Björkträd, Betula pendula. Bilden tagen av Percita.
Om nu syre, H2O och CO2 kommer in och ut via klyvöppningarna och dessa är stängda på natten – hur kan då cellandning ske på natten?
Bra fråga, har aldrig tänkt på förut. Ackumulering av vatten och koldioxid inuti bladen under natten är nog helt OK, men syre måste förstås tillföras.
Jag har inte kunnat hitta något bra svar, vare sig online eller i mina botanikböcker, men blad innehåller ganska mycket luft. Eventuellt finns det nog med syre i luftutrymmet i ett blad för att räcka hela natten tills att klyvöppningarna kan öppnas igen? Alternativt är klyvöppningarna inte helt tillslutna, och växten har så låg ämnesomsättning på natten att den klarar sig på den lilla mängd syre som smiter igenom i glipan.
[Värt att notera: vi utgår nu från att vi inte pratar om en CAM-växt, för då fungerar allt baklänges. CAM-växter öppnar klyvöppningarna på natten (skydd mot uttorkning) och lagrar kol för att sedan fotosyntetisera med stängda klyvöppningar på dagen.]
– Gästinlägg av Olle Lindestad, doktorand i biologi
Jag har också kollat lite på nätet och det verkar som de behöver inte vara öppna av ett par olika anledningar. Dels så behövs inte alls lika mycket syre till cellandningen som det behövs koldioxid till fotosyntes, och dels så har syre en högre koncentration i atmosfären så att den diffunderar in i högre utsträckning även om klyvöppningarna är stängda.
Paseudomonas-bakterier. Bilden tagen av Janice Haney Carr.
Vi är en grupp elever som går i Na1 på ProCivitas Privata gymnasie i Helsingborg och har just nu ett arbete om hållbar utveckling och har fått information om att vi ska fråga forskare osv. Vi har några frågor som vi hoppas på att ni vill hjälpa oss med att besvara. Vi har kollat närmare på fosforet som kommer ner i haven/sjöarna och vill förhindra detta. Vi vill tillsätta en fällning (FePO4) i gödslet. När fällningen kommer ner i marken vill vi ha bakterier som bryter upp bindningarna i fällningen så växterna kan ta upp fosfatet medan lite av fällningen stanna ovanför marken och agerar som bekämpningsmedel mot sniglar. Växterna kommer inte ta upp allt av fosforet och vi vill då ha ett till lager med bakterier ännu längre ner som bryter upp fosfatet och förhindrar det då att komma till grundvattnet. Våra frågor är då om detta skulle kunna fungera och om det finns några bakterier som kan göra detta. Vi undrar även om det kommer bli för mycket järn i jorden eller om bakterier kan ”förstöra” de.
Det finns många bakterier som kan frigöra fotfat från oorganiska mineral, som t ex järn-fosfat eller aluminium-fosfat. För att åstadkomma detta bildar de organiska föreningar som kallar sideroforer, vilka tar phosphatets plats i järn- eller fosforföreningarna, och därmed gör den tidigare olösliga (och därmed växt-otillgängliga) formen av fosfat tillgänglig i mark-vatten-lösningen. Vissa Pseudomonas, t ex, som är vanliga jordbakterier, är särskilt bra. Det finns en del arbete som pågår särskilt i magra, gamla vittrade jordar, som är fosfor-fattiga, för att hitta bakterier som är särskilt bra på detta, för att därigenom öka värdigheten i fattiga jordar. Och det fungerar i växthus-skala. Växter i krukor där bakterier som är särskilt bra på att frigöra fosfat växer bättre än motsvarande växter där bakterier som inte har dessa förmågor är tillsatta istället (t ex. http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0045653515002696). Men det är en mycket långsam process, även om de bästa bakterierna finns på plats.
Så skulle FePO4 tillsättas på fält, skulle den ligga där rätt länge (och fungera som ett anti-mulkusk-medel, mot sniglar), och mycket långsamt läcka ut PO4 som blir växttillgängligt. Detta långsamma läckage skulle tas upp av växter, snarare än läcka, givet att tillräckligt kväve finns i jorden. Men växtproduktionen skulle vara långsam, och skördeutbytet därmed litet. Ett alternativ skulle kunna vara att sprida det på betesmark, för att stimulera lite högra växtproduktion där (som inte har samma krav på hög produktivitet). Att järn blir kvar i jorden, sammanbundna med siderophorer, är inga problem. Det finns naturligt rätt stora mängder (otillgängligt) järnmineral i jord. Dessa mineral blir bara lösliga, och kemiskt reaktiva, om det blir riktigt surt (ca. pH 3.5). Och det är inte troligt i jordbruksjordar.
Fladdermusholkar. Bilden tagen av Mike Pennington.
På Naturhistoriska museet i Göteborg fick jag en byggbeskrivning på en fladdermusholk från Zoologiska institutionen/Rune Gerell. ”Käre fladdermusvän” Beskrivning förefaller en smula daterad och jag undrar därför om ni fortsätter er forskning rörande fladdermusholkar och om ni har några nya rön som kan vara intressanta inför holkbygge.
Finns massor med ritningar och byggbeskrivningar på nätet men de flesta ser ut att vara av samma grundtyp, exempelvis:
Min fråga är vad som skiljer våra svenska sjöar åt när det kommer till artsammansättning. Mer specifikt tänker jag på artsammansättningen i eutrofa och oligotrofa sjöar. Skapas skillnad enbart på grund av de olika näringstillgångarna eller finns där mer faktorer?
Det är inte enbart näringstillgångarna som styr artsammansättningen i eutrofa och oligotrofa sjöar. Andra faktorer som pH, temperatur, storlek på sjön, djup, var i landet sjön är geografiskt belägen (dvs oligotrofa sjöar i södra Sverige skiljer sig från norrland), och exempelvis ifall det finns fisk eller inte. Fisksamhället styr också den övriga artsammansättningen då det kan skapa så kallade tropiska kaskader.
