Krusbärsmätare, Abraxas grossulariata, finns i nästan hela Sverige. Larven lever på bland annat bärbuskar och dne vackra fjärilen kan därför bli ganska vanlig i trädgårdar. Bilden är tagen av Sanna Burwall.
Jag lyckas inte identifiera denna lilla fjäril. Vad är det för något? Den har vit grundfärg med leopardmönster. I somras hade vi (minst) två exemplar vid sommarstugan, vid havet i Oskarshamns kommun i östra Småland.
Det är en fjäril i familjen mätare (Geometridae) som heter krusbärsmätare på svenska och Abraxas grossulariata på svenska.
Krusbärsmätare förekommer ganska allmänt från Skåne och hela vägen upp till Västerbotten, med allra flest fynd i södra Sveriges kustband. Larven lever på krusbär, vinbär, hagtorn och slån – den kan alltså vara ganska vanlig i trädgårdar. Den förpuppar sig mellan sammanspunna blad på samma växt den levt hela sitt liv.
Den bålgetingliknande blomflugan Volucella zonaria (som saknar svenskt namn) hittades för första gången i Sverige i augusti 2018. Sedan dess har flera fynd av arten gjorts, särskilt i västra Skåne. Det är en imponerande pjäs, faktiskt Nordeuropas största blomfluga. Bilden skickades in av Peter och dottern Ebba, 11 år.
Jag och min elvaåriga dotter satt i vardagsrummet när vi plötsligt hörde något som lät som en humlas dova brummande utanför fönstret. Det var det inte, utan istället en stor blomfluga som satt i solen. Den var cirka 2 centimeter lång. Kan ni gissa vilken sort det är?
Blomflugan heter Volucella zonaria. Arten saknas svenskt namn, men släktet Volucella kallas för humleblomflugor på svenska. Det kommer sig av att larverna utan undantag utvecklas inuti humle- eller getingbon, där de äter både avfall och ägg eller larver.
Volucella zonaria är Nordens största blomfluga. Den har bara funnits i Sverige i några få år, men under den tiden har arten spridit sig snabbt i hela södra Sverige ungefär upp till Stockholm.
Årsunge av rödstjärt, Phoenicurus phoenicurus, som nyligen lämnat boet. De påminner mycket om rödstjärtshonor, men den prickiga dräkten avslöjar dem. Rödstjärt är en vanlig fågel i människans närhet, där de förgyller stadsbilden både med sång och sitt vackra utseende. Bilden är tagen av Per Baldetorp.
Den här fågeln dök upp i vår trädgård (vid fågelbadet) i juni. Tyvärr är det ingen särskilt bra bild. Hanar av rödstjärt ser vi ofta här just nu. Kan detta vara en hona av den arten?
Rödstjärt stämmer, men det är en årsunge och inte en hona. Honan är förvisso brun, men hon saknar prickarna på kroppen. Den är alltså kläckt i år och har flugit ut för några veckor sedan. Att den varit ute några veckor syns på den långa stjärten – den är betydligt kortare när de lämnar boet.
Nu kommer ungen snart att börja rugga till sin vinterdräkt, som liknar honans, och därefter flytta söderut, till Sahelområdet förbi Sahara. Första gången den häckar blir nästa år.
Hushumla, Bombus hypnorum, trivs i människors närhet. Bilden tagen av André Karwath.
I början av sommaren upptäckte vi att humlor tagit sig in i vårt hus, via en luftspalt i husgrunden. Normalt skall den vara täckt av ett finmaskigt nät. Alltnog – nu har jag några angelägna humlefrågor: 1) Hur vanligt är det att humlor etablerar sig i boningshus? 2) Var någonstans kan humleboet förväntas vara etablerat? 3) Hur ser ett humlebo ut? 4) Vilken olägenhet kan man förvänta sig att detta etablerande kan medföra?
