En nyligen utflugen skatunge, Pica pica. Kråkfåglarnas ungar lämnar ibland boet innan de är riktigt flygfärdiga och kan då ses sitta, till synes hjälplösa, på marken i närheten av sitt hem. Oftast är de inte alls övergivna utan föräldrarna finns i närheten och håller med vaksamma ögon kontroll på ungens väl och ve. Det är därför sällan små kråkfåglar behöver vår hjälp.
Vid 11-tiden idag hittade jag en skatunge utanför mitt hus i Lund. Den är 10-15 cm lång och det ser ut som att den inte kan flyga när den hoppar runt kring buskarna. En av föräldrarna, mamman tror jag, flyger runt och verkar vara orolig.
Vid 16-tiden, som jag skriver detta, är både skatungen och mamman kvar i området där jag hittade dem. Kan ni eller era kollegor göra något i detta fall?
Skator blir ”flygga” (alltså flygfärdiga och lämnar boet) vid omkring tre veckors ålder. Efter det matas de av föräldrarna under ytterligare några veckor.
Baserat på storleken på din skatunge låter det som att den kommit ut lite väl tidigt eller att den inte riktigt tillvuxit på ett bra sätt i boet. Det är ett gott tecken att föräldrarna är kvar i närheten. De kommer då med stor sannolikhet att ta hand om ungen, förutsatt att de inte har andra ungar i bättre och flygfärdigt skick.
Det finns lite att göra här annat än att låta naturen ha sin gång. Fågelungar lever ett hårt liv och de allra flesta når aldrig i närheten av vuxen ålder. Så länge föräldrarna är kvar kommer de nog att mata och i viss mån skydda ungen. Om de försvinner är hoppet ute om den inte får hjälp.
Gräsanden, Anas platyrhynchos, häckar gärna alldeles nära människor. Boen plundras gärna av olika rovdjur, t.ex. räv. I det här fallet verkar det som att gräsandshonan fortsätter att trycka i boet trots att alla äggen försvunnit. Vad kan det bero på? Bilden är tagen av Richard Bartz.
En gräsandshona har ett bo i ett väldigt skyddat läge i min trädgård. Jag har sett boet utan honan, och då låg där 10 ägg. Det var 22 maj. Samma vecka hade jag en räv i trädgården.
Ett par dagar efter att jag såg räven såg jag andboet när mamma and inte var där. Alla äggen var borta ,men inga äggskal eller något annat som visar att det har kläckts några ungar. Hon har efter det fortsatt att ligga där. Nu är det 3 juni och hon fortsätter att ligga där, trots att boet är tomt.
Om hon har förlorat alla ägg, varför fortsätter hon ligga där?
Det låter som att räven kanske varit framme och tagit äggen. Det är inte ovanligt och predation är en naturlig del av tillvaron för våra vilda djur. Det är anmärkningsvärt att honan ligger kvar om det inte finns ägg där. Jag har inget bra svar på varför, om det inte är så att hon har börjat lägga en ny kull. Eftersom det är sannolikt att en häckning misslyckas brukar många fåglar kunna ”börja om” med en ny äggkull. Under äggläggningen, som sker i 1-2 dagars intervall tills kullen är färdiglagd, täcker honan äggen med löv, gräs eller annat material så att äggen blir svårare att upptäcka. Hon är därför inte i boet annat än för att lägga ägg under den tiden.
Kanske ruvar hon på nytt nu igen? En gräsandskull är förvisso ganska stor normalt sett och tar därför omkring två veckor att färdigställa. Så kallade ”omläggningskullar” är dock gärna mindre eftersom det är senare på året och eftersom det kostar mycket kraft att producera ägg. Så om honan har lagt en ny, men mindre, kull som hon nu ruvar så skulle din tidslinje kunna passa. Det är såklart ren spekulation. Om inga ägg finns vet jag inte vad honan gör där, annat än att kanske vila i buskarnas skydd.
