Den vackra sångsvan, Cygnus cygnus, är en riktig tuffing som under sin återkolonisation av södra Sverige vid flera tillfällen setts köra knölsvanar på porten. Detta fick vår frågeställare uppleva i Trosa skärgård i somras. Bilden är tagen av Ernst Vikne.
I ”vår” vik nere i Trosa så hade vi i somras en fejd mellan en sångsvan och en knölsvan. Knölsvanen har sitt revir här sedan flera år tillbaka. I år har dock en sångsvan kommit på ovälkommet besök (för knölsvanen). Sångsvanen har vi aldrig sett i viken tidigare. Sångsvanen kommer in i viken endast nattetid, ungefär klockan 02:00. Då börjar fejden där han ger sig på knölsvanen, som insyn tur verkar vara underlägsen då han inte riktigt orkar hålla sångsvanen på avstånd utan simmar bort en bit hela tiden. De ryker ihop ett par gånger där sångsvanen allt som ofta biter knölsvanen i stjärten. Detta håller på i dryga timmen innan sångsvanen drar iväg igen. Det här har hållit på i ett par veckor med i princip besöka varje natt samt med samma tid.
Vad är detta för typ av beteende? Vad försöker sångsvanen att uppnå?
Sångsvanen tar ofta över revir i sjöar från knölsvanen, som då får flytta på sig. Det är uppenbarligen detta ni har sett här. Det originella är kanske tidpunkten på dygnet. Det är känt från flera håll under sångsvanens spridning i, eller egentligen återkolonisation av, Sydsverige att sångsvanar tagit över sjöar från knölsvanarna, i synnerhet i mindre sjöar och dammar där det är svårare att fly undan.
Koltrasten, Turdus merula, bygger gärna bo alldeles i människans närhet. Ibland finns bona på olämpliga platser, där det är svårt att inte störa koltrasten. Det är dock ovanligt att de ger upp häckningsförsöket om ingenting allvarligt har hänt, och många individer vänjer sig snart vid människornas närvaro. Bilden är tagen av J.J. Harrison.
En koltrast byggde bo i en kruka på min balkong i somras. Vi råkade skrämma honan när vi ville ge henne lite vatten eftersom det är väldigt varmt på balkongen. Vi hittade ett ägg i boet. Tror ni att hon kommer tillbaka? Hur länge kan ägget vara ensamt? Behöver jag göra något? Hur nära boet kan vi vara utan att skrämma henne igen?
Helt överspelat nu är jag rädd. Hoppas koltrasten kom tillbaka!
Innan fågeln börjat ruva är det ingen större fara om äggen ligger kvar i boet. Honan är säkert borta ganska mycket för att leta mat. Det går åt mycket energi att producera äggen. Själva ruvningen börjar först när hon lagt hela eller nästan hela kullen. Först då är det allvarligt om äggen blir kalla under längre tid.
Har man skrämt en ruvande fågel från boet är det enda man kan göra är att illa snabbt dra sig undan. Hur nära man kan komma ett bo beror helt och hållet på individen och också hur vana de är vid mänsklig närvaro. Så det går helt enkelt inte att säga. Alla som har en fågelmatare nära ett fönster har nog märkt att vissa fåglar flyger direkt om någon rör sig i rummet innanför och andra lugnt sitter kvar. Och att många vänjer sig efterhand. Men tyvärr är ju konsekvensen av att en fågel lämnar en mataren en stund inte särskilt allvarliga, medan om en ruvande fågel som skräms från boet kan hela häckning spolieras.
Själv skulle jag nog överväga att göra vad som absolut måste göras ytterst försiktigt och nattetid då mörkret (om det blir mörkt) gör fågeln mer obenägen att flyga iväg. Men helst inte alls.
Som sagt hoppas det gick bra i somras och att du får en ny häckning att kika på i år!
Öronvivlar tycker om prydnadsbuskar som syren, liguster och snöbär. De vuxna djuren gnager på bladen, medan larverna äter på rötterna. Vissa arter kan också utvecklas i blomkrukor, bland annat växthusöronviveln (Otiorhynchus sulcatus), som därför hittas inomhus ganska ofta. Bilden är tagen av Therese Asp.