Det är ganska vanligt att humlor bygger bo i bostadshus, typiskt under väggpanel eller möjligen på en vind. De gillar att bosätta sig i glas- eller stenull. Vanligtvis rör det sig om hushumla eller mörk jordhumla. Någon olägenheten är det i regel inte fråga om, och humlor brukar dessutom vara snälla även precis vid ingången till boet. Det finns undantag, med vissa litet mer aggressiva kolonier, så det är ändå bra att iakttaga försiktighet om ni rör er nära ingången till boet.
En koloni lever ungefär 3 månader, varefter den gamla drottningen och alla arbetare dör. De nya drottningarna sprider sig i landskapet och hittar en plats att övervintra på. Det blir alltså aldrig fråga om någon etablering i egentlig mening. Är det en bra plats kan en annan humledrottning bosätta dig där nästa år, men det är ganska ovanligt.
– Andreas Nord
Stort tack för ett uttömmande svar! Beträffande min fråga 3, om hur deras bo ser ut, så tänkte jag närmast på om de inreder någon typ av cellstruktur för sina ägg/larver (à la getingarnas cellkakor). Jag förstår ditt svar som det inte gör det, utan fixar till små håligheter direkt i isolermaterialet (glas- eller stenullen). Inför vintern (när boet är utdött) kommer jag att täta igen luftspalten (deras ”dörr”) lite bättre; befintligt finmaskigt nät där, har förmodligen någon slags öppning – som blivit för stor.
Jag missförstod frågan. Humlor har alldeles klart yngelceller, men boet är ganska olikt ett bi- eller getingbo. Såhär ser det ut:
Humlor lever i familjesamhällen som varje år byggs upp av en övervintrad drottning. På våren eller försommaren lägger hon en första kull ägg som hon själv föder upp. Detta blir till den första generationen arbetare, och de tar sedan över ansvaret för ägg och larver från drottningen. Litet senare i humleboets liv lägger drottningen ägg som blir till hanar (drönare) och nya drottningar. De lämnar boet för att para sig med andra drottningar eller drönare, varefter hanarna dör och drottningarna så småningom finner en övervintringsplats. Efter några månader dör den gamla humledrottningen och alla kvarvarande arbetare i boet, varefter cykeln börjar på nytt året därpå.
Bålgetingen, Vespa crabro, är vår allra största geting. Det är också den allra sävligaste och minst hetlevrade, storleken till trots. Det brukar därför aldrig vara några problem att flytta ut influgna bålgetingar. Ett bra sätt att känna igen bålgeting är, förutom storleken, att ansiktet är utbrett rödbrunt. Det skiljer den från alla andra svenska getingar. Bilden tagen av PiccoloNamek.
Fick just in en gigantiskt stor geting. Den var 7 centimeter lång och kroppen var cirka 1 centimeter tjock. Hann inte ta någon bild, eftersom jag fick panik och var tvungen att öppna fönster och dörrar så flygfarkosten kom ut. Vad i h-e var det här? Har aldrig sett något liknande.
Även om det låter i största laget, så bör det vara en bålgetingdrottning du fått in. Bålgetingen är vår allra största, men också allra snällaste, geting. Drottningarna kan bli ordentligt stora och upplevas som litet skräckinjagande, men de är långt fredligare än andra getingar och sticket är inte lika smärtsamt som man kan tänka sig baserat enkom på storleken.
Både allmän barkbock och skulderfläcksbock (Tetropium castaneum respektive fuscum) är vanliga långhorningar i nästan hela landet. Båda arterna utvecklas i och under grov bark på barrträd. Det är därför vanligt att de följer med brasveden in och där vaknar till liv, i tron att våren är kommen. Bilden är tagen av Yvonne Leyendecker.
Vad kan detta vara för djur? Jag hittade den inomhus i slutet av mars.
