Kan det vara en grävling som här lämnat den här spillningen?
I somras hälsade någon på hos oss och gjord sina behov intill baksidan på vårt hus. Det hände 6 gånger under en knapp månad. Kan det vara en grannhund eller en räv?
Det är nästan omöjligt att avgöra vem som lämnat spillningen baserat på bilden. Eftersom den är så lös och verkar vara ganska stor, så undrar jag om det inte kan röra sig om en grävling. De har väldigt varierande utseende på spillningen eftersom de är allätare. De tycker mycket om daggmaskar, och spillningen kan bli såhär ljus och slemmig om det är den huvudsakliga kosten. Om det är en grävling, så brukar spillningen lukta någotsånär (nåja) angenämt av mysk. Är det istället spillning från en tamhund eller räv luktar det skarpt och obehagligt. Räv får jag dock ingen direkt känsla av här.
Ängsskinnbaggen Deraecoris ruber är ett ståtligt djur som lever på nässlor i näringsrika skogskanter. Den kan variera en del i färgen, men ofta är den som här tjusigt blåsvart med orangeröda teckningar. Bilden är tagen av Ulf Pettersson.
Jag har fotat, vad jag tror är, ängsskinnbaggen Liocoris tripustulatus på Ängsö i Västmanland. Den är artbestämd med 67% sannolikhet genom Artportalens bildsökningsfunktion. Men jag tycker inte att färgen stämmer så bra, eftersom mitt djur är blåsvart med röda teckningar och inte brun med gula teckningar. Är bestämningen rätt eller fel?
Det är inte alldeles långt borta, men inte riktigt rätt. Arten är Deraecoris ruber, en annan ängsskinnbagge. Liksom Liocoris tripustulatus lever den på nässlor i ganska näringsrika skogsbryn och liknande.
Den här vackra slånlaven, Evernia prunastri, hittade vår frågeställare i Veberöd utanför Lund i Skåne. Bilden är tagen av Risto Rainne.
Jag vill gärna veta vad är detta för växt. Någon sorts lav, kanske? Bollens diameter är cirka 5 centimeter. Bilden tog jag i Veberöd, utanför Lund i Skåne. Där växte några lövträd, korstörne tror jag, och på alla träd växte gott om lavbollar. I närheten fanns några rönnar, helt utan liknande lavar.
Det är slånlav, Evernia prunastri, en ganska vanlig lav. På den här länken finns en utbredningskarta över svenska fynd.
Klädesmalen, Tineola bisselliella, är en tjusig men stundtals besvärande fjäril, eftersom larven låter sig väl smaka av till exempel hår, päls och fjädrar. Särskilt tycker den om yllefibrer. Särskilt förr i tiden var klädesmalen därför en allvarlig skadegörare i våra hem. Problemen har minskat i takt med ökad användning av syntetiska kläder och ett torrare inomhusklimat, men utbrott kan fortfarande uppstå här och där och då vara svåra att få bukt med. Bilden är tagen av Olof Leillinger.
Vi har haft ett långvarigt (klädes)malangrepp som vi börjar få under bättre kontroll. På sistone och i takt med att de har blivit färre så har malarna blivit påtagligt mindre, kanske hälften så stora som innan. I övrigt har de samma utseende. Både stora och små fastnar i feromonfällor, så de borde alla vara hanar. Jag har några frågor: Malarna äter ju inte när de väl kläckts från pupporna. Kan de ändå växa? Var kommer i så fall byggstenarna till tillväxten ifrån? Om de inte växer efter kläckning, vad talar storleksskillnaden då för? Sämre levnadsförhållanden för larverna?
Jag är ingen expert, men alternativ två känns mest troligt. Jag ser att frågan skickades in under sommaren, så temperaturskillnader kan också vara ett alternativ. Det är vanligt hos insekter att kalla temperaturer under larvstadiet leder till senare förpuppning och därmed större kroppsstorlek i vuxenstadiet.
– Jessica Abbott
Jag håller med om att de mest sannolikt handlar om levnadsförhållandena för larverna. Fjärilarna växer inte efter att de har kläckts. Det är den kroppsmassa larverna bygger upp som bestämmer storleken hos de vuxna.
Åkerfrölöpare, Harpalus rufipes, är en av de vanligaste arterna i jordlöparsläktet frölöpare (som heter Harpalus på vetenskap). Den finns på nära nog alla slags någotsånär öppna och torra marker. Det är en duktig flygare som gärna dras till ljus, varför det är vanligt att hitta åkerfrölöpare inomhus på sommaren och hösten. Något skadedjur är den dock inte! Bilden är tagen av Kevin Larsson.
