Vombatsavföring, Vombatus ursinus. Bilden tagen av Bjørn Christian Tørrissen.
Varför är vombatavföring kubisk? Hur kan ett djurs tarmar forma avföring till kuber? Jag förstår den evolutionära fördelen med att markera revir med avföring som inte flyttar på sig, men hur kan ett djur, rent fysiologiskt, forma kuber? Hur kan muskler som ligger runt tarmen inte forma en cirkulär tarm? P.S. Är det för att vombatar är fyrkantiga? 😉
Det verkar inte som man vet säkert, men det finns en teori. Maten passerar sakten genom tarmen hos en vombat, vilket leder till att avföringen blir väldigt torr. Första delen av tjocktarmen har speciella flikar som kanske hjälper till att forma avföringen till att bli fyrkantig, och eftersom den är så torr behålls formen även efter djuret har bajsat.
Vanlig geting, Vespula vulgaris. Bild tagen av Frank Hornig.
Är just hemkommen från en attack jag aldrig varit med om/sett maken till. Jag stretade på min cykel uppför en backe och var fullastad med kassar innehållande blomplantor. Plötsligt kom en geting farande. Jag började vifta men den – ja, jag vet att det låter otroligt – tog liksom sats om och om igen. Jag hade en sjal på mej och viftade ivrigt med den. Getingen blev än mer ilsken och fortsatte som ett annat attackplan. Det slutade med att jag klev av cykeln som då föll (och jag över den!) Getingen fortsatte ytterligare några gånger men gav sej slutligen. Där stod jag med en massa avbrutna blommor. Mest var jag – faktiskt – jätterädd. Det var som att befinna sej i såna där filmer där alla möjliga varelser anfaller. Getingen var inte extremt stor, så jag misstänker ingen bålgeting. Vad fick den att bete sej som en målsökande robot?
Måste varit en skräckupplevelse. Jag misstänker att frågeställaren kommit för nära getingens familjs hem och beteendet var avsett som en skarp varning. Tydligen ansåg den att det fungerat. Hade den verkligen velat sticka tror jag den gjort det. Synd på blommorna. Bin kan surra på ett speciellt sätt som en skarp varning om de tycker man ska försvinna. Det är rätt tydligt vad dom menar. Lyder man inte sticker dom.
Korsspindel, Araneus diadematus. Bilden tagen av Michael Gäbler.
Denna bor på min balkong. Jag har aldrig sett en sån innan. Vad är det för spindel? Den har gul/bruna randiga ben, brun/gul kropp med gula streck (ser nästan ut som ett kors), gult huvud. Ca 1 cm lång kanske.
En fågelholk på Öland. Bilden skickades in av Nina Granat.
Jag har byggt holkar i alla år. men nu börjar jag tvivla om det inte behövs en pinne vid hålet på fågelholkar. När man har fågelbords matning så brukar jag sticka ner några jord tag så att dom kan landa innan dom äter av maten. i det fallet passar ju pinne bra. ska det ändå inte vara ett landings system för holkar också…
Det jag har hört om anledningen att man INTE sätter ”sittpinne” är att sådana mer hjälper potentiella boplundrare (främst däggdjur) än det hjälper fåglarna som häckar där. Dessutom görs alla stora holkstudier som jag känner till UTAN sittpinne. Hade det behövts är jag säker på att det varit satt i system redan. Jag undrar alltså vad som fått frågeställaren att tycka så. Om det bara finns en plats att sitta på inom några meter från holken, där de kan pausa innan infloget i holken och kolla att kusten är klar, så räcker det.
– Åke Lindström
En anledning till att fåglarna gärna pausar innan de flyger fram till fågelbordet är gissningsvis att de vill kolla vilka som redan är där. Och kanske också är på väg dit. Sitter där redan t.ex. en stor långnäbbad hackspett så föredrar nog en entita att vänta tills hackspetten gett sig av. Jag har tillbringat en hel del tid att titta på fågelbord och ibland kan man se rena kösystemet! En nötväcka dyker ofta ned som en torped till fågelbordet, och verkar på så sätt skrämma iväg fåglar som egentligen inte skulle flytta på sig för en nötväcka! Vissa fåglar har revir och finns fågelmataren inom deras revir är det naturligtvis bingo. Men artfränder utan sådan guldgruva kan mycket väg tänka sig att smyga in med ägarna vänder ryggen till. Och har all anledning att kolla läget innan de vågar sig fram. Dessutom fungerar ju ett fågelbord även som utfodring för rovdjur med all anledning att hålla extra koll innan man flyger dit. De senare skälen gäller ju främst mellanlandning på säker plats, dock. När det gäller en holk är det ju (förhoppningsvis) inga andra än föräldrarna som ska in och mycket mindre anledning till stopp. Dessutom är fågelföräldrar oftast för stressade med att leverera tillräckligt med mat så det flyger tvärt in.
Så strunta i sittpinnarna och ge gärna plats för fri inflygning sista biten till holken och därmed svårare för rovdjuren att komma intill.
Myskbock, Aromia moschata. Bilden tagen av Simon Eugster.
Jag hittade en intressant insekt när jag o barnen städade i fönstren och undrar vad den kan heta samt om det på nätet det finns insekts ’nycklar’ liknande krok-aglmquists för växter!?
