Fotosyntes bedrivs i växternas kloroplaster. Bilden tagen av Dr. Thomas Geier.
Jag trodde att det finns bara ett fotosyntes. nyliga läste jag i en bok om fotosyntes ett och två och jag bara undrar varför finns det två fotosyntes i kloroplasten?
Det finns bara en fotosyntesreaktion i kloroplasterna. Ibland delar man upp den i två delar, ljusreaktionen som ansvarar för att fånga energin i solljuset och omvandla ljusenergin till kemisk energi. Den kemiska energin behövs i den ”andra” delen i fotosyntesen där luftens koldioxid omvandlas till kolhydrater. Dessa kolhydrater är grundstommen för att sen bygga olika typer av organiska ämnen, aminosyror, olika socker, fetter och lipider.
Om vi återgår till fotosyntesens ljusreaktion, så utförs den av flera stora membranproteiner som finns i kloroplasterna. Två av dessa ansvarar för att absorbera energin från solljuset och dessa två kallas Fotosystem 1 och Fotosystem 2.
Aubergine, Solanum melongena. Bilden tagen av Joydeep.
Har varje typ av frukt ett kön attribuerat till sig?
Det enkla svaret torde vara Nej. Frukter har normalt inget kön och de frön de innehåller kan växa upp till såväl han- som honplantor (förutsatt att frukten innehåller mer än ett frö). Jag känner inte till något undantag från denna regel, men är ändå inte helt främmande för att det skulle kunna finnas någon mycket speciell växt där fröna som blir hanplantor respektive honplantor alltid kommer från olika frukter.
– Torbjörn Tyler
Det påstås ibland att det finns både hanliga och honliga auberginefrukter, men jag hittar inga vetenskapliga belägg för detta.
– Jessica Abbott
FÖLJDFRÅGA: Är det orimligt att konkludera att varje frukt per se därför växer upp till antingen en han- eller honplanta? Är det ingen frukt ni är medveten om som inte gör detta?
Nej, varje frukt växer inte nödvändigtvis upp till en hon- eller hanplanta. Växter har många olika könssystem. Tvåbyggare (dioik) har två helt separata kön, dvs det finns hanplantor och honplantor, som t.ex. nässlor. Hos dessa växter växer all frukter, eller snarare frön, upp till antingen en han- eller honplanta. Men det finns också sambyggare (monoik) som kan ha antingen både hanliga och honliga organ inom samma blomma (som t.ex. äpplen), eller skilda hanblommor och honblommer på en och samma individ (som t.ex. hassel). Det finns även vissa växter som kombinerar flera olika sorters blommor (honliga, hanliga och tvåkönade blommor) i samma individ, t.ex. hos ask. I dessa fall är definitionen ”hanplanta” eller ”honplanta” inte så betydelsefull, eftersom hela växten har inget enskilt kön.
En näckrosrot som hittades i havet. Bilden är tagen av Gabriella.
Vad är detta för någon växt? Ett par sådana här har spolats upp på sydkusten. Kan det vara giftigt för hundar?
Ser ut som jordstammen av någon näckros – som kanske kommit ut i havet från någon å i närheten.
– Stefan Andersson
Håller med, näckros, och sådana är inte giftiga för människor eller gräsätare och således sannolikt inte heller för hundar även om det är något som jag inte vet så värst mycket om.
I en artikel från Fråga en Zoofysiolog står det att myggor lockas av CO2 halten i andedräkten, mjölksyra i svett (komb. Av dessa), 1-okten-3-ol i svett samt ammoniak i svett. Finns det skillnader mellan t.ex. hästar och människor, ser myggor olika på arter eller lockas de av samma ämnen hos olika arter? Hästar svettas ju en hel del vid arbete.
Jag kan inte komma på att jag stött på någon så specialiserad mygga. Men, för säkerhets skull kontaktade jag Rikard Ignell i Alnarp som ju jobbar med dessa kryps luktsinne sedan många år. Han kunde bekräfta att artspecifika stickmyggor inte är kända, men:
”Det finns arter som är starkt antropofila eller zoofila, och i en valsituation alltid skulle välja ”rätt” art. Men tar man bort valet kommer de för det mesta att ta blod från andra värdar. Detta är styrt av dofter till stor grad. Sen kan man inte uttala sig om enskild substanser då även dessa kan skilja sig åt i mängs från värd till värd, vilket vi visat, och ge upphov till intressanta beteendeförändringar. Den mest antropofila arten, Anopheles gambiae (afrikansk malariamygg) suger även blod från kor i stor grad. Andra husdjur är också drabbade men till betydligt mindre grad.”
Vi ska göra ett gymnasiearbete, och vi tänkte avla fram möss ett antal generationer för att testa Mendels teori angående dominanta/recessiva gener gällande pälsfärg. Men vi har förstått att om pälsfärgen sitter på mer än en gen kan det bli svårt. Vi undrar om det är möjligt att följa pälsfärgen i ett korsningsschema? Och i så fall, vilken färg är dominant? Vi har letat på internet men inte hittat någon trovärdig information.
Jag är ingen expert på möss, men jag ska försöka svara så gott det går. Möss har egentligen bara två ”grundfärger”, svart och gult. Alla andra pälsfärg skapas av olika kombinationer eller modifieringar av dessa två. Till exempel agoutifärgen skapas när hårstråna är ”randiga”, med alternerande svart och gul färg. Gråa möss skapas genom att den svarta färgen ”späs ut” med vitt. Det som kanske kan vara en idé för er är att behandla era korsningar som testkorsningar istället för att testa fördelningen – dvs att ni använder korsningarnas utfall för att försöka lista ut vad mössen från den första generationen hade för genotyp. Till exempel om en individ var heterozygot kan en recessiv färgvariant dyka upp i senare generationer, och då kan man jobba bakåt för att räkna ut vad anfadern hade för genotyp. Det finns mycket information om genetiken bakom mössens pälsfärg här.
