Spindlar är sinnrika djur. Genom att släppa ut en tråd från spinnvårtorna rakt ut i luften kan de överbrygga stora avstånd och till och med flyga. När spindeln flugit klart, knipsar den helt enkelt av sin tråd. Samma sak händer när en spindel släppt ned sig från taken, vänt, och klättrat upp igen.
En spindel släpper sig rakt ner från taket på en lång tråd. Den blir rädd och kilar snabbt upp igen på samma tråd. Det hänger inte någon tråd ner bakom den. Var gör spindeln av sin tråd när den klättrar fort rakt upp?
Tråden som spindeln hänger i när den släpper ner sig från taket, kommer från spinnvårtorna, som sitter längst bak på spindelns kropp. Så när spindeln släpper sig ner från taket i en lång tråd, hänger den helt enkelt i tråden från spinnvårtorna (i spetsen på bakkroppen). När spindeln vänder och klättrar upp följer tråden med den upp igen och när den sitter på ett säkert ställe så knipsar den av tråden och släpper den iväg den. De flesta spindlar använder spinntråd som stöd när de klättrar omkring, de sätter ut fästtrådar på de ytor där de inte kan hålla fast sig ordentligt.
De unga forskarna som undersöker hur ekollons groning påverkas av mängden näring har gjort en spännande observation – det är fullt med vita knölar på ekollonens rötter. Vad kan det vara? Just dessa ekollonen fotograferades utanför Lysekil på västkusten. Bilden är tagen av W. Carter.
Vi gör ett gymnasiearbete där vi odlar ekollon i hästgödsel med olika koncentrationer. Ekollonen står i vatten med olika mängd hästgödsel, och en grupp har bara vatten, men ekollonen har alltså ingen jord. Alla har fått rötter men många har också fått som vita ’knölar’ på rötterna. Vi har googlat och frågat vår lärare men inte fått något svar, annat än att vår lärare misstänker att det är insektsägg. De förekommer i alla koncentrationer, även på ekollonen i endast kranvatten. Är det insektsägg eller vad är det för något?
Det är såklart nästan omöjligt att svara på utan en bild, men jag vågar säga med ganska stor säkerhet att det inte rör sig om några insektsägg. Ekollon är förvisso omtyckta av en del småkryp, men då är det själva fröet som är av intresse, inte rötterna som senare slår ut från det. Dessutom är insekter som lever på ek och ekollon av nödvändighet landlevande, och skulle alltså inte lägga ägg i vatten. Till sist är det också rimligt att ni faktiskt skulle sett de äggläggande insekterna, om det nu faktiskt vore insektsägg.
Vissa växter, till exempel olika ärtväxter, har knölar (noduli) med symbiotiska bakterier på sina rötter. Bakterierna fixerar kväve från atmosfären till växten. Såvitt jag vet finns ingen sådan symbios hos ekar. En annan anledning till knölar på rötterna är så kallade ”galler”, en slags svulst som orsakas av insekter eller kvalster och som fungerar som djurens ”barnkammare”. Det finns faktiskt rotgaller hos ek. Dessa orsakas av en liten stekel som heter Biorhiza pallida. Det är den här insekten som orsakar de ”galläpplen” som är vanliga att hitta på ekar. Men Biorhiza pallida har många fler strängar på sin lyra. Under högsommaren kläcker insekterna från galläpplena och parar sig. Därefter gräver honorna ned sig i marken och lägger ägg på tunna ekrötter. Det ger upphov till en gallbildning på rötterna. I dessa galler finns det bara honor, och de utvecklas i gallerna under vintern. På våren klättrar den nya generation upp (dessa honor saknar vingar) och lägger både han-ägg och hon-ägg på de nya ekknopparna. Eftersom dessa honor inte parat sig innan äggläggningen, är det tal om ”jungfrufödsel”. Väldigt spännande, men inte heller något som rimligtvis kan förklara knölarna på rötterna från era ekollon.
Kan det inte helt enkelt handla om att det som ser ut som knölar bara är nya sidorötter som är på väg?
Kan det vara ett vildsvin som lämnat den här spillningen i en trädgård i Göteborg? Bilden är tagen av Victor Tell.
Jag upptäckte en avföring på min tomt i Göteborg i somras. Det var långt in på tomten och jag kan inte tänka mig att det är en hund som varit där själv under natten. Storleken är som en hunds avföring, men kan det vara något annat? Räv, varg?
