Ni vet väl förresten om att alla bloggposter postas på Facebook, Bluesky och X? Där kan ni interagera direkt med oss, och vi tycker det är jätteroligt när ni frågar om biologi också via våra sociala kanaler!
Brunbjörn, Ursus arctos, har ett stort utbredningsområde på Nordkalotten. I Sverige finns det omkring 3000 björnar, framförallt i Svealand och Norrland. Vad har vi människor för relation till björnen idag? Bilden tagen av Malene Thyssen.
Amerikaner pratar ofta om hur rädda de är för brunbjörn och att de beväpnar sig på grund av dem. Samtidigt är vi svenskar inte särskilt brydda om björnen alls. Är den amerikanska brunbjörnen mer aggressiv än den nordiska?
Det här är en spännande fråga! Jag tror att det handlar om två saker. Först och främst finns det fler björnar i Nordamerika, så sannolikheten att stöta på en björn i naturen är högre där. Man räknar med att det finns omkring 700 000 svartbjörnar och runt 60 000 brunbjörnar i Nordamerika. Ett grovt överslag ger därför vid handen att det finns 0,03 björnar per kvadratkilometer. I Sverige har vi omkring 3000 brunbjörnar – samma art som nordamerikanska brunbjörnar och grizzlybjörnar – eller 0,007 björnar per kvadratkilometer. Björntätheten är alltså omkring 4 gånger högre i Nordamerika. Det blir såklart litet missvisande, eftersom alla björnar inte är jämt utspridda över hela landet, men fungera som en slags indikation på hur vanligt det är att möta en björn. Är risken större att stöta på björn garderar man sig, helt enkelt.
Den andra faktorn jag tror har betydelse är björnens populationsutveckling i Sverige. Vid 1900-talets mitt var björnen nästan utrotad i Sverige, med bara något hundratal kvarvarande djur. Populationerna var låga långt in på 1990-talet, för att sedan börja klättra upp mot dagens nivåer. Våra generationer har helt enkelt glömt bort att ”samexistera” med björnar och vad det kan innebära. Samma sak gäller ju i mångt och mycket alla våra stora rovdjur, som numera med viss regelbundenhet ger skapar oro och rädsla som nog delvis grundas i att vi inte är vana vid rovdjur i vår närhet. Som jämförelseexempel tycker jag att ögruppen Svalbard i arktiska Norge, är bra. Där har det alltid har en liten risk eller chans att stöta på isbjörn, och gör det alltjämt. Såväl befolkningen samt tillresta turister är medvetna om detta och vidtar nödvändiga försiktighetsåtgärder. Det är till exempel olagligt att röra sig utanför bebyggelse utan vapen på Svalbard, och även inne i byarna är invånarna mycket björnmedvetna. På samma vis vittnar såväl grottmålningar som den medeltida litteraturen om att björnen har haft stor mytologisk betydelse, men också ansetts vara ett farligt och kraftfullt djur. Det finns alltså en rik kulturskatt som tyder på att vårt förhållande till björnar såg annorlunda ut, när björnarna var vanligare och spelade en större roll vardagen. Att förstå människans förhållande till djur fordrar nog oftast en kulturhistorisk djupdykning, för att bringa klarhet i hur ett djurs anseende från början grundlades och hur det har förändrats över tid i takt med att det moderna samhället vuxit fram.
Till sist vill jag också påtala att inga djur är av naturen aggressiva. Det förekommer givetvis konflikter mellan människor och vilda djur, men dessa bottnar nästan utan undantag i att människor gjort något olämpligt, som att låta mat ligga öppet, att vara djuren alltför närgångna, och så vidare. Den övervägande majoriteten av möten mellan människor och små eller stora djur, slutar dock med att djuren blir rädda och ger sig iväg. I de allra flesta fall ser vi inte ens djuren innan de försvinner.
Det har tidigare antagits att vissa musslor, till exempel blåmussla (Mytilus edulis) kan könsbestämmas baserat på köttets färg. Om musslan är orange inuti skulle det vara en hona, men om den är vitaktig eller beige en hane. Moderna studier visar dock att denna metod är opålitligt, och att det säkraste sättet att könsbestämma en mussla är att leta efter ägg eller spermier i mikroskop. Bilden är tagen av Rainer Zenz.