Koltrasten, Turdus merula, bygger öppna bon, gärna alldeles i människans närhet. Det gör att koltrasten är ganska hårt ansatt, särskilt i stadsmiljöer där det är gott om lösa katter och skator. Det är naturligt att ägg eller ungar förolyckas, även i naturen. Men det är ovanligt att koltrasten ger upp häckningsförsöket om ingenting allvarligt har hänt. Bilden är tagen av J.J. Harrison.
För 17 dygn sedan upptäckte vi att en koltrast byggt bo på vår altan och lagt 5 ägg. Två av äggen råkade hon tappa på golvet efter ca. 12 dygn. De såg befruktade ut. Nu har en unge kläckts. Hon ruvar fortfarande på de två äggen. Jag har inte sett att ungen matas. Honan är skygg och flyger om hon bara ser en skymt av oss. Vi har varit härifrån sommarstugan i 5 dygn, så vi inte säkert när ungen kläcktes.
Jag är rädd för att den levande ungen dör av matbrist eller kvävning. Ska vi ta bort äggen så att matningen av ungen kommer igång?
Gissningsvis är de tappade äggen kanske ett resultat av att honan har blivit skrämd på boet eller att någon annan, t.ex. en skata, har varit där.
I början värmer honan nykläckta ungar en stor del av tiden eftersom de inte har någon egen förmåga att hålla uppe sin kroppstemperatur. Så matningsintensiteten är ganska låg då, i synnerhet när det är kallt ute och ungarna behöver mer värme. Det är inte alltid som alla ägg kläcks samtidigt. Honan kan bara lägga ett ägg om dagen, så om hon lägger 5 ägg tar det fem dagar. Normalt börjar de ruva när sista ägget är lagt, men ibland startar de t.ex. på näst sista ägget eller tidigare. De kan också ruva under natten från ganska tidigt i äggläggningen. Det betyder att äggen har utvecklats olika långt och därför kläcker ut lite efter varandra.
Ta inte bort äggen som inte kläckts. Ni har ingen laglig rätt att göra det (man får inte störa eller förstöra för häckande fåglar) men framförallt är det en onödig störning för honan som dels kommer att uppfatta det som att ett rovdjur varit där på besök och dels inte kommer att agera särskilt annorlunda. Dvs. de har redan en utmärkt bra kontroll på att ta hand om både ägg och ungar, eftersom det är naturligt för dem. Ni behöver alltså inte oroa er för att de inte är kapabla att ta hand om den kläckta ungen. Om någonting ändå skulle hända den, så beror det inte på att det fortfarande fanns ägg kvar i boet.
– Andreas Nord
Tack för svaret. Min oro för den kläckta ungen var helt obefogad. Nu två dygn senare är alla de tre äggen kläckta. Det är fantastiskt att följa den lilla koltrastfamiljen. Vi undviker att vara i närheten av fåglarna på verandan. Men ibland kan en skugga när vi rör oss inomhus skrämma iväg mamman. Vi smyger omkring både inomhus och utomhus. De verkar dock inte bli skrämda av vår hund som kan gå ut på tomten utan att skrämma iväg henne.
Finns det något speciellt vi ska tänka på för att hjälpa koltrastfamiljen? Mat?
Så roligt att höra!
Koltrastar har ganska kort botid, omkring 13-15 dagar, så snart lämnar de boet. Det är roligt att få möjlighet att studera häckningen på så nära håll. Det bästa ni kan göra för att hjälpa koltrastarna är nog att hålla katter och skator borta. Särskilt när ungarna precis flugit ut är de lite klumpiga och ouppmärksamma och faller då lätt offer för sådana rovdjur.
Maten klarar koltrastarna bra själva, men vill ni hjälpa dem kunde ni prova att lägga några daggmaskar på ett krukfat i närheten av boet.
– Andreas Nord
Sorgligt, Sorgligt! När vi kom tillbaka till sommarstugan var boet plundrat, troligtvis av skator. Inga ungar, ingen hona syns till.
Vi önskar att hon gör ett nytt häckningsförsök hos oss. Ska vi avlägsna det tomma boet? Vi har sett på nätet att det finns speciella koltrastholkar. Är de bra? Var ska vi i så fall sätta upp en sådan, soligt eller skuggigt? Vi vill helst inte ha häckningen på vår veranda igen. Tror du att hon vågar komma tillbaks till oss?
