Fråga en Biolog

Någon som har någon idé om varför vissa fågelarters kycklingar (höns, änder) är gula och senare i livet får sin vanliga färg? Borde inte detta vara en mycket större risk för dem? hur kommer det sig att det blev så rent evolutionärt?

För att komplicera frågan ytterligare – eller förenkla den, så är ju inte alla kycklingar gula. Just nu har vi en höna med tolv små kycklingar varav hälften är m.l.m. gula och resten mörka. Vi räknar med att de mörka förblir mörka men att gula blir ganska ljusa. Det är Åsbohöns så de kan ju se ut lite hur som. Djugelhönskycklingar är ju definitivt inga gula påskkycklingar (utan ännu sötare!) så människan får nog helt ta på sig ansvaret för de gula kycklingarna. Ska man spekulera om selektion kan man väl snarare konstatera att de inte är jämnt färgade och därmed förmodligen lättare smälter in bakgrunden i den asiatiska djungeln.

– Bodil Enoksson

De flesta höns- och andungar är INTE gula. Kan våra tamkycklingars påskgula färg vara en effekt av människans hanterande och avel? De allra flesta (alla?) höns- och andungar är faktiskt mer eller mindre kamoflaguefärgade, precis som man (och frågeställaren) skulle förvänta sig. Hos dessa arter är ungarna ”borymmare” som redan efter en dag eller två rör sig runt själva (under föräldrarnas överinseende) i naturen, exponerade för rovdjurs ögon.

Jag har kollat lite i handböckerna, och tänkt efter från mina egna observationer, och visst finns det en del ungar som är lite gulaktiga (men då alltid med bruna inslag). På försommaren när ungarna kläcks finns det ju en hel del gulaktiga biotoper som de rör sig i, inte minst fjolårsgräs, så helt fel är det definitivt inte att ha en gulaktig ton på dunen. När andungar simmar öppet tillsammans med mamman spelar nog färgen mindre roll, för där avslöjar fåglarnas rörelser dem i vilket fall.

– Åke Lindström

Jag tror Bodil har alldeles rätt, jämför till exempel griskultingar med vildsvinsungar och ällingar av anka respektive gräsand.

– Lars Lundqvist

oktober 2, 2014

Inlägget postades i

Djur

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Vad heter denna snäcka? Tacksam för lite info gällande den om du vet!

Detta är med största sannolikhet en Pomacea, the golden apple snail. Snäckan kan bli stor som en knytnäve. Den är invasiv i Asien där den är ett stort problem för risodlingar.

– Johan Hollander

FÖLJDFRÅGA: Vill bara tillägga att den hittades på en strand på bali, uppspolad från havet. Vi trodde att den var tom, och min son tog med sig den hem. Senare bestämde han sig efter ca (1,5 veckor på torra land, utan att den visade sig levande) att släppa den och andra snäckor- dock var dessa som tur var tomma – i vårat sötvattenakvarium. Plötsligt på kvällen skriker han att det var en snäcka som rörde sig. Den har nu levt där sedan i februari månad i ett totalt sötvatten? Den åt till en början svartalger, men har sedan gått över till mer delikat mat som sallad. Tror du fortfarande det är en ”ris snigel”?

Jag tror fortfarande att det är en Pomacea, the golden apple snail. Vissa sötvattensnäckor är extremt tåliga och kan överleva en viss tid i saltvatten (det finns exempel på sötvattenssnäckor som kan fortplanta sig i saltvatten). Vidare kan akvatiska snäckor överleva många månader på torra land ifall de har ett operculum som den kan stänga till med och därmed bibehålla en hög fuktighet inuti skalet. Det låter ju logiskt att den kom ut när ni placerade snäckan i ert sötvattensakvarium.

– Johan Hollander

oktober 1, 2014

Inlägget postades i

Djur

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Jag är ute och reser en del, och har stött på denna insekt både i turkiet och i sydostasien. Vad är det för något?

Jag skickade bilden till Rune på Entomologen, som svarade med följande: (det är således en skinnbagge i familjen bärfisar)  ”Den hedder Mustha spinosula (Heteroptera, Pentatomidae). I Europa finns kun en art i släkten, med udbredelse i Syd-Öst. (I samlingerne her har vi den fra Turkey og Greece).”

– Lars Lundqvist

Sett den själv på Lesvos och fick bestämningshjälp av Carl-Cedric Coulianos, via en bekant: ”Ja så skall bärfisar se ut! Det är arten Mustha spinosula som förekommer i östra Medelhavsområdet från Albanien, Bulgarien, Grekland och österut till Armenien, Azerbadjan och Irak. Den är en riktig baddare som blir 25 mm lång och förekommer på diverse buskar och träd.”

– Sigvard Svensson

september 30, 2014

Inlägget postades i

Djur

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Jag har fått en fråga om tordyvelns glansiga ”mage”. Har denna glansighet någon funktion i naturen?

Anledningen till tordyvlarnas vackert blåglänsande undersida är inte vetenskapligt klarlagd. Normalt syns den ju inte, och tordyvlarnas egen synskärpa är så dålig att de nog ändå inte skulle känna igen en artfrände med hjälp av synen. Möjligen kan den blåglänsande buken rädda dem från att bli uppätna av vissa fåglar (som ser både skarpt och i färg). Tordyvlarna är ju hårda och har starka taggiga ben som möjligen kan skada fågels strupe. Men detta är bara en hypotes, och inget som jag tror är vetenskapligt undersökt.

– Dan-E Nilsson

september 26, 2014

Inlägget postades i

Djur

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Jag skulle vilja kolla med er om denna skalbagge jag träffade på uppfarten är en dykarbagge som är relativt ovanlig? Jag läste på länsstyrelsens hemsida att man skall rapportera. Den var jättestor för att vara en dykarbagge. Och jag undrar även varför den befann sig på bohus björkö?

En hona av gulbrämad dykare. En ganska allmän skalbagge, som gärna flyger under natten. När de söker vatten för att landa tar de inte sällan miste på annat som blänker, till exempel odlingslådor täckta av glasrutor. Kanske har uppfarten varit blöt och i månskenet blänkt som ett vattendrag? Skalbaggarna är ivriga rovdjur, såväl vuxna liksom som larver, som kan ge sig på andra stora insekter, grodlarver och till och med små fiskar.

– Lars Lundqvist

september 24, 2014

Inlägget postades i

Djur

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar