Vresros, Rosa rugosa. Bilden tagen av Morn the Gorn.
Hur kan växter som blommor och fruktträd inte frysa sönder under vintern och vara rätt så friska till våren igen?
Detta är en fråga som intresserat forskare i mer än hundra år. Framförallt hur gröna blad kan överleva frost. Vävnaden består av celler med cellvägar emellan. Bildas is inuti en cell så dör normalt cellen. Cellerna undviker isbildning genom att anrika framförallt socker inuti sig men de har också speciella proteiner som binder iskristaller. Däremot mellan cellerna låter de små ofarliga iskristaller bildas. Detta gör att cellerna torkar in på ett sätt som är mindre farligt för dem.
Många träd och buskar tappar istället sina blad och låter stammarna ovan jord torka in så att de blir mindre frostkänliga. Nere i marken blir det inte så kallt.
Om ett djur tex en hund är väldigt deppig. Kan den skada sig själv medvetet? Eller på något sätt göra sig illa?
Det är en intressant fråga, och även om jag inte har ett direkt svar på just det med självskadebeteende tänkte jag att jag kunde spekulera lite.
Just med hundar vet jag inte, men hos burfåglar (papegojor i synnerhet), är det ju ganska vanligt med fjäderplockning, dvs. att fågeln biter eller rycker av sina egna fjädrar. Givet hur viktig fjäderdräkten är för att hålla fågeln varm, skydda huden mot skada, signalera till artfränder, osv, är detta ju en form av självskadebeteende.
Det är såklart svårt att veta om fågeln gör detta just med syfte att skada sig själv, som jag tror att du är ute efter att få reda på. Men det är väl nästan ställt utom allt rimligt tvivel att den allra vanligaste orsaken till fjäderplockning hos fåglar är att de är understimulerade, stressade, eller deppiga för att burmiljön inte riktigt kan tillgodose deras behov. Studier har visat att olika typer av psykofarmaka (bl.a. antidepressiv medicin) kan få beteenden att upphöra. (Det bästa är såklart att inte medicinera, utan att faktiskt lösa orsaken till problemet!)
På det sättet är fjäderplockning kanske ganska likt andra stereotypa beteenden som djur i fångenskap uppvisar, t.ex. att gå runt i cirklar. Det fyller ingen biologisk eller social funktion, men visar på att djuren inte har det bra. Andra djur (som inte hålls i burar) kan också må dåligt, men det ser man kanske tydligare på att inte visar någon direkt entusiasm/motivation eller uttrycker ”glädje”. Det är ungefär samma symptom som man ser när djur är fysiskt sjuka.
Så, sammanfattningsvis: djur kan precis som människor må dåligt, det är ganska lätt att se. Ibland leder det till att de uppvisar vissa beteenden, och ibland kan de här beteendena vara direkt skadliga för djuret (t.ex. fjäderplockning). Jag tror inte att det betyder att det egentliga syftet är att djuret vill skada sig själv, det kommer liksom ”på köpet”, men kanske någon annan är mer påläst i den här frågan än jag är!
-Andreas Nord
Det är inte helt ovanligt med hundar som slickar eller biter sig i tassarna (eller någon annanstans) så att de skadar sig själva. Ofta har det samband med stress i någon form, men beteendet är inte alltid helt lätta att bryta. Hundar kan också bli deprimerade och sluta äta t.ex. i samband med att ägaren eller en ”vän” (vanligen en annan hund i samma hem) dör/försvinner. Men allt detta är ju självskadebeteende kan ju hänföras till stress, depression, vantrivsel e.dyl.
Så frågan är ju, som Andreas säger, om djur verkligen medvetet kan skada sig själva för att göra slut på ett lidande. Och det är ju en mycket svår fråga. Det finns några fall som citeras som exempel på självmord hos djur. I alla fall rör en hjort som hoppade ut från en klippa när den jagades av hundar, men här kan det ju mycket väl vara fråga om en panikhandling. Antagligen var den så skräckslagen att den inte ”visste vad den gjorde”. Men en del andra fall är inte lika lätta att (bort)förklara t.ex. ett sto som gick rätt ut i en sjö och drunknade sedan hennes föl dött eller delfiner som slutat andas (och dränkt sig själva). Men visste de att de skulle dö? Och hur medvetna är djur om döden? Sociala djur verkar oftast ”förstå” när en flockmedlem är död, nosa på den och antingen sysselsätta sig med den eller ”gå vidare” , inte sällan i olika former av sorgebeteende. Men förstår de vad döden innebär, i alla fall i så mycket att vi människor förstår det? Svårt att säga.