Det var tråkigt att höra, men koltrastar är tyvärr hårt ansatta av olika rovdjur. Till deras fördel hör att de kan häcka om flera gånger under en säsong och gärna försöker en god stund in på sommaren. Jag tror säkert att de kan komma tillbaka till er trädgård, men det tomma boet återanvänder de nog inte om det inte gick bra för dem att häcka där.
Jag vet inte riktigt med koltrastholkarna, men det kanske kan vara värt ett försök. Den bästa placering borde då vara i ett skyddat läge, t.ex. inne i en häck. Det bästa är att sätta den i halvskugga – östligt eller västligt läge. Rent söderläge kan bli för varmt och rent nordläge onödigt kallt. Normalt sköter fåglarna det där bra själv genom att undvika häckningsplatser som inte är så bra och det kan då betyda att det är mer sannolikt att en får gäster om en placerar en holk på en bra plats. Sätter ni holken inuti en häck är läget inte lika viktigt. Jag hade undvikit nordligt läge, men sitter den i skugga torde inte söderläge varit några problem.
– Andreas Nord
Tack för svaret. Vi låter det tomma boet vara kvar men hoppas på att de kan hitta en häckningsplats i vår häck. Tack för ert engagemang!
Bålgetingen, Vespa crabro, är vår allra största geting och dessutom den enda a våra arter som har så tydliga rödbruna teckningar i ansiktet. Bilden är tagen av Thomas Westberg.
Nu i början av juni kom denna geting inflygande. Den flög långsamt in och satte sig lugnt och fint på väggen uppe vid taket. Den var ganska högljudd. Det som förvånade mig mest var storleken på den – kroppen var ca 4 cm lång! Kan ni säga vad denna stora geting är för art?
Det är en bålgeting, Vespa crabro. Det är vår enda geting som blir sådär stor, men även utan storleksmått är den röda teckningen i ansiktet typisk. Det är ett lugnt och fredligt djur, inte alls lika ettrig som våra mindre getingarter kan vara. Bålgetingen bygger sina bon i hål, gärna i gamla döda träd. Eftersom det är en typ av substrat som i mångt och mycket saknas i den modernt brukade skogen så var bålgetingen tidigare rödlistad som ”nära hotad” (NT). På senare år har den ökat i antal, vilket är glädjande.
Skalbaggar i familjen käkvivlar (Rhynchitidae) skär snitt i olika blad och rullar ihop dem. I rullen lägger honan ägg och larven lever av bladets grönska. Här är det björkrullviveln, Deporaus betulae, som varit framme. Bilderna är tagen av Lasse Nilsson.
Vi bor intill en insjö mitt i Småland. På vår promenad utmed sjön idag, har vi sett massor av björklöv ihoprullade som strutar, liggande på vägen. Jag trodde det var någon insekt som placerat ett ägg eller en larv i bladet, men de verkar tomma på innehåll och känns väldigt klibbiga.
Vad är det som har åstadkommit detta?
Det här ser ut att vara björkrullvivelns (Deporaus betulae) verk! Det är en skalbagge som hör till den lilla skalbaggsfamiljen käkvivlar (Rhynchitidae), av vilka vi har 14 olika arter i Sverige.
Björkrullviveln finns i hela Sverige och söderut är den vanlig på våren och försommaren. Den lever, som namnet antyder, framförallt på björk men den utnyttjar även avenbok, hassel och klilbbal. Honan hos björkrullviveln skär snitt i bladen och rullar ihop dem till en strut. Hur det ser ut kan en se här.
Varje hona gör ungefär 15 rullar under sin livstid och i varje rulle lägger hon 2-3 ägg. Larverna lever sedan i rullen under sommaren och när denna framåt hösten ramlar till marken förpuppar de sig i jorden. I vanliga fall borde rullarna fortfarande sitta på träden och de skulle också ha en inneboende larv eller till och med larver. Vad som har hänt här vet jag inte riktigt, men jag gissar att det kan vara en fågel som har plundrat rullarna. Det skulle kanske kunna vara en talgoxe som är boven – de födosöker gärna i lövträd och är mycket uppfinningsrika när det gäller att hitta mat på nya sätt!