Den kommer inte från något hunddjur (som räv eller varg), för då skulle vi förvänta oss smalare spillning med något avsmalnande, eller åtminstone avsnörpt, ände. Det är ofta svårt med spillning från bild, men jag gissar att denna kan ha lämnats av ett vildsvin. Alternativt kan det också handla om spillning från en hjort, som får ett annorlunda utseende när djuren äter näringsrik föda med högt vätskeinnehåll på sommaren, men jag får inte riktigt den känslan. Om det är hjortspillning kommer den vara gröngul till ljust brungul inuti.
De vackra sångsvanarna, Cygnus cygnus, passerar varje vår och höst Sverige på väg till sina häckningsområden i norra Fennoskandien och på den ryska tundran. Knölsvanar, Cygnus olor, stannar dock i landet hela året. På vintern är det vanligt att de bildar stora flockar där det finns öppet vatten och, därför, mat. Bilden är tagen av Ernst Vikne.
Jag bor högt i Jönköping och ser nu massor av svanar på Vättern. Vad är skillnaden mellan mellan dessa övervintrande svanar och de man ser och hör i fågelsträcken norrut om våren?
Jag är 91 år och minns vårarna när jag var barn i Bohusläns skärgård. När vi om vårarna gick på ’sältorna’ – betesmarkerna för korna och sprätte ut all torkad kospillning – fick vi riktigt värja oss för alla fåglar. Och de grunda vikarna blev bottenfrusna och efterlängtade skridskobanor! Nu är det sällsynt om man får se en enda sädesärla i trädgården.
Nog stämmer det bra att landskapet har förändrats mycket i modern tid, i många fall till det sämre med kraftig utarmning av den biologiska mångfalden i takt med att vi människor breder ut oss. När livsutrymmet får djur och växter försvinner, är det också förståeligt att de blir mer sällsynta. Detta gäller bland annat fåglar som hör det öppna jordbrukslandskapet till. Det är dock viktigt att påtala att det inte alltid är så. Flera olika fågelarter ökar faktiskt, på vissa platser har insekter som nattfjärilar blivit vanligare än vad de var förr, och i områden som är ganska opåverkade av mänsklig aktivitet har insektspopulationerna klarat sig kvar. För just svenska fåglar, finns mycket och lite till att läsa om populationsförändringar över tid på Svensk fågeltaxerings hemsida: https://www.fageltaxering.lu.se/.
När det gäller dina svanar i Vättern, tror jag att ett svar kan vara att det helt enkelt är olika slags svanar. De stora flockarna med flyttande svanar du ser vår och höst är sångsvanar på väg till sina häckningsområden i norra Fennoskandien och på den ryska tundran, medan svanarna som nu samlas i Vättern är knölsvanar. De flyttar inte, men vintertid förekommer en hel del lokala rörelser och det kan bli väldiga knölsvanssamlingar på platser med öppet vatten och god födotillgång.
Koltrasten, Turdus merula, är vad som brukar kallas för en partiell flyttare. Det betyder att vissa delar av en koltrastarna på en plats flyttar på hösten, medan andra stannar kvar. Vanligast är att det är honor och ungfåglar som flyttar, bland annat för att de kan ha svårt att hävda sig i konkurrensen. Det finns dock mycket variation, och vissa koltrastpopulationer flyttar inte alls. Bilden är tagen av Malene Thyssen.
Jag har läst att ungefär hälften av alla koltrastar flyger till varmare breddgrader på vintern och hälften stannar kvar. Finns det några teorier om hur gör de sitt val och vad de baserar det på? Tack för en fin sajt!
Tack för fina ord!
Koltrasten, liksom flera andra fåglar, är vad vi brukar kalla för ”partiella flyttare”, eller kanske ”halvflyttare”. Det betyder att vissa delar av populationen flyttar på vintern, medan andra stannar kvar. Det finns många olika anledningar till att en fågel kan välja endera strategi, men vanliga teorier handlar om möjligheten att hitta tillräckligt mycket mat på vintern. Det är vanligare att de flyttande delarna i en population utgörs av fåglar som är kläckta samma år (alltså ”tonåringar”) och honor. Hos fåglar brukar just dessa grupper ha svårt att hävda sig i konkurrensen mot hanar och vuxna individer, och då kan det chanserna att överleva vara bättre om du väljer att flytta på vintern, trots att resan kan vara båda lång och farofylld. Det finns också teorier som handlar om att fåglarnas val att flytta delvis beror på hur bra deras immunförsvar är.
När det gäller koltrastar, och andra partiella flyttare också för den delen, är det viktigt att komma ihåg att ’beteendet’ varierar stort mellan populationer. Vissa är helt flyttande, andra är en blandning, och vissa flyttar inte alls. Det senare verkar bland annat gälla för en population koltrastar som följts i Lund under flera år. Flyttande koltrastar rör sig inte heller särskilt långt. Det brukar röra sig om avstånd mellan 50 och 200 mil baserat på studier i Kontinentaleuropa.
