Kan det vara en skogsmård som lämnat den här spillningen i vår frågeställares krypgrund?
Vi bor i Ramlösa i Skåne, i en villa med krypgrund. Sanden är täckt med kraftig plastduk, som ligger löst uppvikt mot grunden. Jag är sällan där och tittar, men i går hittade jag spillning från något obekant djur, 7 till 8 centimeter långa. Några låg var för sig, andra i klumpar. Vad kan det vara för djur?
Din beskrivning av hur du hittade spillningen, tillsammans med det långsmala, litet skruvade, utseendet, tycker jag talar för att det rör sig om en skogsmård, Martes martes. I Skåne finns numera även den sydliga arten stenmård, Martes foina, som anses vara mer knuten till bebyggelse än skogsmården. Än så länge är stenmården dock begränsad till några få lokaler i den nordöstra delen av landskapet.
Hundar slickar sig gärna efter ett bad eller en dusch. Använder hunden sin tunga för att torka sig, eller vad är det egentligen som händer?
Hur kan en hund slicka sig torr?
En hund kan inte slicka sig torr i strikt mening. Däremot kan slickande hjälpa till att driva ut vatten ur pälsen och på benen, så att hunden torkar snabbare. Om en del av vatten kan avlägsnas fysiskt på det här sättet är det mindre kvar som måste avdunsta, och då går det fortare att bli torr. Det är en liknande princip många människor använder när de ”skrapar” av det mesta av duschvattnet innan de tar till handduken.
– Andreas Nord
Det kan också tilläggas att många hundar har rejäl päls och underull och sällan blir blöta ”in på bara skinnet”, så de torkar ganska fort.
Vitbandad björkfältmätare, Rheumaptera hastata, är en mindre allmän mätarfjäril som förekommer här och där över hela landet. Larven lever på olika myrväxter som odon och pors, men som namnet antyder även på björk. Bilden är tagen av Sven Asplund.
Jag hade denna fjäril på mitt fönster i Brunflo i Jämtland. Hur vanlig är denna i mina hemtrakter? Jag har inte sett den förut. Jag har flera stora björkar på min tomt.
Det här är en ganska sällsynt fjäril som heter vitbandad björkfältmätare (Rheumaptera hastata). Den förekommer i hela landet, men är kanske lite vanligare längre norrut. Larven lever på björk, odon och pors och hittas till exempel på myrmark, men även annorstädes där lämpliga värdväxter finns. På beskrivningen är det sannolikt att just den här fjärilen levt som larv på din tomt. Förpuppningen sker mellan blad på marken och fjärilen flyger framförallt i juni.
Jodå, fåglar tycker också om att solbada! Det finns flera olika teorier om varför, men den gängse uppfattningen bland forskare är att det är ett sätt för fågeln att hålla fjäderdräkten i bra skick. Bilden är tagen av Walter Baxter.
En koltrast har vid flera tillfällen lagt sig på marken mitt i solgasset, och brett ut vingarna. Inget fel på flygförmågan. Varför gör den så?
Såhär gör fåglar när de solbadar. Jo, fåglar gör faktiskt det! Det finns flera olika teorier för att förklara det här beteendet. De två vanligaste handlar om att på olika sätt hålla fjäderdräkten i topptrim. Fåglar har ofta olika slags parasiter som antigen suger blod eller äter på fjädrarna. Forskarna tror att solbadningen gör att parasiterna blir överhettade och därför driver dem ut från fjädrarna, längre ut mot fjäderspetsarna där det är lättare för fågeln att komma åt dem. Den andra teorin handlar om att göra fjädrarna mer motståndskraftiga mot väder och vind. Fåglar har en gumpkörtel (kallas också ’uropygialkörteln’) som producerar en slags olja fågeln använder för att impregnera sina fjädrar. Det är ungefär samma princip som när vi människor vaxar in en bomullsanorak för att göra den vattentät. Forskarna tror att värmen från solen hjälper till att lättare fördela oljan i fjäderdräkten, eftersom den flyter lättare när den är varm.
