Marsvin, Cavia porcellus, är ett vänligt sinnat och populärt husdjur. Marsvinet har varit ett tamdjur i mer än 3000 år. Från början kommer det från Sydamerika. Där föds de idag upp för köttets skull. Men det finns också 7 olika arter av marsvin som lever i det vilda.
Vart lever egentligen marsvin och hur lever dem? Vart hittade man det första marsvinet?
Marsvin finns vilda i Sydamerika. Det finns faktiskt sju olika arter marsvin, som alla tillhör släktet Cavia. Vårt tama marsvin heter på latin Cavia porcellus och är känt sedan åtminstone 3000 år tillbaka. Medan vi tänker på marsvin som ett mindre husdjur odlas det på många håll i Sydamerika för köttets skull. Marsvin är framför allt gräsätare, men äter även andra växter och växtdelar. Även jag och min bror hade marsvin och de älskade endiviesallad.
Marsvin finns i många olika miljöer, dock inte tät skog. De finns upp till över 4000 meters höjd. De lever i grupper om 5-10 individer. I gynnsamma områden kan dock flera olika grupper röra sig tillsammans. De hävdar inte revir. Vanligtvis bor de i jordhålor, som de antingen gräver ut själva eller övertar efter något annat djur.
Rent systematiskt tillhör marsvinen ordningen Rodentia, d.v.s. de är gnagare. Familjen de hör till kallas Cavidae och dit hör även kapybaran eller vattensvinet, jordens största gnagare.
Svalbardripa, Lagopus muta hyperborea, är en underart av fjällripa som bara finns på den högarktiska ögruppen Svalbard. Här stannar den hela året, vilket gör den till världens nordligaste stannfågel. Bilden är tagen av Andreas Nord
Jag tycker mig minnas att jag som barn fick höra att en ripa har en fläckmed brunt fett på bröstet och att denna fläck var särskilt god. Berättat av en gammal släkting i Kiruna. Minns jag rätt?
Brunt fett är en värmeproducerande vävnad som bara finns hos däggdjur:
Det stämmer att riporna, liksom alla andra ryggradsdjur som inte är däggdjur, inte har något brunt fett. Istället producerar fåglar värme genom att ’huttra’ med sina muskler, på det sätt som vi också kan göra. Det fungerar ungefär så att muskeln förbereder sig för att utföra någon slags uppgift, t.ex. att ta ett steg framåt, men istället för att använda energin i muskeln för att driva kroppen framåt så frisätts den som värme istället. Ofta syns inte detta på utsidan, utan bara som elektriska pulser i musklerna, men ibland (särskilt när fågeln måste producera stora mängder värme) kan hela djuret skaka. Det kan man se t.ex. här.
Alla muskler kan i princip användas för att skapa värme på det här sättet, men det är framförallt kroppens största muskelgrupper som används. Hos många fåglar är det ofta bröstmusklerna (filéerna) men om det är arter som går hellre än flyger, t.ex. ripor, är lårens muskulatur också viktig för processen. Eftersom behovet av att producera värme är mycket större på vintern än på sommaren så är det vanligt att det sker en kraftig tillväxt av de här muskelgrupperna storlek under hösten. Ibland är också aktivitet inuti själva cellerna uppskruvad vintertid, så att energiproduktionen och mjölksyratoleransen är högre. Det gör att fågeln kan producera mer värme under en längre tid. Så en ripa på vintern är mycket mer av en värmeproducerande maskin än en ripa på sommaren.
