Knipa, Bucephala clangula, är något så ovanligt som en andfågel som häckar i håligheter. Den bor gärna i fågelholkar och det kan vara ett riktigt skådespel när de många ungarna lämnar boet. Redan från kläckningen och framåt kan mor knipa ta med sina ungar på långfärd, ibland många kilometer bort. Studier visar att det lite vanligare att honan och kullen lämnar hemområdet om det finns gott om lämpliga platser att vara på ganska nära. Det verkar det inte göra i just det här fallet, men vi tror ändå att det är mer sannolikt att kniporna flyttat sig någon annanstans, än att de fallit offer för rovdjur. Bilden är tagen av Lotta Ahlin.
På vårt ställe (naturtomt) mitt på Bjärehalvön har vi ett tjugotal fågelholkar, varav två är uggleholkar. I år beboddes den ena av en knipa. Vi var hemma den dagen ungarna hoppade ut och kunde på avstånd följa hur mamman samlade ihop ungarna (12 stycken) och gick ner till vår lilla damm (cirka 15 kvadratmeter). Efter en timme ungefär smög vi ut för att titta på dem, men då var hela familjen borta! Till saken hör att vi bor intill en liten bokskog med ungefär 5-6 kilometer ifrån något större vatten.
Vi undrar vart knipan och ungarna tog vägen. Har hon koll på vattendragen? I vår skog finns duvhökar sedan många år, men det verkar otroligt att de blivit offer hela familjen.
Vad roligt med häckande knipor! Jag tror inte heller att kullen blivit tagen av något rovdjur. Det är nog snarare så att de har hunnit röra på sig, eller gömt sig någonstans. Studier i Finland visar att knipor är ganska bra på att överleva med fågelmått mätt – sannolikheten att en unge klarar sig längre än första veckan varierade mellan 40-80% under en 7-årig studie. Dessutom visar andra studier att knipkullarna kan röra sig ganska mycket – ofta ett par, ibland flera, kilometer från där de kläcktes. Sannolikheten att kullarna rör på sig ökade om det fanns många lämpliga vattendrag i närområdet, men så verkar det inte vara i ditt fall. Jag hade dock varit helt trygg i att honan har bra kontroll på hur områdena kring boplatsen ser ut.
Brynsvartlöpare, Pterostichus niger, är en av våra vanligaste jordlöpare. Den förekommer på nästan alla slags öppna till halvöppna marker, och den är en skicklig flygare. Det är inte ovanligt att brynsvartlöparen hittas inomhus, men det är en ren slump och den uppträder aldrig som skadedjur. Brynsvartlöparen är, liksom de flesta jordlöpare, istället ett glupskt rovdjur som sätter i sig olika slags små och mjuka ryggradslösa djur. Bilden skickades i av Oliva Rosbäck.
Dessa skalbaggar dyker upp lite överallt i vårt hus. Vi bor precis bredvid ett fält. Jag har sett att de flyger. Vad kan det vara för något?
Det är brynsvartlöpare, Pterostichus niger. Den hör till den stora skalbaggsfamiljen jordlöpare med flera hundra svenska arter. Brynsvartlöparen är en av de allra vanligaste och den förekommer i de flesta typer av öppna marker där den lever som rovdjur på olika slags ryggradslösa djur, till exempel mindre insekter eller maskar. Det är vanligt att hitta den inomhus, antingen för att den sökt sig in i garage eller källare för att vila under dagen (den är nattaktiv) eller helt enkelt för att den hamnade fel. Något skadedjur är den dock aldrig. Faktum är att den inte ens kan överleva inomhus några längre perioder eftersom det är alldeles för torrt för den.
Större bandfly, Noctua pronuba, förekommer i hela Sverige. Larven förpuppar sig på hösten eller vintern, och den vuxna fjärilen flyger under sommaren. Larven lever på olika slags örter och kan ibland göra skador på prydnadsväxter eller lantbruksgrödor. Den är dock normalt inte att betrakta som ett skadedjur. Just den här larven var på jakt efter en plats att övervintra på, men hamnade i sin jakt mitt i vår frågeställares badrum. Videon skickades in av Anders Klevsand.
