Allt du någonsin undrat om hur naturen fungerar
Den här egendomliga tvåvingen svävade sakta i min trädgård i NV Skåne i går 23.6. Ungefär 7 mm lång. Vad kan det vara?
Någon tvåvinge är det inte! Istället är det faktiskt en bladlus. Den vita ”ullen” är vaxtrådar som djuret producerar med hjälp av körtlar på kroppen. Det förekommer hos många olika bladlusarter.
-Andreas Nord
Vad finns på almbladet? Bild tagen i Lund, Klostergården 19 juni.
Det ser ut att vara ”almpung”, bladgall av almpunglus, Tetraneura ulmi. Stäämer bra med bild och beskrivning på sidan 277 i Coulianus & Holmåsens bok ”Galler” från 1991. Kul fynd!
-Sigvard Svensson
Vi har fått loppor som frodas på oss. De stora lopporna blir ca 5 mm, är kolafärgade och gräver in sig i köttet. Att dra bort dem är som att ta tag i skinnet, de sitter bergfast. Om de lossnar har man ett hål lika stort som loppans kropp och blodet rinner. Anticimex kallar dem för växtloppor och tycks inte anse att de är farliga att ha. Finns det över huvud taget växtloppor som lever sin hela livscykel på oss människor? Har ingen bild, den blev för suddig.
Finns även små svarta ettriga loppor. Har haft dem alla i ca 3 månader. Hur kan vi försvara våra kroppar från angrepp? De äter på oss dygnet runt och vi kan inte använda Tenutex hela tiden. Har smort in oss med olja,salt, vitlök och kamomill. Dammsuger och använder vattenånga flera gånger varje dag.
Det här låter mycket besvärande!
De små ettriga, svarta, lopporna låter som fågelloppor. De finns normalt i fågelbon, men om man handskas med fåglar eller fågelbon (t.ex. rensar gamla fågelholkar) kan man få med sig lopporna in. Ni bör se efter om det finns någon möjlig ”källa” som ni har fysisk kontakt med i närheten av ert hem. De kan leva ganska länge inomhus, och kan vara till besvär eftersom betten ibland ger upphov till svår klåda. Det gäller att vara nog med att tvätta textilier varmt, eller lägga dem i frysen minst några dagar. Problemet med just fågelloppor brukar dock lösa sig självt efter en tid, eftersom de inte överlever särskilt länge inomhus. Det bygger ju såklart på att det inte är en stadig tillförsel av nya loppor.
Beträffande ”växtlopporna”, så är jag osäker på vad Anticimex egentligen syftar på. Det som jag närmast kommer att tänka på är bladloppor, som sitt namn till trots inte alls är loppor utan suger saft från olika växter och inte besvärar människor.
De däggdjursloppor som också biter människor kommer oftast från våra husdjur. Kattloppan, Ctenocephalides felis, är såvitt jag vet den vanligaste i våra hem, men jag tror å andra sidan inte att det är en art som gräver sig in under huden. De är hur som haver utmärkt skickliga på att gömma sig i pälsen hos hund eller katt, men det är såklart mycket svårare på den ganska nakna människokroppen. Precis som för fågellopporna är nyckeln här är att försöka ta reda på var lopporna har kommit ifrån, t.ex. genom att undersöka era pälsdjur om ni har sådana. I övrigt gäller att rengöra, tvätta, och frysa så gott det går. Det som gör det hela lite besvärligare är att äggen inte läggs i pälsen, och larverna utvecklas därför inte heller på värddjuret. Det betyder att omgivningen måste städas noggrant för att man ska bli av med lopporna. Av vad jag förstår kan det vara besvärligt när det gäller åtminstone kattloppor, så det kanske är bra att ta en skadedjurssanerare till hjälp om era besvär har varit långvariga. Ett första steg är dock att ta reda på vad det faktiskt rör sig om – en bild, eller ännu hellre några insamlade exemplar, vore en bra start.
