Allt du någonsin undrat om hur naturen fungerar
En elev frågade mig en om något jag inte har funderat på innan. Hur rengör sig insekter?
De flesta insekter brukar stryka benen över kroppen för att försöka rengöra sig från smuts och damm. Ibland kan de även använda mundelarna för att rengöra vissa kroppsdelar, till exempel antennerna. På videon här ovan kan ni kolla på en video av en fluga som rengör sig själv.
– Jessica Abbott
Vad heter denna art? Jag hittade den i kylskåpet och tror att den har åkt med i en bunt selleri jag köpte.
Det är en larv av något nattfly (fjärilsfamiljen Noctuidae), men jag kan inte avgöra vilken det är. Flera svenska arter är aktiva tidigt på året när de söker efter en plats att förpuppa sig på. Eftersom just detta djur hittades i kylskåpet är det dock sannolikt att det följt med grönsakerna hem från affären som du själv säger – inte heller så ovanligt!
Om du vill ta reda på vad det är för fjäril så tycker jag att du ska försöka föda upp larven. Det är oftast inte så svårt. Förvara den i en burk med lätt fuktad jord eller torvmull i botten och ett tygstycke som lock. Prova att mata den med till exempel selleri, om det var det du hittade den på. Larven kommer att äta av maten och sedan söka sig ned i jorden för att förpuppa sig. Utvecklingen till färdig fjäril går sedan ganska fort. Då blir det mycket lättare att avgöra vad det är för något du har hittat. Dessutom är det roligt att följa utvecklingen!
– Andreas Nord
Hur mycket av vårt DNA läser släktforskningssidorna på nätet av?
Och varför gör sjukvården ibland helgenomsanalys och inte bara analys av de avsnitt som kodar för proteiner? Det är ju bara omkring 1,5% av all DNA.
Kommersiella genetiska analyser brukar undersöka upp till cirka 600 000 ’bokstäver’ (nukleotider) som vi vet skiljer sig åt mellan olika individer. Detta görs med hjälp av en ’SNP-chip’; ett verktyg som binder specifika snuttar av DNA beroende på vilken sekvens de har. Detta är mycket billigare än att sekvensera hela arvsmassan (helgenomssekvensering). 600 000 kanske låter som mycket, men två olika personer brukar i genomsnitt skilja sig åt på 4-5 miljoner platser i arvsmassan. Så dessa analyser är framförallt bra för att få information om allmänt släktskap eller om man bär på kända sjukdomsalstrande varianter.
Helgenomssekvensering används i andra syften, till exempel inom forskning för att leta efter delarna av arvsmassan som reglerar genuttryck. Dessa reglerande ämnen behöver inte nödvändigtvis vara proteiner, så det är en anledning varför det inte bara är kodande sekvenser som kan vara av intresse. Idag är det också ganska vanligt med helgenomssekvensering i samband med en cancerdiagnos, eftersom läkarna då kan se hur tumörens arvsmassa skiljer sig åt från resten av kroppen och eventuellt anpassa behandlingen därefter.
– Jessica Abbott
Om jag har ett persikoträd som inte har någon tillgång till vatten varken uppifrån eller från jorden och jag bara vattnar det med mjölk, kommer då persikorna att innehålla laktos?
Jag har inte provat själv, men om du vattnar en växt i kruka med mjölk kommer det troligen lukta mycket illa på grund av mikroorganismer som tillväxer. Jag råkade en gång slå te med honung i till en krukväxt, och fick byta jorden för att bli av med stanken.
Laktosen kommer troligen snabbt brytas ned av bakterier och svampar i jorden. Om laktosen skulle komma in mellan cellerna i roten så kan den ändå inte komma vidare utan att först aktivt tas upp av en cell. I de få fall där forskare provat om växtceller kan ta upp och använda laktos som kolkälla har de sett att cellerna bryter ner laktosen utvärtes och sedan tar upp delarna (glukos och galaktos). Till sist, om rötterna får socker som kolkälla så behåller rötterna detta själv och skickar inte in det i transportvägarna som leder till skottet.
Så jag skulle nog säga att chansen att en laktosmolekyl skall ta sig till persikan är samma som för en iskub att klara sig i helvetet.
– Allan Rasmusson
PS. Det finns en gammal rapport om att forsythia innehåller laktos, men senare analyser har inte kunnat hitta något, så det var nog fel i den första analysen.
Att humlorna försvann i våras berodde kanske på frosten (vi fick inga plommon eller körsbär i år), men att alla andra insekter också saknas, beror det på torkan eller?