Fåglar solar gärna också för att värma upp sig. Det kan man se i trädgården en kall vinterdag, när blåmesar och talgoxar gärna sitter mitt i solen och njuter. Det kan vara nog så viktigt, för solen ger ju värmen gratis, medan fågelns egen värmeproduktion kostar mycket energi eftersom den måste huttra med sina muskler för att värma sig.
Den har litet märkliga insekten är en utplattad harkrank av något slag. Mest påminner den om den vedlevande arten Dictenidia bimaculata, men vi är inte säkra. Vi är vana vid att harkrankar är gråbruna och ganska stora och klumpiga. Många harkrankar är dock sällsynt vackra med glänsande kropp och ofta starka färger, i synnerhet arter som är knutna till död ved. Bilden är tagen av Karl.
Vad är detta för skräckinjagande insekt? Jag har på kort stött på den två gånger utanför Höör i Skåne nu i juni, men aldrig tidigare sett den. Är den giftig? Sticks den?
Det är en harkrank av något slag, och jag tycker den påminner om arten en hona av arten Dictenidia bimaculata (hanen är en trubbigare bakkroppsspets och tjusigt ’kammade’ antenner). Den här harkranken utvecklas i murken ved av till exempel björkar, sälg och andra viden. Den vuxna insekten flyger på sommaren och det finns många observationer av den i mellanskåne.
Harkrankar hör förvisso till myggorna, men de kan inte stickas och är inte på annat sätt giftiga för människor och djur. Hittar du fler inomhus, är det bästa att helt enkelt släppa ut dem.
Klädesmalen, Tineola bisselliella, är en av flera olika småfjärilar som kan förekomma inomhus. Just vad för slags fjärilar som hamnat i den här klisterfällan kan vi dock inte avgöra. Bilden är tagen av Ulla Ångström.
Är detta klädesmal?
Bilden räcker tyvärr inte till för att klargöra den saken. Vi vet heller inget om omständigheterna kring fynden. Det finns många olika små, brungråa malfjärilar i Sverige, varav flera kan påträffas inomhus, så utan en högupplöst bild och mer information om var fjärilarna sågs kommer vi tyvärr inte längre.
– Andreas Nord
De ser lite för mörka ut för att vara klädesmal, men bilden är för dålig. Det vore bra att veta hur de hamnade på klisterplattan.
Den vuxna rödstjärten är spektakulärt vacker med en lång, rostbrun stjärt som syns tydligt hos både honor och hanar. Som unge är den litet mer anonymt tecknad i gråbrunt med cremefärgade prickar. Rödstjärten är en vanlig fågel som ibland häckar i fågelholkar. Precis som hos många andra småfåglar tar föräldrarna hand om ungarna ett par veckor efter att de lämnat boet. Det kan vara nog så viktigt, för många faror lurar bland buskar och träd. Bilden är tagen av Jevgenijs Slihto.
En unge blev instängd och akterseglad igår morse när de andra rödstjärtarna lämnade boet. Den är fri nu och har ropat hela dagen efter mat. Matas de när de lämnat boet eller ska den klara sig själv nu?
Det vanligaste bland småfåglar är att föräldrarna fortsätter att mata ungarna under ett par veckor efter att de lämnat boet. Honan och hanen hjälps åt att mata ungarna. Hos den vanliga rödstjärtens kusin, svart rödstjärt, är det dock så att honan och hanen har sina egna favoriter – alltså ungar som mest får mat av pappa respektive ungar som mest för mat av mamman – som de känner igen på specifika läten. Honan brukar ta huvudansvaret, och ju fler ungar honan matar, desto färre matar hanen. I vissa fall överlåter hanen matningen utanför boet helt till honan. Jag vet inte om det förhåller sig på samma sätt hos vanlig rödstjärt.
I alla händelser är de första veckorna efter utflygningen en kritisk tid för fåglar, eftersom många faror, till exempel sparvhökar, lurar i skogen. Ungarna klarar sig därför bättre när föräldrarna fortsätter att ta hand om dem. Ibland händer det att en unge blir akterseglad, precis som du säger. Jag vet inte precis hur det fungerar hos rödstjärtar, men hos andra småfåglar brukar föräldrarna komma tillbaka till boet och kolla läget, så att en eventuellt försenad unge får några chanser till.
