Spillning i skogen vid sjön Skacksjön i Sunne kommun i Värmland. Det är svårt att vara alldeles säker på tillhörighet från bilden, men räv ligger nära till ands med tanke på miljön och vad som ser ut som ett tydligt inslag av hår i spillningen. Bilden är tagen av Mikael Carlsson
Jag hittade denna spillning idag 18 september vid en sjö som heter Skacksjö i Sunne kommun mitt i Värmland. Här fanns det vargrevir för bara något år sedan. Men det finns också gott om grävling, så det kanske stämmer bättre. När jag googlar på bilden så ser det dock inte riktigt ut som spillning från grävling. Eller kan det vara från en hund? Det känns dock konstigt om ägaren till hunden låter detta ske, såvida det inte är en hund som driver djur åt en skytt då.
Jag håller med om att grävling inte är sannolikt här. Grävlingens spillning är ofta lösare och inte sällan finns den också i små grunda gropar som kallas för ”latriner”. Vargspillningen borde vara tydligt större (jämfört med björklöven) och ha ett tydligare inslag av hår.
Rävspillning är ett bra alternativ här. Den kan varierar i form, storlek och innehåll beroende på vad räven ätit, till exempel med mer eller mindre stora inslag av insekter, hår, ben, eller päls. Den är liten liten för att vara från räv och ofta är spillningen också skruvad i hela sin längd när den kommer från en räv. Icke desto mindre är denna spillning inom den naturliga variationen, som ju är stor eftersom rävar äter nästan allt.
Baserat bara på spillningens blygsamma storlek och form (tillspetsade ände) finns kanske också att den kan vara från en tamkatt, De gräver ofta, men inte alltid, ned sin spillning och det är (tyvärr, kan en väl tycka) många tamkatter som rör sig fritt i vår natur. Kattspillning är dock vanligtvis tydligt segmenterad, så jag satsar mina slantar på räv i det här fallet.
Mindre tåtelsmygare, Thymelicus lineola, förs tillsammans med andra smygare och visslare till fjärilsfamiljen tjockhuvuden, Hesperiidae. Det är numera en vanlig fjäril i hela Götaland. Hos just tjockhuvuden är det inte ovanligt att de vuxna djuren utsöndrar en droppe kroppsvätska som de sedan dricker upp med sin snabel. Det kan vara ett sätt för dem att få i sig extra lösta salter som behövs för att kroppen ska fungera. Bilden är tagen av Gail Hampshire.
Jag sett ett par artiklar som jag tror förklarar hur fjärilars sugsnabel fungerar. Egentligen är det ju inte en riktig snabel, eftersom de inte suger utan använder sig av kapillärkraft. Hur som helst, jag undrar varför vissa fjärilar verkar ”kissa” en droppe för att sedan ”suga” upp den igen. Varför gör de så?
Detta är vad jag kunde hitta lite snabbt om beteendet. Det verkar vara så att vätskan de avger löser upp salter som de sedan kan suga upp.
Här är flera olika länkar (på engelska) som förklarar mer om beteendet:
Att dricka sitt eget ”kiss” verkar vara särskilt utbrett bland tjockhuvuden (fjärilsfamiljen Hesperiidae), det vill säga smygare och visslare. Artikeln i den sista länken hänvisar till en källa i Royal Entomological Society’s tidskrift Antenna som jag tyvärr inte får fatt i men detaljerna beskrivs bra i webbinläggen och i översiktsartikeln.
Mångformig ekkantmal, Carpatolechia decorella, förekommer tämligen allmänt i sydöstra Sverige. Larven lever i sammanspunna blad främst av ek. Fjärilen kläcks på hösten och övervintrar som vuxen. Då har den en vingbredd på 11-15 mm. Förmodligen har fjärilarna i frågeställarens hus följt med ved eller något annat in. Bilden är tagen av Andreas Oliw.
Vi har någon form av mott eller mal i vårt hus. Vi har både ask och ek väldigt nära oss. När jag läser på http://vilkenart.se har jag svårt att artbestämma dem, kanske är det olika. Jag tror att det är antingen snedsteckrad ekstyltmal, aspmolnmott eller askbarkmott, men jag är osäker.
Jag undrar om dessa är på något sätt gör åverkan på kläder eller mat eller annat som finns i hus. Jag undrar också om det går att bli av med dem på något sätt.