Efter många års erfarenheter av arbete med och umgänge med djur har jag lärt mig att aldrig säga aldrig ifråga vad de kan, inser och förstår. Jag har faktiskt en vän, som hade en ung hund som fick en allvarlig, obotlig sjukdom. En dag smet hunden ut och blev överkörd av en bil. Jag har alltid funderat över om det var självmord eller inte. Men det är ju inget vanligt med hundar som smiter ut och tyvärr inget ovanligt med hundar som blir ihjälkörda. Men jag kan inte låta bli att undra.
Så medan det är helt klart att djur kan bli deprimerade och tappa livsgnistan och på olika sätt skada sig själva, så vet nog ingen (än) om de verkligen kan begå självmord. Men det är en intressant fråga. Och man kan i alla fall konstatera att det bör vara vårt ansvar att se till att de djur vi har ansvar för verkligen har lust att leva.
Jag hade en dna/rasbestämningsfrågs uppe på en sida på FB då jag undrade över just rastester för att fastställa olika raser i en blandrashund. Jag blev påhoppad och idiotförklarad av en person som så att de testerna bara va båg. Hon hänvisade till er. Jag citerar ”Tyvärr stämmer det inte.. Du vet om att det är falsk marknadsföring? Finns både bevis och studier på att dna test inte funkar. Lunds universitet har gjort många studier om det!” Dock hittar jag ingen information om detta alls på er sida. Finns det några studier om just detta som ni utfört och bevis för att det ej fungerar. Finns det någonstans där jag kan få ta del av studierna och läsa om det? Alltså detta är av ren egen nyfikenhet jag skulle vilja ta del och läsa om det. Själv hittade jag ingen information men kanske ni kan hjälpa mig att hitta rätt.
Det är nog Uppsala universitet hon menar. Kerstin Lindblad-Toh gör mycket genetiska studier med hundar och interagerar med hundägare. Se:
Om man anser att DNA-testar fungerar eller inte beror lite på vad man förväntar sig, tror jag. Jag kan inte så mycket om DNA-tester för hundar specifikt, men det har visats att DNA-tester för att räkna ut en människas populationstillhörighet (t.ex. X% europé, Y% asiat, osv) har inte perfekt träffsäkerhet. Dels ger olika företag ofta olika resultat för samma person, och även samma företag kan ge lite olika resultat om man skicka in prover från enäggstvillingar. I båda fallen handlar det förmodligen om de statistiska beräkningarna som görs, inte om den genetiska informationen i sig. Mänskliga populationer skiljer sig inte åt jättemycket genetiskt, så olika modeller för att räkna ut släktskap kan komma fram till olika procentsatser även om samma data matas in i början.
Det finns nog också ett problem att man försöker komma ner till en mer detaljernad nivå än vad som är möjligt. Vissa DNA-tester påstår att de kan ge information ända ner till vilket land dina släktingar kom ifrån, men genetiska skillnader mellan t.ex. europeiska länder är ytterst små. Då kan slumpen spela en roll när det gäller vilka länder algoritmerna tilldelar till ett prov, och därmed förklara varför enäggstvillingar kan få olika resultat. Så på så sätt fungerar inte dessa tester. Däremot brukar de stämma i grova drag. Så de fungerar om man bara förväntar sig ett någorlunda korrekt svar istället för ett hundraprocentigt säkert svar.
Konstig hårboll. Bilden skickades in av Fredrik Rasmusson.
När jag i helgen tog en promenad runt domkyrkan i Lund hittade jag denna klump, med vad som tycks vara fjädrar som sticker ut – men den låg under ett träd så något som fallit därifrån men inget växer ju än? Någon fundering på vad det kan tänkas vara undrar Fredrik…
Kanske har jag fel, men jag tycker nog att detta närmast ser ut som en bit av en dyngsur räv/hund/prärievargsvans eller syntetisk dito, som innan den hamnade på marken kanske varit del av en pälskrage eller luvan på en jacka.
