Ängrar, alltså skalbaggar i familjen Dermestidae, av vilka vi har 29 olika i Sverige, lever inte sällan i människans närhet där de lever av av olika slags djurprodukter. Vissa arter, bland annat pälsängrarna i släktet Attagenus, kan förse sig av ull- eller pälsverk och där göra karakteristiska små hål. Ofta räcker det med att städa undan ängrarna och lägga de angripna plaggen i frysen någon vecka för att bli av med problemet. Bilden är tagen av Elisa Victorin.
Jag har hittat dessa larver i en garderob. Det är inte jättemånga, men de finns på vissa plagg. Kanske inte världens bästa bild, men hoppas att ni kan ge råd. Vad är det?
Det är en larv av någon änger, alltså en skalbagge i skalbaggsfamiljen Dermestidae. Vi har 29 olika arter i Sverige. Flera av dessa arterna är välbekanta skadedjur inomhus, där de låter sig smaka av diverse animaliska fibrer såsom pälsar, ullkläder och ullfiltar. Det går inte riktigt att se vilken art det rör sig om baserat bara på din bild. Vanligast i kläder brukar olika slags pälsängrar (släktet Attagenus) vara. Dina larver påminner mycket om ryska/bruna pälsängerns, Attagenus smirnovi, men vi bör lämnar den obestämd för säkerhets skull.
Det kan vara värt att undersöka om du kan hitta ”härden”, alltså det plagg/den produkt med flest angrepp. Larverna gnager små hål i kläderna, så det brukar synas ganska bra. Det brukar gå ganska bra att göra sig av med ängrar genom att plocka bort alla djur en ser, och sen stoppa kläder/filter osv. med angrepp i frysen. Om de får ligga i ungefär en vecka i -18 till -20 grader överlever larverna inte.
Bakteriofager, till exempel fagen lambda på bilden, kallas också bakterievirus. Det beror på att det är ett slags virus som infekterar en bakterie. Vissa bakteriofager kan välja hur de förökar sig beroende på om cellen de infekterar är bra eller dålig. Är cellen i utmärkt form är det vanligast att virus tar över cellen och producerar massor av nya viruspartiklar. Det leder till slut till att cellen dör. Om värdcellen är i sämre form händer det istället att virus ”bygger in sig” i värdcellens DNA. Då går virusproduktionen långsammare, men det blir å andra sidan fler viruskopior för varje celldelning. Om värdcellens status ändras, om den blir bättre alltså, kan virus slå om till att snabbt börja producera egna viruspartiklar.
En kollega frågade om en och samma virusstam kan ha både lytisk och lysogen livscykel beroende på till exempel aktuella miljöfaktorer.
Jag har nog utgått ifrån att det inte är så men fick erkänna att jag inte var säker.
Det är så kallade temperata bakteriofager (bakterievirus) som då de infekterar en mottaglig cell (till exempel Escherichia coli) kan välja mellan att starta en lytiskt produktiv infektion ( alltså en infektion som leder till produktion av en mängd nya viruspartiklar och därmed slutligen lys/upplösning av hela cellen), eller att lysogenisera cellen. Lysogeniseringen innebär att virus genetiska information, dess arvsmassa i form av DNA, kan integreras – byggas in – i värdcellens DNA på ett unikt och specifikt ställe. Det gäller till exempel fagen lambda.
Det val som viruset gör beror på att virus omedelbart efter infektionens start, känner av värdcellens ”metaboliska status”; alltså hur cellen mår och hur mycket näring som cellen för närvarande har tillgång till. Virus känner bland annat av graden av pågående proteinsyntes och om den då är ineffektiv och långsam så ”väljer virus” att integreras med värdcellens DNA och därmed passivt följa med i cellens fortsatt långsamma celldelning och leverne. Således för varje celldelning, så följer virus också med i form av sitt inkorporerade DNA. Om och när cellen hamnar i ett näringsrikt medium så känner virus av att de nu kan dra nytta av detta. Då börjar virus omedelbart att producera nya viruspartiklar, en process som kräver energi och tillgång till ”byggstenar”. Det är bland annat effektiviteten i värdcellens pågående proteinsyntes och därmed sammanhängande processer som virus på ett mycket sofistikerat känner av. Virusets DNA klyvs nu ut ur värdcellens arvsmassa och börjar replikeras och kan nu styra upp sin egen proteinproduktion, som nu leder till syntes av nya viruspartiklar. Cellen går då mot sin egen död till följd av att viruset allt mer tar över alla livsprocesserna.