Malar och mott kan ibland göra skada på kläder eller torrvaror, men de allra flesta är helt ofarliga. Ingen av arterna du nämner är några skadegörare inomhus. Vissa arter förpuppar sig i barkspringor och kan därför komma in med ved, medan andra arter övervintrar som vuxna fjärilar och kan komma in med ved och liknande, eller så har de övervintrat i mindre täta delar av huset och sen vaknat till i värmen.
Jag tror inte att du behöver vara orolig, men om du kan skicka en bild på fjärilen kan vi nog också komma längre i artbestämningen.
– Andreas Nord
Tack för spännande artfråga! Fjärilen på bild föreställer mångformig ekkantmal, Carpatolechia decorella. Som det svenska namnet antyder är det en art som varierar kolossalt, men en karaktär som brukar hjälpa vid bestämningen är den svarta framkantsfläcken vid basen av framvingen, liksom de svarta snedstrecken i framvingen. Men de senare kan variera i utseende och ibland utebli.
Den har arten kläcks på hösten och övervintrar. Förmodligen har fjärilarna följt med ved in eller något annat. Sedan kan det ju ha varit ett utrymme som inte alltid är uppvärmt där fjärilarna har hamnat för övervintring och vaknat till liv av värme. Hur som helst, jag misstänker att den inte har kläckts inomhus för det är fel tid för arten.
Det är ofta svårt att avgöra vem som är skyldig när en hittar spillning i skogen, särskilt från bilder. I det här fallet tror vi dock att det är en rödräv som varit i farten. Rävar är allätare, så deras avföring kan innehålla allt från kärnor och insektsrester, till hår och ben. Dessutom markerar rävar ofta sin närvaro genom att lägga spillningen på små upphöjningar som stenar och stubbar. Bilden skickades in av Julius Adrianzon.
Jag befann mig på Listershuvud på Listerlandet i Blekinge för trettondagsexkursion i goda vänners lag. På vår vandring stötte vi på spillning som vi fann mycket intressant. Vi undrar om ni biologer har möjlighet att identifiera från vilket art den härstammar, samt vilket bär arten har gottat sig med.
Nu är bilderna väldigt små och därför svårtolkade, men min magkänsla säger rävspillning. Rävar är allätare, vilket förklarar blandningen av kärnor och, av vad jag kan bedöma, normal avföring med ganska stora inslag av hår (typiskt för rovdjur som äter andra pälsklädda vänner). Dessutom tycker räven om att skylta litet med sin närvaro, så spillningen placeras ofta öppet och på någon liten upphöjning, till exempel på en sten eller stubbe. Kärnorna kommer från någon stenfrukt. Jag gissar att det är slånbär (Prunus spinosa) som sitter kvar på buskarna under lång tid och smakar bäst efter att de blivit frostnupna.
Hos grönsiskan, Carduelis spinus, ser könen ganska olika ut. Hanen är olivgrön med gul anstryk och kontrasterande svarta partier, medan honan är tjusigt kamouflagetecknad i gråbrunt med tydliga streck på sidorna. Det gör att vuxna honor faktiskt kan föra tankarna till ungfåglar, men liksom våra andra fåglar som matar sina ungar med insekter har grönsiskorna huvuddelen av sin fortplantning på våren och försommaren. Bilden på grönsiskehonor är tagen av Kristina Andersson.
Jag har ett antal grönsiskor vid vårt fågelbord. Flera är runda och uppburrade och verkar vara ungar. Några verkar inte flytta sig när man kommer i närheten medan de andra flyger iväg. De som inte flyttar på sig äter inte heller, eller i så fall mycket lite. Vi har något lite snö och 5-6 grader varmt.
Är det ungar så här års, eller har de någon form av sjukdom? Finns det något att göra? Tacksam för information.
Grönsiskorna som ser ut som ungar är nästan säkert honor. De har inte alls den jämnt olivgröna teckningen med svarta kontraster som hanarna har, utan är i stället gråspräckliga med streckade sidor. Det här litet mer anonyma utseendet är utmärkt om en vill synas dåligt, till exempel när honan ligger på ägg. Vi har skrivit om grönsiskor som ser ut som ungar, fast vid fel tid på året, tidigare. Se här.