Hoppas att ni kommer tillrätta med problemen.
-Andreas Nord
Är inte expert, men har hon katt kan de väl dra in både fågelloppor och gnagarloppor, eller?
Ja, en mycket bra poäng! Som också skulle kunna förklara möjlig förekomst av flera arter loppor i ett och samma hushåll.
-Andreas Nord
Idag såg jag denna i en blomma jag nyss planterat… Vet du om detta är ”en vanlig humla”? Nån skrev nykläckt humla på min fb, men tycker den var för stor för det.
Av vad jag kan se är det här en (väldigt blöt) hushumla, Bombus hypnorum. Det är ”en vanlig humla” såtillvida att det är en av våra mest allmänna arter. Namnet kommer av att bona ofta förekommer nära människor, t. ex. i isoleringsmaterial i väggar och tak, och i fågelholkar. När den inte är sådär där dränkt är den (ännu mer) tjusigt rödorange på mellankroppen, och har en silvervit spets på bakkroppen!
Kanske den har spenderat natten i krukan och blivit blöt av den fuktiga jorden eller dagg, eller blivit blöt någon annanstans och tagit sin tillflykt till krukan? Den ser lite vissen ut, men det är ju alltid svårt att avgöra från bild.
Att den ser ut såhär för att den är nykläckt tror jag inte, av två anledningar: 1) humlor kläcks inne i sina bon, och borde därför inte ge sig ut att flyga i vida världen innan de är helt kapabla att göra så. många andra insekter som kläcks ur puppor vilar av just den anledningen i sina puppkammare tills de är ’redo’; 2) det är förvisso svårt utan en ordentligt storleksreferens, men djuret på bilden ser väldigt stort ut, och har en väldigt lång bakkropp. Du skriver också själv att du uppfattat den som stor. Det får mig att tro att det är en drottning. I så fall har hon övervintrat någonstans och kommit fram nu på våren för att starta en ny koloni. Givetvis producerar kolonierna nya drottningar under säsongen, men ännu känns det lite tidigt på året för att det ska ha kunnat hända.
Storleken i allmänhet: när humledrottningen väl kläcks är de såhär stora – insekter som har ett larv- och puppstadium (man brukar kalla det för ’fullständig förvandling’; utöver humlor t. ex. fjärilar och skalbaggar) växer inte när de väl är färdiga. Andra insekter som har ’ofullständig förvandling’, t. ex. gräshoppor och bärfisar, ser alltid ut ungefär som fullvuxna i miniatyrformat från att de kläckts, men de växer en del varje gång de ömsar (byter hud). Men när de väl är vuxna slutar också djuren med ofullständig förvandling att växa.
-Andreas Nord
Nyligen ställde vi ut en grej som egentligen är till för getingar, det är en liten burk som har två hål som är till för att fånga getingar så de inte kan ta sig ur. Vi använde denna fälla för att fånga flugor i och vi la in en liten bit av en tillagad lax. Vi upptäckte att flugorna dör av laxen, inte efter en dag utan de instant dör, efter cirka 20 minuter. De flyger runt, äter lite av laxen och sen dör de. Varför dör de och vad beror det på? Vi undrar också varför det inte blir maggots av det. Kanske ska lägga till att burken står i solen.
Det är svårt att svara på. Gissningsvis kanske flugorna dör för att det blir väldigt varmt i en liten burk i solen och för att det säkert är lite eller inget syre i burken. Bakterier kommer att påbörja processen med att bryta ned laxen, och de använder syre när de ’andas’. Eftersom det inte riktigt är något luftutbyte i en liten burk med bara två hål i, så når syrgashalten i burken nog ganska fort väldigt ogynnsamma nivåer. Väldigt höga temperaturer är inte heller bra för insekter, så de två processerna tillsammans kan nog bli för mycket redan efter kort tid.