Att producera värme är dock bara en del i ekvationen. Det är också viktigt att hålla den nära kroppen. Ripor skiftar mellan en brun- eller gråspräcklig sommardräkt till en snövit vinterdräkt. Det gör att de är väldigt bra kamouflerade både sommar och vinter. Ett utmärkt skydd mot rovdjur! Men det sker också andra saker med dräkten mellan säsongerna – fjäderdräkten är mycket tätare (fler fjädrar per yta) och har längre fjädrar än sommardräkten. Störst är förändringarna i kroppsdelar som är svåra att skydda från elementen, t.ex. huvudet och fötterna. Så på samma sätt som oss tar riporna på sig en mycket tjockare jacka inför vintern! Fjäderdräkten är så väldigt isolerande att ripor på vintern kan vara nästan 40 grader varma på huden trots att det är 40 grader kallt, eller kallare, utomhus! Som en parentes är det intressant att nämna att ändringen från en spräcklig sommar- till en vit vinterdräkt styrs nästan helt av dagsljuset på så sätt att halterna av olika hormoner ökar när det blir mörkare på sensommaren, och det signalerar till kroppen att det är dags att byta fjädrar. Det ställer till vissa problem för riporna i dessa förändringens tider, såtillvida att de mildare höstarna och vintrarna gör att det börjar bli ganska vanligt med vita ripor på barmark. Det gör de väldigt utsatta för rovdjur, eftersom hela idén med att vara kamouflerad mot vit snö försvinner.
Vissa slags ripor, framförallt de som lever i högarktiska områden som på Svalbard och norra Grönland, lägger också på sig väldiga mängder fett inför vintern. De nästan dubblar sin kroppsvikt mellan augusti och november! Därför ökar deras matintag också till nästan det dubbla. Du ser hur det kan se ut på den bifogade bilden – allt det gula är fett, och du ser också en väldigt stor och full kräva som är full med mat. Fettet är en viktig extra energidepå. Samtidigt har fett väldigt goda isolerande egenskaper (tänk t.ex. på valar som har ett väldigt tjockt späcklager för att hålla sig varma), så i tillägg till en tjockare fjäderdräkt tar vissa ripor också på sig en ”fettjacka” på vintern. Riporna på fastlandet i det nordligaste Skandinavien lagrar dock inte så väldigt mycket fett, ”bara” omkring 10% av sin kroppsvikt. Det beror nog på att även den mörkaste vintern bjuder på lite ljus mitt på dagen så att det är lättare att kunna räkna med att hitta mat hela vintern igenom. Därför behöver de inte bli stora, tunga och klumpiga på samma sätt.
Harlekinnyckelpigan, Harmonia axyridis, hör ursprungligen hemma i Sydostasien. Den har i modern tid introducerats på många platser runt om i världen för biologisk bekämpning av bladlöss. Det visade sig senare att harlekinnyckelpigan är mycket invasiv. I södra Sverige har den under det senaste årtiondet utvecklats till att på sina håll vara den allra vanligaste nyckelpigan, särskilt i stadsmiljö. Den övervintrar gärna i grupp inomhus, men just där gör den ingen direkt skada. Bilden är tagen av Jacopo Werther.
En kollega till mig har haft oturen att få sitt hem ”invaderat” av harlekinnyckelpigor. Hon har berättat detta på vår arbetsplats (kontor) och nu är min chef hysteriskt rädd att hon ska dra med sig dessa kryp till jobbet, och vill därför att hon ska arbeta hemifrån. Av olika skäl är det inte ett bra alternativ för henne att göra det, och jag försöker därför läsa mig till om det överhuvudtaget är möjligt att dessa nyckelpigor kan följa med till arbetsplatsen i kläder eller väskor. Tacksam för era synpunkter!
Harlekinnyckelpigor, liksom flera andra nyckelpigearter, övervintrar gärna inomhus i stora grupper. Däremot kan de inte direkt livnära sig och föröka sig inomhus, eftersom både larverna och de vuxna djuren äter bladlöss och sådana har vi ju endast undantagsvis i stora mängder inomhus. Våra ganska torra hem är dessutom inte så bra för insekter, som gärna torkar ut när de kommer in i värmen.
Så djuren som din kollega har fått in nu är där för vintern, men harlekinnyckelpigan uppträder aldrig som ett skadedjur i våra hem. Dessutom är djuren fortfarande i vintervila, så det skulle förvåna mig om de var väldigt aktiva och smög sig in i väskor och annat. Även om de gjorde det så är deras öde beseglat om de hamnar i ett varmt och torrt kontor.
