteinernas vätebindningar att i ökande utsträckning försvagas, varefter proteinet kommer denaturera. Djuphavsdjur är dock väl anpassade till ett liv vid hög tryck, och har alltså nödvändiga fysiologiska och morfologiska anpassningar för att klara av tillvaron i förhållanden som för andra organismer skulle vara omöjliga eller åtminstone mycket belastande. För ett djuphavsdjur är det alltså inga konstigheter att överleva vid högt tryck, men för en fisk som normalt sett lever nära ytan skulle det säkert inte gå. Den stundande döden på stora djup behöver dock inte ha med proteinstruktur att göra, utan kan bero på att helt andra mekanismer och organsystem slutar fungera. I de här sammanhangen är det spännande att tänka på marina däggdjur och fåglar som andas luft men dyker hundratals, ibland faktiskt tusentals, meter i jakt på föda. Rekordet innehas av Cuviers näbbval som kan dyka ned till 3000 meter. Kaskelotten ligger inte långt efter. Denna oerhörda bedrift möjliggörs genom en rad olika anpassningar – från att låta lungor och bröstkorg kollapsa, till att öka mängden syre som finns bundet i blod och muskler samt en imponerade tolerans för syrebrist i det centrala nervsystemet.
– Andreas Nord
Det är viktigt att träna för att höja pulsen och förstärka hjärtmuskeln. Men om jag höjer pulsen när jag blir stressad, varför har inte det samma effekt?
I princip skulle effekterna kunna vara motsvarande, men en stressrespons skiljer sig från fysisk träning på flera olika vis. Den största skillnaden är att fysisk träning i det långa loppet är en anabol – eller uppbyggande – process, medan stress är katabol – nedbrytande. När vi blir stressade svarar kroppen på en rad olika sätt för att vi ska förbereda oss på att hantera vad det nu kan vara som stressar oss. Det här styrs av flera olika hormoner, varav kortisol och adrenalin är de viktigaste, och utmärks bland annat som en höjning av hjärtfrekvens, en ökning av kroppstemperaturen och ökad blod- och näringstillförsel till viktiga muskelgrupper. Samtidigt bryter vi ned våra depåer för att höja blodsockret – det ger snabb energi till kroppen – och sparar in på energin som vi lägger på andra processer i kroppen som immunförsvaret och matsmältningen. De här processerna kan förstå i ett historiska/evolutionärt perspektiv, där vi förbereder kroppen på att antingen avlägsna oss (fly) eller interagera med vår stressfaktor (fäkta). För att göra det här på ett effektivt sätt måste vi optimera förutsättningarna att vi kan reagera snabbt och effektivt, och därför prioriterar kroppen de delar som bäst behövs för att överleva situationen. Samma sak förekommer hos de flesta vilda djur och det regleras ungefär likadant.
Det enkla svaret på frågan är därför att processerna som leder till ökad hjärtfrekvens vid träning och vid stress är olika, och att den fysiologiska stressresponsen är avsedd att vara kortvarig för att klara oss ur akuta situationer. Långvarig stress, som skulle krävas för att få bättre kondition genom att vara stressad, är däremot direkt skadligt eftersom de sekundära effekterna på vårt välmående är väldigt stora. Ett bra exempel är behandling med kortison. Det är syntetiska läkemedel som påminner om vårt naturliga stresshormon kortisol. Kortisonbehandling sätts ofta in för att minska kronisk inflammation, till exempel vid reumatisk värk, och är viktigt för att höja livskvalitén hos drabbade. Samtidigt kan behandlingen leda till ökad mottaglighet för infektioner och i vissa fall till förhöjt blodsocker – samma slags effekter som uppstår i kroppen under en stressreaktion alltså – men inget som är särskilt bra i längden.
– Andreas Nord
Jag har en knölsvan i hamnen Simrishamn som jag matar med vetefröer, havregryn, och mosade talgbollar. Jag har hållit på i flera månader. Den är ensam, bortskaffad av de andra svanarna. Det ser ut som att den har en skadad vinge, men vingpennorna ser bättre ut nu än innan. Vart tar svanen vägen när det stormar? Kommer den till slut att bli accepterad av de andra svanarna?