Det är antigen allmän barkbock (Tetropium castaneum) eller skulderfläcksbock (Tetropium fuscum). Båda skalbaggarna hör till familjen långhorningar, med omkring 130 arter i landet. Skulderfläcksbock har ett ljust parti på skuldrorna, och det tycker jag mig kunna se på din bild, men med ett litet frågetecken eftersom det ljusa området också kan vara en optisk illusion. De båda arterna skiljer sig också åt på halsskölden, där allmänna barkbocken har en glansig halssköld medan skulderfläcksbocken har en matt, punkterad, dito.
Båda arterna är vanliga i hela landet och larverna utvecklas i granved. Om du hittade skalbaggen inomhus, är det säkert så att den kommit in med brasved och vaknat till i tron att våren är kommen.
Tioprickiga nyckelpigan, Adalia decempunctata, är en av våra vanligaste nyckelpigor. Tyvärr gör den sällan skäl för namnet. Faktum är att tioprickig nyckelpiga är en av våra mest varierande arter. Den kan förvisso ha tio prickar, men också sakna dem helt, eller för den delen vara alldeles svart. Hos ljusa färgvariationer är dock prickmönstret på halsskölden en bra ledtråd. Bilden skickades in av Bengt Christensson.
Vid lunchtid idag kom det krypande en insekt på köksbordet. Vid närmare titt insåg jag att det var någon typ av nyckelpiga. Fast denna var avsevärt mindre än den vanliga sjuprickiga, saknade prickar och hade tegelröda eller terrakottafärgade vingar. Vad kan det vara för art?
Det är en tioprickig nyckelpiga, Adalia decempunctata – en vanlig, men ytterst mångformig piga. Namnet är därför litet missvisande – tioprickiga nyckelpigan kan förvisso ha 10 prickar, men den kan också sakna fläckar helt eller delvis, eller vara nästan svart. Lättaste sättet att känna igen den är på kombinationen av storlek och kroppsform. När den har vit grundsköld på halsskölden, är fläckarnas placering också typisk. Men för att ställa till saken ytterligare en smula, är det ganska vanligt att 10-prickiga nyckelpigan har en alldeles svart dito.
Strimmig bördkorgssvamp, Cyathus striatus, gör verkligen skäl för namnet. När svampen är mogen lossnar det taggiga locket och i svampens botten syns då små strukturer som nästan på pricken ser ut som brödlimpor. Bilden är tagen av Anna Hell.
Jag har hittat som små svampar i en kruka och i en pallkrage på landet utanför Norrtälje. De är mellan 3 och 5 millimeter breda och lite högre. Är det svampar och i så fall vilken sort?
Du har hittat en läcker liten svamp som heter Cyathus striatus på vetenskap och kallas för strimmig brödkorgssvamp på svenska. Den lever oftast som nedbrytare av död ved i skogsområden, men det är känt att den också kan växa i odlingar om det finns till exempel barkmull.
Strimmig brödkorggsvamp är lätt att skilja från andra brödkorgssvampar på det pälsklädda ytterhöljet. Nu är dina fruktkroppar unga, runda och försedda med ett ’lock’ ( som kallas för epifragma). När svamparna mognar kommer locket att lossna – och det är nu namnet brödkorggsvamp börjar bli logiskt! Den mogna, öppna svampen ser faktiskt ut som en korg full med små bröd! Till skillnad från andra brödkorggsvampar är insidan av svampen strimmig, eller kanske randig eller fårad om man så vill. Det förklarar den första delen av namnet.
På den här länken kan du läsa mer om strimmig brödkorgssvamp (på engelska) och på den här länken kan du se hur dina svampar kommer att se ut om någon vecka.
Större vattensalamandern, Triturus cristatus, är lite mer sällsynt än sin mindre kusin och var tidigare rödlistad. Den utmärks bland annat av den knottriga huden, som skiljer den från mindre vattensalamandern. Båda våra salamandrar är fridlysta, liksom alla grod- och kräldjur, men eftersom större vattensalamandern är upptagen av EUs art- och habitatdirektiv åtnjuter den ett starkare juridiskt skydd än sin mindre släkting. Bilden är tagen av Rainer Theuer.