Ni har alltså inget att oroa er för. Dessutom har harlekinnyckelpigan under de senaste ca. 15 åren lyckats kolonisera Sverige på ett utmärkt effektivt sätt på egen hand. På många platser i södra Sverige, särskilt i stadsmiljöer, är det nu den i särklass vanligaste nyckelpigan. Det har troligtvis kommit på bekostnad av våra inhemska arters väl och ve – ett av många problem med introducerade arter. Det finns alltså all anledning att hålla kolla på, och bekämpa, harlekinnyckelpigan! Men ni kan vara alldeles lugna i förhållande till dess roll som skadegörare på kontor och i andra inomhusmiljöer.
Råbock och råget, Capreolus capreolus. Hemma hos frågeställaren finns en råget med en böld i ansiktet, och en råbock vars ena öga inte reflekterar ljus. Vad kan det bero på? Bilden är tagen av Jojo.
Här på gården finns det rådjursbock vars vänstra öga som inte reflekterar ljus. Vad kan det bero på? Jag hade en bock med ett lite skadat vänsteröga här i våras som då hade ett lite skadat vänsteröga. Han kunde inte öppna det ordentligt och det vätskade lite.
Dessutom har jag en rådjursget med en golfbollsstor knöl på kinden. Det undrar jag också över. Pälsen är kvar och hon verkar i alla fall inte ha några problem när hon äter. Hon är bra i hull och har en kalv.
Det är givetvis svårt att säga vad som kan ha hänt utan att ha undersökt bocken. Baserat på vad jag kan läsa mig till så kan ett icke-reflekterande öga tyda på övergående eller kroniska problem som t.ex. näthinneavlossning eller en tumör i ögat, men kan också vara ett resultat av lindrigare ögonåkommor som gör att ögat vätskar sig, t.ex. konjunktivit (ögoninflammation). Det stämmer kanske bra med din observation av en bock med ett svullet och vätskande öga.
Det är på samma sätt svårt att utröna vad geten med en knöl på kinden har råkat ut för. Det finns många olika uppslag, t.ex. en varböld, en tumör, en fettknöl (lipom) eller någon slags virussjukdom som ger utväxter, t.ex. papillomvirus. I det senaste fallet borde du dock ha kunnat se utväxter på andra delar av kroppen också. För getens egen skull är det ett gott tecken att hon verkar vara vid god vigör och vid bra allmänhälsa. Det kan tyda på att knölen du har sett åtminstone inte orsakar smärta eller andra fysiska hinder som gör det svårt att äta.
Utan att veta mer kan jag bara säga att rådjuret förmodligen inte kan se med ögat som saknar reflex. Om det lager som orsakar reflexen är skadat är det förmodligen även andra skador som gör att djuret helt saknar syn på det drabbade ögat.
Stor mängder knölsvanar, Cygnus olor, samlas varje vinter i Lommabukten i sydvästra Skåne. Vad kan detta bero på? Bilden ovan tog Eva Ahnborg Svensson i Vikhög i mitten av januari.
Jag såg igår, 18/1 2021, hundratals knölsvanar utanför i Vikhög i Skåne. Alla simmade mot fiskelägets hamninlopp. Jag är nyfiken på varför det var så många och varför de samlades.
Mellan Vikhög och Bjärred är det nästan alltid hundratals knölsvanar, gissningsvis p.g.a. god födotillgång. Lödde å mynnar där och kanske bidrar.
Vanilj utvinns från frökapslarna av orkidéer i släktet Vanilla, ofta från den centralamerikanska arten Vanilla planifolia som är på bild här. Att få fram vaniljstängerna som vi hittar i butiken är dock en ganska komplicerad process. Bilden är tagen av Malcolm Manners.
Jag har i min ensamhet gått runt och tänkt på vad vanilj egentligen är för något. Så: vilken typ av växt är vanilj, var finns vanilj och gör vanilj nytta eller skada?
