Vi har omkring 70 olika slags stövsländor i Sverige. De finns på lite olika platser där det är mer eller mindre fuktigt. Här lever de bland annat av alger, svampar och dött organiskt material. Just vilken stövslända detta är kan vi inte säga med säkerhet. Av allt att döma har den dock tagit sig in utifrån och hamnat i vår frågeställares säng av slumpen.
Denna figur, som var omkring 1 centimeter lång, kom gående i min säng härom natten. Den var inte så snabb och klättrade gärna upp på mitt finger för att låta sig undersökas. Den var mörk, åt det svartare hållet, och gjorde ibland ett litet hopp, men den verkade inte kunna flyga. Jag tycker antennerna och benen påminner om en kackerlackas, men när jag jämför med bilder på tyska kackerlackor så är baken lite väl spetsig och kroppen för smal. Vad kan det vara för något?
Det är en så kallad stövslända, en helt egen slags insekt som förs till ordningen Psocoptera. Det är typiskt med de långa, slanka antennerna, den smala halsen och väl avsatta huvudet. Vi har omkring hundra olika arter i Sverige och jag kan inte avgöra vilken du har sett. De flesta lever utomhus och äter saker som pollen, svamptrådar och döda insekter. Vissa arter kan också leva inomhus av bland annat limfogar i gamla böcker eller av gammalt tapetklister, och dessa inomhusstövsländor brukar därför kallas för ’boklöss’. De saknar vingar och kan alltså inte flyga. Ditt djur är alltså ingen boklus, och jag gissar därför att den letat sig in utifrån och bara råkat hamna i din säng. Många stövsländor, även de med vingar, är litet sävliga och tycks föredra att gå framför att flyga.
Beroende på vårvädret parar sig snokar vanligtvis från mitten av april till mitten av maj. Parningen är ett fascinerande skådespel – och en veritabel ormgrop! Under vissa omständigheter kan snokarna också para sig på hösten. Forskarna vet inte så mycket om vad det beror på eller vad det betyder, men klart är att höstparningarna verkar ske i närheten av övervintringsplatsen och bara i varmt och soligt väder. Bilden på parande snokar är tagen av Mircea Nita.
Jag har en trevlig liten snokfamilj i min trädgård sen ett par år tillbaka. En dag i augusti hände något märkligt. De två största individerna parade sig och sitter ordentligt fast i varandra medan tre mindre individer cirklar omkring det som händer.Hur kommer det sig att dom parar sig nu i augusti? Det är väl nu äggen ska kläckas?Jag funderar också på deras val av boplats, eftersom jag inte direkt har nära till vatten och bor nära en järnväg. Borde inte ormarna störas vibrationerna, eller har de vant sig?
I slutet av september såg jag två ganska stora snokar som rullade runt i skogen, som om de höll varann i ett grepp där de nästan var sammanflätade. Vad gjorde dem? De kan väl inte para sig så här års? Det var varmt och soligt ute, och snokarna brydde sig inte alls om mig som stod någon meter ifrån.
Vilka intressanta observationer!
Thomas Madsen har berättat för mig att han sett snokparningsaktiviteter även på hösten. Jag har inte haft den turen, men har sällan eller aldrig spanat målmedvetet efter det. Ej heller har jag sett några vetenskapliga studier som diskuterar det. Dock sägs det i boken ”Nordens padder og krybdyr” att: ”I august-september vender dyrene tilbage til vinterkvarteret. Når de igen er samlet her, kan de endnu engang vise parringsadfaerd og parre sig, forudsat at det er varmt nok i vejret (mindst 15 grader).”
Vad gäller boplats är det inte ovanligt att vägslänter och banvallar väljs som övervintringsplats, förmodligen därför att sluttningen medför en mer direkt solinstrålning och därför ett varmare mikroklimat. Speciellt på våren torde snokarna gynnas av att kunna lapa i sig så mycket solvärme som möjligt så fort som möjligt, så att spermierna mognar inför [vår]parningen. I södra Sverige inträffar den i mitten av april.
– Björn Lardner, gästexpert
Jag studerade snokar i Måryd utanför Lund från 1976 till 1981. Beroende på vårvädret så parar sig snokar från mitten av april till mitten av maj. Honorna lägger sina ägg från början av juli till mitten av juli. I Måryd lades äggen alltid i en av de två gödselstackarna inom området. Äggen kläcks vanligen från mitten till slutet av augusti.