Att fåglar är uppburrade är ofta inte så konstigt. Det är ett sätt för dem att förbättra hur välisolerande fjäderdräkten är: är du uppburrad kan du fånga mer varm luft nära kroppen och det hjälper till att hålla dig varm. Det är ungefär så en termos fungerar. Därför är fåglar ofta uppburrade när de sover. Men: en fågel som sitter uppburrad mitt på dagen, och alltså befinner sig i ett slags värmebesparande stadium, är ofta ett dåligt tecken. Är det väldigt kallt utomhus burrar fåglar gärna upp sig när de vilar, men om det är mildare väder och fåglarna ändå är uppburrade är det oftast ett tecken på sjukdom. Det stämmer också bra med din observation om att fåglarna inte flyger iväg när du närmar dig, och att de inte äter eller endast äter mycket lite.
Det har kommit liknande rapporter om döda och döende grönsiskor från andra håll nu i vinter, tillsammans med rapporter om höga tätheter av just denna art. När det är många individer som samlas på en och samma plats är det inte ovanligt att en ser någon eller några som är sjuk/a. Men det är viktigt att tänka på att fågelmatningar är välbesökta, också av andra arter. I den blandning av mat och spillning som gärna uppstår under matar trivs bakterier av allahanda slag bra. Det är därför viktigt att försöka hålla matningsplatsen så ren som möjligt genom att ta bort foderspill från marken, och gärna genom att noggrant rengöra sina matare regelbundet. Om möjligt kan det vara bra att byta plats på matarna också, om nu smitta skulle spridas vid en viss matare. Det bästa är också att undvika klassiska fågelbord till förmån för moderna matare, så att fåglarna inte kan göra sitt avträde i maten samtidigt som andra äter.
För just dina redan sjuka fåglar är det nog inte mycket att göra förutom att låta naturen ha sin gång. Den bästa åtgärden du kan göra här och nu är istället att minska risken att andra fåglar blir smittade. Inte genom att sluta mata fåglarna, men kanske genom att förbättra renhållningsrutinerna kring mataren om det är möjligt.
– Andreas Nord
Det finns med all sannolikhet inga ungar av grönsiska ute så här års. Om vi med ungar menar fåglar som just lämnat boet. Även som vuxen ser grönsiskan lite ”ung” ut, med sin ovanligt korta stjärt. Det du ser är troligen (yngre) honor som har väldigt lite gult på sig. Nu skall man dock som biolog aldrig säga aldrig, för det finns andra fröätande arter, som korsnäbbarna, som häckar mitt i vintern. Detta är dock inte känt hos grönsiska bland de ornitologer jag pratat med. Men rent ”teoretiskt” vore det inte omöjligt.
Att fåglarna är uppburrade kan bero på att de försöker hålla värmen. Då är ”att burra upp sig” bra. Det skulle också kunna vara att de drabbats av någon sjukdom. Sjuka fåglar burrar ofta upp sig på ungefär samma sätt som när de försöker hålla värmen, men samtidigt brukar de som är sjuka även vara loja och hängiga. Svårt att säga i ert fall, men någon besvärande kyla är det ju inte fråga om. Andra fröätande fåglar i Sverige, speciellt grönfinkar, har de senaste 15 åren drabbats hårt av en parasitsjukdom som kallas gulknopp, men jag har inte hört om den hos grönsiska. Men det finns ju andra sjukdomar också.
Jag tror inte det är så mycket ni kan göra. Skulle någon fågel ligga död kan det vara värt att samla in den/dem och skicka till SVA (Statens Veterinärmedicinska Anstalt).
Lövsångaren, Phylloscopus trochilus, är Sveriges vanligaste fågel. Den väger omkring 10 gram och finns nästan överallt där det finns buskar och träd. Lövsångaren är också en riktig långflyttare – varje år flyger den från Sverige till Afrika, och tillbaka igen! Bilden är tagen av Steve Garvie.
Vi i klass 1D på Landamäreskolan i Göteborg har några frågor om flyttfåglar:
1. Hur kan fåglarna hitta vägen till Afrika?
2. Hur vet fåglarna när det blir varmare i Sverige igen?
3. Varför gillar fåglar att vara där det är varmt?
Hej Klass 1D!
Flyttfåglarna har många olika sätt att hitta vägen till Afrika. Olika fåglar använder olika sätt.
De kan använda stjärnorna på natten om det är stjärnklart. En av stjärnorna, polstjärnan, står alltid i norr. Vet man var norr är vet man också var de andra väderstrecken är. Skall man söderut som på hösten då flyger man bort från polstjärnan.
