Koltrasten, Turdus merula, bygger öppna bon, gärna alldeles i människans närhet. Det gör att koltrasten är ganska hårt ansatt, särskilt i stadsmiljöer där det är gott om lösa katter och skator. Det är dock ovanligt att de ger upp häckningsförsöket om ingenting allvarligt har hänt. Bilden är tagen av J.J. Harrison.
Jag har ett koltrastbo i en buske på sommarstället. Det är 3 ägg i det men har inte sett till någon som ruvar på tre dagar! Är det så att honan gett upp?
Det är ovanligt att fåglar ger upp redan på stadiet om ingenting har hänt dem. Det kan t.ex. vara så att honan blivit tagen av ett rovdjur, eller att det har varit en så pass stor störning vid boet att hon har valt att inte återvända.
Det kan också vara så att honan antingen inte har lagt färdigt kullen ännu och därför inte börjat ruva fullt ut, eller att hon har försenat ruvningsstarten något i väntan på varmare väder. Det har vi sett mycket av med våra holkhäckande mesar under den kalla våren 2021. Dvs. de lägger färdigt hela sin kull, men väntar flera dagar med att börja ruva den.
Om det däremot är så att du har sett honan ruva kontinuerligt under flera dagar men att hon sedan inte har kommit tillbaka, så gissar jag att någonting har hänt med honan eller vid boet. Om äggen har kommit igång ordentligt med sin embryonalutveckling och därefter inte ruvas på flera dagar är jag rädd att chanserna för att de ska överleva även om honan återvänder är mycket små. Ägg klarar sig länge om de inte ruvas alls, och kan klara att föräldrarna är borta under många timmar till åtminstone två tredjedelar av utvecklingen. Men flera dagar blir nog en allt för stor påfrestning på embryona.
Nej, det är faktiskt ingen skalbagge. Det är istället den pampiga tornbensskinnbaggen Cydnus aterrimus som saknas i Sverige men i Sydeuropa lever på torra platser där den tycker om olika törelväxter. Bilden skickades in av Anki Blomqvist.
Jag undrar vad det här är för skalbagge? Vi har sett flera under april-maj på vår terrass i Spanien (Costa Blanca). Den är cirka 1 centimeter lång.
Det här är faktiskt ingen skalbagge, utan en skinnbagge i familjen tornbensskinnbaggar (Cydnidae). Att det inte är en skalbagge ser du bland annat på att den har väldigt få leder på antennerna, på att täckvingarna överlappar varandra i bakänden (hos skalbaggar möts de kant i kant) och på att den undertill har en lång sugsnabel (alla skalbaggar har käkar).
Ditt djur ser ut som den vackra arten Cydnus aterrimus som finns på kontinenten men inte i Sverige, men med en brasklapp eftersom jag inte är helt hemma på den spanska faunan av tornbensskinnbaggar. C. aterrimus finns på torra, gärna kalkhaltiga, områden med inslag av sand. Den är knuten till olika törelväxter i släktet Euphorbia.
– Andreas Nord
Tack för snabbt och utförligt svar! Skönt att höra att det inte är ett skadedjur. Där vi bor finns mycket odlingar runt om och det är även mycket sand. Nu kollade jag också upp vad Euphorbia är för något. Intressant, vi har en liten kruka med Kristi Törnekrona som står på terrassen. Den kanske lockat dit dem.
En änger i släktet Anthrenus, av vilka vi har 5 olika arter i Sverige. Inomhus är bland annat museiängern, Anthrenus museorum, vanlig. Bilden skickades in av Emma Nordström.
Jag har hittat några av dessa skalbaggar inomhus och undrar nu om ni kan hjälpa mig med att få svar på vad det är för någon?
Det är en änger i släktet Anthrenus, men bilden räcker inte till för att avgöra just vilken art det är. De vuxna djuren äter pollen i blommor, medan larverna lever av döda djur av olika slag. De lever utomhus, men vissa arter som t.ex. museiängern (Anthrenus museorum) finns ibland inomhus och kan göra skada på t.ex. pälsverk, dunstoppning m.m. Det kan därför vara värt att undersöka om ni har sådana saker hemma (lägg dem i frysen om ni ser larver), men min gissning är att baggarna kommit in utifrån. De börjar bli aktiva nu och är t.ex. vanliga i spireahäckar som blommar i södra Sverige för stunden.
