Hur blev trädet på detta vis? Jo, det har försvarat sig mot någon slingerväxt, troligtvis vildkaprifol, som börjar klättra upp för stammen. Trädet tjocknar på asymmetriskt för att försöka knäcka den spirande slingerväxten. Bilden är tagen av Erik Alkert.
Hur har trädet på bilden har blivit som det är? Jag misstänker mänsklig inblandning, men hur har det i så fall gjorts? Trädet står i en skogsdunge mellan två villaområden.
Någon slingerväxt eller lian, troligast vildkaprifol, har slingrat kring stammen när trädet var yngre och trädet har då försvarat sig på detta sätt.
– Torbjörn Tyler
Det påminner on klätterväxtskador, till exempel från kaprifol. Trädet tjocknar asymmetriskt för att försöka knäcka den omslingrande stammen.
– Allan Rasmusson
Tack för ett intressant samt oväntat svar. Ni är bra!
Markskinnbaggen Rhyparochromus vulgaris har ett begränsat utbredningsområde i Sverige. Sitt starkaste fäste har den i Östergötland. Djuret lever av olika fröer som det hittar på marken. Vintertid kan de söka sig inomhus för att övervintra, men något skadedjur är den aldrig. Bilden är tagen av Mona Ohlin.
Denna insekt dök upp förra året i den kluvna veden som vi köpt av en vedhandlare i Vinslöv i norra Skåne. De följde sedan med veden in och var riktigt pigga. Vi hittade dem överallt i huset; på gardiner, i taket, på väggarna, ja, till och med i badrummet! Även detta året har vi hittat dem när vi tagit in ved. Behöver jag vara orolig för att det är ett skadedjur?
Det är en markskinnbagge – avlägset släkt med bärfisar och andra – som heter Rhyparochromus vulgaris. Den saknar svenskt namn. Det här är ett roligt fynd av en insekts som faktiskt är ganska sällsynt, trots artnamnet vulgaris som betyder ”vanlig”.
Arten lever av olika slags fröer och är aldrig något skadedjur. Däremot tycker den om att övervintra inomhus, eller till exempel i vedtravar. Det är därför vanligt att de hittas inomhus när stugvärmen väcker dem ur vintersömnen. Djuret har en väldigt splittrad fyndbild. Den är egentligen bara allmän, faktiskt nästan bara funnen, i Östergötland. I resten av södra Sverige finns endast enstaka fynd. Att ni hittar den i mängd i norra Skåne är därför mycket glädjande. Jaga fatt på djuren, och släpp ut dem!
Större björkbärfis, Elasmostethus interstinctus, är en av våra vanligaste bärfisar. Den tycker särskilt om björk, men kan hittas på många olika slags lövträd. Liksom de flesta andra bärfisar, övervintrar större björkbärfis som vuxen. Den söker sitt vinterkvarter i det översta marklagret, under bark, eller på vintergröna växter som gran och thuja. När vårvärmen kommer, vaknar den till liv och letar efter en partner att göra nya bärfisar med. Det kan såklart hända sig att man oavsiktligt får med sig bärfisar inomhus på vintern, till exempel med ved eller granris. Stugvärmen lurar djuren att tro att våren är kommen, vilket kan leda till oväntade besök i hemmet. Bilden är tagen av Bo Sandell.
Jag hittade denna lilla bagge krypande på min hand inomhus i början av januari. Jag har försökt att googla på den men inte hittat något. Kan ni hjälpa mig?
Djuret du har hittat är ingen skalbagge, utan en skinnbagge i familjen kölbärfisar. Närmare bestämt är det ett djur som på svenska kallas större björkbärfis, och på vetenskap heter Elasmostethus interstinctus. Större björkbärfis är vanlig i hela landet, och både vuxna och ungar livnär sig framförallt av björk. Bärfisen övervintrar som vuxen, och jag tror att den har kommit med er in till exempel med ved, granris, eller något annat typiskt vintrigt. När djuret kom in i värmen vaknade det till i tron att våren är kommen.
Att det inte är en skalbagge ser du bland annat om du vänder på djuret. Alla skinnbaggar har en lång sugsnabel som de äter med, medan alla skalbaggar har käkar. Dessutom syns det på din bild att djuret har få, men långa leder i antennen. Skalbaggar har minst 9, korta, antennleder.
– Andreas Nord
Tack så mycket för ett snabbt och utförligt svar! Då är det säkert så att den kommit in med veden som vi eldar med.
Vi tänker oftast på spillning från älgar och andra hjortdjur som varianter på torra, hårda kulor. Det stämmer bra när älgarna äter torra och svårsmälta saker som bark och kvistar. På våren och sommaren, och en stund in på hösten, äter djuren framförallt färskt foder och då blir spillningen lösare. Älgens sommarspillning kan faktiskt vara ganska lik en komocka. Bilderna är tagna av Magnus Häger.