1977 upptäckte jag för första gången en parning den 3 september på snokarnas övervintringsplats. Vidare såg jag vardera en höstparning 1979, 1980 och 1981, alla i närheten av snokarnas övervintringsplats. Eftersom det är mycket svårare att hitta snokarna under hösten så vet jag inte hur vanligt det är höstparningar. Jag skulle dock tro att de är mindre vanliga än de ”normala” vårparningarna. Eftersom jag på den tiden inte kunde använda DNA-teknik för att göra faderskapsanalyser så vet jag inte heller om dessa parningar leder till att en del av äggen befruktas av ”hösthanen”.
Vem har lämnat denna spillning i en trädgård i norra Halland? Och varför är den så ljus?
Det senaste året har vi sett väldigt många högar med ljusgrått, oftast löst, bajs runt vårt his. Idag hittade jag bajskorvar i samma färg, så jag tror att det är samma djur. Ofta ligger det i gången mellan två odlingslådor, i gången ner till äppelträden och i gången mellan två grönsaksland. Det luktar som hundbajs. Vi bor på landet i norra Halland, med mycket ekskog och hagar runt huset. I området bor tre katter, men dem tror vi inte det är. Vad för djur kan det vara som gillar att bajsa hemma hos oss?
Mest tycker jag nog att det ser ut som hundspillning, men det är svårt att vara alldeles säker eftersom den är litet nedbruten och blöt. Spillningen är dessutom ganska liten, vilket tillsammans med information om fyndplatsen talar mer för katt än för hund.
När det gäller färgen finns det två möjliga förklaringar – antingen diet eller sjukdom. Låt oss börja med dieten. Den bruna färgen i avföringen hos de flesta däggdjur beror i huvudsak på två ämnen som utsöndras från levern – galla och bilirubin. Bilirubin bildas när röda blodkroppar bryts ned, och har en gul eller orange färg. Det blandas med galla i gallblåsan, och normalt sett utsöndras det mesta från kroppen i samband med matsmältningen – där gallan är avgörande för att vi ska kunna bryta ned fett. Eftersom bilirubin är ett mycket starkt färgämne är gallan från början gulaktig. När den färdas genom matsmältningssystemet ändrar den färg under påverkan av tarmbakterier, och blir så småningom mer brunaktig. Därför har avföringen oftast en brunaktig färg. En del bilirubin lämnar också via urinen, som därför är gulaktig. Avföringen påverkas dock av det vi äter. Blåbär eller rödbetor ger en mörkare avföring, gröna grönsaker kan ge en grönare avföring osv. I samband med magåkommor, till exempel diarré, kan avföringen ibland också vara grönare. Det beror på att den passerar genom tarmarna lite för fort. Matsmältningen är ofullständig, och gallan har inte ”tid” att anta sin brunare färg. Vit avföring hos sällskapsdjur kan bero på en diet som antingen är väldigt rik på fett, eller en diet som är rik på kalcium (kalk). Åtminstone tidigare var det vanligt att det fanns stora inslag av ben i hundmat, och den därmed ganska kalciumrika dieten gav upphov till ljusare avföring.
Sjukdom då? Jo, vid vissa sjukdomstillstånd kan avföringen vara väldigt ljus. Det brukar betyda att gallgångarna är tilltäppta så att gallan inte kan lämna kroppen tillsammans med avföringen (tänk till exempel på gallsten). Som en följd av det blir urinen väldigt mörk, eftersom det bilirubin som annars skulle följt med avföringen fälls ut där istället.
Den vackra sångsvan, Cygnus cygnus, är en riktig tuffing som under sin återkolonisation av södra Sverige vid flera tillfällen setts köra knölsvanar på porten. Detta fick vår frågeställare uppleva i Trosa skärgård i somras. Bilden är tagen av Ernst Vikne.
I ”vår” vik nere i Trosa så hade vi i somras en fejd mellan en sångsvan och en knölsvan. Knölsvanen har sitt revir här sedan flera år tillbaka. I år har dock en sångsvan kommit på ovälkommet besök (för knölsvanen). Sångsvanen har vi aldrig sett i viken tidigare. Sångsvanen kommer in i viken endast nattetid, ungefär klockan 02:00. Då börjar fejden där han ger sig på knölsvanen, som insyn tur verkar vara underlägsen då han inte riktigt orkar hålla sångsvanen på avstånd utan simmar bort en bit hela tiden. De ryker ihop ett par gånger där sångsvanen allt som ofta biter knölsvanen i stjärten. Detta håller på i dryga timmen innan sångsvanen drar iväg igen. Det här har hållit på i ett par veckor med i princip besöka varje natt samt med samma tid.
Vad är detta för typ av beteende? Vad försöker sångsvanen att uppnå?