Vresros, Rosa rugosa, är en art i släktet rosor (Rosa) i familjen rosväxter (Rosaceae). Den har använts flitigt för att korsa fram olika sorters odlade rosor, men det stämmer också för andra vilda rosarter. Vresrosen är alltså inte alla rosors urmoder. Vresrosen är dock aktuell i naturvårdssammanhang, eftersom den är mycket invasiv och svår att bekämpa. Den breder nu ut sig i stora bestånd längs den svenska kusten och på olika kulturpåverkade torrmarker som ödetomter och banvallar. Eftersom nyponen är mycket omtyckta av fåglar, och eftersom fröna kan flyta i båda söt- och saltvatten, sprids vresrosen lätt. Om detta skriver Naturvårdsverket på den här länken.
Jag har hört att ”urmodern” till de rosor som vi ser idag i våra trädgårdar och blombuketter kommer från vresrosen. Är det sant? Men min fråga rör egentligen nyponrosen, med sina frukter och enormt många vassa taggar. Är nypon en ursprunglig art i samma familj som våra ”vanliga” rosor, eller är det en helt fristående växt som inte alls är släkt med andra rosor?
Alla rosor (vilda och odlade) hör till släktet Rosa i familjen rosväxter (Rosaceae). De odlade rosorna har ett brokigt ursprung efter hundratals år av korsningar av oss människor.
Vresrosen (Rosa rugosa) är en av de vilda arterna som använts i korsningar för att få fram nya sorter, men det finns många andra arter som också använts. Så det stämmer inte att den skulle vara ”urmodern” till de rosor som vi ser idag i våra trädgårdar och blombuketter. Det finns många tusen sorters odlade rosor som alla har sitt ursprung i olika korsningar mellan vilda arter eller mellan andra odlade sorter.
Nyponrosen (Rosa dumalis) är en vild art i släktet Rosa och därmed släkt med alla de andra rosarterna, och rossorterna.
Purpurlöparen, Carabus violaceus, är en av våra allra största jordlöpare. Den är vanlig i nästan hela landet, men syns sällan eftersom den är aktiv på natten. Då är purpurlöparen ofta lätta att få syn på när den springer omkring i jakt på andra insekter, maskar och sniglar. Ett riktigt nyttdjur, med andra ord. Bilden är tagen av Mari Engholm.
Vet ni vad det här är för skalbagge? Jag hittar inte själv vad det kan vara. Den var riktigt fin!
Det är en jordlöpare som kallas för purpurlöpare på svenska och heter Carabus violaceus på vetenskap. De släta, nästan läderliknande, täckvingarna och metallglansen (som kan vara lila eller, som här, blå) är typisk. Det är en av våra största jordlöpare och den finns i hela landet. Ett glupskt rovdjur som äter bland annat maskar och sniglar.
Denna tämligen platta skalbagge påminner om någon jordlöpare, men det kan också vara en annan slags skalbagge. Vi är helt enkelt inte säkra. Det är däremot helt och fullständigt säkert att det inte rör sig om någon kackerlacka.
Vad är det för död insekt som jag hittade? Google bildsök säger att det är en kackerlacka. Stämmer det?I så fall, vilken slags kackerlacka är det?
Det ser mest ut att vara en jordlöpare av något slag, alltså en skalbagge i familjen Carabidae, men det kan också vara någon annan slags skalbagge. Jag kan inte med säkerhet säga just vilken du har hittat eftersom bilden är oskarp och djuret är i dåligt skick. Det är i alla händelser ingen kackerlacka, och det är inte heller något skadedjur.
Att det inte är en kackerlacka ser du lättast på att vingarna är hårda och möter varandra kant i kant utmed ryggen. Hos kackerlackor överlappar de mjuka, delvis genomskinliga, vingarna varandra. Dessutom har kackerlackor mycket långa och slanka antenner, och i änden på bakkroppen har de en slags utskott (”cerci”; en typ av sinnesorgan) som sticker ut som två små taggar på ömse sida om kroppen.
Kommentarer