Alla dessa skeenden är i detalj studerade och har hjälpt molekylära cellbiologer att närmare förstå hur levande celler, såväl bakterieceller som till exempel mänskliga celler, fungerar.
Hoppas att denna beskrivning kan sprida ljus över Din fråga.
Två jordhumlor förser sig av godsakerna i en väddblomma under sommaren 2021. Flera slags humlor bygger gärna bo i människans närhet, kanske på en vind eller i en fågelholk, eller för den delen i trädgårdskomposter. Ibland kan det hända sig att våra aktiviteter krockar med humlornas. Så hur går en bäst tillväga för att störa humlorna kring våra hem så lite som möjligt? Bilden är tagen av Ola Svensson.
Jag vill använda materialet i min trädgårdskompost, men när jag i maj lyfte på ett par lager, så kröp det en jordhumla där. Humlorna är det käraste jag har i trädgården. Därför gav jag upp komposten då, utifall det var så att det ville bo humlor där i år, och köpte jordförbättring istället.
Men – jag vill gärna använda min kompost. – När på året/säsongen är det i så fall bäst att gräva ur den/vända den för att det ska vara minst risk att störa eventuella humlebon? Är det när snön smält bort, när temperaturen når över ett visst gradtal eller vad kan man gå efter? Jag bor i Östersund, så vi har 5 tydliga årstider (än så länge, i alla fall).
Det kan mycket väl vara så att humlorna bygger bo i din kompost – det är inte ovanligt – och det var därför väldigt fint av dig att låta dem så göra ostört! Humlor är annars praktiska på det viset att hela kolonin, sånär som på de nya drottningarna, dör på sensommaren eller hösten. En brukar räkna med att en humlekoloni blir ett par-tre månader gammal. De nya drottningarna ger sig sedan ut på jakt efter en plats att övervintra. Det är ofta ett stycke ned i jorden där det är frostfritt, men kan också vara i till exempel en kompost eller på en vind. Det betyder att du aldrig kan vara riktigt säker på att det inte finns någon humla i din kompost, men från hösten och ett gott stycke in på våren kan du vara helt säker på att det inte finns något aktivt bo där.
Jag hade därför rekommenderat att du bygger på komposten under sommarhalvåret, och tar material för jordförbättring antingen innan snön kommer, eller direkt när det är snöfritt och tjälen släppt på våren.
Giftchampinjonen (Agaricus xanthoderma), som tidigare kallades karbolchampinjon, är en av de vanligaste champinjonerna i människoskapade (gräs)miljöer i södra och västra Skåne, om inte den vanligaste. Den är inte jättegiftig, men kan ge rejäla magproblem om den äts. Här beskriver vår expert Sigvard Svensson hur en lättast känner igen den. Bilden är tagen av Karin Bäcklund.
Jag bor i Alnarp utanför Malmö i Skåne och har en trädgård. Varje år kommer det vita champinjonliknande svampar ur gräsmattan och i trädgårdslandet. De har inte den typiska champinjondoften men luktar heller inte illa. Just nu i slutet av augusti har de precis kommit upp. De är mycket fasta i köttet och gulnar kraftigt vid foten när jag skrapar (se bild), men svagare på hatten.
Är de ätliga eller kan det vara en karbolchampinjon?
Med tanke på din beskrivning ”De gulnar kraftigt vid foten när jag skrapar …” (även om det syns dåligt), lokalen, annorlunda doft och det allmänna utseendet så skulle jag säga giftchampinjon, tidigare kallad karbolchampinjon, Agaricus xanthoderma. Det snabba och intensivt svavelgula färgändringen är typiskt för arten och den övergår efter någon halvtimme i brungrått. Om du skär igenom foten är den i alla lägen knallgul längst ner i basen. När hatten blir större får den ofta en grå vattring/fjällighet i mitten. Dofter kan alltid diskuteras och det handlar om personliga referenser och ligger så att säga i luktarens egen näsa, men jag skulle tro att de flesta är överens om att den inte doftar behagligt, i alla fall jämfört med exempelvis snöbollschampinjon, som likaså gulnar, men mer senapsgult, mycket långsammare och kvarstående. Vid tillagning blir lukten ännu obehagligare.