Vad är detta? Jag fann den i mitt badrum. Är det något slags skadedjur?
Det är en larv av någon nattfjäril, ett större bandfly (Noctua pronuba) tror jag. Den är på jakt efter någon plats att övervintra på och förpuppa sig på, och den har kommit in antingen av en slump eller med grönsaker ni köpt. Det är inget skadedjur, om man inte är en växt!
Här har en katt strukit längs väggen. Katter har fyra tår på bakfötterna och fem på framfötterna, men den femte tån sitter så högt upp att den inte ger avtryck i snön. Att det är kattspår syns särskilt på att tårna är olika långa i spårstämpeln, och att det inte finns några tydliga klomärken. Katter kan ju, till skillnad från hundar, fälla in sina klor när de inte används!
Vem har gått här? Spåren är från Gävlekusten och är omkring 5 centimeter i diameter. Kan det vara räv? Eller kattspår som ’vuxit’ i blötsnön?
Katt stämmer bäst här – inga tydliga klomärken i spårstämplarna, oliklånga ’mellantår’ och sidotår som i mångt och mycket överlappat de båda mellantårna. I rävspår brukar man se tydliga klor, och sidotårna slutar innan mellantårnas bakkant (vilken tungvrickare!). Precis som du säger kan spårstämplarna flyta ut en del när det är blötsnö.
I Sverige finns bara en kackerlacka naturligt – den beskedliga skogskackerlackan (Ectobius lapponicus) som är vanlig över hela landet och aldrig förekommer som skadedjur. Kackerlackan på bilden är dock ingen sådan, utan istället den australiska kackerlackan, Periplaneta australasiae. Det är ett introducerat skadedjur och dess förekomst i hemmet bör tas på allvar.
Jag hittade den här insekten som var två och en halv centimeter lång i mitt badrum i Göteborg. Är detta en kackerlacka tro?
Det är en kackerlacka, och av jag kan se från bilden är det tal om den art som på svenska kallas australisk kackerlacka och på vetenskap heter Periplaneta australasiae. Till skillnad från vår svenska skogskackerlacka (som är vanlig utomhus i hela landet) så är den australiska kackerlackan en införd art som bara lever inomhus och där räknas som ett skadedjur. Jag råder dig att ta kontakt med Anticimex för en bedömning. Det kan såklart vara så att djuret har liftat med era resväskor om ni nyligen varit i utlandet, men bättre att vara på den säkra sidan.
Labyrintspindel, Agelena labyrinthica,tillhör trattspindlarna. Den bygger karakteristiska nättunnlar och förekommer på torra, varma marker i södra Sverige. Bilderna är tagna av David Milton.
Jag upptäckte nyligen en koloni av spindlar på tomten till min sommarstuga. Tomten är en naturtomt där en del av den består av en berghäll med flera bergsskrevor. I dessa skrevor finns det lite växtlighet (mossa, gräs, och så vidare) som oftast torkar ut under sommaren (i år extra tidigt). I år upptäckte jag ett flertal tunnlar (någon centimeter i diameter) i mossan, som alla vaktas av en liten spindel som sitter en bit in i tunneln.
Jag är bekant med australiensiska trattminörspindlar, men i Sverige hittar jag bara info om tapetserarspindlar när jag söker på nätet, och dessa verkar bara finnas på ett fåtal ställen i Skåne. Min sommarstuga, däremot, finns på en ö i den östgötska skärgården. Vad kan det vara för art?
Det som är på tomten är labyrintspindel, Agelena labyrinthica. Den tillhör trattspindlarna liksom husspindlarna. Jämfört med australiensiska trattminörspindlar är den liten, men jämfört med de flesta svenska spindlar är den ganska stor. Jag skrev om labyrintspindeln tillsammans med min kollega Christoph Hörweg i ’Spider of the Year’ 2011. Jag kopierar in texten nedan.