Är detta en växthusöronvivel? Den är 10-12 millimeter lång och jag har hittat ett tiotal inomhus på undervåningen den senaste veckan. Jag ser inga tecken på skador på krukväxter, men har nyligen flyttat in en atlasceder som tidigare stod utomhus i närheten av liguster med misstänkt vivelgnag. Jag ser dock inga gnag på cedern. Jag har ”tagit om hand” vivlarna. Bör jag göra något mer för att stoppa förökning? Har de jungfrufödsel?
Javisst, det är en växthusöronvivel och de har säkert följt med krukan in. Det kan vara så att skalbaggarna har övervintrat i krukan utan att först ha gnagt på växten, eller att de har levt av cederns rötter som larver men inte orsakat större skador i barrverket. Det är för övrigt svårare att identifiera gnagskador på barrväxter jämfört med på lövväxter.
Det är mycket vanligt med jungfrufödseln hos öronvivlar. I vissa populationer finns inte ens hanar! Trots detta ser jag inte att du behöver göra något mer än att ”ta hand om” de vivlar du hittar.
Koltrast, Turdus merula, med vita färgpigment. Man brukar säga att mörka fåglar med delvis ljusa fjädrar är ’partiellt leucistiska’. Bilden är tagen av Bodil Gustafsson.
Vad är detta för en fågel? Ser ut som en koltrast, men den är vitfläckig.
Det är faktiskt en koltrast, men den har ett pigmenteringsfel som gör att den fått vita fläckar. Det är ganska vanligt hos flera olika fåglar, men syns särskilt bra på sådana som normalt är svarta. Forskarna vet inte helt vad detta beror på, men det verkar ha sin grund i en eller flera olika slags mutationer, alltså ändringar i arvsmassan. Det är kanske lite vanligare i stadsmiljö än ute i naturen, men det är också fler personer som håller koll på trastarna i sitt närområde.
Vi har skrivit mer om fenomenet, som kallas för partiell leucism, tidigare. Kolla in den här och den här länken.
Kan det vara ringduvor som vilat sig i plommonträdet, och lämnat detta efter sig? Bilden skickades in av Karin Pelgander.
I somras hittade vi detta under vårt plommonträd. Det ser ut att vara någon slags spillning. De är 4 till 5 centimeter långa och 0,5 centimeter breda, svarta och glansiga. Vad kan det vara?
Jag är inte säker, men min magkänsla är detta spillning av en ringduva. Den kan ha ganska varierande utseende, och vara förvånansvärt ”korvlik” för att komma från en fågel.
Spindlar är sinnrika djur. Genom att släppa ut en tråd från spinnvårtorna rakt ut i luften kan de överbrygga stora avstånd och till och med flyga. När spindeln flugit klart, knipsar den helt enkelt av sin tråd. Samma sak händer när en spindel släppt ned sig från taken, vänt, och klättrat upp igen.
En spindel släpper sig rakt ner från taket på en lång tråd. Den blir rädd och kilar snabbt upp igen på samma tråd. Det hänger inte någon tråd ner bakom den. Var gör spindeln av sin tråd när den klättrar fort rakt upp?
Tråden som spindeln hänger i när den släpper ner sig från taket, kommer från spinnvårtorna, som sitter längst bak på spindelns kropp. Så när spindeln släpper sig ner från taket i en lång tråd, hänger den helt enkelt i tråden från spinnvårtorna (i spetsen på bakkroppen). När spindeln vänder och klättrar upp följer tråden med den upp igen och när den sitter på ett säkert ställe så knipsar den av tråden och släpper den iväg den. De flesta spindlar använder spinntråd som stöd när de klättrar omkring, de sätter ut fästtrådar på de ytor där de inte kan hålla fast sig ordentligt.
De unga forskarna som undersöker hur ekollons groning påverkas av mängden näring har gjort en spännande observation – det är fullt med vita knölar på ekollonens rötter. Vad kan det vara? Just dessa ekollonen fotograferades utanför Lysekil på västkusten. Bilden är tagen av W. Carter.
