En stenhumledrottning, Bombus lapidarius, som är alldeles täckt med kvalster. Kvalstren är renhållare i humlebon och liftar gärna med drottningar som de övervintrat tillsammans med. De är alltså inga skadedjur, men blir det får många kan det bli väl tungt för humlan! Bilden är tagen av Rolf Nilsson.
Förra sommaren såg jag denna stackars humla i trädgården i Väröbacka som ligger i Halland. Den försökte flyga men lyckades inte lyfta när jag såg den. Vad för slag av parasit är det som drabbat den? Jag har flera olika arter av humlor i trädgården. Jag är själv biodlare sedan 1970-talet, därav mitt intresse för steklar.
Parasiterna på humlan är kvalster som lever i humlebon. Där är de viktiga bundsförvanter till humlorna då de håller rent och städar där genom att de äter ’skräp’ och överblivet pollen i bona. De syns ofta såhär liftandes på humlor. Ofta på drottningar då de övervintrar tillsammans med dem. Så de gör ingen skada på humlorna förutom om de skulle bli väldigt många, för då kan humlan få svårt att flyga p.g.a. det.
Staren, Sturnus vulgaris, är i regel en flyttfågel. Numera stannar allt fler kvar på vintern, kanske för att det är lite mildare vintrar nuförtiden, eller kanske för att de får hjälp med mat i människors närhet.
Jag bor en bit utanför Malmö och har en liten villaträdgård där jag matat fåglar under vintern, bland annat ett större antal koltrastar som jag utfodrar på marken. För ca. en vecka sedan dök det upp fyra starar, vilka sedan har fortsatt komma flera gånger varje dag för att äta. Är det troligt att dessa redan kommit tillbaka, eller är de övervintrande? Har aldrig sett starar här vid denna tiden.
Även om de flesta svenska starar flyttar åt sydväst på hösten, till nordvästra Europa, så är det en del som stannar kvar. Och allt fler har det blivit som stannar, troligen en effekt av allt mildare vintrar. De flesta håller dock till vid kusten där de gärna söker föda i tångvallarna och där det dessutom är som mildast (så länge inte isen slagit till…). Däremot är det inte så vanligt att de besöker fågelbord, jag har i år själv för första gången haft stare vid mitt fågelbord. De har ju dessutom en jättefin vitprickig vinterdräkt som vi i Sverige inte är så vana vid att se.
Jag tror dina starar har varit här hela vintern, men med snön och isen har det blivit svårt för dem att hitta mat och de tar sig då till våra fågelbord. Man kan naturligtvis inte utesluta att dina starar är ”vårflyttare”, men de stora mängderna kommer normalt först i mitten av mars.
Fjällkon är en gammal svensk lantras som fram till mitten av 1900-talet var vanlig i norra Sverige. Idag är det en utrotningshotad husdjursras, med omkring 600 djur kvar i Sverige. Här ses två kor ta igen sig tillsammans. Mår de bättre av sällskap, eller klarar sig kor lika bra med bara sin ägare? Bilden är tagen av Yvonne Zimmermann.
En fråga för en etolog! I P1-programmet Nordegren & Epstein tog programledaren upp fallet med en dam som höll endast en ko. Djurskyddsmyndigheten(= Länsstyrelsen) hade slagit ned på detta och utfärdat förelägganden om vite eller viteshot. Det tycks nämligen nu vara så att man får inte hålla enbart en individ av vissa djurslag. Det ska vara minimum två, för sällskaps skull.
Nu var det lite speciella förhållanden i det här fallet: Ett par som hade en mjölkgård lade ner driften och skiljde sig i ungefär samma veva. Damen tog hand om en spädkalv och födde upp den på sin gård. Kalven hanterades och präglades på damen och ”blev som en hund”. Den vistades stundvis i boningshuset och höll sig där rumsren. Kalven är nu vuxen och förhållandet mellan ägare och ko fortsätter som förut. Att kon sköts om på ett bra sätt med foder, vatten och rengöring kan man förutsätta. Myndigheten står på sig och kräver att damen ska ha två kor – eller ingen alls. Myndigheten, genom Länsveterinären, förklarade att ”bestämmelserna är sådana”.
Jag har själv varit länsveterinär, om än under några år på 80-talet. Då fanns inte bestämmelsen som föranlett ovanstående. Jag är tämligen säker på att jag, om så bestämmelsen funnits, inte hade ridit på paragrafer. Jag hade åkt till damen med kon och om jag hade sett en välskött ko med ett harmoniskt förhållande till sin ägare så hade jag bara tackat för ett trevligt besök och låtit saken bero.