Sångsvanen tar ofta över revir i sjöar från knölsvanen, som då får flytta på sig. Det är uppenbarligen detta ni har sett här. Det originella är kanske tidpunkten på dygnet. Det är känt från flera håll under sångsvanens spridning i, eller egentligen återkolonisation av, Sydsverige att sångsvanar tagit över sjöar från knölsvanarna, i synnerhet i mindre sjöar och dammar där det är svårare att fly undan.
Koltrasten, Turdus merula, bygger gärna bo alldeles i människans närhet. Ibland finns bona på olämpliga platser, där det är svårt att inte störa koltrasten. Det är dock ovanligt att de ger upp häckningsförsöket om ingenting allvarligt har hänt, och många individer vänjer sig snart vid människornas närvaro. Bilden är tagen av J.J. Harrison.
En koltrast byggde bo i en kruka på min balkong i somras. Vi råkade skrämma honan när vi ville ge henne lite vatten eftersom det är väldigt varmt på balkongen. Vi hittade ett ägg i boet. Tror ni att hon kommer tillbaka? Hur länge kan ägget vara ensamt? Behöver jag göra något? Hur nära boet kan vi vara utan att skrämma henne igen?
Helt överspelat nu är jag rädd. Hoppas koltrasten kom tillbaka!
Innan fågeln börjat ruva är det ingen större fara om äggen ligger kvar i boet. Honan är säkert borta ganska mycket för att leta mat. Det går åt mycket energi att producera äggen. Själva ruvningen börjar först när hon lagt hela eller nästan hela kullen. Först då är det allvarligt om äggen blir kalla under längre tid.
Har man skrämt en ruvande fågel från boet är det enda man kan göra är att illa snabbt dra sig undan. Hur nära man kan komma ett bo beror helt och hållet på individen och också hur vana de är vid mänsklig närvaro. Så det går helt enkelt inte att säga. Alla som har en fågelmatare nära ett fönster har nog märkt att vissa fåglar flyger direkt om någon rör sig i rummet innanför och andra lugnt sitter kvar. Och att många vänjer sig efterhand. Men tyvärr är ju konsekvensen av att en fågel lämnar en mataren en stund inte särskilt allvarliga, medan om en ruvande fågel som skräms från boet kan hela häckning spolieras.
Själv skulle jag nog överväga att göra vad som absolut måste göras ytterst försiktigt och nattetid då mörkret (om det blir mörkt) gör fågeln mer obenägen att flyga iväg. Men helst inte alls.
Som sagt hoppas det gick bra i somras och att du får en ny häckning att kika på i år!
Öronvivlar tycker om prydnadsbuskar som syren, liguster och snöbär. De vuxna djuren gnager på bladen, medan larverna äter på rötterna. Vissa arter kan också utvecklas i blomkrukor, bland annat växthusöronviveln (Otiorhynchus sulcatus), som därför hittas inomhus ganska ofta. Bilden är tagen av Therese Asp.
Är detta en växthusöronvivel? Den är 10-12 millimeter lång och jag har hittat ett tiotal inomhus på undervåningen den senaste veckan. Jag ser inga tecken på skador på krukväxter, men har nyligen flyttat in en atlasceder som tidigare stod utomhus i närheten av liguster med misstänkt vivelgnag. Jag ser dock inga gnag på cedern. Jag har ”tagit om hand” vivlarna. Bör jag göra något mer för att stoppa förökning? Har de jungfrufödsel?
Javisst, det är en växthusöronvivel och de har säkert följt med krukan in. Det kan vara så att skalbaggarna har övervintrat i krukan utan att först ha gnagt på växten, eller att de har levt av cederns rötter som larver men inte orsakat större skador i barrverket. Det är för övrigt svårare att identifiera gnagskador på barrväxter jämfört med på lövväxter.
Det är mycket vanligt med jungfrufödseln hos öronvivlar. I vissa populationer finns inte ens hanar! Trots detta ser jag inte att du behöver göra något mer än att ”ta hand om” de vivlar du hittar.
Koltrast, Turdus merula, med vita färgpigment. Man brukar säga att mörka fåglar med delvis ljusa fjädrar är ’partiellt leucistiska’. Bilden är tagen av Bodil Gustafsson.
Vad är detta för en fågel? Ser ut som en koltrast, men den är vitfläckig.
Det är faktiskt en koltrast, men den har ett pigmenteringsfel som gör att den fått vita fläckar. Det är ganska vanligt hos flera olika fåglar, men syns särskilt bra på sådana som normalt är svarta. Forskarna vet inte helt vad detta beror på, men det verkar ha sin grund i en eller flera olika slags mutationer, alltså ändringar i arvsmassan. Det är kanske lite vanligare i stadsmiljö än ute i naturen, men det är också fler personer som håller koll på trastarna i sitt närområde.
