Gräsand, Anas platyrhynchos. Bilden tagen av Richard Bartz.
Varför är gräsandens fötter orange?
Det har förmodligen med sexuell seletion att göra, dvs att honor föredrar hanar med orangea fötter. Det finns studier som visar att honan gillar hanar bättre som har en gulare näbb, så det är inte så osannolikt att samma sak gäller fötterna. Det är nämligen så att orange eller röd färg kan inte tillverkas i kroppen av änderna själva, så de måste få det genom kosten. En hona kan se hur bra en hane mår genom att titta på färgen på näbben (och kanske fötterna).
Hjärtreva, Aptenia cordifolia. Bilden skickades in av Claes Lawett.
Den 21/11 2015 var vi på Gran Canaria och hälsade på våra vänners Finca uppe i bergen nära Tejeda på 1600m höjd. Fick med oss några sticklingar som bodde i en gryta med vatten i fem dagar innan hemfärd till Lund/Sverige. Efter någon vecka planterades den om till en kruka med kaktusjord. Till vår glädje ser vi nu små blommor som spirar! Vad kan det vara för växt? Den är uppenbart härdig då den ursprungligen hade en tuff växtplats utomhus med ett snarlikt klimat vårt så högt upp. Tacksam även om det finns speciella skötselråd (just nu inomhus). Så småningom hade vi tänkt plantera ut den på vår kolonistugas sedumtak.
Bilden visar Aptenia cordifolia, en suckulent som spridits till många länder från sitt ursprungsområde (Sydafrika). Odlas och förvildas i sydliga trakter. Kallas hjärtreva på svenska.
Jag har länge funderat på varför det finns en näringskedja. Jag äter mindre och mindre med kött för när jag tittar på levande djur ser jag att alla har ungefär samma ”kroppsspråk” eller hur man ska uttrycka det och alla liv är så fantastiskt byggda med sinnen och är vackra MEN så ska de behöva bli föda åt andra!! Verkar helt fel för mig. Kan det ha blivit fel någonstans, jag undrar varför det har blivit så i tidernas begynnelse.
Först får vi nog bara konstatera att vill vi överleva gäller det att äta något som kommer från växt- eller djurriket. Vad detta sedan blir finns det inget givet svar på, i alla fall kommer inte naturen tala om för oss hur det ”bör vara”. Det vi kan konstatera är att det finns väldigt många fler djur än människan som äter kött, även då kött av djur som liknar dem själva mycket. Att det skulle vara ”fel” att äta kött ur ett evolutionärt eller ekologiskt perspektiv är därför svårt att se.
Historiskt sett (stenåldern och bakåt) har nog människan överlevt på många olika sorters dieter beroende på vad som funnits tillgängligt. Kött av större djur har kanske mest varit lyx. Jag har till exempel sett det föreslås att vad gäller kött så var människan en gång troligen en utpräglad asätare, som främst tog rester av måltider från de stora rovdjuren. Likt hyenor.
Det är rimligen ett sentida fenomen att människor överhuvudtaget kan välja vilken mat de skall äta, man har nog fått äta det som funnits att tillgå. I de fall där lyxen funnits att välja födokälla har synpunkter på detta säkert varierat över tiden, kopplat till förändringar i religion och kultur. Idag har många möjlighet att välja och då kan man välja bort kött om man vill.
Var vi skall dra gränsen för vad vi skall äta utifrån perspektivet ”de är så lika oss” får nog varje människa bestämma själv.
– Åke Lindström
Många djur som lever på en utpräglad växtdiet måste ägna väldigt mycket tid åt att hitta, tugga och smälta maten. Tänk till exempel på idisslarna, kor och får, som äter praktiskt taget ständigt, utom när de ligger och smälter maten, det vill säga, tuggar om maten ännu en gång.
De djur som å andra sidan äter kött, har tid till annat. Katter sover bort mycket tid, det vet vi som har katt hemma. På så sätt spar de på krafterna och maten räcker längre. Hundar, som ofta jagar i flock, har tid över åt sociala aktiviteter, det vet vi som har hund hemma. Hundar tillbringar mycket av dagen med att ”prata” på ”kroppsspråk”, med varandra, slicka varandra och överhuvudtaget socialisera sig.
I Afrika har det funnits flera människoarter som har ätit övervägande växter, utan att tillaga dem. Det ser man på tändernas utformning, stora, platta kronor för att mala sönder maten, och slitage. Växter innehåller kisel, som sliter hårt på tänderna. Men dessa utvecklingslinjer har försvunnit i konkurrens med andra arter. Vår art, som tidigt inkluderade kött i sin diet, vilket man ser på hur våra tänder ser ut, fick emellertid tid över för annat än ren födoanskaffning. Denna tid har använts för socialisering, det vill säga man har suttit och samtalat, skvallrat, som Lasse Berg uttrycker sig i sina böcker om människans ursprung. Detta har varit betydelsefullt för människans utveckling. Tiden har också räckt till för kulturella aktiviteter, religionsutövning, i form av shamanism, förekom tidigt. Liksom växtodling och inte minst att vi började tillaga maten, det vill säga bryta ner de svårtuggade cellulosaväggarna i växtcellerna utanför kroppen, i kokkärlen. Till kulturutövning hörde också avbildningar av djur på grottväggar, och så småningom de märkligaste av alla kulturyttringar i form av musik och matematik. Tyvärr har mycket tid också ägnats åt allt mer sofistikerade sätt att slå ihjäl varandra.