Men nu till frågan som kom upp i mitt huvud under programmet och som jag kanske kan få svar och/eller synpunkter på: Om damen köper en ko till, vad händer då? Konkurrens och strid om vem som ska vara ledarko? Om nya kon vinner och hindrar nuvarande ”band” mellan gamla kon och damen, hur mår då den gamla kon? Jag är uppenbarligen inte expert och skulle gärna ha synpunkter från en sådan.
Rent allmänt: Hur motiverad är bestämmelsen att häst och ko ska ha sällskap av minst en artfrände? Varför inte hund, som ju också är ett flockdjur? Vi lämnar hunden ensam 8-9 timmar innan någon ur ”flocken” kommer hem. Den ensamma kon i detta fallet hade säkert mycket tätare kontakt med sin ägare. Förvirrade funderingar från en sedan länge pensionerad veterinär!
Jag håller personligen med dig; den här kons förhållande till ägaren verkar mera som mellan en hund och matte och/eller husse. Och som du påpekar anses människor kunna duga som flockkamrater för hundar. Och tyvärr finns det mycket värre djurskyddsärenden för myndigheterna att ta itu med. Det är i alla fall min personliga åsikt!
Vad som händer om flocken utökas med en ko till är lite svårt att säga. Min gissning skulle vara att den gamla kon, i kraft av at vara på hemmaplan skulle bli den ledande. Och att den nya kon skulle vara lite förbryllad av förhållandet mellan originalkon och matte, eller i alla fall mer avvaktande mot husmor.
MEN, jag tycker du ska ta dina frågor till Institutionen för husdjurens miljö och hälsa, som sorterar under Lantbruksuniversitetet och finns i Skara. De är de som är experter på etologi och lantbrukets djur.
När snön kom i februari 2021 fylldes marken utanför frågeställarens husvagn på Hökensås med spår av den här typen. Kan det vara en mus som varit framme? Bilden är tagen av Jörgen Struve.
Vi har vår husvagn på Hökensås som ligger mellan Tidaholm och Jönköping. Idag, i början av februari 2021, så upptäckte jag dessa spår runt många vagnar. Det var mängder! Jag skulle bli jätteglad om ni kan berätta vem som har besökt oss.
Spår är alltid svårt utan en storleksjämförelse, men baserat på vad jag ser på bilderna är det här spår av någon slags mus. Täta jämfotahopp och ett litet släp av svansen mellan avtrycken. Det stämmer ju också bra med miljön på en campingplats och din beskrivning av stora mängder spår. Möss drar sig gärna lite närmare människor på hösten och vintern.
Fotosyntesen sker i gröna växters kloroplaster. Där används ljuspartiklar (fotoner) för att i en lång process skapa näring åt växtens celler. Hur effektiv är den här processen egentligen? Som en solcell, eller ännu bättre? Bilden är tagen av Dr. Thomas Geier.
Jag läste boken Kvantbiologi av Jim Al-Khalili. I den säger han att infångandet av fotoner [ljuspartiklar, reds. anm.] och tillverkningen av den energibärande molekylen som sen ger energi till växtens uppbyggnad har en effektivitet som är nära 100 %. Jag läste sedan en artikel där man jämför fotosyntesens verkningsgrad med den hos solceller. Där nämner man en mycket lägre verkningsgrad för fotosyntesen. Vad är rätt i den här frågan?
Det finns olika svar på den frågan. Möjligtvis kan något enskilt specifikt steg vara väldigt effektivt och nära 100 % men inte växternas omvandling i stort av ljusets energi till energi bundet i kemiska molekyler.
Det är mycket att tänka på i denna process:
Om man börjar med solen så strålar den ut väldigt mycket ljusenergi. Många av dessa fotoner träffar inte en växt.
En hel del av det som träffar en växt reflekteras igen.
Det ljus som träffar växten består av olika våglängder. Klorofyllmolekylerna som är det vanligaste ljusabsorberande pigmentet absorberar blått och rött ljus, och utnyttjar alltså inte annat ljus. (Framförallt det gröna ljuset absorberas inte och därför uppfattar vi växterna som gröna.)
Det blå ljuset är cirka 60% mer energirikt än det röda ljuset och detta överskott utnyttjas inte utan avgår som värme.
Sedan följer processer i cellen där joner ska fysiskt transporteras över membran och där olika molekyler ska mötas för att reagera. I denna ”soppa” krockar molekyler med varandra och varje gång förloras lite energi.
Det finns därför många steg där man förlorar i effektivitet, så 100 % når man inte. Av den ljusenergi som faktiskt fångas upp av en klorofyllmolekyl i fotosyntesen brukar man säga att 25 % återfinns som kemisk energi bundet i slutmolekylerna av fotosyntesen (glukos och syrgas) under optimala förhållanden. Betraktar man istället hur mycket ljusenergi som en lantbrukare skördar från en åker när han tröskar på hösten så har man till och med svårt att komma upp till en procent.