Jag hittade den här högen på tomten till vår sommarstuga i Skebobruk, norr om Norrtälje. Vad för djur kan ha lämnat den där?
Storleken på spillningen, tillsammans med det allmänna utseendet, gör att jag tror att detta är sommarspillning från en älg. Vi tänker oftast på älgspillning som olika varianter av torra och hårda kulor, men det gäller bara på senhöst, vinter och vår när älgarna äter torra, svårsmälta saker (t.ex. bark och kvistar) som stannar så länge i magtarmkanalen att nästan allt vatten absorberas. När det finns grönska ute äter älgarna istället en stor del lättsmält, färsk föda som passerar magtarmkanalen fortare, och då ändrar spillningen form.
Spillningen på bilden ser nog så gammal ut, så jag tror att den lades långt tidigare än frågan sändes in.
Vi har skrivit om älgens sommarspillning vid några tidigare tillfällen. Kolla in den här länken.
Flaskkurbitsar med hårt skal – kalebasser – har använts av människor i tusentals år. Användningsområdena har stor spännvidd, från musikinstrument till dryckeskärl eller skålar för mat. Bilden är tagen av Lars Malmberg.
Jag fann dessa saker i ett litet vindsutrymme vid ett panelbyte. Mest tycker jag att det ser ut som en sötpotatis, omkring 20 centimeter lång. Men är det kanske något stekelbo istället? I utrymmet finns inga springor som är större än att något annat än insekter kan ta sig in, så byggarna har fått husera i fred. Jag är förstår mycket nyfiken på vad det kan vara. Vet ni?
Jag känner mig bekväm med att säga att detta inte är något insektsbo. Mest tycker jag det ser ut som någon kalebass, alltså en hårdskalig flaskkurbits som i sin tur är besläktad med gurkor. En bild på frukten i genomskärning, hade kanske fört oss närmare sanningen. Kalebass är hursomhelst en viktig kulturväxt som har odlats i tusentals år, och använts till allt från dryckeskärl till musikinstrument. Hur de hamnat innanför panelen på vinden, kan jag dock inte svara på.
En fågel har hoppat fram i snön.Fåglar lämnar inte sällan avtryck efter vingpennorna när de hoppar fram i snön.Det är lätt att tänka sig att en mullvad skulle gett upphov till denna spårlöpa. Det är dock en fågel som varit i farten, och de halvcirkelformade avtrycken i spårlöpans ytterkant kommer från vingspetsarna. Det syns tydligare på bilden till höger. Mullvaden, i den mån den rör sig på markytan, skulle i mjukt underlag lämna avtryck efter kroppen, samt tydligt snedställda avtryck efter frambenens skovlar. Fåglar lämnar inte sällan avtryck efter vingpennorna när de hoppar fram i snön. Bilderna är tagna av Christine Sund-Lundström.
Kan detta vara spår från en mullvad?
Jag förstår att tankarna dras till mullvadens skovlar, men min bedömning är att detta märkliga spår är gjort av mindre fågel som hoppat fram i snön med breddade vingar. Det är spetsarna på vingpennorna som ger upphov till de strålformade avtrycken i snön. En mullvad skulle ha lämnat en tydligare stängd, eller halvöppen tunnel efter sig, och även på barmark är framfötterns (”skovlarnas”) avtryck förskjutna från varandra i spårlöpan, inte sida vid sida som här. Under vintern brukar mullvadar dessutom retirera längre ner i marken för att undkomma tjälen.
Spårlöpa efter en utter som sprungit över isen. Precis som hos många andra djur, är det inte ovanligt att uttern trampar ”fot-i-fot” när den rör sig snabbt. Bilden är tagen av Eva-lotta Kvist.Spårstämpel från utterns framfot. De fem tårna, och den tudelade, stora, trampdynan syns tydligt. Bilden är tagen av Eva-lotta Kvist.
En februarimorgon fanns dessa spår på vår damm. Kan det vara utterspår? Jag ser dock inte något spår efter en svans.
Av allt att döma är det mycket riktigt utterspår: fem tåavtryck i spåret ger vid handen att det rör sig om ett mårddjur, och storleken på spårstämplarna (jämfört med kängan) utesluter egentligen andra kandidater. I flera av framfotsstämplarna syns också utterns stora, tvådelade, trampdyna tydligt. Att svansen inte syns i spårlöpan beror på både snödjup och gångstil. Här ser det ut som att uttern har rört sig fort över isen – i språng – och då är det mindre sannolikt att svansen släpar. Jag skulle dock tro, att de vertikala strecken i snön faktiskt är gjorda av svanstippen.
En rolig observation av ett ikoniskt djur som återhämtat sig ordentligt de sista 15 åren.
– Andreas Nord
Kul att få svar på min fråga, vi har ju anat att vi har en utter i våra dammar. Vi har sett spillning på våra stenar och googlat fram att det nog var efter en utter. Men det var första gången vi upptäckt spår, men uttern har nog varit här några år. Vi har kräftor och små fisk i dammarna, så det är nog passande föda kan jag tänka mig. Vi är glada för vår utter och förstår att vi har bra vattenkvalitet och trevlig miljö för alla vilda djur.
Det är inte ovanligt att hitta djurskallar i naturen, eller för den delen i vår absoluta närhet. Oftast rör det sig om en hjort av något slag, till exempel ett rådjur. Hjortdjur saknar dock framtänder i överkäken, som ju finns på bilden. Istället är det här en skalle efter en tamgris eller ett vildsvin. Bilderna är tagna av Anna Dalegren.
Denna skalle hittade vi på en övergiven skolgård i närheten av Mariestad i mitten av februari. Den var cirka 20 centimeter lång. Vilket djur kan det ha varit?
Det är en skalle av någon slags gris, och om det inte ligger något slakteri i närheten bör det vara ett vildsvin. En tamsvinsskalle borde dessutom ha ett märke efter bultpistolen i pannan, men jag kan inte avgöra säkert vilken slags gris det faktiskt var.
Att det är en gris syns lättast på att överkäken har framtänder, vilket inte hjortdjur och andra idisslare har. Dessutom är det typiskt att andra och tredje framtanden (saknas i bild) är framåtriktade. I vänstra överkäken saknas, förutom tredje framtanden, hörntanden och första främre kindtanden.
Kölskivsnäcka, Planorbis carinatus, lever tillsammans med andra skivsnäckor i långsamtflytande och stillastående sötvatten. De kan ställvis vara ganska vanliga. Bilden är tagen av B. Schoenmakers.
Jag har märkt att i ån Lagan i Strömsnäsbruk, norr om Markaryd i Småland, är hela botten täckt med sniglar. Det är tusentals där det är 4 till 5 meter djupt, och man får dom på kroken när man fiskar. Vad är det som gör att det blir så många ? Och är det något som hotar fisken?
Med stor sannolikhet handlar detta helt enkelt om att förhållandena för snäckorna är särskilt bra där du fiskar. Det kan till exempel handla om att det är god näringstillgång och god vattenkvalitet, eller att det finns någon annan parameter som särskilt gynnar snäckorna. Under rätt förhållanden kan många olika slags djur nå mycket höga tätheter på liten yta, men i takt med att naturliga miljöer förstörs i större utsträckning blir det allt ovanligare att se detta. Saken är egentligen ganska ledsam, i det att den vittnar om hur stor påverkan som människan haft, och fortsätter ha, på sin omgivning.
Jag har svårt att se att fisken skulle fara illa av detta. Tvärtom är sniglar och snäckor ett uppskattat inslag i dieten för många olika slags fiskar, till exempel öring och abborre.
Öronvivlar är växtätare och många arter tycker särskilt bra om olika prydnadsbuskar som syren, liguster och snöbär. De vuxna djuren gnager på bladen, medan larverna äter på växternas rötter. Därför är öronvivlar vanliga i trädgårdar varifrån de kan komma in i våra bostäder. Vissa arter kan också utvecklas i blomkrukor, bland annat växthusöronviveln (Otiorhynchus sulcatus), som är en av våra vanligaste arter och den allra vanligaste inomhus.
Vi har under en veckas tid hittat skalbaggar runt om i huset och vet inte om de är skadedjur eller inte. Jag såg att ni hjälpt andra lista ut vad det är med hjälp av bilder så jag ville dela med mig av en bild, så att också kan få hjälp. Vet ni vad det är för art, och om den är ett problem här hemma? Det är ganska obehagligt när man hittar en rackare ovanför sängen under natten, så om det finns ett sätt att bli av med baggarna får ni gärna tipsa.
Det är en växthusöronvivel, Otiorhynchus sulcatus. Den äter av många olika slags växter och växtrötter och är vanlig i stora delar av Sverige. Till skillnad från många andra öronvivlar kan växthusöronvivel också föröka sig i blomkrukor. Den är dock inte alls farlig för några delar av huset, och uppträder endast undantagsvis som en allvarlig växtskadegörare för hobbyodlare. Jag skulle tro att ditt djur kan ha kommit in med någon kruka eller blomlåda.
Vi har skrivit om växthusöronvivel vid flera tidigare tillfällen. Kolla in den här länken.
Kommentarer