I somras hittade jag många av dessa baggar i mitt hem, som är ett gammalt hus. Är något att oroa sig för? Kan det vara husbock?
Skalbaggen hör till den stora familjen jordlöpare (Carabidae; vi har omkring 400 olika i Sverige). Den heter åkerfrölöpare (Harpalus rufipes) och det är en av de vanligaste arten i det ganska stora släktet frölöpare. Den är ganska lätt att känna igen på den breda kroppen och de rödaktiga benen. I motljus ser en också att åkerfrölöparen har en vackert gyllengul behåring över hela ovansidan, vilket delvis syns på dina bilder. Åkerfrölöparen lever på de flesta öppna marker så länge de är någotsånär torra. Den äter särskilt olika slags fröer, så ibland kan den hittas uppkrupen i gamla blomställningar på till exempel vildmorot. Liksom flera andra frölöpare är åkerfrölöparen duktig på att flyga. Den är nattaktiv och dras gärna till ljus, så det är inte ovanligt att hitta den inomhus på sommaren. Det är dock aldrig ett skadedjur. Husbocken är en helt annat typ av skalbagge (en långhorning) och känns igen på sina långa, slanka antenner, och platta, litet bräckliga utseende. Den är aldrig djupsvart.
Vi har omkring 70 olika slags stövsländor i Sverige. De finns på lite olika platser där det är mer eller mindre fuktigt. Här lever de bland annat av alger, svampar och dött organiskt material. Just vilken stövslända detta är kan vi inte säga med säkerhet. Av allt att döma har den dock tagit sig in utifrån och hamnat i vår frågeställares säng av slumpen.
Denna figur, som var omkring 1 centimeter lång, kom gående i min säng härom natten. Den var inte så snabb och klättrade gärna upp på mitt finger för att låta sig undersökas. Den var mörk, åt det svartare hållet, och gjorde ibland ett litet hopp, men den verkade inte kunna flyga. Jag tycker antennerna och benen påminner om en kackerlackas, men när jag jämför med bilder på tyska kackerlackor så är baken lite väl spetsig och kroppen för smal. Vad kan det vara för något?
Det är en så kallad stövslända, en helt egen slags insekt som förs till ordningen Psocoptera. Det är typiskt med de långa, slanka antennerna, den smala halsen och väl avsatta huvudet. Vi har omkring hundra olika arter i Sverige och jag kan inte avgöra vilken du har sett. De flesta lever utomhus och äter saker som pollen, svamptrådar och döda insekter. Vissa arter kan också leva inomhus av bland annat limfogar i gamla böcker eller av gammalt tapetklister, och dessa inomhusstövsländor brukar därför kallas för ’boklöss’. De saknar vingar och kan alltså inte flyga. Ditt djur är alltså ingen boklus, och jag gissar därför att den letat sig in utifrån och bara råkat hamna i din säng. Många stövsländor, även de med vingar, är litet sävliga och tycks föredra att gå framför att flyga.
Beroende på vårvädret parar sig snokar vanligtvis från mitten av april till mitten av maj. Parningen är ett fascinerande skådespel – och en veritabel ormgrop! Under vissa omständigheter kan snokarna också para sig på hösten. Forskarna vet inte så mycket om vad det beror på eller vad det betyder, men klart är att höstparningarna verkar ske i närheten av övervintringsplatsen och bara i varmt och soligt väder. Bilden på parande snokar är tagen av Mircea Nita.
Jag har en trevlig liten snokfamilj i min trädgård sen ett par år tillbaka. En dag i augusti hände något märkligt. De två största individerna parade sig och sitter ordentligt fast i varandra medan tre mindre individer cirklar omkring det som händer.Hur kommer det sig att dom parar sig nu i augusti? Det är väl nu äggen ska kläckas?Jag funderar också på deras val av boplats, eftersom jag inte direkt har nära till vatten och bor nära en järnväg. Borde inte ormarna störas vibrationerna, eller har de vant sig?
I slutet av september såg jag två ganska stora snokar som rullade runt i skogen, som om de höll varann i ett grepp där de nästan var sammanflätade. Vad gjorde dem? De kan väl inte para sig så här års? Det var varmt och soligt ute, och snokarna brydde sig inte alls om mig som stod någon meter ifrån.