Rävar är riktiga allätare, så deras spillning kan se ut nästan hursomhelst. Typiskt brukar dock vara en avsmalnad, ofta skruvad, ände och en salig blandning av olika matrester. Bilden är tagen av Lisbeth Lundquist.
Vem har lämnat den här spillningen, som ser ut som några kottar och en gren? Jag hittade den längs väggen, under vårt sovrumsfönster. Vi bor på landet, omgivna av skog och åkermark, och det finns många vilda djur här.
Den skruvade, avsmalnande, änden tillsammans med vad som ser ut att vara ett ganska blandat innehåll, gör att detta med största sannolikhet är rävspillning. Rävar finns nästan överallt, även helt nära människor, och de är i allra högsta grad allätare.
Öronvivlar (släktet Otiorhynchus) hör till den stora skalbaggsgruppen vivlar, som alla utmärks av en mer eller mindre lång, utdragen, snabel framför ögonen. Öronvivlar är växtätare och många tycker särskilt om olika prydnadsbuskar som syren, liguster och snöbär. Därför är öronvivlar vanliga i trädgårdar varifrån de kan komma in i våra bostäder. Vissa arter kan också utvecklas i blomkrukor. De vuxna skalbaggarna gör mycket karakteristiska gnagskador i kanten på bladen. Det ser ut ungefär som att någon har tagit en stor tugga, och just dessa gnag brukar vara bästa sättet att se var vivlarna finns. Just det här är en växthusöronvivel (Otiorhynchus sulcatus). Bilden är tagen av Ingrid Winberg.
Jag har hittat två av skalbaggarna på bilden på fönsterbrädan. Fönstret är alltid stängt. Kan det vara ett skadedjur?
Det här är en så kallad öronvivel – en grupp skalbaggar bland den stora skalbaggsfamiljen vivlar (Curculionidae) med hundratals svenska arter. Öronvivlar förs till släktena Otiorhynchus och Dodecastichus. Gemensamt för dem alla är att larverna lever av växtrötter, medan de vuxna skalbaggarna gnager på blad. Ofta är skalbaggarnas gnagskador mycket karakteristiska och det går ofta att avgöra vilken öronvivel som varit i farten bara genom att titta på hur gnagen ser ut. Populära växter är bland annat syren, liguster och oxbär. Titta nästa gång – ”hålslagen” i bladkanterna är öronvivlar som varit i farten.
Din öronvivel är arten som heter Otiorhynchus sulcatus och kallas för växthusöronvivel på svenska. Den lever på många olika slags växter, både utomhus och inomhus. De kan leva i blomkrukor, men vanligast när de hittas inomhus är att de kommit in med krukor som förvaras ute under sommarhalvåret och så småningom vaknat till i värmen. Liksom många öronvivlar är växthusöromviveln spridd över stora områden, på grund av, eller tack vare, att de åker snålskjuts vid handel med växter.
Markskinnbaggen Rhyparochromus vulgaris har ett begränsat utbredningsområde i Sverige. Sitt starkaste fäste har den i Östergötland. Djuret lever av olik fröer det hittar på marken. Vintertid söker den sig gärna inomhus för att övervintra, men något skadedjur är det inte. Bilden är tagen av Christer Sjöberg.
Jag såg den här insekten hemma inomhus i Östergötland, nära Linköping, i januari. Huset är ett äldre torp som ligger ganska nära ett vattendrag. Tyvärr har jag inget foto med något jämförande objekt, men gissningsvis är den mellan 5 och 7 millimeter lång. Min egen gissning är att det är en form av skinnbagge, men jag är osäker.
Du har rätt i att det är en skinnbagge. Närmare bestämt är det en ganska spännande art som förs till gruppen markskinnbaggar och heter Rhyparochromus vulgaris. Den saknar ännu svenskt namn. Arten är rolig för att det fram tills för ungefär ett tiotal år sedan var mycket sällsynt, trots artnamnet ”vulgaris” som betyder vanlig. Därefter har den spridit sig i södra Sverige. Det allra starkaste fästet är just i Östergötland, i synnerhet på Vikbolandet. Ingen vet riktigt varför den nästan bara påträffas där. Den är helt ofarlig och äter bara frön från marken. Det bästa är därför att bara släppa ut djuret igen.
Arten tycker om att övervintra inomhus, till exempel i vedbodar eller i andra dåligt uppvärmda utrymmen. Att ta in ved till braskaminen brukar vara ett bra sätt att få in djuret i hemmet.
Vi har skrivit om Rhyparochromus vulgaris tidigare, på den här länken.