Att det inte blir några ’maggots’, alltså fluglarver, är rimligt om flugorna dör nästan omgående. Då hinner de kanske inte lägga ägg, och även om de skulle hinna det (vissa arter lägger snabbt) så är det nog osannolikt att äggen skulle överleva i en atmosfär som är tydligt ogynnsam för de vuxna flugorna.
För övrigt tycker jag att det är mycket onödigt att locka in getingar (och andra insekter) i en säker död. Det här är nyttodjur, som äter en massa andra småinsekter som ni nog ännu mindre vill ha i trädgården. Om ni låter getingarna vara ifred kommer de inte att sticka er. Det är inte särskilt elaka djur (inga djur är det), men man ska såklart inte reta dem.
-Andreas Nord
Vi bor på landet nedför huset har vi en damm cirka15 gånger 20 m. Varje har vi massor av grodor i dammen cirka 200 till 250 mest vanlig groda och cirka 10 % är åkergrodor och ett fåtal paddor. Förra året försvann många grodor och i år en ensam groda. Inga hägrar nu men har kommit på tillfälliga besök. Vi bor 1250 m från en bergtäkt som har ökat sin aktivitet markant och varje dag hörs numera en s.k skutknackare och en förkross och vi har mätt upp till 68 dB vinden från bergtäkten motvind 35 till 40 db.
Vi har också en annan fastighet 4 km bort med en stor damm full med grodor (mest åker grodor) och både häger och trana fiskar mycket. Fråga kan markvibrationer från skutknackning och förkross (lågfrekvent – går rakt igenom huset) vara orsaken till att grodorna försvunnit?
En bra och viktig fråga, som är svår att svara på. Alldeles klart är att ljudföroreningar av olika slag är skadligt för djur och människor på en mängd olika sätt.
Grodor och paddor hör nog, tillsammans med fåglar, till de organismer som är mest utsatta eftersom de i så stor utsträckning förlitar sig akustisk kommunikation för att attrahera partners. När det gäller grodorna finns det en hel del skrivet om hur oljud (särskilt från trafik) påverkar. I allmänhet är problemen på olika sätt relaterade till att effektivt kunna sända (hanar) och motta (honor) en signal när det är nya, mänskliga, ljud som stör. Man har t.ex. sett att honor får mycket svårare att hitta till spelande hanar när de utsätts för trafikbuller, och som ett direkt eller indirekt resultat av detta drabbas de av förhöjda halter av stresshormoner som säkert påverkar mycket negativt på lång sikt. När det gäller hanar verkar det som att åtminstone vissa arter spelar mindre aktivt när mänskliga ljud stör, kanske för att signalen inte sänds lika effektivt. Effekten här verkar vara som störst när det är färre individer som spelar, medan en större grupp hanar som spelar tillsammans påverkas i mindre grad. Det här tror jag snart blir en negativ spiral, så att effekten av buller blir mer och mer negativ ju längre tiden går. Hos vissa grodarter har man sett att hanarna faktiskt har kunnat justera frekvensnivån i sin sång för att optimera räckvidden när den naturliga ljudbilden störs av buller. Alla arter verkar dock inte kunna göra det. I vissa fall har man argumenterat för att alla sådana här effekter tillsammans kan förklara varför risken för inavel och lokalt utdöende verkar vara vanligare i grodor som leker i dammar nära stora vägar.
I vilken utsträckning det här kan förklara varför grodorna i din damm har försvunnit är såklart svårt att veta, och det beror sannolikt både på bullerfrekvensen, hur väl hanarna kan justera sin sång, och hur honorna uppfattar spelet när buller stör. Säkert är effekten olika för olika arter.