En fjädermygga från Överkalix sent på våren. Vi har omkring 600 olika fjädermyggor i Sverige och många av dem svärmar tidigt på året. Bilden är tagen av Haldis Vingestam.
När snön ligger kvar fläckvis dyker en mängd små myggliknande insekter upp. De flyger i stora svärmar och landar ofta på snödrivor. De föredrar vita ytor på huset och bakom myggfönster. Efter ett par veckor är de borta. Så var det förra året. Storleken är några millimeter och vingarna är nästan genomskinliga. Jag bor i Överkalix nära Kalixälven.
På bilden är det honor av någon slags fjädermygga, i myggfamiljen Chironomidae. Att det är en hona ser man på att antennerna är alldeles raka. Hanarna är fjäderformade antenner, vilket gett fjädermyggorna sitt namn.
Vi har knappt 600 olika fjädermyggor i Sverige och från bilden går det inte att se vilken art det är (åtminstone inte för oss). Många arter är tidigt på vingarna och svärmar då i stora mängder under en ganska kort period. Larverna utvecklas i vatten och är där en mycket viktig födokälla för andra djur, inte minst fisk.
En alldeles svartpudrad geting har tagit sig in hos frågeställaren. Därför syns inte bakkroppens normalt gulsvarta mönster. Kanske är det en drottning som har övervintrat i skorstenen? Bilden skickades in av Ralf Hellgren.
Den här kröp omkring på vårt golv och var väldigt slö och försökte nog flyga. Vad är det för något? Någon slags geting?
Jag tycker att det ser ut som en geting som tagit genvägen genom skorstenen.
– Olle Anderbrant
Jag håller med till fullo. Kanske en drottning som övervintrat i skorstenen?
Spillning innanför dörren i redskapsboden hos frågeställaren. Vad kan det vara? Fråga en Biolog gissar menar att det rör sig om ett litet mårddjur som iller (Mustela putorius) eller skogsmård (Martes martes). Bilden är tagen av Pelle Eriksson
När jag öppnade dörren till vår gamla redskapsbod så låg det ganska mycket spillning innanför dörren. Kan det vara en grävling som har gryt under kanske?
Kan det vara en iller? Grävlingar brukar ha gropar som toalett.
– Bodil Enoksson
Är det kanske en iller som har flyttat in i frågeställarens redskapsbod? Bilden är tagen av David Castor.
Jag tror också på något mårddjur. Iller ligger nära till hands i Götaland och i jordbruksbygder. Längre norrut, eller i mer skogliga lägen, kan skogsmård kanske vara ett alternativ?
– Andreas Nord
Mård är väl ganska känd för att husera i bodar och på vindar. Och de finns i hela landet.
Huggormen, Vipera berus, har normalt ett tjusigt sicksackmönster på ryggen, men den förekommer också i en helt nattsvart form. Att det ändå är en huggorm ser man på de kraftigt kölade fjällen, det trekantiga huvudet och den vertikala pupillen. Snokar har rund pupill och ofta, men inte alltid, gula fläckar i nacken. Snoken ger också ett mycket slätare intryck. Huggormen är vår enda giftorm, men aggressiv är den inte alls. Den ringlar hellre undan än att attackera. Bilden är tagen av Catarina Källman.
Jag var ute och gick med min hund tidigare idag när hunden plötsligt stod nos mot nos med den här. Jag tog bort min hund och tog sen detta fotot. Det jag undrar över är varför den inte bet min hund utan bara tog upp huvudet i försvarsställning trots att hundens nos bara var 1 millimeter från ormens och kanske t.o.m. snuddade vid den? Efter fotot ringlade den väsande iväg och var uppenbart irriterad. Är huggormar inte särskilt aggressiva helt enkelt?