Flyger de på dagen kan de få hjälp av riktningen till solen. Det är på ett sätt lite svårare för fåglarna, då de måste då vad klockan är. Fåglarna har en inre klocka, så de vet helt enkelt vad klockan är. Klockan tolv på dagen står solen i söder, klockan sex på kvällen i väster, och så vidare. Solen och stjärnorna kan även vi människor använda.
En del fåglar använder det som kallas polariserat ljus. Om solen har gått i moln, kommer det ändå polariserat ljus genom molnen, med vars hjälp de kan se riktningen till solen.
Jorden har ett magnetfält, som ju är det som våra vanliga kompasser använder för att visa oss de olika väderstrecken. Fåglar kan känna av detta magnetfält och använda det till att veta väderstrecken. De flesta människor (kanske inga) kan vare sig känna av magnetfältet eller använda det polariserade ljuset, utan tekniska hjälpmedel.
En kan också tänka sig att fåglarna känner igen landmärken längs flygvägen, som sjöar, floder och kuster. Lite som vi skulle använda en karta, men då har de kartan ”i huvudet”.
Dessa sätt att hitta vägen gäller framför allt fåglar som flyttar ensamma, utan hjälp av andra.
Andra fåglar, som till exempel tranor, följer under sin första flyttning med sina föräldrar som alltså visar vägen. Ungarna lär sig av sina föräldrar, som lärt sig av sina föräldrar, och så vidare. Här är det nog landmärken som är den viktigaste metoden att hålla reda på den bästa flygvägen.
De flesta av sätten att hitta vägen som jag har beskrivit bygger på att fåglarna vet exakt var de är och var platsen de vill till ligger. Hur det går till vet vi forskare mycket mindre om så det lämnar jag åt er att själva försöka tänka ut.
Fåglarna har inte bara en inbyggd klocka, de har en inbyggd almanacka också. Denna almanacka är inte jätteexakt. Därför behöver de också ta hjälp av hur långa dagarna är. Då kan de veta ganska exakt vilket datum det är och när det dags att börja flyttningen norrut. Kanske följer de regeln att när det är den 15 mars, då är dags att lämna Afrika för att flyga norrut mot Sverige. De har ingen chans att veta exakt hur vädret är i Sverige, om det är en kall eller varm vår, utan de flyttar när det brukar vara som bäst. Vi kallar dessa fåglar för ”datumflyttare”, för de kommer till Sverige vid ungefär samma datum varje år. Till exempel så kommer Sveriges vanligaste fågel, lövsångaren, till södra Sverige under andra halvan av april. Om vädret är kallt och ruggigt då tar de det lite lugnt och väntar på bättre väder. Har våren redan kommit långt då sätter de full fart direkt med att flyga vidare till sin häckningsplats för att sätta igång med att bygga bo
När det är varmt finns det ofta gott om mat, till exempel insekter, eftersom flest insekterna kommer fram när det är varmt. När det är varmt behöver fåglarna dessutom inte frysa och därmed sitta och huttra eller flyga runt för att hålla sig varma.
Hos vanlig geting, Vespula vulgaris, liksom våra övriga getingar, är det bara den nya generation av drottningar som övervintrar. Hon parar sig under några dagar på sensommaren och hösten, och letar därefter upp ett frostfritt vinterkvarter där hon sover tills vårvärmen kommer tillbaka. Alla arbetargetingar och alla getinghanar dör på hösten. Bilden är tagen av Frank Hornig.
Idag den 14 februari såg jag nåt skräp på sovrumsgolvet och skulle ta upp det. Jag tog det mellan två fingrar och då stack det till! Det var en halvdöd geting.
Omkring klockan åtta på kvällen så ropar frun att det flyger en stor geting inne i sovrummet. Eftersom jag är allergisk så jag tog på mig bi-overallen och tog sen dammsugaren och sög in den och så in med lite radar. Jag vet att det bara är drottningen som övervintrar. Men det som förbryllar mig att vi såg två stycken samma dag. Just nu är det 14 minusgrader ute.
En mycket intressant observation! Kan det vara så att getingarna har följt med in när ni tagit in mer ved till kaminen, och vaknat till när de kommit in i värmen? Det kunde ju kanske hända att drottningen övervintrar i en barkspricka eller under barken? Alternativt har de kanske sovit sin vintersömn i någon sämre isolerad del av huset och nu vaknat till av någon anledning. Din beskrivning av en stor och slö geting tyder som du säger på att det är tal om en drottning, och slöheten på att den ännu är ganska kall.