Man kan se på köttdiet på olika sätt men jag tror den varit grundläggande för människans utveckling. Ur moralisk synvinkel har människan som art många brister, men vi måste nog ta det ”illa” med det goda. Det är denna blandning som gör att vi är just människor. Numer kan individer välja var på skalan köttdiet – växtdiet han eller hon vill vara. Låt oss vara nöjda med det.
Vi i förskoleklass D på Backaskolan i Lund undrar om trädknoppar. Vi undrar om samma knopp kan bli både ett blad och en blomma? Var finns knoppen innan den syns på kvisten? Hur kommer knopparna ut på kvisten? Hur växer knopparna till blad?
Trädens knoppar kan vara av två slag, blomknoppar och knoppar som bildar kvistar och grenar. En blomknopp blir en blomma och täcks av gröna foderblad som brukar sitta kvar under blomman efter den slagit ut. En knopp som bildar en ny kvist täcks av små knoppfjäll som brukar trilla av när kvisten börjar växa. Jag tror att er fråga gäller de trädknoppar som leder till nya kvistar, så därför gäller mitt svar kvistknoppar och inte blomknoppar.
Kvistknoppar bildas i spetsen eller i bladvecken på en gammal kvist. I början ser man ingenting, men snart ser man de växande knopparna som små spetsar med bruna eller svarta knoppfjäll. De flesta knoppar bildas på hösten innan de gamla löven trillat av. På våren efter vintervilan väcks knopparna och ur varje knopp växer en ny kvist med blad. Längre fram på våren kommer den nya kvisten också att bära blommor, som hos björken med sina hängen.
De riktiga, gröna bladen inuti en knopp är först hoprullande eller hopvikta men de vecklar ut sig när knoppfjällen trillar av och kvisten börjar växa. Bladen måste också bli större, för knopparna är för små för att de fullvuxna bladen ska få plats.
Björkträd, Betula pendula. Bilden tagen av Percita.
Om nu syre, H2O och CO2 kommer in och ut via klyvöppningarna och dessa är stängda på natten – hur kan då cellandning ske på natten?
Bra fråga, har aldrig tänkt på förut. Ackumulering av vatten och koldioxid inuti bladen under natten är nog helt OK, men syre måste förstås tillföras.
Jag har inte kunnat hitta något bra svar, vare sig online eller i mina botanikböcker, men blad innehåller ganska mycket luft. Eventuellt finns det nog med syre i luftutrymmet i ett blad för att räcka hela natten tills att klyvöppningarna kan öppnas igen? Alternativt är klyvöppningarna inte helt tillslutna, och växten har så låg ämnesomsättning på natten att den klarar sig på den lilla mängd syre som smiter igenom i glipan.
[Värt att notera: vi utgår nu från att vi inte pratar om en CAM-växt, för då fungerar allt baklänges. CAM-växter öppnar klyvöppningarna på natten (skydd mot uttorkning) och lagrar kol för att sedan fotosyntetisera med stängda klyvöppningar på dagen.]
– Gästinlägg av Olle Lindestad, doktorand i biologi
Jag har också kollat lite på nätet och det verkar som de behöver inte vara öppna av ett par olika anledningar. Dels så behövs inte alls lika mycket syre till cellandningen som det behövs koldioxid till fotosyntes, och dels så har syre en högre koncentration i atmosfären så att den diffunderar in i högre utsträckning även om klyvöppningarna är stängda.
Paseudomonas-bakterier. Bilden tagen av Janice Haney Carr.
Vi är en grupp elever som går i Na1 på ProCivitas Privata gymnasie i Helsingborg och har just nu ett arbete om hållbar utveckling och har fått information om att vi ska fråga forskare osv. Vi har några frågor som vi hoppas på att ni vill hjälpa oss med att besvara. Vi har kollat närmare på fosforet som kommer ner i haven/sjöarna och vill förhindra detta. Vi vill tillsätta en fällning (FePO4) i gödslet. När fällningen kommer ner i marken vill vi ha bakterier som bryter upp bindningarna i fällningen så växterna kan ta upp fosfatet medan lite av fällningen stanna ovanför marken och agerar som bekämpningsmedel mot sniglar. Växterna kommer inte ta upp allt av fosforet och vi vill då ha ett till lager med bakterier ännu längre ner som bryter upp fosfatet och förhindrar det då att komma till grundvattnet. Våra frågor är då om detta skulle kunna fungera och om det finns några bakterier som kan göra detta. Vi undrar även om det kommer bli för mycket järn i jorden eller om bakterier kan ”förstöra” de.