Att huggormar är aggressiva är en villfarelse. De är snarare lättstörda och ringlar oftast iväg om en klampar fram. Att fly är ett mycket bättre försvar för huggormen, som då inte behöver gå i envig med hunden. Risken finns ju att det får plikta med livet, så den hugger inte bara för att den kan. Med det sagt tycker jag det är intressant att den lät hunden komma så nära utan att ringla undan. Sådan är åtminstone inte min erfarenhet av huggormar, som jag tycker är ganska skygga om de inte är nedkylda och slöa som de kan vara tidigt på våren.
Ibland händer det att huggormar biter, men det är inte för att de är elaka utan sker framförallt i situationer där ormen är trängd eller blir attackerad och reträtt inte är möjlighet.
Hushumlan, Bombus hypnorum, bygger gärna sitt bo i håligheter i våra hus och trädgårdar. Den kalla våren 2021 har denna och många andra humlor varit sent på vingarna. Bilden är tagen av André Karwath.
Våren har varit kall och med värmen nu i maj exploderade naturen. Trots det har jag bara sett en (1) humla! Mördarsniglar och fästingar kan jag vara utan men alla pollinerare var är dom? Finns det hopp?
Det har varit en sen vår och många insekter är lite sena på vingarna. Det kan såklart förekomma lokala skillnader beroende på förändringar i markanvändning mm, men såhär från ett sydsvenskt perspektiv tycker jag inte att det finns någon anledning till oro. Här i Skåne har det flugit bra under vårens få varma dagar, och flera av de vårtidiga solitära bina har jag sett i stora mängder. Humlorna och de andra sociala steklarna (undantaget myror) är ju lite speciella såtillvida att det bara är drottningen som överlever vintern. Hon övervintrar under marken där det är lite varmare och kommer fram när vårvärmen så tillåter. Därefter har hon det stora arbetet att bygga ett bo, lägga ägg och föda upp den första kullen arbetare. Ett kallt år blir hela den processen kraftigt försenad och därför är det ganska få humlor som flyger på våren. Det tar lite tid, helt enkelt!
Med det sagt lever pollinerande insekter i Sverige ett ganska hårt liv eftersom de är ansatta från många olika håll, t.ex. från ett intensivt modernt jordbruk, exploatering av mark och igenväxning av naturliga habitat. Många av dessa saker går att åtgärda om vi alla hjälps åt och inte ger upp hoppet!
Kolvflugan Scatophaga stercoraria är vackert gyllengul och kraftigt byggd. Den finns ofta i väldiga mängder vid färsk kospillning, i vilken dess larver utvecklas. Vid en hastig anblick kan den här flugan faktiskt påminna om ett bi! Bilden är tagen av Luis Fernanández Garcia.
Efter en dag där det hade sprungit kor på tomten såg vi en ny insekt som flög runt kobajset. Senare såg vi en massa bin som satt på marken och hade denna insekt på ryggen. Det såg ut som att bina blev attackerade. Anfallaren såg ut som en slags fluga men mer avlång och med ganska kraftiga ben. Den var i samma storlek som bina. Tyvärr lyckades inte få en bild på dem. Finns det någon insekt i Sverige som attackerar bin?
I Sverige finns det absolut insekter som attackerar bin. Den mest kända är rimligtvis rovstekeln bivarg, Philanthus triangulum, som jagar och bedövar honungsbin som den har som föda till sina larver. Den ser ut lite som en geting och lever på öppna marker med sandinslag i södra Sverige (Götaland).
Bivarg, Philanthus triangulum, påminner om en geting men är i själva verket en rovstekel. Den är specialiserad på att fånga honungsbin, vilka utgör föda för bivargens larver. Bilden är tagen av Tobias Johansson.
När ni nu pratar om något som påminner om bin i närheten av kobajs dras mina tankar omedelbart till den vackra kolvflugan Scathophaga stercoraria. Den utvecklas i spillning från olika djur, gärna nöt. Hanen är kraftigt byggd och alldeles gyllengul. På det sättet kan de påminna lite om bin. En gissning är att det var sådana ni såg i och omkring kobajset, och att det också var sådana ni såg senare på eftermiddagen, fast då i parning.