-Andreas Nord
Ett annat alternativ är om någon har kammat sin hund ute och kastat en pälsklump på marken, som sedan har blåst dit. Men med tanke på hur rund den verkar vara lutar jag mer åt att det är en tofs av fuskpäls som har suttit på en mössa.
Gulbröstad spettpapegoja, Micropsitta meeki. Bilden från Handbook of the birds of the world.
Tack för svaret om spettpapegojan! Hälsa till Andreas Nord och tacka från mig! Jag blev jätte-glad för att få veta så mycket om dem. Jag har tagit med mig texten om spettpapegojan till skolan. Jag ska få berätta om spettpapegojorna för min klass. Det är några fler saker jag undrar över. Hur klarar de sig från fiender när de bor i termitstackar? De måste bo ganska lågt ner, tror jag. Spettpapegojan som de fångade i en tygpåse i tv-programmet jag såg, hittade de i ett hål. Hur kan de klara sig där? Hur många sorters papegojor finns det i världen och vilken sort är störst?
Så roligt att du uppskattade svaret!
Jag skulle nog tänka mig att boet antingen finns i en övergiven stack (”hög” är nog ett bättre ord, eftersom termiter bygger bon som mest ser ut som stor, hård jord- eller lerhög). Alternativt så kanske boet ligger ganska ytligt i stacken, där det mest är ett jordlager och inte så särskilt mycket gångar. Det är osannolikt att de bor mitt bland termiterna – då skulle nog spettpapegojans bo snabbt bli invaderat och förstört.
Att bo i hål kan vara lite säkrare än att inte göra det när det kommer till rovdjur. Det är svårare att nå fåglar som bor inuti någonting än fåglar som har sitt bo alldeles öppet. Det är samma sak för fåglar som finns hos oss: alla arter som gärna bor i fågelholkar, t.ex. blåmes, talgoxe, rödstjärt och svartvit flugsnappare, bor ute i skogen i olika hål i träd. Det gör även många större fåglar, t.ex. många ugglor och vissa änder.
Det låter som att den spettpapegoja de visade upp i programmet kanske fångades inuti sitt bo. Det kan t.ex. vara ett hål i ett träd (vissa spettpapegojor bor i trädhål) eller ett hål i en termitstack i ett träd (men det ser mer ut som en stor, mörk, klump, och inte alls som en myrstack du hittar i skogen i Sverige). Det är inga problem för fågeln att klara sig där, så länge det finns lite ventilation så att det kommer in nytt syre. Många olika fåglar bor i hål, men de är såklart där bara när de har ägg eller ungar, och ibland för att sova. Annars flyger de omkring utomhus och letar mat och partners.
Det finns knappt 400 olika arter av papegojor i världen. Man delar in de i tre olika grupper: egentliga papegojor (t.ex. spettpapegojor, arapapegojor), kakaduor (t.ex. nymfparakit) och maoripapegojor (finns bara tre nu levande, alla på Nya Zeeland; kea, kaka, och kakapo) (Maori är Nya Zeelands ursprungsbefolkning, och alla namnen är på maoriernas språk).
Världens största papegoja, om man bara tänker på längden, är hyacintaran (hyacinth macaw; Anodorhynchus hyacinthinus). Den mäter omkring hela 1 m från näbb till stjärt och väger omkring 1,5 kg. Den finns i några få, utspridda, populationer i centrala Sydamerika (Brasilien, Paraguay, Bolivia) men den har drabbats mycket, mycket negativt av skogsavverkning och att man fångat många fåglar för att sälja i djurhandeln. Man uppskattar att det nu finns omkring 4300 vuxna hyacintaror i världen, och man jobbar hårt för att försöka bevara dem.