Jag bor i en artrik trädgård med mycket träd, buskar och blommor. Normalt är det massor av insekter här, men under sommaren 2022 var det långt färre. Jag kanske har fått 7-8 myggbett i år, annars massor. I och för sig kom humlorna och getingarna tillbaka först i somras, men mina bålgetingar försvann. Humlorna är bara några fåtal och det hördes inget brummande från lindarna i år, knappt några flugor, bara enstaka fjärilar och inga gräshoppor på ängsmarkerna där jag går med hunden. Inte heller några insekter som kraschar mot vindrutan när jag kör bil. Vad sjutton har hänt?
Hos nästan alla insekter finns det en ganska betydlig skillnad i populationsstorlek från år till år, beroende på bland annat hur vintern och våren har sett ut, om det är torrare eller blötare, och så vidare. Det kan leda till att det under vissa år finns mycket av en viss art på en plats, men nästa år nästan inga individer alls. Tänk till exempel på fallet med en skalbagge som bara äter av en viss växt, eller ett vildbi som bara samlar pollen från den växten: finns det mycket av värdväxten det första året finns det också utrymme för många insekter som lever på den, men om det året efter finns få plantor (kanske beroende på torka, eller något annat), så kan det inte finnas lika många insekter. Det är en naturlig ekologisk process som förekommit i alla tider.
Tyvärr står det också med all önskvärd tydlighet klart att insektspopulationer på många håll i världen, inklusive Sverige, har minskat drastiskt oberoende av skillnader mellan år och år. Även om vi inte vet de specifika orsakerna i alla fall, så är det lätt att sammanfatta det med att vi människor är skyldiga. Minskningarna handlar i nästan alla fall om storskaliga förändringar i insekternas livsmiljö, bland annat genom att vi har förvandlat nästan all naturlig skog till effektivt brukad sådan med dålig naturhänsyn, att vi har stora åkrar med liten variation i grödor och få åkerogräs, tillsammans med ganska utbredd användning av besprutningsmedel. Utöver detta utvecklas våra moderna samhällen i rask takt, och det kräver plats. Då är det utan undantag naturen som får flytta på sig. Dessutom påverkas en del insekter negativt av den globala uppvärmningen. Hit hör bland annat humlor, som tacklar värme mycket dåligt eftersom de i mångt och mycket från början är anpassade för att leva i kalla miljöer.
Allt detta må låta dystert, men det är egentligen ganska enkelt: vill vi ha natur omkring oss måste vi skapa förutsättningar för att den ska få finnas kvar. Det tycker jag att vi är alldeles för dåliga på att göra just nu. Ur strikt natursynpunkt finns det nämligen ingen ”grön tillväxt”, vi kan alltså inte fortsätta att breda ut oss och tro att det inte kommer få konsekvenser. Däremot kan vi växa grönare, och vi kan förbättra förutsättningarna ytterligare genom att rätta till tidigare misstag och tänka annorlunda framåt. Här pågår till exempel många intressanta diskussioner om skogsbrukets naturhänsyn och om alternativa brukandemetoder, och vattenkraftens naturhänsyn i Sverige har varit under utredning (denna är tyvärr satt på paus nu). Sådana här initiativ är viktigare för en hållbar framtid där människor och djur kan samexistera bättre än idag.
Tillbaka till insekterna. Det är viktigt att inte förlora hoppet. Det kan mycket väl vara så att det du upplevt i år bara är ett sällsynt dåligt insektsår just hos dig. Det går också att göra mycket bra för insekter på liten skala, till exempel genom att skapa en rikare trädgård. Det finns MASSOR privatpersoner kan göra för att öka landytan som är gynnsam för insekter, till och med inne i städerna. Rikare Trädgård är ett spännande initiativ som uppstått i samarbete mellan Fritidsodlingens riksorganisation och Sveriges Entomologiska Förening. Dessutom är det viktigt att veta att insekterna inte minskar överallt. Våra kollegor i Lund har till exempel visat att antalet insekter och spindlar i delar av den svenska fjällvärlden varit nästan oförändrat under den senaste dryga 50 åren. Artikeln i sin helhet finns att läsa här.
Det är jätteviktigt att lyfta fram ljuspunkterna i diskussionen. Vi har naturens öde i våra händer och kan vända många negativa utvecklingskurvor med riktiga beslut. Naturen är ju fantastisk på det sättet och kan och kommer att återhämta sig om den bara får chansen. Därför är det viktigt att vara positiv och, framförallt, att komma ihåg att vi kan göra massor för att förbättra chanserna för insekter och andra djur.