Jag drömmer om att bli forskare i biologi eller något annat inom naturvetenskapen, men har väldigt dåliga betyg nu. Är det möjligt att jag kan bli forskare ändå?
Man behöver inte nödvändigtvis ha toppbetyg för att bli forskare så småningom. Att vara en framgångsrik forskare handlar till stor del om att tänka kreativt och kritiskt, samt öva upp sin förmåga att designa experiment och lösa problem. Det kan man vara bra på utan att ha jättebra betyg. Men det blir svårt om man har alldeles för låga betyg – man måste ha så pass bra betyg att man kommer in på universitetet, annars går det inte. Om du jobbar på och satsar på att få komma in på en naturvetenskaplig linje i gymnasiet kan du mycket väl bli forskare någon dag. De som blir forskare är oftast de som brinner mest för sitt ämne, inte de som har haft bäst betyg i skolan.
Pestskråp, Petasites hybridus. Bilden skickades in av Torsten Adolfsson.
Vad är det för växt som visas på bifogad bild. Dessa växte nära ett låglänt område nära ett naturskyddat område vid Billingen nära Strömsholm i Västmanland.
Det är pestskråp, Petasites hybridus.
– Torbjörn Tyler
Du kan även läsa ett tidigare svar om denna växt här.
Banaflugan Drosophila melanogaster. Bilden tagen av Qinyang Li.
Jag har tidigare varit aktiv som kaninuppfödare och vet att diskussionen om hur stor inavelsgrad som är okej inom djuravel är stor. Jag undrar vad en påläst biolog har att säga angående hur man som uppfödare kan tänka kring inavel när man försöker få fram vissa egenskaper hos djuren man föder upp,och samtidigt hålla dem friska. Det är ju ganska stor skillnad på 1% inavel i en avkomma jämfört med 25%. Kan en viss grad av inavel anses ofarligt eller bör man ur en hälsosynpunkt alltid försöka sikta på 0% inavel? Och hur ska man förhålla sig till att det likväl som det går att inavla även går att ”avla ut”, det vill säga tillföra obesläktade individer til aveln`(vartefter avkomman såklart får 0% inavel även om någon av föräldrarna är inavlad). Kan utavel väga upp för tidigare inavel helt, eller är den minskade genvariationen ett så pass stort hot mot djurstammens hälsa att man kanske ändå borde undvika det helt?
Det är svårt att säga. Jag kan bara prata utifrån min egen erfarenhet med inavlade populationer av bananflugor. Där kan man se att så fort man gör en inavlad linje utavlad blir den mycket livskraftigare, även om linjerna som korsades var inavlade från början. Så utavel är bra, även mellan inavlade individer. Men ett problem när det gäller avel på husdjur är att man har oftast inte heltäckande kunskaper om djurens ursprung. Även två djur som är inte släkt med varandra enligt de kände släktskapsbanden har förmodligen någon gemensam stamfader för ett obestämt antal år sedan. Det betyder att de beräknade inavelsprocenten kommer alltid att vara en underskattning. Minskad genetisk variation inom hela populationen är definitvt inte bra när det gäller att anpassa sig till miljöförändringar eller nya sjukdomar. För sällskapsdjur brukar inte miljön vara speciellt svår, men man kan tänka sig att vissa raser kan bli extra utsatta för nya sjukdomar på grund av minskad genetisk variation. Kort sagt: inavel är inte bra och bör undvikas, men man kan nog inte sätta en procentnivå på vad som är okej eller inte.
Vanlig groda, Rana temporaria. Bilden tagen av Bill och Sam Lionheart.
Hur tar sig groddjur fram?
Det beror lite på vad det för groddjur man pratar om. Grodor hoppar eller kryper på land men är också bra på att simma. Salamandrar kan inte hoppa, bara krypa och simmar. En axolotl är en form av vattenlevande salamander från Mexiko som simmar eller går under vattnet. Vissa grodor kan till och med klättra i träd, som lövgrodor.
Huskatt, Felis catus. Bilden tagen av Alvesgaspar.
Katten måste ha korsats med något djur, skulle det vara kunna haren eftersom dom har samma bakben?
Katten och harens anfäder skiljde sig åt under kretan (när dinosaurierna fortfarande levde), så någon hybridisering (korsning) kan det nog inte vara tal om. Men djur som inte är nära släkt kan ändå ha liknande kroppsform ifall de utsätts för samma selektionstryck. Alla däggdjur har ben med ungefär samma sammansättning på grund av ett gemensamt arv, men djur som har utvecklats för att kunna springa snabbt kan då ha ben som likanar varandra ännu mer för att de har hittat på ”samma lösning”.
Hur kommer det sig att de flesta fornlämningar ligger flera meter ner i marken? Var kommer jorden ifrån som ligger ovan?
Just nu håller jag på att roa mig med att titta igenom den brittiska serien Time Team (som handlar om arkeologi) så jag tycker denna fråga är extra kul. Jorden som brukar ligga ovan på fornlämningar kan komma från flera olika källor. Dels så kan det vara löv och andra växtdelar som har förmultnant och blivit till jord. Jord kan också blåsas in med vinden och fastna kring formlämningar, vilket bidrar till att skiktet förtjocknas. Och till sist så har människan en tendens att bygga på tidigare byggander eller i redan bebyggda områden (samma tendens kan man se om man ska renovera sitt hus – oftast är det lager på lager med tapeter!). Då bygger man kanske ovanpå det som redan fanns där, och när den nya byggnaden förfaller och förmultnar själv så får man ett extra lager med jord.
Kommentarer