Med det sagt finns det ju väldigt många insekter och utan en bild tror jag inte att vi kommer hela vägen här.
Den amerikanska skogsgrodan, Lithobates sylvaticus, är nära släkt med vår egna vanliga groda och åkergroda. Men den amerikanska skogsgrodan lever längre norrut, i Alaska och Kanada. Där blir det ohyggligt kallt på vintern. Skogsgrodan har därför en rad olika anpassningar som gör att den kan låta sig själv bli helt djupfryst på vintern! Bilden är tagen av Smashtonlee05.
Jag undrar om det verkligen stämmer att den amerikanska skogsgrodan helt stänger av de livsuppehållande processerna vintertid och antar omgivningens temperatur samt att grodans hjärta står helt stilla och blodet likaså? På våren vaknar den i takt med stigande temperaturer?
Utan att vara grodexpert, så är jag skeptisk. Det finns ganska få arter som klarar av äkta kryptobios, dvs att all metabolisk aktivitet upphör. Björndjur, saltkräftor (Artemia salina), och vissa rundmaskar tillhör dessa. Jag tror inte att det finns några ryggradsdjur som kan stoppa metabolismen helt och hållet, och sedan starta upp den igen.
– Jessica Abbott
Å andra sidan kan man läsa i Scientific American:
”And yet the frogs do not die. Why? Antifreeze! True enough, ice crystals form in such places as the body cavity and bladder and under the skin, but a high concentration of glucose in the frog’s vital organs prevents freezing. A partially frozen frog will stop breathing, and its heart will stop beating. It will appear quite dead. But when the hibernaculum warms up above freezing, the frog’s frozen portions will thaw, and its heart and lungs resume activity–there really is such a thing as the living dead!”
– Jörgen Ripa
Jag kan inte fysiologin hos Lithobates sylvaticus (som med säkerhet är den art som åsyftas), men om du du själv vill undersöka litteraturen så finns en kort diskussion om dess frystålighet här, med referens till en uppsats från 2018 som säkert ger fler referenser.
– Björn Lardner, gästexpert
Som jag förstår saken så klarar faktiskt skogsgrodan (Lithobates sylvaticus = Rana sylvatica) att frysas ned och att överleva i fruset tillstånd under lång tid. Nyckeln ligger i att det inte är själva cellerna som fryser utan istället allt utanför dem (den ”extracellulära vävnaden”). Hade cellerna frusit hade de också exploderat, varpå grodan hade avlidit.
För att undvika att cellerna spricker förbereder sig grodan för vintern genom att lagra väldiga mängder glykogen i levern. Glykogenet bryts ned till glukos som lagras i kroppens olika vävnader. Tillsammans med stora mängder urinämne (urea), gör det att cellernas fryspunkt sänks kraftigt. Det är inte en riskfri strategi, för trots att grodan i princip är helt satt på paus när den är nedfrusen byggs det upp en del skadliga ämnen när den tinar, t.ex. mycket mjölksyra.
De frusna grodorna har inga hjärtslag. Studier har dock visat att det är just hjärtat som startat fortast när grodan tinar. I början går det långsamt, men ganska snart har den normal hjärtfrekvens. Därefter börjar grodan andas, och sedan återvänder reflexerna i musklerna. Bara någon timme efter att grodan börjat tina är musklerna mer eller mindre lika välfungerande som hos en groda som inte frusit.
Det finns såklart gränser för hur djupt skogsgrodan kan frysa. Blir det alldeles för kallt räcker inte ”frostvätskan” till och cellerna spricker. Icke desto mindre klarar de ganska mycket. En studie som följde 18 skogsgrodor på naturliga övervintringsplatser i Alaska fann att grodorna låg i sina vinterkvarter i nästan 200 dagar i följd mellan oktober och maj. Temperaturen på övervintringsplatsen var i medeltal -6,3 grader, men kunde bli så låg som -18 grader. Alla grodorna överlevde vintern.
Kommentarer