– Andreas Nord
Jag brukar cykla i Malmö tidigt på morgonen, vid klockan 5. Kaniner och igelkottar väjer och springer ifrån min cykel medan råttor springer rakt framför och vid ett flertal tillfällen även sprungit rakt in mot hjulet. Nu senast sprang en råtta rakt in mot och ”krockade” med min ankel. Som tur var har de aldrig sprungit in i ekrarna och alla råttor som sprungit in i min cykel har verkat okej och sprungit vidare. Hur kommer detta sig?
Det här är en spännande observation, men också en som är svår att svara på. Jag kan dock spekulera lite.
Råttor är ju vanliga i Malmö, och de flesta brukar vara ”normalt rädda” för människor. Kanske kan det här bottna i att råttor är mycket intelligenta varelser som har bättre kontroll på sin omedelbara närhet än till exempel en kanin? Jag tänker här på en fågelparallell, där intelligenta fåglar som skator, kråkor och råkor gärna sitter kvar på vägen obehagligt länge, medan andra (duvor, till exempel) flyger bort ganska snart. Detta motsägs i och för sig av din krock med en råtta, som väl någonstans tyder på att den inte riktigt var med på vad som hände och blev överraskad när du kom med cykeln. Kanske är det en kombination av faktorer som spelar in här: råttor har en lång och obruten historia av att existera i människors absoluta närhet. De är också uppfinningsrika och intelligenta, och kan därför navigera i stadens landskap med bravur. De vet vad som händer och när de behöver flytta sig ur vägen för att inte råka illa ut, men ibland blir det räknefel som gör att ni krockar.
En intressant ”bubblare” är att möss och råttor kan infekteras av en toxoplasmos – en encellig parasit som på vetenskap heter Toxoplasma gondii. Den sätter sig i hjärnan på gnagarna. Varför är det intressant i det här sammanhanget? Jo, för parasiten kan bara reproducera sig i magtarmkanalen hos katter, så för att den ska överleva måste den se till att den infekterade gnagaren blir uppäten av en katt. Och det gör den genom hjärnkontroll! Studier har visat att gnagare med toxoplasmos inte alls visar samma rädsla för katter och andra möjliga rovdjur. Jag vet inte hur sannolikt det är att råttorna i Pildammsparken är mindre rädda för dig för att de bär på toxoplasmos – förmodligen är den låg – men det är spännande att tänka sig att ett visst beteende kan uppstå av många olika anledningar, både som en anpassning till en speciell livsmiljö eller som ett resultat av att vara ”med på noterna”, eller som en konsekvens av yttre påverkan (här genom en parasit).
– Andreas Nord
Jag undrar om rötter ändrar riktning beroende på föroreningar i jorden? Jag har hittat några källor som talar om saken, men de verkar oklara.
Rötter växer extra mycket där det finns bäst med vatten och förhållanden mellan näringsämnen, men att de skulle undvika föroreningar känner jag inte till.
– Allan Rasmusson
Vad är det för kvälls- och nattaktiva insekter som kommer in i tusental nu på sensommaren? De söker upp ljus, till exempel en ljus vägg bakom en lampa eller en fönsterbräda där utebelysningen lyser in. Och varför söker de upp ljus när de är nattaktiva? Hur ser deras livscykel ut – de verkar ju leva ett kort liv? Insekterna är 3 millimeter långa och bilden är tagen i Mönsterås kommun, i augusti 2022.
Det här är någon av de flera hundratals arterna i myggfamiljen fjädermyggor (Chironomidae; vi har drygt 500 olika i Sverige). De svärmar ofta i väldigt stora mängder och olika arter är aktiva från vår till höst. Just vilken art du har hittat kan åtminstone inte jag avgöra. För det krävs studier under mikroskop, och ibland till och med arbete på DNA-nivå. Fjädermyggor utvecklas liksom många andra myggor i vatten. Såväl puppor som larver är väldigt viktiga födokällor för olika rovinsekter (till exempel trollsländelarver) och, inte minst, fiskar. Pupporna stiger till ytan när det är dags för dem att kläckas, och den fullbildade fjädermyggan kravlar sig upp på ytan. Hanarna har tjusiga fjäderformade antenner, medan honorna bäst känns igen på sin kutryggighet. Antennerna är däremot raka. Den här könsskillnaden beror på att hanarna behöver modifierade antenner för att kunna hitta honor så effektivt som möjligt. De lyssnar helt enkelt in sig på ljuden från honornas vingar. Den här videon visar på ett jättefint sätt fjädermyggornas livscykel:
Att de söker sig till ljus beror på att många olika insekter använder ljuskällor för att navigera i mörkret. När de då ser skenet från en lampa söker de sig dit. Med andra ord sätter vi deras navigationssystem ur spel genom att lysa upp i nattmörkret. Samma fenomen utnyttjas bland annat vid fångst av nattfjärilar då det är vanligt att hänga en stark lampa framför ett vitt lakan. Men bortom det är detta egentligen ett stort problem för de flesta nattdjur. Forskarna brukar därför tala om ”ljusföroreningar”, bland annat i stora städer. Genom att vi har skapat ett samhälle som aldrig får släckas ned, sätter vi många djur ur spel. Det kan till exempel handla om insekter som inte kan navigera, fladdermöss som inte kan jaga, och fåglar som vaknar mycket tidigare i städerna.