I övrigt undrar jag också lite om direkta effekter av den ökade aktivitet i bergtäkten, men som inte har med ökad ljudnivå att göra. Man kan tänka sig att det kunde påverka grodorna på annat sätt, t.ex. om deras huvudsakliga jakt- eller övervintringsmarker är närmare täkten och dessa har minskat i storlek eller helt förstörts. Hos ormar har man också sett att den årliga vandringen från övervintringsplatsen till parningsområdena har störts mycket kraftigt när mänsklig aktivitet har ändrat landskapet. Djuren hittar helt enkelt inte fram. Om en ökad aktivitet i bergtäkten stör vandringen till lekvattnet på något sätt är det ju också rimligt att färre djur hittar fram. Sådana effekter kan säkert förstärkas av de direkta effekterna som en ökad ljudnivå har.
Eftersom du skriver att effekten varit ganska plötslig (ett par år) låter det rimligt att det är storskaliga förändringar som kraftigt försämrat grodornas livsmiljö i rask takt. Om det beror på en ändrad ljudbild i landskapet, förlust av olika nyckelhabitat, eller något annat, är svårt att svara på utan att se på saken i större detalj. Klart är åtminstone att det verkar som att det någonstans finns en negativ påverkan i någon form (det behöver ju strängt taget inte ha med bergtäkten att göra). Jag undrar därför om det inte vore en god idé att du delar dina observationer med t.ex. kommunens miljöavdelning där du bor.
-Andreas Nord
Jag håller på att göra lite research om en gammal sägen till ett avsnitt av Berättarpodden. Det är nämligen så här, lite förkortat, att enligt denna sägen så skall en trollkarl ha bundit en annan trollkarl i en grotta på Visningsö genom att ha kastat ett tjurskinn över den och uttalat trollformlen:
”Räkna ett år,
för varje hår,
ur huden går;
du förr ej frihet får.”Så nu är jag nyfiken på hur länge denna trollkarl enligt sägnen skall vara fjättrad i grottan på Visningsö, det vill säga, hur många hårstrån har en tjur?
Jag har gjort en snabb beräkning baserat på uppgifter om hur tät pälsen hos en Hereford (en svensk köttras) är.
Den här uppgiften säger att rasen har 703 hårstrån per kvadratcentimeter, varav 218 är täckhår och resten underull.
Om vi sedan antar att en herefordtjur väger 460 kg när den är ett år gammal (och mycket mer om den är äldre), och att förhållandet mellan kroppsvikt och kroppsyta hos nötkreatur är detsamma som hos fåglar (jag tror det är någotsånär riktigt, om man antar att båda djurtyperna är en cylinder med ben på), säger mina beräkningar mig att tjuren har 42 014 244 (fyrtiotvå miljoner fjorton tusen tvåhundrafyrtiofyra) hårstrån, eller 13 024 416 (tretton miljoner tjugofyra tusen fyrahundrasexton) hårstrån om man bara räknar täckhåren.
Det är såklart ett mycket grovt överslag, men det är nog ingen underdrift att gissa att trollkarlen fick räkna ganska länge!
-Andreas Nord
Jag ömmar så för de grodor som lever och förökar sig i min lilla trädgårdsdamm. Nu lekte de och lade mycket rom under den varma perioden runt påsk. Tyvärr har kylan återkommit och rommen ser inte bra ut. Har allt dött? Förra året hände samma sak och då lades ny rom, men de ynglen hann inte bli grodor innan den kalla hösten kom. Är det ”kört” i år också?
Jag är ingen expert på hur grodrom klarar låga temperaturer, men min gissning är ”ganska bra”, eftersom många groddjur leker väldigt tidigt på året när vattentemperaturerna fortfarande är låga och väderomslag ganska vanliga. Om det blivit så kallt att dammen, och rommen, frusit, är det såklart en annan historia. En mindre damm är också mer utsatt för väderomslag, eftersom det är en mindre vattenmassa som värms och kyls snabbare.
Jag tycker du ska ta upp rommen och titta på den – om den lever kan du se hur grodynglet rör sig inuti ägget!