Vanilj är en klängväxt och tillhör orkidéfamiljen. Vaniljstången är frukten med de pyttesmå svarta fröna i. Men innan man kan använda den ska den (grovt förenklat) först jäsas (naturligt) och sedan torka långsamt. Den kommer ursprungligen från Mellanamerika och trivs i regnskog. Numera odlas den på många ställen i världen. Den finaste vaniljen anses komma från Madagaskar. Odlingen är arbetskrävande, bl. a. måste blommorna pollineras för hand utanför sitt ursprungsområde.
Mer om vanilj och många andra kryddor kan du bl.a. läsa i den utmärkta boken Kryddor och kryddväxter från hela världen av Lennart Engstrand och Marie Widén. Den verkar fortfarande gå att köpa, annars finns den på ganska många bibliotek.
Var det kanske en vanlig tamkatt vars röda ögon lyste i natten? Bilden är tagen av Jens Nietschmann.
En kväll för några år sedan var jag ute med min katt i sele. När jag lyste mot skogen med en ficklampa såg jag ett par röda ögon som tittade på oss. Det såg läskigt ut så jag och katten gick in. Vilket djur kan det ha varit?
Det kan ha varit en annan katt. Min röde katts ögon lyser rött, men min andra katts ögon lyser grönblått.
Vi människor har över 30 olika blodgrupper. De mest berömda är AB0- och Rhesus (Rh)-systemen. Bilden är gjord av Invicta HOG.
Både min man och jag har blodgrupp 0+, och även vårt första barn. Hurkommer det sig att vårt andra barn har blodgrupp 0- ?
Blodgrupper är ett sammanfattande namn över fenomenet att olika individer har olika så kallade antigener i sitt blod. Detta påverkar i sin tur vem som kan ge och ta emot blod vid blodtransfusioner. Vilka antigener en viss person har bestäms i sin tur av gener eftersom att det finns olika varianter av generna som ger upphov till de olika antigenerna. Antigenerna är i sin tur molekyler som sitter på de röda blodcellernas yta. Det mest berömda blodgruppssystemet är ABO vars gen sitter på människan kromosom 9. Det finns dock ytterligare 32 olika system där Rhesus nog är det mest kända. Genen för detta system sitter på människans största kromosom som därför har fått nummer 1. Egentligen är detta ett mycket komplicerat system men övergripande kan man dela in mänskligheten i sådana som är Rh+ och de som är Rh-. När man således säger att en individ är A+ är det en förkortning för att säga att för ABO systemet har personen A och för Rhesus är personen positiv, alltså Rh+. När det gäller nedärvningen av Rh+ visavi Rh- är det så att Rh- är recessiv under Rh+. Således en person som har Rh+ på sin ena kromosom och Rh- på sin andra kromosom (i kromosomparet 1) får Rh+ blod. Alltså, eftersom ni båda är Rh+ men fick ett Rh- barn, kan man dra slutsatsen att ni båda bär en Rh+ gen och en Rh- gen. Ett annat tekniskt sätt att säga detta är att ni båda är heterozygota för Rhesus-genen.
Fjällnejlikan, Viscaria alpina, hade en rik förekomst på bergen Peuravaara och Pahtohavare strax utanför Kiruna. När en koppargruva öppnades på platsen fick den helt sonika namnet Viscaria. Bilden är tagen av Meneerke Bloem.
Enligt nån skröna hittade man järngruvan i Kiruna bland annat tack vare att växtligheten på platsen skilde sig från närliggande områden. Hur det än ligger till med just den saken – är det möjligt att utifrån vilka växter som finns dra slutsatser om vilka mineraler/metaller marken/berget består av? Vilka växter är i så fall särskilt förknippade med vilka ämnen?
Det enkla svaret är JA, det finns minst ett tiotal växtarter i norra Sverige, och därtill minst en handfull mossor, som är specifikt knutna till berggrund innehållande olika tungmetaller och eftersom olika metallmalmer ofta följs åt har man kunna använda arter som indikerar tungmetaller även för att hitta t.ex. järnmalm. Detta var väl känt av malmletarna kring förra sekelskiftet vilka ofta också var mycket duktiga biologer/botanister. Rent biologiskt handlar det nog mer om att dessa växter tål/uthärdar höga halter av giftiga metaller snarare än om att de uppskattar dem, men när konkurrerande arter dör bort p.g.a. metallförgiftning blir det förstås mycket utrymme att expandera på för mindre känsliga arter.