Vi har skrivit om fjädermyggor förut, se här.
– Andreas Nord
Den svenska vargstammen hotas (i medierna?) ibland av inavel och det nämns att man borde ta in vargar utifrån (Finland/Ryssland) för att komma till bukt med detta. Men hur är det då med vildsvinen? De var utrotade i landet och dagens vildsvin sägs härstamma från några rymlingar ur ett hägn på 1940-talet. Är våra vildsvin inavlade även de?
Detta är en intressant och motiverad fråga. Med största sannolikhet är vår nuvarande vildsvinsstam inte särskilt inavlad. Det stämmer förvisso att vildsvinen var utrotade och att den nuvarande (stora) populationen nog grundades av en grupp rymlingar från ett hägn i Södermanland i slutet av 1970-talet. Därefter, kanske också dessförinnan, har det dock med stor sannolikhet varit fråga om flera ytterligare rymningstillfällen, följt av återkorsningar med tamgrisar. Dessa olika faktorer har gjort att den genetiska diversiteten i vår vildsvinspopulation sannolikt är både stor och variationsrik.
Hela den svenska vargstammen härstammar däremot från totalt 7 individer. Återkomsten av vargen i Sverige skedde via paret i Nyskoga-reviret som etablerade sig 1983. Därefter dröjde det ända till 1991 innan nytt genetiskt material kom in i populationen (en hane), varav det ånyo var stiltje fram till 2008 då två nya hanar fick valpar. Därefter etablerades en tik 2017, och en reproducerande hane i Norge 2019. Här finns mer information om vargen i Sverige.
Inavelskoefficienten, som är ett mått på hur nära släkt två individer är med varandra, är fortfarande väldigt hög bland familjegrupper hos den svenska vargstammen. Vi ser förvisso en nedgång nu, men värdet är fortfarande (2021) på 0,24. Som jämförelse har barn till kusiner en inavelskoefficient på 0,13 och barn till helsyskon en inavelskoefficient på 0,25. Det betyder att vargarnas familjegrupper är ungefär lika närbesläktade som barn till ett syskonpar. Det är såklart inte en bra sak för djurens genetisk hälsa, så slutsatsen att det behövs nytt genetiskt material i vargpopulationen är vetenskapligt välgrundad och inte ett mediapåfund. Figuren nedan visar hur inavelskoefficienten hos svenska vargar har utvecklats under den senaste 30 åren.
Vargens historia i Sverige står alltså i stark kontrast till vildsvinens situation, där den grundande populationen var mycket större, under en period sannolikt utökades genom fortsatta rymlingar, och sedan diversifierades ytterligare via återkorsningar med tamgrisar.
– Andreas Nord
Jag undrar vad denna stora, flygande skalbagge heter? Den kommer fram på sommarkvällarna och flyger omkring, men håller sig kring en bestämd blomma på vår terrass. Vi bor utanför Valdemarsvik i sydöstra Östergötland.
Det är en taggbock, Prionus coriarius, en stor och ganska sällsynt skalbagge i familjen långhorningar (Cerambycidae). Taggarna på halsskölden är typiska för arten och har gett upphov till det svenska namnet. De kraftigt sågtandade antennerna på ert djur tyder på att det är en hane. Honan är betydligt större, rundare, och har ganska blygsamt sågtandade antenner.
Larven utvecklas i hård tall- eller lövträdsved på varma platser i södra Sverige. Den vuxna skalbaggen är aktiv under några veckor på högsommaren.
Vi har skrivit om taggbocken vid flera tidigare tillfällen. Du hittar inläggen här.
– Andreas Nord
Kommentarer