Ny rom tror jag inte det blir, beroende på vart i landet du befinner dig. Leken brukar vara ganska synkroniserad i de arterna som leker tidigt på våren, och sen händer inte mycket mer eftersom de vuxna djuren lämnar dammarna efteråt.
Om rommen eller ynglen dör år efter år kanske det beror på något annat. Det kanske finns rovdjur, t.ex. fiskar, som äter av den? Eller det kanske är lite dåliga vattenförhållanden i dammen?
-Andreas Nord
Andreas svar är ungefär vad jag skulle ha sagt.
De tidigt lekande grodarterna klarar vattentemperaturer ner mot nollan under ganska långa perioder. Endast om rommen fryser och det bildas is i cellerna — något som ibland påverkar den del av äggen som ligger högst upp i klumpen, i vattenytan — är det risk att de dör av förfrysning. Detta gäller de ”bruna” grodorna, som ju leker tidigt på våren: vanlig groda, åkergroda, och (den lokalt förekommande i sydöstligaste Sverige) långbensgrodan. Just långbensgrodan leker ofta först av dessa tre arter, med start i mitten av mars. Rom som lagts så tidigt kläcks ofta inte på flera veckor, eller rent utav på en månad. Det beror delvis på att den läggs litet djupare i vattnet, fastlimmad på grenar och växter, och inte flyter upp till ytan. Därför är den skyddad när dammens yta ibland fryser under kalla nätter under den tidiga våren. Men eftersom solen inte värmer upp dylik rom på djupare vatten lika effektivt och snabbt, så dröjer det längre innan den kläcker. Vanlig groda och åkergroda lägger sin rom på grundare vatten, och speciellt äggklumparna av den förstnämnda ligger solexponerad i ytan av dammen redan som nylagd. Ibland händer det alltså att äggen på toppen (i vattenytan) fryser, men resten av äggen i dylika klumpar klarar sig.
När man någon gång hittar en hel romklump där alla de svarta äggkärnorna har dött — vilket ses av att det bildas liksom en grå, luddig hinna runt ”äggkärnan” — så finns skälet till deras olycka vanligen på annat håll. Kanske har de inte befruktats, eller så har grodan lekt där vattenkvaliteten är gravt undermålig.
Iglar kan ibland pressa sig in i romklumpar och selektivt äta de svarta äggen (”kärnorna” i varje klotformad gelepärla, vilken romklumpen består av). Men aldrig är iglarna så effektiva att de klarar av att hitta och äta vart enda ägg in en stor romklump med kanske ett tusental ägg. Få andra predatorer ger sig på rommen innan ynglen kläckts och lämnat gelehöljet.
Som Andreas skriver kan honor av dessa ”bruna” grodor — vanlig groda, åkergroda, och den i sydost förekommande långbensgrodan — endast lägga en klump om året. Lekperioden i en damm är ofta överstånden på mindre än en vecka. Ibland kan den avbrytas tillfälligt om det kommer kallare väder mitt i leken, och återupptas när det blir mildare igen. Men grodorna har ingen möjlighet att lägga ägg fler gånger om det mot förmodan skulle bli en lång och iskall period med mycket sönderfrusen rom, eller — vanligare förekommande — om rommen torkar ut. Det sista händer ganska ofta när grodorna lekt på grunda översvämningar i anslutning till den ”riktiga” dammen.
-Gästinlägg av Björn Lardner, grodexpert
Vad innebär det för klimatet om den biologiska mångfalden fortsätter att försvinna på samma vis i framtiden?