Det låter som att du matar svanungen med lämplig föda. Du gör rätt i att undvika bröd – inte för att det är särskilt farligt, utan mer för att det ger mättnadskänsla men inte så mycket näring. Du har ingen anledning till oro när det gäller svanar och väder. Det är tuffa fåglar som med enkelhet kan röra sig mellan platser med öppet vatten om det finns behov för det, och svanar är också utmärkt skickliga på att hålla sig varma när det är kallt. Trots att det har varit kallt i Skåne i början av 2024 är det öppet vatten längs stora delar av kusten, så din svan kommer inte ha några problem att hitta en bra plats att hålla till på. Om du tror att svanen är skadad och därför inte kan röra sig som svanar ska, är det bästa att du omgående tar kontakt med Katastrofhjälp för fåglar och vilt för att hitta en rehabiliterare.
– Andreas Nord
Det är ensam sångsvan i ån som rinner från sjön Ljustern genom Säter i Dalarna. Den har ätit bra hittills. Men hur klarar den sig nu när det frusit på ganska mycket i ån?
Det finns ingen anledning till oro. Svanar är tuffa fåglar som utan problem klarar av att flyga eller promenera till öppet vatten eller andra platser där det finns mat om de behöver. Om isen lägger sig, eller blir alltför tjock, kommer de helt enkelt att flyga till en lämpligare plats. Många svanar stannar faktiskt hos oss hela vintern, även ganska långt norrut. Det bygger såklart på att de kan hitta tillräckligt mycket föda för att värma kroppen, men så länge de gör det så är vinterkylan som sådan inget problem för dem.
Vi har skrivit om svanar på vintern vid flera tidigare tillfällen. Här finns vårt senaste inlägg, som i sin tur länkar till alla våra tidigare poster.
– Andreas Nord
Jag hittade denna i badrummet nyligen, så här mitt i vintern. Jag har aldrig sett något liknande förr. Min kamera är tyvärr inte den bästa, men insekten såg nästan ut som en bit trä med ett svart, runt, platt huvud som inte såg ut som ett huvud överhuvudtaget. Man kunde bara urskilja det som en svart fläck. Väldigt unik insekt tyckte jag. Vet ni vad det är?
Bilden är svårtolkad, men det ser ut att vara någon skalbaggslarv, och en gissning är att det rör sig om någon av våra jordlöpare. Det finns några hundra olika arter, och det blir svårt att avgöra just vilken det är baserat på bilden. En högupplöst bild tillsammans med information om djurets storlek skulle hjälpa oss att begränsa antalet kandidater en smula.
– Andreas Nord
Jag har försökt ta reda på hur många grodor det finns i världen. Jag vill inte ha med paddor eller salamandrar i siffran utan bara grodor. Kan ni hjälpa mig ta fram en uppgift om detta?
Siffrorna varierar litet, men det antas finnas omkring 7600 olika arter av stjärtlösa groddjur (grodor och paddor). Av dessa är drygt 600 arter egentliga paddor. Säkerligen återstår dock många arter av grodor (och andra groddjur) att upptäcka, inte minst i svårtillgängliga områden. Det är just nu ett stort problem att naturområden förstörs i snabbare takt än vi hinner beskriva nya arter. Som en konsekvens är det fullt möjligt, till och med sannolikt, att arter bildas och sedan dör ut på grund av mänsklig påverkan, utan att vi ens vetat om att de en gång existerat.
– Andreas Nord
Sedan några månader kommer några koltrastar till min öppna, södervända, balkong på tredje våningen. De får äppelhalvor och osaltade solroskärnor. De är ganska orädda och städar dessutom efter talgoxarna som gärna sprätter ut traditionella frön från automaten.
Jag har sett att koltrastarna fladdrar man med vingarna ibland, en liten stund. De viftar också med stjärten, 7-10 slag. Varför gör de så? Vill de signalera att ”jag är här nu och vill ha mat”?
Koltrastarna uppträder gärna i flera åt gången vid ett fågelbord, men de tycker normalt inte om varandras sällskap. De är snarare ”territoriella” och försöker köra bort andra koltrastar (och andra arter också). Däremot måste de samtidigt se till att få mat i sig under de korta vinterdagarna så de kan inte slåss hur mycket som helst. Eftersom det normalt är överskott på mat runt ett fågelbord blir det inte heller nödvändigt att slåss för brödfödan och de är mer förlåtande mot de andras närvaro. Jag kollade lite extra hemma vid det egna fågelbordet i morse, där 5-6 koltrastar befann sig samtidigt på marken. Jag såg en hel del ”mopsande” och utfall fåglarna emellan. I huvudsak såg jag stjärt-knixande, men inte så mycket vingfladder.
Jag tror att beteendena har två huvudsakliga syften. Det ena är att de signalerar till de andra att de inte gillar deras närvaro. Det andra är att fågel signalerar till eventuella rovdjur i närheten att den är alert i allmänhet och därför ett svårfångat byte.
– Åke Lindström
Kommentarer