Vår inhemska ekorre, Sciurus vulgaris, förekommer sällsynt i en svart variant. Svart kan också den mycket invasiva kusinen östlig gråekorre, Sciurus carolinensis, vara. Denna är dock mycket kraftigare än vår ekorre, och den saknar tofsar på öronen. Bilden är tagen av Jojo.
I början av februari 2021 såg jag en svart ekorre där jag bor Kumla i Närke. Jag har aldrig sett en förut och läste att de inte finns i Sverige. Stämmer det?
Vår inhemska ekorre, Sciurus vulgaris, förekommer här och där i svarta, eller åtminstone mörka exemplar. Med stor sannolikhet var det en sådan du såg. Alternativet är att det var en svart variant av den östliga gråekorren, Sciurus carolinensis. Det är från början en nordamerikansk ekorre som har introducerats på vissa håll i Europa, bl. a. i England, och där till stora delar trängt undan den vanliga ekorren via direkt konkurrens och sjukdomsspridning.
Såvitt jag vet finns inga säkra, och några få osäkra, fynd av östlig gråekorre i Sverige. Denna är mycket större än vår vanliga. Det lättaste sättet att se skillnad är om en kommer tillräckligt nära för att titta på öronen. Har den tofsar är det vår vanliga ekorre, men om den inte har det bör man undersöka saken noggrannare.
Vi har skrivit om svarta ekorrar vid flera tillfällen, se här.
Om en har sett en ekorre man inte riktigt känner igen men misstänker inte har här att göra kan man också tipsa Svenska Jägareförbundet om fyndet genom att skriva till tipsaframmandarter@jagareforbundet.se. De har avtal om skyddsjakt med Naturvårdsverket för att förhindra att invasiva arter etablerar sig hos oss.
Vackra mönster i vattnet i en våtmark på Öland. Men vad är det? Svamphyfer, spillning från en häger, eller något helt annat? Bilden är tagen av Lena Nyberg.
Jag har sett några väldigt annorlunda organismer, som jag antar är svampar, flytande i vatten i en våtmark på Öland. Jag skulle vilja veta vad det är. Från den första dagen jag upptäckte dem till 3 dagar senare har de blivit fler, alla inom ett avgränsat område på ca. 2-3 kvadratmeter.
Jag har sett sådant här och tror att det är avföring från häger som kan flyta ut på detta sätt. När jag petade på det med en pinne så förstördes strukturen lätt. Det var alltså inget segt sammanhållet som jag kunde fånga upp på pinnen.
– Mats Hansson
Jag ställer mig lite skeptisk till häger-teorin, även om den var väldigt intressant. Det bästa bild på häger-avföring-i-vatten det allvetande nätet kunde prestera är infogad nedan.
Avföring från en gråhäger, Ardea cinerea, i vatten.
Snyggt, för att inte säga skit-snyggt…, men inte med samma intrikata detaljer som frågeställarens bilder. Och ser det inte ut som en pinne lyfter upp delar av mönstret i bild 3? Finns det andra möjliga förklaringar? Det ser ju onekligen ut som något som växer och grenar ut sig. Min första tanke var rötter, men jag är ju bara teoretiker. Kanske finns det hägrar med mer stil på avföringen.
– Jörgen Ripa
Jag tycker det mest liknar svamp-rhizomorfer, men bilden är för kornig för att man skall kunna se förgreningarna i tillräcklig detalj. Se här och här för jämförelser.
– Allan Rasmusson
Jag googlade lite och hittade denna mening om honungsskivling (Armillaria mellea) och rhizomorfer i en artikel från 2006 (Mycological Research 110:38-50):
”…The A. mellea rhizomorphs many metres long found floating in water by Goffart (1903-4) and Findlay (1951) also point to a need for some kind of aeration structure at intervals along their length…”
Tror man hittar mer information om man har tillgång till artikeln av Findlay:
Findlay WPK, 1951. The development of Armillaria mellea rhizomorphs in a water tunnel. Transactions of the British Mycological Society 34:146–147.
– Stefan Andersson
Rhizomorfer av honungsskivling är svarta. Om detta är en svamp så måste det vara någon annan sorts vednedbrytare. Kanske liksvamp, Phallus impudicus. Men det är i så fall svårt att förstå hur den i så fall hamnade i vattnet. Också svårt att tro att mycelet blir så välbevarat om någon kastat i en pinne svampmycel.