Blåmesen, Cyanistes caeruleus, är vanlig i hela Sverige, inte minst i tätortsnära miljöer. Den har ökat väldigt i landet under de senaste decennierna. Hos blåmesarna och många andra fåglar händer det ibland att den ena föräldern förolyckas eller överger sina ungar. Inte sällan försöker den kvarvarande föräldern att själv få ut ungarna, åtminstone om det är hanen som försvunnit och honan som är kvar. Men framgången är varierande! Bilden är tagen av Francis C. Franklin.
Jag har en fråga när det gäller tättingars parliv och matning av ungar: Klarar en förälder att ensam föda upp ungarna om den andra föräldern förolyckas, t. ex. när det gäller trastar och finkar?
Backstory: Jag har en innekatt som bara går ut i trädgården ibland. I morse hade hon bara varit ute en kort stund när hon nöjd skuttade in med en slagen stenknäck (som enligt statistiken är en art som i trädgårdar ofta faller offer för just katter). Nu sitter jag här med dåligt samvete och hoppas att pappa stenknäck kan ta vara på sina ungar själv. Kattens halsband är nu även försedd med bjällra, så förhoppningsvis kommer fåglarna undan i fortsättningen.
Det var tråkigt att höra, men inte oväntat. Frispringande katter är ett stort hot mot småfåglar och andra smådjur, både i Sverige och utomlands. En bjällra hjälper nog till, men ändrar på sin höjd jaktlyckan men inte kattens natur. Peter Marra har nyligen skrivit en angelägen och läsvärd bok på ämnet. Den finns bland annat här.
Det händer såklart i naturen också att den ena delen av ett par faller offer för rovdjur som t.ex. sparvhökar. Om hanen förolyckas brukar honan ofta försöka att ta hand om ungarna själv. Ibland går det bra, och ibland inte. Det beror på hur många ungar hon har och hur mycket mat som finns i naturen just då. Ungarna får betala ett pris för detta – ofta är de mindre och i sämre kondition än om båda föräldrarna är på plats. Om det istället är honan som förolyckas händer det ibland att hanen stannar, men det är inte lika vanligt. Sker det tidigt efter kläckning, när ungarna är små och nakna så har hanen inga möjligheter att ta hand om ungarna eftersom de är beroende av att honan håller dem varma. Är det lite senare, närmare tidpunkten på ungarna lämnar boet, kan det hända att hanen gör ett försök att själv föda upp ungarna. Inga regler utan undantag, såklart, men detta mönster gäller för många småfåglar som häckar i människans närhet. Att honan är mer benägen att försöka ta hand om ungarna själv beror bland annat på att hon har mycket mer investerat i dem – honan lägger alla äggen (som tillsammans ofta väger mer än vad honan själv gör) och ruvar dessa ensam i minst 10-14 dagar. När ungarna väl kläcks har honan redan lagt ner mycket arbeta på att få familjen dit den nu är, medan hanen framförallt bidragit med spermier (som inte alls är lika ansträngande att producera som en äggkull) och att försvara territoriet. Under tiden som honan är upptagen med sina sysslor som är förenade med att producera och ruva ägg kan hanen också ge sig av på friarstråt i grannskapet och para sig med andra honor. På det sättet är honans häckningsframgång tätare knuten till boet och kullen, medan hanen ofta inte i samma utsträckning har lagt alla sina ägg i samma korg.
En plattbukspindel (spindelfamiljen Gnaphosidae) i köket hos frågeställaren. Kanske är det en musspindel (dvs. någon av arterna ur plattbukspindelsläktet Scotophaeus), men det går inte riktigt att avgöra från bilden. Bilden är tagen av Annika Winell.
Jag hittade denna svarta, ludna och stora spindel på diskbänken idag. Jag har aldrig sett den tidigare. Vad är det för sort? Jag googlade lite och trodde det kunde vara en svart änka, men den är inte röd under. Kroppen är omkring 15 mm lång.