Vilka intressanta observationer!
Thomas Madsen har berättat för mig att han sett snokparningsaktiviteter även på hösten. Jag har inte haft den turen, men har sällan eller aldrig spanat målmedvetet efter det. Ej heller har jag sett några vetenskapliga studier som diskuterar det. Dock sägs det i boken ”Nordens padder og krybdyr” att: ”I august-september vender dyrene tilbage til vinterkvarteret. Når de igen er samlet her, kan de endnu engang vise parringsadfaerd og parre sig, forudsat at det er varmt nok i vejret (mindst 15 grader).”
Vad gäller boplats är det inte ovanligt att vägslänter och banvallar väljs som övervintringsplats, förmodligen därför att sluttningen medför en mer direkt solinstrålning och därför ett varmare mikroklimat. Speciellt på våren torde snokarna gynnas av att kunna lapa i sig så mycket solvärme som möjligt så fort som möjligt, så att spermierna mognar inför [vår]parningen. I södra Sverige inträffar den i mitten av april.
– Björn Lardner, gästexpert
Jag studerade snokar i Måryd utanför Lund från 1976 till 1981. Beroende på vårvädret så parar sig snokar från mitten av april till mitten av maj. Honorna lägger sina ägg från början av juli till mitten av juli. I Måryd lades äggen alltid i en av de två gödselstackarna inom området. Äggen kläcks vanligen från mitten till slutet av augusti.
1977 upptäckte jag för första gången en parning den 3 september på snokarnas övervintringsplats. Vidare såg jag vardera en höstparning 1979, 1980 och 1981, alla i närheten av snokarnas övervintringsplats. Eftersom det är mycket svårare att hitta snokarna under hösten så vet jag inte hur vanligt det är höstparningar. Jag skulle dock tro att de är mindre vanliga än de ”normala” vårparningarna. Eftersom jag på den tiden inte kunde använda DNA-teknik för att göra faderskapsanalyser så vet jag inte heller om dessa parningar leder till att en del av äggen befruktas av ”hösthanen”.
Vem har lämnat denna spillning i en trädgård i norra Halland? Och varför är den så ljus?
Det senaste året har vi sett väldigt många högar med ljusgrått, oftast löst, bajs runt vårt his. Idag hittade jag bajskorvar i samma färg, så jag tror att det är samma djur. Ofta ligger det i gången mellan två odlingslådor, i gången ner till äppelträden och i gången mellan två grönsaksland. Det luktar som hundbajs. Vi bor på landet i norra Halland, med mycket ekskog och hagar runt huset. I området bor tre katter, men dem tror vi inte det är. Vad för djur kan det vara som gillar att bajsa hemma hos oss?
Mest tycker jag nog att det ser ut som hundspillning, men det är svårt att vara alldeles säker eftersom den är litet nedbruten och blöt. Spillningen är dessutom ganska liten, vilket tillsammans med information om fyndplatsen talar mer för katt än för hund.
När det gäller färgen finns det två möjliga förklaringar – antingen diet eller sjukdom. Låt oss börja med dieten. Den bruna färgen i avföringen hos de flesta däggdjur beror i huvudsak på två ämnen som utsöndras från levern – galla och bilirubin. Bilirubin bildas när röda blodkroppar bryts ned, och har en gul eller orange färg. Det blandas med galla i gallblåsan, och normalt sett utsöndras det mesta från kroppen i samband med matsmältningen – där gallan är avgörande för att vi ska kunna bryta ned fett. Eftersom bilirubin är ett mycket starkt färgämne är gallan från början gulaktig. När den färdas genom matsmältningssystemet ändrar den färg under påverkan av tarmbakterier, och blir så småningom mer brunaktig. Därför har avföringen oftast en brunaktig färg. En del bilirubin lämnar också via urinen, som därför är gulaktig. Avföringen påverkas dock av det vi äter. Blåbär eller rödbetor ger en mörkare avföring, gröna grönsaker kan ge en grönare avföring osv. I samband med magåkommor, till exempel diarré, kan avföringen ibland också vara grönare. Det beror på att den passerar genom tarmarna lite för fort. Matsmältningen är ofullständig, och gallan har inte ”tid” att anta sin brunare färg. Vit avföring hos sällskapsdjur kan bero på en diet som antingen är väldigt rik på fett, eller en diet som är rik på kalcium (kalk). Åtminstone tidigare var det vanligt att det fanns stora inslag av ben i hundmat, och den därmed ganska kalciumrika dieten gav upphov till ljusare avföring.