Vi gör ett gymnasiearbete där vi odlar ekollon i hästgödsel med olika koncentrationer. Ekollonen står i vatten med olika mängd hästgödsel, och en grupp har bara vatten, men ekollonen har alltså ingen jord. Alla har fått rötter men många har också fått som vita ’knölar’ på rötterna. Vi har googlat och frågat vår lärare men inte fått något svar, annat än att vår lärare misstänker att det är insektsägg. De förekommer i alla koncentrationer, även på ekollonen i endast kranvatten. Är det insektsägg eller vad är det för något?
Det är såklart nästan omöjligt att svara på utan en bild, men jag vågar säga med ganska stor säkerhet att det inte rör sig om några insektsägg. Ekollon är förvisso omtyckta av en del småkryp, men då är det själva fröet som är av intresse, inte rötterna som senare slår ut från det. Dessutom är insekter som lever på ek och ekollon av nödvändighet landlevande, och skulle alltså inte lägga ägg i vatten. Till sist är det också rimligt att ni faktiskt skulle sett de äggläggande insekterna, om det nu faktiskt vore insektsägg.
Vissa växter, till exempel olika ärtväxter, har knölar (noduli) med symbiotiska bakterier på sina rötter. Bakterierna fixerar kväve från atmosfären till växten. Såvitt jag vet finns ingen sådan symbios hos ekar. En annan anledning till knölar på rötterna är så kallade ”galler”, en slags svulst som orsakas av insekter eller kvalster och som fungerar som djurens ”barnkammare”. Det finns faktiskt rotgaller hos ek. Dessa orsakas av en liten stekel som heter Biorhiza pallida. Det är den här insekten som orsakar de ”galläpplen” som är vanliga att hitta på ekar. Men Biorhiza pallida har många fler strängar på sin lyra. Under högsommaren kläcker insekterna från galläpplena och parar sig. Därefter gräver honorna ned sig i marken och lägger ägg på tunna ekrötter. Det ger upphov till en gallbildning på rötterna. I dessa galler finns det bara honor, och de utvecklas i gallerna under vintern. På våren klättrar den nya generation upp (dessa honor saknar vingar) och lägger både han-ägg och hon-ägg på de nya ekknopparna. Eftersom dessa honor inte parat sig innan äggläggningen, är det tal om ”jungfrufödsel”. Väldigt spännande, men inte heller något som rimligtvis kan förklara knölarna på rötterna från era ekollon.
Kan det inte helt enkelt handla om att det som ser ut som knölar bara är nya sidorötter som är på väg?
Kan det vara ett vildsvin som lämnat den här spillningen i en trädgård i Göteborg? Bilden är tagen av Victor Tell.
Jag upptäckte en avföring på min tomt i Göteborg i somras. Det var långt in på tomten och jag kan inte tänka mig att det är en hund som varit där själv under natten. Storleken är som en hunds avföring, men kan det vara något annat? Räv, varg?
Den kommer inte från något hunddjur (som räv eller varg), för då skulle vi förvänta oss smalare spillning med något avsmalnande, eller åtminstone avsnörpt, ände. Det är ofta svårt med spillning från bild, men jag gissar att denna kan ha lämnats av ett vildsvin. Alternativt kan det också handla om spillning från en hjort, som får ett annorlunda utseende när djuren äter näringsrik föda med högt vätskeinnehåll på sommaren, men jag får inte riktigt den känslan. Om det är hjortspillning kommer den vara gröngul till ljust brungul inuti.
De vackra sångsvanarna, Cygnus cygnus, passerar varje vår och höst Sverige på väg till sina häckningsområden i norra Fennoskandien och på den ryska tundran. Knölsvanar, Cygnus olor, stannar dock i landet hela året. På vintern är det vanligt att de bildar stora flockar där det finns öppet vatten och, därför, mat. Bilden är tagen av Ernst Vikne.