Jag har inte exakt alla arter som varit aktuella i huvudet, men arter som fjällnejlika och backskärvfrö och vissa underarter/varieteter av ängssyra (smal ängssyra), rödblära (dvärgrödblära) samt mossorna nickkismossa och kopparkismossa vet jag har använts av malmletare.
Sedan finns det förstås väldigt många både kärlväxter och mossor och lavar som är beroende av högt pH och därför bara finns där det finns kalksten och åtminstone i Bergslagen ligger metallmalmförekomsterna nästan alltid parallellt i terrängen med förekomster av urkalksten, vilket man torde ha varit medveten om redan på medeltiden.
– Torbjörn Tyler
Det stämmer bra. I Norge har man arbetat med att koppla vegetationsförändringar till förekomster av mineraler i marken, speciellt de som innehåller tungmetaller. Jag har själv arbetat i ett område med en blyglansförekomst (ett mineral som innehåller bly) där vegetation saknades helt i den centrala delen, medan vissa gräs (rödsvingel, Festuca rubra) klarade sig ganska vid förhöjda blyhalter. Gran och blåbär var däremot känsligare. Det var forskarna J. Låg och B. Bølviken som upptäckte detta område på 1960-talet och de har publicerat flera artiklar med liknande samband mellan vegetation och mineralförekomst. Tanken var att hitta nya mineralfyndigheter genom att analysera flygfoton över landskapet. Jag vet dock inte i hur hög grad de lyckades.
– Håkan Wallander
Koppargruvan Viscaria utanför Kiruna är har fått sitt namn efter fjällnejlikans vetenskapliga släktnamn Viscaria. Fyndigheten sägs ha hittats på grund av stor förekomst av fjällnejlika: ”Fjällnejlikan har använts som indikatorart inom malmletningen, eftersom den visar förekomsten av tungmetaller i jordmånen, såsom koppar, zink och nickel.”
Just detta fick rätt mycket uppmärksamhet i media då. Gruvan öppnades 1983, stängdes 2009 på grund av låga kopparpriser men verkar vara på väga att öppnas igen.
Nykläckta larver (nymfer) av den gröna bärfisen, Palomena prasina. De små larverna kommer att byta hud (ömsa) fem gånger innan de är fullvuxna. De är de mycket större än nu och har välutvecklade vingar. Bilden är tagen av Ingrid Aspholm Söderberg.En hoppsindel som kallas för sebraspindel, Salticus scenicus, har fångat en av de nykläckta gröna bärfisnymferna. Bilden är tagen av Ingrid Aspholm Söderberg.
Jag stod öga mot öga med denna mystiska lilla skara när jag slog upp parasollet på uteplatsen en morgon. Runda små svarta insekter som samlats kring massor med små genomskinliga ägg. Där fanns även en orange nykläckt bäbis (?) som snart skulle falla offer för den lilla spindeln längst ner till höger i bild. Den smög sig på, liggandes på rygg, likt en kamouflerad legosoldat och högg tag i sitt byte. Sedan drog den sig tillbaka helt stilla och obemärkt. När den var på behörigt avstånd, försvann den med en rivstart. Vad som sedan hände är det ingen som vet. För mig slutade det hela på akuten med en rejält stukad fot. När dramatiken hade lagt sig hade hela gänget packat ihop och flyttat till okänd ort. Frågan är nu om ni kan hjälpa mig att bringa reda i detta mycket dramatiska och spännande mysterium?
Jag skickade frågan vidare till min vän, och bärfisexpert, Lars G R Nilsson och fick följande svar:
”Bilden visar ett gäng nykläckta nymfer av Palomena prasina, grön bärfis. Spindeln som äter en i gänget på den nedre bilden är en sebraspindel, Salticus scenicus, som hör till familjen hoppspindlar.”
Kommentarer