Spindeln du har hittat är en art som tillhör familjen Gnaphosidae – plattbukspindlar. Det skulle kunna vara en musspindel (alltså någon av arterna i släktet Scotophaeus) eller något annat närbesläktat. Jag kan inte avgöra det från bilden.
Det är absolut inte en svart änka (Latrodectus mactans), den tillhör en helt annan familj (Therediidae – klotspindlar) och har därför ett annat utseende. Svarta änkan är heller inte vanligt förekommande i Sverige. Den kan ibland dyka upp här med import men överlever inte särskilt bra i vårt klimat.
En hona av långhorningen randig skulderbock, Oxymirus cursor. Hanen är något slankare och saknar de tjusiga rödbruna längsränderna. Randiga skulderbocken finns i hela landet och utvecklas framförallt i barrträd, men nyttjar ibland även vissa lövträd. Bilden är tagen av Eric Gottlieb.
Vad är det här ? Den flög på mig på mitt lantställe utanför Gnesta, Sörmland, idag 31/5 2021.
Det är en skalbagge i familjen långhorningar, av vilka vi i Sverige har drygt 100 (111) olika arter. Ditt djur är en hona av den långhorning som på svenska heter randig skulderbock och på vetenskap Oxymirus cursor. Hanen är litet slankare byggd i bakänden och saknar de tjusiga rödbruna längsränderna. Randiga skulderbocken finns över hela Sverige och utvecklas dels i barrträd (gran och tall) och dels i vissa lövträd (björk och ek).
Grävlingen, Meles meles, är ett hemlighetsfullt men vanligt djur i människans närhet. En karismatisk kamrat med oförtjänt dåligt rykte som gärna besöker trädgårdar i jakt på föda nattetid. Bilden är tagen av BadgerHero.
Frågeställaren hittade den här spillningshögen i trädgården i Dalarna. Fråga en Biolog tror att en grävling kan vara den skyldige. Bilden är tagen av Eva Davey.
Jag tog dessa bilder i morse, 23/5-21, vid Rusgården i Dalarna. Gården ligger vid sjön Björkljustern i Säters kommun. Jag undrar om i kan svara på från vilket djur spillningen kommer?
Det är svårt att avgöra säkert från bilden tycker jag, men taget i beaktande den ringa storleken, ganska lösa konsistensen och tydliga inslaget av insekter (skogstordyvlar, de blåglänsande fragmenten) skulle en kanske kunna gissa på grävling.
En koltrasthona, Turdus merula, ligger på ägg på frågeställarens balkong. I boet finns det sannolikt loppor som lever av blod från ungar och föräldrar. Fågelloppor kan förvisso bita människor, men det finns ingen risk att drabbas om en inte rotar runt i fågelboet. Fågelloppor kan heller inte överleva på människoblod, så det är ett snabbt övergående problem. Bilden är tagen av Eva Franzén.
En koltrast har byggt bo i en väggprydnad på vår balkong. Den stör inte oss och vi vill ej störa den. Har dock hört att loppor från boet kan komma in i lägenheten. Om så är fallet, är det något att oroa sig för? De kan väl inte leva av/på oss?
Att det kommer finnas loppor i boet är nästan säkert, men det är mycket osannolikt att de kommer att ta sig in i lägenheten med mindre än att ni faktiskt hanterar boet. Lopporna behöver fågelblod för att överleva och kunna reproducera sig och därför ger de sig inte gärna ut på strövtåg eftersom det är mer sannolikt att de träffar på en fågel genom att stanna antingen i boet eller i fågelns fjäderdräkt. Fågelloppor biter gärna människor när de får möjlighet. De kan inte leva på oss men det hindrar dem inte att bita och ge upphov till kliande bett. Utöver att det ger ett visst obehag är det inte farligt och jag skulle bli mycket förvånad om ni hittade några loppor inne i lägenheten. Vill ni avlägsna boet efter häckningen hade jag dock väntat till i vinter när eventuella kvarvarande loppor är nedkylda och slöa. Då är risken mindre att de hoppar över på er.
– Andreas Nord
Nej, det är riktigt, de gör ingen skada på människor. De kan bitas och vi får ett litet utslag, men de kan inte överleva på människoblod.
Kommentarer