Kan man på något sätt bestämma vilket kön en mussla har (om den är tvåkönad)?
De allra flesta musslorna har separata kön, även om det också finns exempel på hermafroditer (tvåkönade) eller så kallade ”sekventiella hermafroditer”, vilket betyder att musslan byter kön från hane till hona, och tillbaka igen, med viss regelbundenhet.
Det går bra att könsbestämma musslor, men i allmänhet kräver det att man undersöker ett vävnadsprov eller kroppsvätskeprov i mikroskop, för att avgöra om musslan har ägg eller spermier. Det är också ganska vanligt att könsbestämma (blå)musslor på köttets färg, där honor antas vara orange och hanar vita eller beige. Studier visar dock att detta är en myt, och att köttets färg framförallt beror på koncentrationen av karotenoidpigment (samma slags pigment som ger en morot sin färg). Denna bestäms i sin tur både av födotillgången i musslans närmiljö, samt hur mycket stress den utsätts för. Därför är det vanligt att musslor har olika färg beroende på hur högt eller lågt i tidvattenzonen de sitter fast.
Zebror (här stäppzebra, Equus quagga) har unika randmönster som kan användas för att känna igen olika individer. Mönstret är unikt till och med hos tvillingzebror, trots att de delar genuppsättning. Det beror på att det inte bara är generna som avgör hur ränderna till slut ser ut. Även faktorer som miljön under fosterutvecklingen är viktiga. Bilden är tagen av Paul Maritz.
Jag och mina barn (7 och 8 år) pratade om zebrors mönster vid köksbordet och stötte på en fråga som vi inte kunde googla fram svaret på.
Att alla zebrors mönster är unikt precis som våra fingeravtryck kom vi fram till. Men vad gäller för tvillingzebror? Är det likadant som för mänskliga tvillingars fingeravtryck att mönstret inte är lika?
Er gissning stämmer – precis som att enäggstvillingar har unika fingeravtryck, har tvillingzebror unika mönster. Det är nämligen inte bara generna som styr hur ränderna ser ut. Även små skillnader i miljön, till exempel i livmodern när randmönstret etableras under fosterutvecklingen, spelar en avgörande roll för hur zebran till slut kommer att se ut.
Att få rätt balans i en ekosfär är inte så lätt! Ett vanligt problem är att börja med för många djur och får få växter. I naturliga ekosystem utgörs ju den övervägande majoriteten av olika slags växter. Med tiden kan balansen dock infinna sig även i från början obalanserade ekosfärer. Bilden är tagen av Pedro Hagenstam.
Jag har, sedan i somras odlat en ekosfär gjord på vatten från Fyrisån i Uppsala. Jag gjorde tog lite jord hemifrån Forsmark, sedan fyllde jag helt enkelt burken med vatten från ett vassigt område nära stranden. Från det så följde en massa smådjur och alger med. Hittills har det varit en massa sniglar, maskar, smådjur av oklar sort, och en ryggsimmare som jag råkade fånga med växterna.
Nu under vintern har det blivit lite lugnare, maskarna är inte lika pigga, smådjuren (kanske nymfer?) håller sig mest vid ytan, medan sniglarna fortfarande kör hårt. Det verkar också som att många av algerna har dött, och nu bara lever på glaset.
Jag undrar om jag borde plantera lite alger, eller andra vattenväxter nu när våren börjar. Jag vet inte om vattenväxter är perenna eller om de behöver komma utifrån, så att säga. Jag är nämligen lite rädd att om jag tar ut någonting så kommer mycket av livet i burken att följa med av misstag och det vill jag inte.
Att få en långsiktigt hållbar ekosfär i ett helt slutet kretslopp är inte enkelt, men ett roligt projekt som du själv har noterat. Det verkar som att du nu har ett stort överskott av dött organiskt material, och nedbrytningen av detta kan kanske komma att påverka vattnets syrehalt negativt på sikt.