Det finns många bakterier som kan frigöra fotfat från oorganiska mineral, som t ex järn-fosfat eller aluminium-fosfat. För att åstadkomma detta bildar de organiska föreningar som kallar sideroforer, vilka tar phosphatets plats i järn- eller fosforföreningarna, och därmed gör den tidigare olösliga (och därmed växt-otillgängliga) formen av fosfat tillgänglig i mark-vatten-lösningen. Vissa Pseudomonas, t ex, som är vanliga jordbakterier, är särskilt bra. Det finns en del arbete som pågår särskilt i magra, gamla vittrade jordar, som är fosfor-fattiga, för att hitta bakterier som är särskilt bra på detta, för att därigenom öka värdigheten i fattiga jordar. Och det fungerar i växthus-skala. Växter i krukor där bakterier som är särskilt bra på att frigöra fosfat växer bättre än motsvarande växter där bakterier som inte har dessa förmågor är tillsatta istället (t ex. http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0045653515002696). Men det är en mycket långsam process, även om de bästa bakterierna finns på plats.
Så skulle FePO4 tillsättas på fält, skulle den ligga där rätt länge (och fungera som ett anti-mulkusk-medel, mot sniglar), och mycket långsamt läcka ut PO4 som blir växttillgängligt. Detta långsamma läckage skulle tas upp av växter, snarare än läcka, givet att tillräckligt kväve finns i jorden. Men växtproduktionen skulle vara långsam, och skördeutbytet därmed litet. Ett alternativ skulle kunna vara att sprida det på betesmark, för att stimulera lite högra växtproduktion där (som inte har samma krav på hög produktivitet). Att järn blir kvar i jorden, sammanbundna med siderophorer, är inga problem. Det finns naturligt rätt stora mängder (otillgängligt) järnmineral i jord. Dessa mineral blir bara lösliga, och kemiskt reaktiva, om det blir riktigt surt (ca. pH 3.5). Och det är inte troligt i jordbruksjordar.
Fladdermusholkar. Bilden tagen av Mike Pennington.
På Naturhistoriska museet i Göteborg fick jag en byggbeskrivning på en fladdermusholk från Zoologiska institutionen/Rune Gerell. ”Käre fladdermusvän” Beskrivning förefaller en smula daterad och jag undrar därför om ni fortsätter er forskning rörande fladdermusholkar och om ni har några nya rön som kan vara intressanta inför holkbygge.
Finns massor med ritningar och byggbeskrivningar på nätet men de flesta ser ut att vara av samma grundtyp, exempelvis:
Min fråga är vad som skiljer våra svenska sjöar åt när det kommer till artsammansättning. Mer specifikt tänker jag på artsammansättningen i eutrofa och oligotrofa sjöar. Skapas skillnad enbart på grund av de olika näringstillgångarna eller finns där mer faktorer?
Det är inte enbart näringstillgångarna som styr artsammansättningen i eutrofa och oligotrofa sjöar. Andra faktorer som pH, temperatur, storlek på sjön, djup, var i landet sjön är geografiskt belägen (dvs oligotrofa sjöar i södra Sverige skiljer sig från norrland), och exempelvis ifall det finns fisk eller inte. Fisksamhället styr också den övriga artsammansättningen då det kan skapa så kallade tropiska kaskader.
Jag drömmer om att bli forskare i biologi eller något annat inom naturvetenskapen, men har väldigt dåliga betyg nu. Är det möjligt att jag kan bli forskare ändå?
Man behöver inte nödvändigtvis ha toppbetyg för att bli forskare så småningom. Att vara en framgångsrik forskare handlar till stor del om att tänka kreativt och kritiskt, samt öva upp sin förmåga att designa experiment och lösa problem. Det kan man vara bra på utan att ha jättebra betyg. Men det blir svårt om man har alldeles för låga betyg – man måste ha så pass bra betyg att man kommer in på universitetet, annars går det inte. Om du jobbar på och satsar på att få komma in på en naturvetenskaplig linje i gymnasiet kan du mycket väl bli forskare någon dag. De som blir forskare är oftast de som brinner mest för sitt ämne, inte de som har haft bäst betyg i skolan.
Pestskråp, Petasites hybridus. Bilden skickades in av Torsten Adolfsson.
Vad är det för växt som visas på bifogad bild. Dessa växte nära ett låglänt område nära ett naturskyddat område vid Billingen nära Strömsholm i Västmanland.
Det är pestskråp, Petasites hybridus.
– Torbjörn Tyler
Du kan även läsa ett tidigare svar om denna växt här.
Kommentarer