Vi har skrivit mer om fenomenet, som kallas för partiell leucism, tidigare. Kolla in den här och den här länken.
Kan det vara ringduvor som vilat sig i plommonträdet, och lämnat detta efter sig? Bilden skickades in av Karin Pelgander.
I somras hittade vi detta under vårt plommonträd. Det ser ut att vara någon slags spillning. De är 4 till 5 centimeter långa och 0,5 centimeter breda, svarta och glansiga. Vad kan det vara?
Jag är inte säker, men min magkänsla är detta spillning av en ringduva. Den kan ha ganska varierande utseende, och vara förvånansvärt ”korvlik” för att komma från en fågel.
Spindlar är sinnrika djur. Genom att släppa ut en tråd från spinnvårtorna rakt ut i luften kan de överbrygga stora avstånd och till och med flyga. När spindeln flugit klart, knipsar den helt enkelt av sin tråd. Samma sak händer när en spindel släppt ned sig från taken, vänt, och klättrat upp igen.
En spindel släpper sig rakt ner från taket på en lång tråd. Den blir rädd och kilar snabbt upp igen på samma tråd. Det hänger inte någon tråd ner bakom den. Var gör spindeln av sin tråd när den klättrar fort rakt upp?
Tråden som spindeln hänger i när den släpper ner sig från taket, kommer från spinnvårtorna, som sitter längst bak på spindelns kropp. Så när spindeln släpper sig ner från taket i en lång tråd, hänger den helt enkelt i tråden från spinnvårtorna (i spetsen på bakkroppen). När spindeln vänder och klättrar upp följer tråden med den upp igen och när den sitter på ett säkert ställe så knipsar den av tråden och släpper den iväg den. De flesta spindlar använder spinntråd som stöd när de klättrar omkring, de sätter ut fästtrådar på de ytor där de inte kan hålla fast sig ordentligt.
De unga forskarna som undersöker hur ekollons groning påverkas av mängden näring har gjort en spännande observation – det är fullt med vita knölar på ekollonens rötter. Vad kan det vara? Just dessa ekollonen fotograferades utanför Lysekil på västkusten. Bilden är tagen av W. Carter.
Vi gör ett gymnasiearbete där vi odlar ekollon i hästgödsel med olika koncentrationer. Ekollonen står i vatten med olika mängd hästgödsel, och en grupp har bara vatten, men ekollonen har alltså ingen jord. Alla har fått rötter men många har också fått som vita ’knölar’ på rötterna. Vi har googlat och frågat vår lärare men inte fått något svar, annat än att vår lärare misstänker att det är insektsägg. De förekommer i alla koncentrationer, även på ekollonen i endast kranvatten. Är det insektsägg eller vad är det för något?
Det är såklart nästan omöjligt att svara på utan en bild, men jag vågar säga med ganska stor säkerhet att det inte rör sig om några insektsägg. Ekollon är förvisso omtyckta av en del småkryp, men då är det själva fröet som är av intresse, inte rötterna som senare slår ut från det. Dessutom är insekter som lever på ek och ekollon av nödvändighet landlevande, och skulle alltså inte lägga ägg i vatten. Till sist är det också rimligt att ni faktiskt skulle sett de äggläggande insekterna, om det nu faktiskt vore insektsägg.
Vissa växter, till exempel olika ärtväxter, har knölar (noduli) med symbiotiska bakterier på sina rötter. Bakterierna fixerar kväve från atmosfären till växten. Såvitt jag vet finns ingen sådan symbios hos ekar. En annan anledning till knölar på rötterna är så kallade ”galler”, en slags svulst som orsakas av insekter eller kvalster och som fungerar som djurens ”barnkammare”. Det finns faktiskt rotgaller hos ek. Dessa orsakas av en liten stekel som heter Biorhiza pallida. Det är den här insekten som orsakar de ”galläpplen” som är vanliga att hitta på ekar. Men Biorhiza pallida har många fler strängar på sin lyra. Under högsommaren kläcker insekterna från galläpplena och parar sig. Därefter gräver honorna ned sig i marken och lägger ägg på tunna ekrötter. Det ger upphov till en gallbildning på rötterna. I dessa galler finns det bara honor, och de utvecklas i gallerna under vintern. På våren klättrar den nya generation upp (dessa honor saknar vingar) och lägger både han-ägg och hon-ägg på de nya ekknopparna. Eftersom dessa honor inte parat sig innan äggläggningen, är det tal om ”jungfrufödsel”. Väldigt spännande, men inte heller något som rimligtvis kan förklara knölarna på rötterna från era ekollon.
Kan det inte helt enkelt handla om att det som ser ut som knölar bara är nya sidorötter som är på väg?
Kommentarer