Jag såg en dokumentärfilm om att ha ett evigt liv och en fråga dök upp i mitt tänkande. Om genetikvärlden upptäcker nu det perfekta genomet som gör att människan befrias från naturligt åldrande, är det då möjligt att genmodifiera människor de nya generna vid vuxenålder? Eller är det bara möjligt att göra innan att en befruktad äggcell fördelar sig?
Ja, det är möjligt att genmodifiera en vuxen individ, men förmodligen mer praktisk att göra det vid ett tidigare stadium under utvecklingen – t.ex. som befruktad äggcell, som du säger. Väldigt nya försök på möss har visat att det faktiskt går att reparera mutationer hos en vuxen, med hjälp av ny teknologi som använder sig av såkallade CRISPRs (clustered regularly interspaced short palindromic repeats). Metoden går ut på att klippa DNAt på väldigt specifika ställen, för att exempelvis klippa bort en felaktig genvariant. En av studierna på möss visade att man kunde reparera DNAt hos 1/250 celler i levern med CRISPR/Cas9 teknologi. Och det är därför genmodifiering på vuxna individer är mer problematisk än hos ett befuktat ägg. Det är svårt att modifiera alla celler hos en vuxen, och för vissa sjukdomer kanske det räcker inte med bara en liten proportion celler med den friska genvarianten. Gör man en genetisk modifiering på ett befruktat ägg kommer alla dotterceller ärva modifieringen, och den kommer att dessutom föras vidare till nästa generation.
Nätvingelarv. Bilden skickades in av Andreas Larsson.
Detta djur ”bet” mig idag, när jag satt i bilen. Det är ca 8-12mm långt och ”bettet” blev som ett myggbett och kliade lite, men gick över efter ca 1-1,5h. Vet du vad det är för något?
Det är en larv av guldögonslända eller stinkslända i ordningen nätvingar. Larverna lever på växter där de angriper och käkar bladlöss, därför ser man ibland namnet ”bladluslejon” i paritet med ”myrlejon”, som hör till samma ordning. De kan ge rejäla nyp med sina relativt stora mundelar. De vuxna sländorna ser man ofta på insidan av vinds- eller källar-fönster, där de övervintrat men dött i sina fåfänga försök att komma ut på våren. De är vackert gröna med metallglänsande ögon.
Jag undrar kring vilken regler som gäller när man utskilljer underarter på morfologisk grund, till ex 75 procent reglen eller 90 och 95 procents reglen av morfologiska skillnader i för att skilja underarter åt. Eller är underarter än biologisk katorgori som är förlägen och används stället ord som ”grupp” eller ”populationer” som skljer sig lite morfologisk men aldrig så taxonomiskt.
Jag misstänker att det finns många svar på den frågan. Mitt korta svar, utan att lockas till polemik mot trender, är följande. Det finns inga absoluta siffror som styr detta. Men huvuddelen av en definierad underarts individer bör kunna särskiljas, morfologiskt eller på annan grund, från andra underarter av samma art. Detta kan fungera bra när det finns någon form av barriärer mellan underarterna, t.ex. på olika öar eller skilda av bergskedjor mm.
– Jon Loman
Begreppet/rangen underart används nog lite olika hos djur och växter (och andra organismgrupper) och därtill finns det lite olika tradition i olika länder, men när det gäller växter i Nordeuropa så är man numera tämligen överens om att (endast) använda rangen underart för ”geografiskt och/eller ekologiskt separerade raser som korsar sig och får fertil avkomma när/om de träffas”. När vi talar om raser så menar vi vanligtvis grupper av individer som är möjliga att skilja åt baserat på morfologiska (yttre) egenskaper, men skillnaderna kan vara nästan hur små eller stora som helst.
Den fundamentala skillnaden (som dock inte alltid är så skarp i praktiken) mellan arter och underarter är att medan arter hålls åtskilda och distinkta genom genetiska skillnader som gör att de inte kan korsa sig med varandra så hålls underarter åtskilda och mer eller mindre distinkta genom att de växer på olika ställen och därför sällan eller aldrig korsar sig med varandra. Ett xxempel på underarter som är geografiskt separerade är t.ex. alpstormhatt (Aconitum lycoctonum ssp. lycoctonum) som förekommer i Alperna och andra berg i Centraleuropa och nordisk stormhatt (A. lycoctonum ssp. septentrionale) som växer i de Svenska och Norska fjällen. Ett exempel på underarter som är ekologiskt snarare än geografiskt separerade är sköldmöja (Ranunculus peltatus ssp. peltatus) som växer i diken och smådammar på fastlandet och vitstjälksmöja (R. peltatus ssp. baudotii) som växer i bräckt vatten längs stränderna av Östersjön.
Ofta är det dock så att underarter har lite av både det ena och det andra, d.v.s. de är bara delvis geografisk separerade men har å andra sidan vissa genetiska skillnader som gör det svårt, om än inte omöjligt, för dem att korsa sig. Exempel på detta är bland annat underarterna kärrbräsma (Cardamine pratensis ssp. paludosa) och ängsbräsma (C. pratsensis ssp. pratensis); kärrbräsma växer oftast på blötare och mer näringsrik mark än ängsbräsma men ibland kan de växa tillsammans, men kärrbräsma har fler kromosomer än ängsbräsma vilket gör att korsningar mellan underarterna får nedsatt fertilitet.
Kommentarer