Jag har hört att salamandern är känslig för förändringar i miljön och att man ska låta deras miljö vara. Men hur känsliga är de och vad kan jag få göra utan att det stör dem? För 10 år sedan fick jag hjälp att gräva ur lera ur en gammal trädgårdsdamm som varit helt lerfylld i över 20 år. Redan första sommaren såg vi salamandrar i dammen och bestämde oss för att låta dem ha dammen ifred och anlägga en mindre damm i trädgården till mig. Den nya dammen fick jag ha som plaskdamm två somrar. Nu simmar det salamandrar även här. Ganska många. Kan jag plantera dammväxter i kanten på dammen för att rena vattnet? Det ser grumligt ut. Får jag ha en dammpump?
Glädjande att salamandrarna i er närhet trivs så bra i era nya dammar. Det är bra att det anläggs sådana typer av våtmarker, eftersom många naturliga dito har försvunnit eller på annat sätt blivit förstörda. Jag vill också sätta ett stort plus på er fina inställning till naturen runtomkring er.
Jag ser inte att det ska vara några problem att sätta in en pump i dammen. Att plantera växter kommer bara att gynna salamandrarna, eftersom det ger skydd åt ägg, larver och vuxna. Också viktigt att komma ihåg att de vuxna salamandrarna bara lever i vatten under den förhållandevis korta lekperioden på våren. Resten av året lever både större och mindre vattensalamandern på land, och ser ganska olika ut jämfört med det drakliknande utseendet de har under leken.
När det gäller de rent juridiska aspekterna, är både större vattensalamander (Triturus cristatus) och mindre dito (Lissotriton vulgaris) fridlysta i Sverige, precis som alla grod- och kräldjur. Den större vattensalamandern åtnjuter dock ett starkare skydd i förhållande till lekplatser, eftersom den tas upp av EUs art- och habitatdirektiv. Tidigare har det också funnits ett åtgärdsprogram framtaget av Naturvårdsverket för bevarande av större vattensalamander. Min bedömning kvarstår dock – ert utnyttjande av dammarna kommer inte i konflikt med salamandrarnas möjligheter till reproduktion.
Fläskänger, Dermestes lardarius, är en av våra vanligaste inomhusskalbaggar. Oftast ställer de inte till några större problem, utan fungerar snarare som renhållare i nära nog alla äldre hus och lägenheter. Ibland kan det dock bli fråga om större utbrott och då krävs noggrann städning eller besök av skadedjurssanerare. Bilden är tagen av Hans Granqvist.
Vi har hittat skalbaggar i vårt fritidshus. Vad det är för kryp och kan de ställa till med något elände?
Skalbaggen är en fläskänger, Dermestes lardarius, en av våra vanligaste inomhusskalbaggar. Fläskängrar är renhållare som äter döda insekter, hudflagor och annat avskräde som är rikt på animaliskt protein. Oftast ställer fläskängrar inte till några större problem, men de kan förekomma i större mängd ibland annat torrfoder till hund och katt. Till skillnad från de avlägset besläktade pälsängrarna, brukar fläskänger emellertid inte angrip päls och textilier.
Det finns säkert ingen anledning till oro, men om ni hittar många skalbaggar kan det vara bra att försöka se var de kommer ifrån och slänga vad-det-nu-är som livnär ’härden’. I ett fritidshus kan det ju också hända att skalbaggarna har utvecklats på en död fågel eller en död mus i källaren eller på vinden. Ängrarna kommer när andra skalbaggar lämnar – de föredrar riktigt torra kadaver, och kan därför finnas kvar längre än man tänker sig.
– Andreas Nord
Tack för ett verkligt uttömmande svar! Vi får helt enkel se till att städa ut skåp och lådor plus kolla runt lite under huset och på vinden.
Kommentarer