Att algerna gått tillbaka nu under vintern har kanske med de korta dagarna och bristen på solljus att göra. Jag hade suttit lugnt i båten, och helt enkelt väntat ut våren och växtkraften som kommer med den. Om du tar det lugnt nu, vinner du också ökad förståelse för hur dynamiken i din glasburk ändras under året. Då blir det lättare att fatta beslut baserat på underliggande egenkunskap nästa gång!
– Andreas Nord
Ett vanligt problem med ekosfärer är att man börjar med för mycket djur och därför får fel balans. Tänk på att biomassan på jorden (som är en stor ekosfär) bara till cirka 0,4% består av djur, men 70% växter, inklusive alger. Balansen kan dock komma att infinna sig med tiden.
Är det svampen lövträdskräfta, Neonectria galligena, som gett upphov till dessa skador på gamla aspar utanför vår frågeställares arbete? Bilderna är tagen av Miranda.
På mitt jobb finns en liten skogsdunge med många aspar. Jag tror att asparna är gamla, men på många av dem har det bildats avlånga svarta ränder och barken trillar av. De lever fortfarande men sjunger på sista versen. Jag ser inget tydligt svampangrepp förutom lite vitt under barken. Under barken bildas också något som ser ut som mulm. Vad kan det vara?
Det skulle kunna vara svampen lövträdskräfta, Neonectria galligena, som angriper olika lövträd, bland annat asp. Sjukdomen kan ge upphov till sår som dessa efter olika skador av insekter, gnagare, frost, i för täta bestånd eller under i övrigt dåliga tillväxtförhållanden.
I kanterna runt såret syns ibland små fruktkroppar (perithecier) som är röda i vått tillstånd. Mer att läsa finns i Eidman & Klingström, Skadegörare i skogen, LTs förlag från 1976, samt på Wikipedia (här är den svenska sidan, och här är den mer utförliga engelska dito). Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) har också skrivit om saken, på den här länken.
Att identifiera skelettdelar utan en riktig storleksjämförelse är svårt, men med ledning av de olika löven i bild drar vi slutsatsen att de här skelettdelarna en gång bör ha tillhört ett rådjur. Bilden är tagen av Rebecka Blomberg.
Vilket djur är detta?
Det är svårt att avgöra utan en ordentlig storleksreferens, men med ledning av de olika löven på marken, är min bedömning att skelettdelen är åtminstone 60-70 centimeter lång, kanske längre givet att bilden inte ser ut att vara tagen rakt ovanifrån. Jag tror därför att rådjur är det mest sannolika svaret. Det du ser till vänster i bild är bäckenet, där lårbenet lossnat så att höftledsgropen är blottad.
Havsörn, Haliaeetus albicilla, är Sveriges största fågel med ett vingspann på imponerande 250 centimeter. Den svävar karakteristiskt med breda vingar, kort stjärt, och långsamma vingslag. Den kan faktiskt vara ganska lik en gam. Därtill äter havsörnen gärna kadaver. Just denna egenhet visade sig vara viktig för att främja havsörnen i Sverige, när den var på väg att utrotas på grund av miljögifterna DDT och PCB. Men dessa egenskaper till trots, är havsörnen inte en gam i förklädnad. Släktskapet till olika slags gamar är mycket avlägset och ligger långt tillbaka i tiden. Bilden tagen av Yathin S Krishnappa.
I en större dagstidning förekommer återkommande ”folkbildande” kåserier om olika fåglar. Varje gång havsörn berörs skriver kåsören att arten inte är en riktig örn utan typ av gam, utan att ge någon sorts vetenskapligt stöd till utsagan. Det stör mig väldigt mycket för resten av tidningens innehåll uppfattar jag som väldigt vederhäftigt och trovärdigt. Jag kan tyvärr inte tillräckligt mycket om systematik för att reda ut det hela. Kan ni hjälpa till?