År 2008 valdes husspindlarna, släktet Tegenaria, till årets europeiska spindlar. I år har ytterligare en art av samma familj valts ut, nämligen den granna labyrintspindeln Agelena labyrinthica. Labyrintspindeln tillhör trattspindlarna (familjen Agelenidae) av vilka det finns ca 1100 kända arter i Världen. I Europe finns det ca 180 arter beskrivna, varav ett trettital i Centraleuropa och 6 i Sverige. De svenska arterna är förutom labyrintspindeln: större husspindel, Tegenaria atrica, mindre husspindel, Tegenaria domestica, luffarspindeln, Tegenaria agrestis, laduhusspindeln, Malthonica ferruginea och mindre trattspindeln, Textrix denticulata. En egenskap som är typisk för trattspindlarna är de två långa bakre spinnvårtorna som dessutom består av två segment. Hos de flesta andra spindlar är dessa kortare och med endast ett segment. Labyrintspindeln har ännu längre bakre spinnvårtor än de andra trattspindlarna. Det yttre segmentet är nästan dubbelt så långt som det inre. En annan, men svårsedd, egenskap som är typisk för trattspindlarna och skiljer dem från andra spindlar är att de har minst fyra stycken tunna och mycket långa känselhår (trichobothria) på ovansidan av frambenens fot. Labyrintspindlarna är tämligen stora spindlar, honorna med en 10-14 mm och hanarna med en 8-12 mm lång kropp. Framkroppen är gulbrun och har två breda längsstrimmor som är närmare varandra framtill. Bakkroppens grundfärg är gråbrun, har ett grått längdband i mitten med på vardera sedan bakåtliggande ljusa linjer som ger ett fiskbensmönster. Honorna är vuxna under högsommaren, från midsommar till augusti. Hanarna lever kortare tid och ses mest i juli. Labyrintspindeln finns i större delen av Europa, från Medelhavsområdet norrut till ungefär 60:e breddgraden. Den finns också i stora delar av Asien. I Sverige finns labyrintspindeln bara i de södra delarna, från Skåne och norrut till södra Uppland. Den lever på torra och av solen uppvärmda ställen med låg och gles vegetation. I större delen av sitt utbredningsområde i Sverige så hittar man den mest i åt söder vända sand- och bergbranter. I allra sydligaste Sverige är den typisk för öppna hedar och på Öland och Gotland på alvarmark. Den kan också påträffas på torr mark i skogsbryn, framför allt i skogar med tall. Längre söderut i Europa finns den även i glesbevuxna, torra skogar. Carl Clerck beskrev arten och dess nät 1757. Då skrev han beskrivande (stavningen något moderniserad):
”Deras nät äro mest horisontella eller jämnt med marken löpande, av nog tät väv, med en lång tratt i ändan, i vilken de sitta och lura på rov. Vid nätets minsta vidrörande äro de som en blixt ute, att se vad som på färde är. De äro ganska skygga, och gömma sig, med en ogemen snällhet, inne i smygor för minsta skrämsel. När nätet bliver av gräs och örter skadat eller överväxt, så övergiver han de därför icke, utan lappar, utvidgar, och förtätar gillerväven uti makalösa och artiga virvlar, till tre a fyra fots höjd, att rov ej må tryta …”.