Cuviers näbbval, Ziphius cavirostris, innehar världsrekordet i fridykning bland däggdjur, med imponerade 3000 meter. För att klara denna enorma bedrift har Cuviers näbbval, liksom andra djupdykande varelser, en rad olika fysiologiska och morfologiska anpassningar. Detsamma gäller djur som alltid lever i de mörka havsdjupen. Här resonerar vi om varför vätebindningarna i alla olika proteiner inte försvagas och slutligen bryts ned på stora djup. Bilden på näbbvalen är tagen av Eveha.
Hur påverkas proteiners vätebindningar med stigande hydrostatiskt tryck ju längre nere i havet djuret går?
När det hydrostatiska trycket ökar kommer proteinernas vätebindningar att i ökande utsträckning försvagas, varefter proteinet kommer denaturera. Djuphavsdjur är dock väl anpassade till ett liv vid hög tryck, och har alltså nödvändiga fysiologiska och morfologiska anpassningar för att klara av tillvaron i förhållanden som för andra organismer skulle vara omöjliga eller åtminstone mycket belastande. För ett djuphavsdjur är det alltså inga konstigheter att överleva vid högt tryck, men för en fisk som normalt sett lever nära ytan skulle det säkert inte gå. Den stundande döden på stora djup behöver dock inte ha med proteinstruktur att göra, utan kan bero på att helt andra mekanismer och organsystem slutar fungera. I de här sammanhangen är det spännande att tänka på marina däggdjur och fåglar som andas luft men dyker hundratals, ibland faktiskt tusentals, meter i jakt på föda. Rekordet innehas av Cuviers näbbval som kan dyka ned till 3000 meter. Kaskelotten ligger inte långt efter. Denna oerhörda bedrift möjliggörs genom en rad olika anpassningar – från att låta lungor och bröstkorg kollapsa, till att öka mängden syre som finns bundet i blod och muskler samt en imponerade tolerans för syrebrist i det centrala nervsystemet.
Fysisk aktivitet, till exempel att fånga fjärilar, höjer pulsen och stärker hjärtmuskeln. Men om vi mår bättre av att få upp pulsen ibland, kunde inte en stressreaktion då också vara en form av träning för hjärtat?
Det är viktigt att träna för att höja pulsen och förstärka hjärtmuskeln. Men om jag höjer pulsen när jag blir stressad, varför har inte det samma effekt?
I princip skulle effekterna kunna vara motsvarande, men en stressrespons skiljer sig från fysisk träning på flera olika vis. Den största skillnaden är att fysisk träning i det långa loppet är en anabol – eller uppbyggande – process, medan stress är katabol – nedbrytande. När vi blir stressade svarar kroppen på en rad olika sätt för att vi ska förbereda oss på att hantera vad det nu kan vara som stressar oss. Det här styrs av flera olika hormoner, varav kortisol och adrenalin är de viktigaste, och utmärks bland annat som en höjning av hjärtfrekvens, en ökning av kroppstemperaturen och ökad blod- och näringstillförsel till viktiga muskelgrupper. Samtidigt bryter vi ned våra depåer för att höja blodsockret – det ger snabb energi till kroppen – och sparar in på energin som vi lägger på andra processer i kroppen som immunförsvaret och matsmältningen. De här processerna kan förstå i ett historiska/evolutionärt perspektiv, där vi förbereder kroppen på att antingen avlägsna oss (fly) eller interagera med vår stressfaktor (fäkta). För att göra det här på ett effektivt sätt måste vi optimera förutsättningarna att vi kan reagera snabbt och effektivt, och därför prioriterar kroppen de delar som bäst behövs för att överleva situationen. Samma sak förekommer hos de flesta vilda djur och det regleras ungefär likadant.
Det enkla svaret på frågan är därför att processerna som leder till ökad hjärtfrekvens vid träning och vid stress är olika, och att den fysiologiska stressresponsen är avsedd att vara kortvarig för att klara oss ur akuta situationer. Långvarig stress, som skulle krävas för att få bättre kondition genom att vara stressad, är däremot direkt skadligt eftersom de sekundära effekterna på vårt välmående är väldigt stora. Ett bra exempel är behandling med kortison. Det är syntetiska läkemedel som påminner om vårt naturliga stresshormon kortisol. Kortisonbehandling sätts ofta in för att minska kronisk inflammation, till exempel vid reumatisk värk, och är viktigt för att höja livskvalitén hos drabbade. Samtidigt kan behandlingen leda till ökad mottaglighet för infektioner och i vissa fall till förhöjt blodsocker – samma slags effekter som uppstår i kroppen under en stressreaktion alltså – men inget som är särskilt bra i längden.
Kommentarer