Världens tyngsta papegoja är den mycket sällsynta ugglepapegojan (kakapo, Strigops habroptila) som väger upp till 4 kg som vuxen. De kan inte flyga, är aktiva på natten (därav namnet) och häckar i hål i marken. De finns numera bara kvar på några få öar utanför kusten på Nya Zeelands sydö. Tidigare var fågeln spridd över hela Nya Zeeland, men den började minska när ögruppen blev befolkad (på grund av jakt och införda rovdjur). I modernare tid har de största förändringarna skett i takt med att Nya Zeeland koloniserades av britterna och man förde med sig katter, hermeliner och råttor som spritt sig i naturen. Eftersom Nya Zeelands fåglar utvecklats utan några landlevande rovdjur har de varit mycket hårt ansatta för olika djur som kommit med kolonisatörerna och därefter rymt. Många arter har helt försvunnit eller minskat kraftigt. För ugglepapegojan har särskilt katter och hermeliner – som alltså överhuvudtaget inte har i den nya zeeländska naturen att göra – varit särskilt problematiskt. Man jobbar stenhårt för att bevara denna karismatiska papegoja, bland annat genom att se till att det inte finns några rovdjur alls på de öar där den finns kvar. Man har också flera olika program för att övervaka och underlätta häckningen, och man känner i praktikten till allt om precis alla ugglepapegojor som finns i världen. Det är kanske inte så konstigt – just nu finns det bara 147 ugglepapegojor kvar!! Det gör den till en av världens mest sällsynta fåglar, men tack vare ett stort engagemang ser det ut som att man kommer att lyckas med att rädda fågeln undan utrotning.
Oleandersvärmare, Daphnis nerii. Bilden skickades in av Evert Gustavsson.
Varför gick inte den larv i idé som vi hittade sent i höstas, i slutet på november (Barnens egen formulering) .. Tyvärr har vi ingen bild men den var grön och hade massa ben. Den var ljusgrön på huvudet & mörkgrön på kroppen & vi hittade den på gräs. Tacksam för svar. Förskoleklass B från Gunnesboskolan, Lund.
Jag gissar att det är en fjärilslarv ni hittade.
Fjärilar övervintrar på flera olika sätt, och olika arter i olika stadier i sin livscykel. Det betyder att vissa arter övervintrar som ägg, andra som larver, vissa som puppor, och andra som vuxna fjärilar.
Är det milt väder kan larver vara aktiva trots att det är mitt i vintern. Det behöver alltså inte vara något som är ”fel” bara för att ni fann en larv ute i november och fick den bara vara ifred är jag säker på att den så småningom faktiskt ”gick i ide”.
Knölsvan, Cygnus olor. Bilden tagen av Arpingstone.
Vi bor i roslagen och har sedan minst 1,5 dygn haft en svan i trädgården. Den har inte flyttat på sig under denna tid och det har varit runt 10 grader kallt hela perioden. Ska vi bara låta den vara eller kan man få den att lämna trädgården på något sätt?
Det låter som en lite märklig viloplats för en svan. Normalt borde den vara någonstans där den kan finna föda. Ligger den alldeles stilla, och visar den någon form av aggressivt beteende om ni kommer nära?
Det är svårt att säga utan mer information, men magkänslan är att det är fråga om ett medtaget och/eller sjukt djur, åtminstone om den inte har tillgång till mat i trädgården. Om den har tillgång till mat, och beter sig ganska normalt, tror jag att den försvinner när födokällan sinar.
Om den inte beter sig normalt (svanar är ju ganska tjuriga av naturen) utan mest är lugn och stilla när ni ”interagerar” med den tror jag att det är en god idé att ta kontakt med Katastrofhjälp för fåglar och vilt (www.kfv-riks.se) för att se om de kan ta sig an fågeln. Eftersom svanar är fridlysta är era möjligheter att själva fånga svanen och transportera den till en annan plats begränsade. Alternativet är att skrämma bort svanen, där lagen väl är lite av en gråzon, men jag gissar att fågeln är i lite för dålig form för att låta sig skrämmas iväg.
Megalodon fångad på bild? Bilden skickades in av Tommy Byhlmark.
Den 21/2 2015 fotograferade jag av en bild ur en filmsekvens på min tv-ruta. Den är tagen från ett program i en tv-kanal som heter Animal planet. Den påstås visa en megalodon som griper tag framför stjärtfenan på en kaskelotval. Är detta bluff och är megalodon utdöd? Eller lever jättehajen fortfarande? Vet man med säkerhet vilket? Den påstås leva i tempererade vatten. I programmet medverkade fotograferna och en del forskare som menade att megalodon fortfarande lever eller är detta vad man kallar ”fake news”? Man undrar ju vem som har rätt?!
Jag är ytterst skeptisk. Det finns tyvärr en del pseudodokumentärer av detta slag som brukar visas på tv. Det händer ibland att en art som man trodde var utdöd hittas levande (tofsstjärtfisk är ett känt exempel), men i de allra flesta fallen så handlar det bara om synvillor eller ett medvetet försök att tjäna pengar på lättlurade männoskor.
Kommentarer