– Håkan Wallander
Bilden har diskuterats i en Facebookgrupp och ett av förslagen där är att det kan vara någon slags slemsvamp (det finns flera släkten som kan leva på eller under vattenytan). Liknar något som nyligen observerats i Nebraska. Se här.
– Stefan Andersson
Jag skickade frågan vidare till Sven-Åke Hanson som på senare år sysslat en del med svampar i vatten. Han hade dock inget förslag, men tyckte det såg intressant ut. En insamling samt bilder i högre upplösning skulle behövas.
En enkelfoting som hör till ordningen jordkrypare. Vi har ett trettiotal olika enkelfotingar i Sverige. De lever alla som rovdjur i det översta marklagret (förnan) och är där en påtaglig fara för allehanda småkryp. För oss är enkelfotingar dock alldeles harmlösa. Bilden är tagen av Susanne Durlind.
Vad är detta för mask? Jag hittade den inomhus!
Jag tycker att det är lite svårt att bedöma från bilden, men av vad jag kan se är det här ingen mask, utan istället en enkelfoting (”tusenfoting”) av vilka vi har 30 olika bofasta arter i Sverige. Du ser bland annat att ditt djur har ett benpar på varje kroppssegment och kraftiga framåtriktade antenner. I Sverige har vi inga landlevande maskar som ser ut på det sättet, men i havet kan man hitta havsborstmaskar med ett utseende som kanske påminner svagt om det här.
Men nu rör det sig alltså om en enkelfoting. Det här är rovdjur som lever nere i markförnan där de jagar allehanda småkryp. För oss är de dock alldeles ofarliga. Om du vill läsa mer om enkelfotingar finns ett fantastiskt band om just dessa djur i Nationalnyckeln till Sveriges Flora och Fauna, som säkert finns på ditt närmaste bibliotek. Mycket av information finner du också här. Man kan där se bilder på de olika arterna och klicka sig vidare till artspecifik information.
Vilken art just ditt djur är kan jag inte svara på, mer än att det bör hamna i ordningen jordkrypare. Någon av mina kollegor vet säkert mer.
Hårtussar och spillning har lämnats kvar efter att ett rovdjur har haft kalas i en trädgård i mellersta Skåne. Kan det vara lämningar av en räv? Bilden skickades in av Olle Anderbrant.
Bifogad bild föreställer en av fyra plättar med hår/borst som finns i en trädgård vid Ringsjön. Även en lort finns på bilden. Våra tankar går mot grävling, men oavsett vilket djur undrar vi varför den gör på detta sätt så här mitt i vintern.
När jag ser den här bilden vandrar mina tankar snarast mot en räv som ätit på ett rådjur eller en hjort, kanske en trafikskadad eller självdöd sådan. Håren med ljus bas och mörkare spets, och ett ihåligt utseende, ser ut som hjorthår tycker jag, och av vad jag kan se på bilden så innehåller avföringen goda mängder av samma slags hår. Spillningen för också tankarna mot räv mer än mot grävling. Ett enkelt sätt att skilja räv och grävling på spillningen är att lukta på den. Grävlingens avföring har en söt, litet myskaktig lukt, medan rävens dito luktar skarpt/fränt av ”räv”.
Sångsvanen, Cygnus cygnus, är en stor och tung fågel. Den undviker gärna att flyga om den kan, eftersom den tunga kroppen fordrar såväl en lång startsträcka som hög energiåtgång i luften. Varför inte ta en promenad istället? Bilden är tagen av Ernst Vikne.
Jag bor utanför Hedesunda alldeles intill Dalälven. Igår, den 28/1 2021, såg jag en svan komma gående på isen allt längre ut och bort. Den kom från en strömsatt del av älven som nästan aldrig fryser. Jag hörde sångsvanar förra veckan och förra vintern övervintrade några här. Det har varit en ensam svan här några år, kan det vara den? Skulle den flyga om den kunde? Den såg inte skadad ut, gick med huvudet högt och tittade runt. Här finns örn så får en sådan syn på honom så är han illa ute! Väldigt konstigt var det, det såg ut som att han eller hon var ute på en promenad!
Det är alltid svårt att säga något i det enskilda fallet, men generellt kan man säga att svanar gärna undviker att flyga eftersom det är både svårt för dem att starta (lång startsträcka) och dessutom kostar dem massor med energi. Fritt översatt till mänskliga förhållande så kanske man kan se det som att varje gång man springer så är det alltid i brant uppförsbacke. Dt undviker vi ju gärna. Så nog kan ”din” svan vara friska alltid, och faktiskt ute på promenad. Kanske mellan två ställen med öppen vatten, alternativt till någon åker med spill från senaste skörden, eller med lågvuxen höstsådd.
Kommentarer