Det är en myskbock, Aromia moschata, en fortfarande relativt vanlig långhorning vars larver lever i veden av olika viden, Salix spp., framförallt sälg Salix caprea. Den fullbildade skalbaggen lockas till blommor som älggräs och strätta men äter gärna bär som hallon. Namnet har den fått av den aromatiska vätska med myskliknande doft den utsöndrar om du exempelvis håller i den. Färgen varierar en del från individ till individ och vissa är betydligt mer gröna eller bronsfärgade. Uppgifter hämtade från Nationalnycklens långhorningsvolym.
Vad gäller tillgång till rena insektsnycklar på nätet vet jag inte om det finns något samlat. Däremot finns det här och där nedladdningsbara nycklar som exempelvis ”Norske insektstabeller” http://www.entomologi.no/journals/tabell/tabell.htm. Det är möjligt att det finns sammanställningar så titta på länksidor här och andra som Sveriges Entomologiska Förenings webb på http://www.sef.nu. Det finns också en massa FaceBook-grupper för olika insektsgrupper.
Kanske vore det en idé att utveckla något á la danska Mycokey, http://www.mycokey.com. Det är ju också meningen att Nationalnyckeln, förutom återupptagen bokutgivning, ska få en digital version.
När vinden ligger åt fel håll i saltvattensbadet jag brukar gå till, ansamlas en väldig massa döda småkryp av olika sorter i ena hörnet. Äckligt 🙁 ….Men varför är de där i första taget? Man kunde tycka det borde vara selektionstryck på att INTE drunkna. Dör de i försök att dricka, eller lockas de av blänk på vattnet, eller är det helt enkelt så att hundratals småkryp *normalt* faller ned döda på en 50mx25m-yta under loppet av en dag?
Entomologer, som studerar ”småkryp”, använder sig ibland av fällor för sina insamlingar. En fälla kallas ”fallfälla” och består av en burk som grävs ner i marken, så at kanten ligger precis i markytan. När sedan en insekt är ute och går och kommer fram till kanten trillar den ner i burken, där det gärna får vara lite vatten så att de inte kan klättra tillbaks upp. En simbassäng är ju ingeting annat än en sådan fallfälla, fast i jätteformat. Inte konstigt att det trillar i en massa ”småkryp”. i tillägg finns det ju några insekter som gillar vatten och gärna söker sig dit. Men inga av dem tycker om saltvatten. Om insekterna är döda i vattnet beror nog på att de drunknat, inte på att de vara döda när de föll i.
– Lars Lundqvist
Man skulle väl kunna tänka sig att just vind, som nämns i frågan, också är ett problem för små, lätta insekter. En annan aspekt är att många poolers reningsverk har ett insug vid ytan, någonstans längs kanten. Om vinden blåser alla insekter som hamnat i ytan till ‘fel’ hörna, kan man tänka sig att de aldrig filtreras bort i reningsverket utan bara samlas på hög. Det är alltså inte fler insekter som drunknar än vanligt, men de renas inte bort.
Dessutom: Om inga insekter kraschade på vattenytor skulle många fiskar svälta ihjäl, eller hur? Jag tänker flugfiske.
Jag har läst att en mula är mer lik en häst och att en mulåsna är mer lik en åsna. Om en förälder är häst och en är åsna borde inte slumpen då avgöra om avkomman blir lik mamman eller pappan eller finns det andra genetiska lagar som är inblandade vid korsning mellan två arter.
Jag vet inte om det är sant, men jag har ofta hört att stoets storlek påverkar fölets storlek. Se’n påverkar ju stoet, oberoende av art, fölets beteende, men det är ju en annan sak.
– Bodil Enoksson
Det låter väl rimligt att foster-miljön, dvs häst-livmoder eller åsne-livmoder, påverkar tillväxt mm.
– Jörgen Ripa
Att avkommans egenskaper påverkas av fostermiljön är ett välstuderat fenomen som kallas för maternella effekter. Det förklarar förmodligen en stor del av skillnaderna man ser mellan mula (där mamman är häst och pappan åsna) och mulåsna (där mamman är åsna och pappan häst). Men det kan också finnas andra genetiska förklaringar. Hos däggdjur präglas generna beroende på vilken föräldrar de kommer ifrån och detta påverkar genuttryck (vissa uttrycks mer och andra mindre om de kommer från mamman eller pappan). Det kan också finnas dominans av vissa genvarianter över andra som påverkar hur en hybrid ser ut. Det är faktiskt vanligt att hybrider kan te sig olika beroende på vilken art som är mamman och vilken som är pappan.
Vi har ett fågelbord på vår balkong där vi lägger ut solrosfrön. Sedan i våras har det kommit två ekorrar och äter av fröna. De äter ganska mycket och jag får fylla på hela tiden. Jag gör det ju gärna men min fråga är, är solrosfrön bra för dem? Kan det bli så att de får en brist eftersom de kanske ratar kottar och sådant som de annars äter?
Jag tror inte det är någon större fara för ekorrarna. De är ju trots allt fröätare och plockar nog i sig en hel del annat än dina solrosfrön!
Kommentarer