Förhållandet mellan biologisk mångfald och klimatet går förmodligen åt båda hållen. När klimatet ändras förändras också livsutrymmet för många specialiserade arter, och de kan då trängas undan av arter som är generalister (dvs. de kan finnas lite överallt, i olika miljö- och naturtyper), och i förlängningen kan det leda till att andra arter också försvinner eftersom de kanske direkt eller indirekt var beroende av specialisterna. Det är ofta en långsam process. Det som däremot går alldeles för fort är när vi själva utarmar den biologiska mångfalden genom modernt jord- och skogsbruk, och när städer breder ut sig. Då försvinner eller förändas inte sällan viktiga naturområden och naturtyper, och ekosystemen går från att vara artrika och välfungerande till att bli lite mer likriktade och bra på bara en eller några få saker. Många djur och växter får inte plats i dessa moderna habitat, och riskerar därför lokalt utdöende eller kraftiga nedgångar i populationsstorleken. Om populationerna blir tillräckligt små blir de extra sårbara – då finns kanske inte tillräckligt mycket variation kvar för att arten ska kunna anpassa sig till ett nytt klimat. På så sätt blir det lite av en utdöendekedja, som på sikt kan leda till att naturen börjar fungera sämre eftersom ekosystemets sammansättning har ändrats. Det kan då påverkar det som vi brukar kalla för ’ekosystemtjänster’, som är t. ex. pollinering av grödor och människors upplevelser av naturen (”vart tog alla vitsipporna vägen?”). Det betyder att det kan finnas en samverkan mellan förlust av biologisk mångfald och klimatförändringarna – att det ena förstärker det andra! Det är ganska rimligt – om naturen ska anpassa sig till klimatet gör den nog det allra bäst om den får vara sitt ”bästa jag”, alltså utbredd och artrik. Till sådana här ganska komplicerade förhållanden tillkommer också direkta effekter som är mycket enklare att förstå – när vi hugger ner urskog i regnskogsområden och annorstädes (i Sverige hotas också urskogsområden av avverkning!), och när vi rubbar balansen i haven genom överfiske och föroreningar, är det risk att vi direkt försämrar jordens förmåga (träd, växtplankton) att ta upp koldioxid från atmosfären, och utarmar samtidigt artrikedomen. Det kan på så sätt kanske skynda på effekterna av klimatförändringar.
Häromdagen publicerades en grupp forskare en debattartikel om ungefär detta i Svenska Dagbladet. Kanske du tycker att den är intressant. Du kan läsa den här:
https://www.svd.se/kris-i-naturen–sa-kan-trenden-vandas
Som slutreplik vill jag också säga detta: vi står inför stora utmaningar, och naturen mår inte så bra på många håll i Sverige och världen. Samtidigt händer det väldigt många positiva saker när det kommer till att återskapa miljöer och rädda arter som är på utdöende. Det är tack vare engagerade människor som du själv som vi får till stånd enastående beslut som begränsningar i engångsartiklar av plast och plastpåsar, stiftande av nya naturreservat, ändringar av byggnadsplaner efter miljökonsekvensutredningar mm.
Vi har en lång väg kvar att gå och nog går det lite långsamt. Men även om det är mörka moln på horisonten finns det också många ljusglimtar. Makten ligger i våra händer, och jag tycker därför att det finns alla anledningar att vara en miljöoptimist! Det går om vi vill, och om vi är villiga att jobba hårt. Jag hoppas att du vill fortsätta att göra det, trots att media målar upp en väldigt dyster bild av framtiden.
-Andreas Nord
Vore roligt att få denna hårmygga artbestämd.
Hårmyggan hör till släktet Bibio, men längre än så kommer åtminstone inte jag utan att ha djuret i handen så att man kan utvärdera storlek och studera andra detaljer. Jag frågade därför tvåvingeexperten Fredrik Östrand om hjälp med arttillhörighet, men inte heller han kommer omedelbart vidare endast från bilden.
Just släktet Bibio är stort med svenska mått mätt – hit hör 18 av våra 24 arter. De andra släktena är Dilophus med 5 arter, och Penthetria med 1 art.
-Andreas Nord
PS. Ange helst var och när du har funnit djuret. I många fall (men givetvis inte alltid) blir det lättare att utesluta arter då.
Kommentarer