Sjukdom då? Jo, vid vissa sjukdomstillstånd kan avföringen vara väldigt ljus. Det brukar betyda att gallgångarna är tilltäppta så att gallan inte kan lämna kroppen tillsammans med avföringen (tänk till exempel på gallsten). Som en följd av det blir urinen väldigt mörk, eftersom det bilirubin som annars skulle följt med avföringen fälls ut där istället.
Den vackra sångsvan, Cygnus cygnus, är en riktig tuffing som under sin återkolonisation av södra Sverige vid flera tillfällen setts köra knölsvanar på porten. Detta fick vår frågeställare uppleva i Trosa skärgård i somras. Bilden är tagen av Ernst Vikne.
I ”vår” vik nere i Trosa så hade vi i somras en fejd mellan en sångsvan och en knölsvan. Knölsvanen har sitt revir här sedan flera år tillbaka. I år har dock en sångsvan kommit på ovälkommet besök (för knölsvanen). Sångsvanen har vi aldrig sett i viken tidigare. Sångsvanen kommer in i viken endast nattetid, ungefär klockan 02:00. Då börjar fejden där han ger sig på knölsvanen, som insyn tur verkar vara underlägsen då han inte riktigt orkar hålla sångsvanen på avstånd utan simmar bort en bit hela tiden. De ryker ihop ett par gånger där sångsvanen allt som ofta biter knölsvanen i stjärten. Detta håller på i dryga timmen innan sångsvanen drar iväg igen. Det här har hållit på i ett par veckor med i princip besöka varje natt samt med samma tid.
Vad är detta för typ av beteende? Vad försöker sångsvanen att uppnå?
Sångsvanen tar ofta över revir i sjöar från knölsvanen, som då får flytta på sig. Det är uppenbarligen detta ni har sett här. Det originella är kanske tidpunkten på dygnet. Det är känt från flera håll under sångsvanens spridning i, eller egentligen återkolonisation av, Sydsverige att sångsvanar tagit över sjöar från knölsvanarna, i synnerhet i mindre sjöar och dammar där det är svårare att fly undan.
Koltrasten, Turdus merula, bygger gärna bo alldeles i människans närhet. Ibland finns bona på olämpliga platser, där det är svårt att inte störa koltrasten. Det är dock ovanligt att de ger upp häckningsförsöket om ingenting allvarligt har hänt, och många individer vänjer sig snart vid människornas närvaro. Bilden är tagen av J.J. Harrison.
En koltrast byggde bo i en kruka på min balkong i somras. Vi råkade skrämma honan när vi ville ge henne lite vatten eftersom det är väldigt varmt på balkongen. Vi hittade ett ägg i boet. Tror ni att hon kommer tillbaka? Hur länge kan ägget vara ensamt? Behöver jag göra något? Hur nära boet kan vi vara utan att skrämma henne igen?
Helt överspelat nu är jag rädd. Hoppas koltrasten kom tillbaka!
Innan fågeln börjat ruva är det ingen större fara om äggen ligger kvar i boet. Honan är säkert borta ganska mycket för att leta mat. Det går åt mycket energi att producera äggen. Själva ruvningen börjar först när hon lagt hela eller nästan hela kullen. Först då är det allvarligt om äggen blir kalla under längre tid.
Har man skrämt en ruvande fågel från boet är det enda man kan göra är att illa snabbt dra sig undan. Hur nära man kan komma ett bo beror helt och hållet på individen och också hur vana de är vid mänsklig närvaro. Så det går helt enkelt inte att säga. Alla som har en fågelmatare nära ett fönster har nog märkt att vissa fåglar flyger direkt om någon rör sig i rummet innanför och andra lugnt sitter kvar. Och att många vänjer sig efterhand. Men tyvärr är ju konsekvensen av att en fågel lämnar en mataren en stund inte särskilt allvarliga, medan om en ruvande fågel som skräms från boet kan hela häckning spolieras.
Själv skulle jag nog överväga att göra vad som absolut måste göras ytterst försiktigt och nattetid då mörkret (om det blir mörkt) gör fågeln mer obenägen att flyga iväg. Men helst inte alls.
Som sagt hoppas det gick bra i somras och att du får en ny häckning att kika på i år!
Kommentarer