Labyrintspindeln väver ett typiskt nät som är lätt att känna igen när man väl sett det några gånger. Precis som Carl Clerck skrev så går nätets mattformade del ut från ett gömsle och ut över öppen vegetation och är fästat till gräs, örter eller stenar. Nästan alltid ligger mattan nära marken, oftast bara några cm ovanför marken. Någon gång kan mattan finnas högre upp i buskar om dessa är tillräckligt täta för gömslet. Mattan övergår inåt i gömslet genom en tratt där spindeln ofta sitter, tittande ut och väntar på ett byte. Om man försiktigt petar på mattan kan man ibland få spindeln att rusa snabbt ut och försöka fånga det man rört den mattformade delen av mattan med. Ovanför mattan finns spinntrådar som fäster och även gör att byten ramlar ned på mattan. Tratten övergår inåt i ett rörformat gömsle som ofta delar upp sig. Förgreningen hjälper spindeln att komma undan om den behöver fly. Om en insekt landar på nätets matta så rusar spindeln snabbt ut från tratten och biter bytet som vanligtvis snabbt dör. Labyrintspindeln har en mycket snabb reaktionstid som har blivit uppmätt till i snitt 0,160 sekunder. Bytet är ofta fångat innan det ens har fattat faran. När bytet är fångat återvänder spindeln till gömslet med bytet som där sugs ut. Spindeln orienterar sig genom att känna varifrån som vibrationer i nätet orsakade av bytet kommer. Labyrintspindel kan t.o.m. känna av bytesdjur som finns på trådar i nätmattans kant. Detta gör den med hjälp av de långa, tunna känselhåren på fötterna som reagerar på små rörelser i nätet eller i luften. För att hitta i nätet är också synen viktig. Spindeln reagerar på föremål som är tydligt ljusare eller mörkare än omgivningen. De mittersta ögonen i den främre ögonraden kan märka skillnaden på ljusets polarisering vilket hjälper spindeln att orientera sig. Under parningsperioden, oftast i början av juli, så söker hanarna upp honornas mattformade nät. När de kommer till ett nät så slår de på nätet med sina palper för att locka honan till en herdestund. Om honan är intresserad så väntar hon stillsamt i sitt gömsle dit hanen efter ett tag vågar bege sig och där parningen äger rum. Efter parningen lämnar hanen honan och letar efter nya honor. I augusti lägger honan äggen i en stor vit kokong i en för detta ändamål gjord kammare i anslutning till gömslet. Kammaren har täta och vita väggar. Kammaren har ett antal gångar som en labyrint och som gett spindeln dess namn. I kokongen finns 50-130 ägg. Äggkokongen hålls uppe i kammaren av en mängd radiära breda spinntrådar som är elastiska. Den är ofta också kamouflerad med gamla blad eller något liknande. Honan vaktar äggkokongen tills hon dör. Ungarna kläcks samma år och övervintrar inuti äggsäcken. De lever på den näring som finns i en gulesäck i bakkroppen. De unga labyrintspindlarna lämnar sitt skydd nästa vår för att hitta sina egna platser att göra ett labyrintformat bo med en fångstmatta framför. När ni ser en labyrintspindel sitter den ofta i mynningen av sitt nät och väntar på ett byte, en fluga, en gräshoppa eller annan insekt, beredd att snabbt övermanna bytet genom att snabbt springa ut på sin dubbla matta och med några snabba rörelser fånga bytet. De kommer att bli spännande att undersöka labyrintspindeln och dess näste!
Morkulla, Scolopax rusticola, är karakteristisk med sin långa näbb och tvärrandiga hjässa. Tyvärr har morkullan, liksom flera andra slags fåglar, den stora olyckan att ofta flyga in i fönster. Att sätta upp fågeldekaler i utsatta fönster kan, förutsatt att dekalerna är rätt placerade, minska problemen. Bilden är tagen av Kent Persson.
Det har hänt flera gånger att fåglar flugit in någon av våra tre fönster som är i österläge. Det verkar som att fåglarna vid klart väder inte ser glasrutorna. Tidigare har jag kunnat identifiera fåglarna med hjälp av en bok, eftersom det rört sig om vanliga fåglar i trädgården. Denna fågel kan jag tyvärr inte bestämma, men jag tror att det är en typ av beckasin. Jag kan dock inte hitta någon med tvärränder på hjässan.
Fågeln var 20 centimeter lång utan näbb, och själva näbben 12 centimeter. Vi bor bara ett hundratal meter från Jordbodalen i Helsingborg, och där finns det en bäck och några dammar så den borde kanske komma därifrån eftersom den har så lång näbb.
Vad är det för någon fågel?