Giftchampinjon är en av de vanligaste champinjonerna i människoskapade (gräs)miljöer i södra och västra Skåne, om inte den vanligaste. Den är inte jättegiftig, men kan ge rejäla magproblem om det verkligen är någon som känner för att äta den tillagad!
Det finns ett par nära, och mycket ovanliga, släktingar som också är giftiga och gulnar på samma sätt.
Gallstekeln Andricus quercuscalicis, som saknar svenskt namn, är en ny bekantskap i landet. Den orsakar mycket karakteristiska galler på ekollon, i vilka dess larv utvecklas. Den här bilden är tagen av vår läsare Risto, i skånska Lund.
Under en ek i Lund hittade jag några märkliga knölar. Kan det vara missbildade ekollon? Vad kan ha orsakat såna missbildningar? Någon svamp, en stekel, virus?
Med stor sannolikhet är detta galler orsakade av gallstekeln Andricus quercuscalicis (saknar svenskt namn) som angriper växande ekollon på olika ekarter. Det är en nyligen inkommen art i Sverige, första fyndet gjordes i Alnarpsparken utanför Malmö år 2016, se här. Det finns fynd sedan tidigare i Lund. Du kan se fler bilder på svenska fynd om du söker på Artportalen eller Google.
Rapportera gärna ditt fynd (så noggrant som möjligt). Det är alltid intressant att kunna följa nyinkomna arter från början. Det finns så här långt ett tiotal fynd från Skåne, södra Öland och Aneby i Småland. Det talat för att den kan var mer spridd än hittills känt.
Sporsäcksvampen häggpung, Taphrina padi, angriper framförallt hägg. Den gör att bären får ett alldeles speciellt utseende, men gör annars ingen skada på trädet. Bilden är tagen av Håkan Hallberg.
Jag har några häggar på tomten och de visar alla på samma problem. Jag upplever att det blir värre för varje år. Bären blir inte runda och svarta utan vitbruna och förväxta. Se bild.
Jag har sökt efter möjliga svar många gånger men inte hittat något. Ni kanske har svar?
Det är en sporsäcksvamp som heter häggpung, Taphrina padi. Den angriper bara frukter av hägg, och i sällsynta fall ibland andra Prunus-arter. Den gör mig veterligt ingen skada på trädet som sådant.
Snö är kul tycker vi, får då får vi många frågor om vilka djur som gör vilket avtryck! Här tror vi att en hjort, kanske ett rådjur, har passerat. Bilden är tagen av Sara Gunnarsson.
Jag kan inte klura ut vad detta kan vara för avtryck. Det vore väldigt kul att veta! Jag har jämfört med flertalet spår men inte funnit någon som liknar. Bilden är tagen i Älmhult, södra Småland.
Spår är alltid besvärligt utan storleksreferens och en bild på hela spårlöpan, men baserat på vad jag kan se rör detta sig om en hjort av något slag som har satt fram- och bakfot delvis överlappande, alltså på samma ställe. Rådjur är det mest sannolika om spåren är ganska små.
Spåren med två små ”prickar” bakom är sannolikt från framfoten, medan spåret med bara två ”streck” är från bakfoten. Hos våra hjortdjur sitter lättklövarna (eller bakklövarna) litet längre ned på frambenen än på bakbenen, så ser en avtryck av lättklövar i spårstämpeln är det ofta från frambenen.
Som sagt – utan storlek och bild på hela löpan är det svårt, men jag sätter mina slantar på rådjur.
Kortvingar är skalbaggar med ett mycket speciellt utseende – de saknar ju alldeles det hårda skalet! Kortvingarna är den i särklass största skalbaggsgrunden i Sverige – omkring 1300 av landets 4600 skalbaggar är faktiskt kortvingar. De finns i alla storlekar, färger och former. Det glupska rovdjuret Staphylinus dimidiaticornis är en av de vackraste. Bilden är tagen av Inger Schale.
Den här insekt damp ner, det hördes, på ett bord på balkongen idag 3/9 2021 i Mölndal. Jag har blommor på balkongen och det finns mycket lövträd i området. Vad är det för insekt?