Jag bor högt i Jönköping och ser nu massor av svanar på Vättern. Vad är skillnaden mellan mellan dessa övervintrande svanar och de man ser och hör i fågelsträcken norrut om våren?
Jag är 91 år och minns vårarna när jag var barn i Bohusläns skärgård. När vi om vårarna gick på ’sältorna’ – betesmarkerna för korna och sprätte ut all torkad kospillning – fick vi riktigt värja oss för alla fåglar. Och de grunda vikarna blev bottenfrusna och efterlängtade skridskobanor! Nu är det sällsynt om man får se en enda sädesärla i trädgården.
Nog stämmer det bra att landskapet har förändrats mycket i modern tid, i många fall till det sämre med kraftig utarmning av den biologiska mångfalden i takt med att vi människor breder ut oss. När livsutrymmet får djur och växter försvinner, är det också förståeligt att de blir mer sällsynta. Detta gäller bland annat fåglar som hör det öppna jordbrukslandskapet till. Det är dock viktigt att påtala att det inte alltid är så. Flera olika fågelarter ökar faktiskt, på vissa platser har insekter som nattfjärilar blivit vanligare än vad de var förr, och i områden som är ganska opåverkade av mänsklig aktivitet har insektspopulationerna klarat sig kvar. För just svenska fåglar, finns mycket och lite till att läsa om populationsförändringar över tid på Svensk fågeltaxerings hemsida: https://www.fageltaxering.lu.se/.
När det gäller dina svanar i Vättern, tror jag att ett svar kan vara att det helt enkelt är olika slags svanar. De stora flockarna med flyttande svanar du ser vår och höst är sångsvanar på väg till sina häckningsområden i norra Fennoskandien och på den ryska tundran, medan svanarna som nu samlas i Vättern är knölsvanar. De flyttar inte, men vintertid förekommer en hel del lokala rörelser och det kan bli väldiga knölsvanssamlingar på platser med öppet vatten och god födotillgång.
Koltrasten, Turdus merula, är vad som brukar kallas för en partiell flyttare. Det betyder att vissa delar av en koltrastarna på en plats flyttar på hösten, medan andra stannar kvar. Vanligast är att det är honor och ungfåglar som flyttar, bland annat för att de kan ha svårt att hävda sig i konkurrensen. Det finns dock mycket variation, och vissa koltrastpopulationer flyttar inte alls. Bilden är tagen av Malene Thyssen.
Jag har läst att ungefär hälften av alla koltrastar flyger till varmare breddgrader på vintern och hälften stannar kvar. Finns det några teorier om hur gör de sitt val och vad de baserar det på? Tack för en fin sajt!
Tack för fina ord!
Koltrasten, liksom flera andra fåglar, är vad vi brukar kalla för ”partiella flyttare”, eller kanske ”halvflyttare”. Det betyder att vissa delar av populationen flyttar på vintern, medan andra stannar kvar. Det finns många olika anledningar till att en fågel kan välja endera strategi, men vanliga teorier handlar om möjligheten att hitta tillräckligt mycket mat på vintern. Det är vanligare att de flyttande delarna i en population utgörs av fåglar som är kläckta samma år (alltså ”tonåringar”) och honor. Hos fåglar brukar just dessa grupper ha svårt att hävda sig i konkurrensen mot hanar och vuxna individer, och då kan det chanserna att överleva vara bättre om du väljer att flytta på vintern, trots att resan kan vara båda lång och farofylld. Det finns också teorier som handlar om att fåglarnas val att flytta delvis beror på hur bra deras immunförsvar är.
När det gäller koltrastar, och andra partiella flyttare också för den delen, är det viktigt att komma ihåg att ’beteendet’ varierar stort mellan populationer. Vissa är helt flyttande, andra är en blandning, och vissa flyttar inte alls. Det senare verkar bland annat gälla för en population koltrastar som följts i Lund under flera år. Flyttande koltrastar rör sig inte heller särskilt långt. Det brukar röra sig om avstånd mellan 50 och 200 mil baserat på studier i Kontinentaleuropa.
Kommentarer