Fågeln som flugit in i ert fönster är en morkulla. Den påminner om beckasinerna i utseende, men är litet större och skiljs lättast just på tvärränderna på hjässan. Morkullan har dessvärre den stora olyckan att ofta flyga in i fönster. Det är en ganska vanlig fågel, men man ser den sällan eftersom den är synnerligen välkamouflerad och hellre trycker än flyr när den anar fara. Lättaste sättet att se den är på våren och sommaren när hanarna ”spelflyger” i skymningen, runt, runt i en slinga. Lätet är karakteristiskt – ett kort grymtande tillsammans med en vassare ton som påminner lite om en gräshoppa.
På vintern kan jag tänka mig att det finns gott om morkullor i Jordbodalen.
Klubbhornssteklar är stora och vackra växtsteklarna som, när de är fullbildade, utmärks av typiska ’boxhandskar’ (eller klubbor) längst ut på antennerna. Just den här klubbhornsstekellarven är arten Cimbex femoratus, som saknar svenskt namn. Den lever på björk och insekten förekommer över i stort sett hela landet. Bilden är tagen av Bengt Uhnoo.
Jag undrar om ni kan hjälpa mig att artbestämma denna larv, som jag tog bild på i augusti i Västanvik, strax norr om Medevi, i Östergötland. Kan det vara en klubbstekellarv?
Det är mycket riktigt en klubbstekellarv. Arten är Cimbex femoratus. Larven lever på björk och det är en av våra vanligaste klubbhornssteklar med förekomst över nästan hela landet.
Vitmossor, i moss-släktet Sphagnum, anses ha antiseptiska egenskaper. Det lärde vi oss redan i den klassiska filmatiseringen av Astrid Lindgrens bok Ronja Rövardotter, även om det i filmen faktiskt var en fönsterlav (som inte alls är någon mossa) som Ronja använda för att hjälpa Birk. Här ser vi knoppvitmossa, Sphagnum teres, som är spridd över hela landet. Bilden är tagen av Kristian Peters.
Jag har hört att vitmossans antiseptiska egenskaper beror på att den innehåller stora mängder jod. Stämmer detta? Och finns det möjligtvis mer info kring varför vitmossa är antiseptisk?
Det finns lite olika uppfattningar när det gäller vilka egenskaper hos vitmossorna som ger den antiseptiska effekten. Det är definitivt inte jod.
En viktig aspekt är att vitmossor kan suga upp vätska mer än 20 gånger sin vikt. Det är betydligt mer än vad till exempel bomull kan göra. Denna effekt beror på att vitmossans blad innehåller döda, uppblåsta celler med porer som fungerar som vattencisterner. Den antiseptiska effekten uppkommer av en pektinliknande polysackarid som sitter bunden till cellväggarna. Denna polysackarid kallas ’sphagnan’ och har egenskapen att kunna immobilisera hela bakterieceller såväl som exotoxiner och lysiner som exuderas av patogena bakterier. Sphagnanet fungerar som jonbytare och byter positivt laddade joner mot vätejoner, vilket ger en försurande verkan. Sphagnanet innehåller starkt reaktiva alfa-keto-karboxylsyror (CO-CO2H)-grupper som ger dessa effekter.
De säregna fjädermotten är en slags fjäril som förs till familjen Pterophoridae. Vi har 42 olika sorter i Sverige, och de flesta ser typiskt ut ungefär som ett T när de vilar. Bilden är tagen av Josefine Andersson.
Den här lilla graciösa insekten dök upp när jag rensade under fikonträdet häromdagen. Jag kan inte minnas att jag sett något liknande. Den ser ut som en blandning mellan mygga, mal och en pinne. Vet ni vad det är?
Den gracila insekten är ett fjädermott, en slags fjäril. Vi har ett 40-tal olika arter i Sverige, och flera är möjliga att skilja åt från foto, men jag klarar inte av att göra det från din bild. Utseende hos fjärilen är i alla händelser mycket karakteristiskt när den är i vila, som på din bild. Då ser alla arter ut nästan som bokstaven T, men med långa ben. Det är vanligt att hitta fjädermott på husväggar och i taket på sensommaren och hösten.
Vill du lära dig mer rekommenderar jag den utmärkta boken Fjädermott i Norden, som kan köpas för en billig peng eller lånas på bibliotek.
Kommentarer