Det här är faktiskt en skalbagge, trots att den inte alls ser ut som en sådan! Den hör till den stora skalbaggsfamilj som kallas för kortvingar (Staphylinidae), vilka alla utmärks av att täckvingarna – skalbaggens skal alltså – är kraftigt förkortade så att en stor del av bakkroppen ligger fri och kan röra sig upp och ner (som på din sista bild). Faktum är att kortvingarna är den allra största skalbaggsfamiljen i Sverige. Det finns mer än 1200 kända arter i landet. Det betyder att mer än var fjärde svenska skalbagge är just en kortvinge! Det är inte alltid en får det intrycket, för många kortvingar är mycket små och/eller lever undanskymt nere i marken, i djurbon eller inuti olika svampar.
Men alla kortvingar är inte små. Vissa är stora och synnerligen vackra, precis som ditt djur. Av vad jag kan se från bilden är det fråga om en art som på vetenskap heter Staphylinus dimidiaticornis. Den saknar svenskt namn. Det finns några olika arter som alla har det här utseendet med röda täckvingar och läcker guldgul behåring, men kombinationen av ganska runda tinningar med svart behåring, samt antenner som är mörkare mot spetsen, avslöjar dimidiaticornis!
Det är inte en ovanlig art på öppen mark i Götaland och södra Svealand. Här finns en utbredningskarta.
Gröna vårtbitaren, Tettigonia viridissima, är en av våra största vårtbitare. Den är vanligt förekommande i hela den södra delen av landet. Den finns särskilt i olika typer av kulturpräglade busk- och hagmarker där den jagar diverse småkryp. På hög- och sensommaren spelar hanarna med ett taktfast ”tz-tz-tz-tz-tz-tz” eller ”zic-zic-zic-zic”. Bilden är tagen av Inga Palmér.
Vem är det som gömmer sig här?
Vilken rolig bild! En vårtbitare är det ju, och eftersom kabeln den sitter på ser ganska grov ut sätter jag mina slantar på den gröna dito, Tettigonia viridissima. Kan det stämma?
– Andreas Nord
Du riskerar inga slantar, denna trevliga krabat är(var) verkligen helgrön. Nu har den dock tagit fiolen och dragit vidare! Kanske ser man den eller dess arvtagare nästa sommar?
Vårtbitaren ser du inte igen nästa sommar. Alla våra hopprätvingar (alltså gräshoppar, vårtbitare och syrsor) har en ettårig livscykel, förutom den karismatiska mullvadssyrsan (Gryllotalpa gryllotalpa) som har tvåårig utveckling. Gröna vårtbitaren använder sitt långa äggläggningsrör för att lägga 500-600 ägg i jorden. Äggen går sedan in i ett vilostadium över sin första vinter. När det blir varmt börjar äggen utvecklas och gör det tills de nästan är färdiga att kläckas. Då går de in ett nytt vilostadium som varar över deras andra vinter. Först sommaren därpå kläcks äggen, och cykeln börjar om. Om det är kärva förhållanden, torrt till exempel, kan den här andra vilopausen förlängas med flera år – äggen väntar ut rätt tidpunkt att kläckas!
På Naturhistoriska Riksmuseets webb kan en lyssna på hur våra olika vårtbitare och gräshoppor låter.
Gul veckskivlingen, Leucocoprinus birnbaumii, kommer från början från tropiska och subtropiska Amerika och har kommit till oss med växtimport. Den dyker ibland upp inomhus och i växthus. Bilden är tagen av Tina Wueggertz.
Plötsligt har det börjat komma upp gula svampar i krukan till en stor rumsgran i uterummet. Vad är det för svamp? Är den skadlig?
Det är en gul veckskivling, Leucocoprinus birnbaumii. Den har sitt ursprung i tropiska och subtropiska Amerika och har kommit in med växtimport. Den dyker ibland upp inomhus (och i växthus), ofta i stora krukor med växter som inte planteras om så ofta. Den lever på dött växtmaterial och är därför inte farlig för dina växter. Däremot klassas den som lätt giftig och bör inte ätas. Om det finns barn i huset kan det vara en god idé att plocka bort fruktkropparna för att minimera risken. Vill du försöka bli av med svampen som organism kan det kanske gå genom omplantering. Men de är rätt vackra!
Kommentarer