Nej, en havsörn är inte en gam under täckmantel utan en helt annan fågel. Släktskapet mellan havsörnar och olika gamar är mycket avlägset, och ligger långt tillbaka i tiden. Kanske kunde det tänkas att kåsören beskriver havsörnen som en gam med bildlig ansats, eftersom den svävar högt med breda vingar och långsamma vingslag, och gärna äter av döda djur? Det är rent beteendemässiga egenskaper den delar med flera olika gamar. Havsörnen jagar dock också aktivt, såväl fåglar som gäss, skarvar, och sjöfågel, och den kan även ta fisk.
Det kan vara roligt att känna till att våra två örnar – havsörn och kungsörn – inte är särskilt nära släkt med varandra. Havsörnens närmaste släkting är vithövdad havsörn (”bald eagle”) som finns i Nordamerika och är USAs nationalfågel. Kungsörnen hör istället till de ”egentliga örnarna” och är en skicklig jägare som kan ta kål på stora bytesdjur. Här hos oss i Skåne står dock ofta hare och vattensork (en stor, klumpigt bygd, sork) på menyn. Liksom havsörnen utnyttjar kungsörn också kadaver, vilket bland annat förklarar att den i norra Sverige inte sällan blir påkörd av tåget när den äter av trafikdödade älgar och renar.
Öronvivlar är växtätare och många arter tycker särskilt bra om olika prydnadsbuskar som syren, liguster och snöbär. De vuxna djuren gnager på bladen, medan larverna äter på växternas rötter. Därför är öronvivlar vanliga i trädgårdar varifrån de kan komma in i våra bostäder. Vissa arter kan också utvecklas i blomkrukor, bland annat växthusöronviveln (Otiorhynchus sulcatus), som är en av våra vanligaste arter. Bilden är tagen av Elisabet Welin Jensen.
Vi har fått in skalbaggar som spankulerar runt i huset. Vi vet inte vad det är för sort. Vet ni? De är knappt 1 centimeter långa.
Ni har fått besök av växthusöronvivel (Otiorhynchus sulcatus). Den lever på många olika slags växter, både utomhus och inomhus. De kan leva i blomkrukor, men vanligast när de hittas inomhus är att de kommit in med krukor som förvaras ute under sommarhalvåret och så småningom vaknat till i värmen. Liksom många öronvivlar är växthusöronviveln spridd över stora områden, på grund av, eller tack vare, att de åker snålskjuts vid handel med växter. Det märkliga namnet – öronvivel – kommer sig av att snytet (eller snabeln, om man så vill) är utvidgad och har två fördjupade, synnerligen öronliknande, gropar där antennerna sitter fast.
Vi har skrivit om växthusöronvivel många gånger förut. Surfa in på den här länken så kan du läsa mer.
– Andreas Nord
Tack så väldigt mycket för svar. Det var mycket intressant. Då har jag fått bekräftat att de kommer från krukväxterna som jag flyttat in under november från växthuset. Det har jag gjort i många år, men detta är första året vi fått växthusöronvivlar som besökare.
En svala gör ingen sommar, men nog hör ladusvalorna sommaren till. De långa stjärtspröten och röda strupen är typiska och skiljer ladusvalan från hussvala som också trivs nära människor. Att se svalor skickligt jaga insekter i skyn är en fin upplevelse. Men hur lyckas de, egentligen? Vår gästexpert reder ut begreppen! Bilden är tagen av Dion Art.
I somras satt jag på balkongen och tittade på när svalorna jagade insekter högt i skyn. Hur kan svalorna hinna se och fånga dessa insekter, när de flyger så snabbt?
Intressant fråga, som har flera svar. Dels rör sig svalan och insekten den jagar relativt varandra, så n’r en flyende insekt jagas ikapp av en svala så är skillnaden i hastighet inte så stor, och svalans synsinne kan lättare uppfatta den. Men, fåglar (till exempel svalor och flugsnappare) har en högre så kallad ”flicker frequency” än oss människor. Det innebär att deras nervsystem (synsinnet) lättare kan uppfatta snabba förlopp. Fåglar har även en utdragen ”gula fläcken” så att de ser skarpt över ett större bildfält än oss människor.
Kommentarer