Djuren förvånar oss ofta, men magkänslan är att getingarna av någon anledning blivit uppvärmda i sina vinterkvarter och därför trott att det är dags att vakna.
Vi har skrivit om getingar på vintern tidigare, här.
Rovsteklar (stekelgruppen Spheciformes) bedövar olika små insekter och lägger sina ägg på dem. Larven äter sedan upp den bedövande insekten inifrån. Många rovsteklar utnyttjar bara en, eller några få, andra insektsarter som värdar. För människor är de dock alldeles ofarliga. Här i Sverige har vi omkring 170 olika arter. Flera av dem övervintrar som vuxna och därför kan de dyka upp inomhus på vintern, till exempel när de sovit vintersömn i brasveden och lurats att tro att det är vår när de kommit in i stugvärmen. Bilden är tagen av Daniel Nilsson
Jag har sedan en tid tillbaka sett 1-2 stycken sådana här getingliknande djur i veckan gående på golvet inomhus. Och jag vet inte vad det kan vara för något! Kan ni svara på frågan om det är något farligt djur eller om man kan vara lugn?
Gissningen på geting inte långt ifrån sanningen, men ett stycke på sidan är det ändå. Det är en rovstekel av något slag (det finns omkring 170 olika i Sverige). Precis som getingar är de steklar, och honorna har en gadd att stickas med. Utöver det är de inte särskilt närbesläktade, och rovsteklarna är till skillnad från de flesta getingarna solitära, dvs. de lever ensamma och inte i grupp som olika sociala steklar (t.ex. honungsbin, humlor, sociala getingar).
Rovsteklar är inte farliga för oss människor, med mindre att en är allergisk mot bi- och getingstick, och de är alla väldigt fredliga. För det mesta är det inga problem att hantera dem med händerna utan att bli stungen. Värre är det för andra insekter – rovsteklar jagar ofta några enstaka slags insekter, ibland bara en enda art, som de bedövar med sitt gift. Rovstekelns larv lever sedan inuti den bedövade värdinsekten och äter upp den inifrån. Smart – för då kan larven hela tiden äta på att levande djur och riskerar därmed inte matbrist.
Det är vanligt att rovsteklar övervintrar som vuxna, så min gissning är att de här djuren har kommit in tillsammans med till exempel brasved eller något annat som kommit in utifrån. När de kommit in i värmen har de kvicknat till i tron att våren är här. Alltså ingen fara och inget att vara bekymrad för. Det är värre för steklarna som har kläckt mitt i vintern. De går nog en ganska mörk framtid till mötes, men ett försök att hjälpa dem kan vara att släppa ut dem i ett ouppvärmt, men skyddat, utrymme utomhus.
Raggskinn, Stereum hirsutum, är en vanlig svamp på död lövträdsved. Den finns i nästan hela landet, men är allra vanligast i Götaland. Bilden är tagen av Bengt Adamsson.
Vad kan det här vara för trädstammar och vad växer på dem?
Trädet ser ut att vara bok och svampen på den är raggskinn, Stereum hirsutum, en ganska vanlig art på död bok och ekved.
Det är räven som har sprungit i vår frågeställares trädgård. Rävens spårstämplar är glesare än hos många andra hunddjur, så att framtårnas bakkant inte överlappar med baktårnas framkant. Bilden är tagen av Jessica Björnberg.
Vi upptäckte en massa spår i snön i vår trädgård igår efter natten och har nu funderingar vad det kan röra sig om för djur. Vi har väldigt mycket räv i vårt område men när vi sett deras tassavtryck förut tycker jag att de har sett betydligt mycket mindre ut än dessa. Då det synts varg i området den senaste tiden började vi fundera i de banorna, men tänker ändå att vargens avtryck kanske är ännu större.
Av vad jag kan se stämmer bilderna bra in på rävspår. Till skillnad mot en hund i motsvarande storlek brukar en i rävens tassavtryck kunna dra en linje mellan fram- och baktårna utan att den vidrör vare sig framtårnas bakkant eller baktårnas framkant. Det går inte i tamhundens spårstämpel, för den är så ”kompakt” så att baktårnas framkanter överlappar framtårnas bakkanter (vilken tungvrickare!). Vargspår är mycket riktigt större än på er bild, och vargens spårstämpeln är också mer kompakt än rävens. De liknar mer stämplarna efter en stor tamhund.
Kommentarer