Knätofsspindel, Uloborus plumipes. Bilden skickades in av Mikko.
Jag fick en blomma i present av jobbet (Phalaenopsis orchidea) och nu tre dagar senare har jag märkt att en spindel har bosatt sig på blomman och spunnit ett klassiskt spindelnät. En närmarare titt så ser man att den har ”ömsat” sitt skal/skin och den har väldigt långa klor. Kan ni hjälpa mig identifiera vilken art det är eller ge mig ledtrådar vart jag kan vända mig?
Det är en spindel som kallas knätofsspindeln, Uloborus plumipes. Den kom in i Sverige på 80-talet med krukväxter och finns i de flesta växthusbutiker idag.
– Gästinlägg av Lars Jonsson, universitetsadjunkt i biologi, Högskolan Kritianstad
Skräddarspindel, Dolomedes plantarius. Bilden skickades in av Joakim Johansson.
Vad är detta för spindel? Jag hittade den när jag var i Uppsala.
Det är Sveriges största spindel, skräddarspindeln (även kallad större kärrspindel), Dolomedes plantarius. Inte helt ovanlig i näringsrika sjö- och långsamt rinnande vattenstränder.
– Gästinlägg av Lars Jonsson, universitetsadjunkt i biologi och kemi, Högskolan Kristianstad
Svarta vinbär, Ribes nigrum. Bilden tagen av Gene S.
Jag är medveten om att frågan kanske är omöjlig, men iaf. Vi har ett par gamla sv.vinbärsbuskar mot ett plank. När jag varit ute och klippt bort lite grenar så har det nu skett vid ett par tillfällen att jag fått bett som svullnar upp,bildar en hård platta som rodnar. Det är en minimal prick mitt i. Områdena kliar rätt ordentligt och sitter i 6-7 dagar, vilket ju är ovanligt. Betnovarsalva verkar inte hjälpa.Det måste vara något mycket litet, för jag har inte upptäckt något som rör sig. Konstigt nog är det inte armarna som ju exponerats mest som drabbas utan kring midjan och nere kring knät. Frågan; finns det någon liten otäcking som trivs i sv.vinbärsbuskar och som uppenbarligen är rätt giftig?
Det finns inget djur som är specifikt på Svarta vinbär och som biter människor. Lite diffusa bett som de som brevskrivaren beskriver orsakas ofta av myror. Dessa håller en hel del till uppe i vegetationen där de ju har sin ”boskap” nämligen bladlöss. Rotar man kring bland bladen är det lätt att få på sig myror utan att man lägger märke till dem. Brevskrivaren kan också ha stått i en eller annan myrstack under buskarna. Andra djur som kan bitas är bladluslejon, vilka är larver till de guldögonsländor vi kan se tidigt på våren på vindar och andra ställen inomhus. Där har de övervintrat och när vårsolen börjar lysa drar de sig till fönstren där de så småningom dör. Ett tredje djur som kan orsaka ospecifika bett är nyckelpiggelarver, som också håller till i vegetation och äter bladlöss.
Grankottskinnbagge, Gastrodes abietum. Bilden tagen av James Lindsey.
Hittade en konstig krabat på väggen i vår hall. Skulle uppskatta att den var ca 3-5 mm lång. Har letat på nätet men inte hittat något som liknar den. Har du några idéer. Framför allt vill jag veta om det är ett skadedjur som man borde sanera bort.
Det är en Gastrodes abietum (Heteroptera, Lygaeidae). Den heter på svenska grankottskinnbagge och hör till familjen fröskinnbaggar. Alltså ingen anledning till panik.
Tjärfläcksvamp, Rhytisma acerinum. Bilden tagen av Annabel.
På sensommaren – hösten uppträder svarta fläckar på lönnlöv och lindblad. Hur kommer det sig? De blir ju även gula, men det blir ju de flesta träds.
Svarta fläckar på lönlöv framåt hösten brukar vara angrepp av tjärfläcksvamp, Rhytisma acerinum. Förmodligen finns det liknande svampar som går på lindlöv, men det är mer än vad jag känner till.
– Torbjörn Tyler
Det finns två Rhytisma-arter som går på lönn, förutom R. acerinum även en art (utan svenskt namn) som heter R. punctatum som har betydligt mindre sporer. Dessutom finns en liknande art, Euryachora rhytismoides som har något annorlunda stroma, utan den gula kanten.
Det finns ytterligare (minst!) två arter i Norden, roslingtjärfläck (R. andromedae) på rosling och videtjärfläck (R. salicinum) på Salix-blad. Släktets livscykel är intressant och det finns en färsk bildserie över videtjärfläckens i nummer 2/2015 av SMT (Svensk Mykologisk Tidskrift). Numret finns senare att titta i på http://www.svampar.se/sv/smt-svensk-mykologisk-tidskrift.
Det står några egendomliga kastanjer vid Hardeberga kyrka med röda blommor och slokande blad. Vad är det för kastanjer?
Det skulle kunna vara den odlade sort som heter just röd hästkastanj (Aesculus x carnea), en hybrid mellan vanlig hästkastanj (Aesculus hippocastanum) och amerikansk hästkastanj (A. pavia). Det finns en del bilder på internet som du kan jämföra med. Googla på ”röd hästkastanj”.
Trädlärka, Lullula arborea. Bilden tagen av Alastair Rae.
Jag har en fråga, som kanske är bland de mer unika ni har fått. Mina studier i historia under 90-talet kom att bli inriktade på nazismen och förintelsen. I en fransk bok jag just nu läser, av dokumentärfilmaren Michaël Prazan, nämner han ett fenomen som ibland omnämns, att det är dödstyst i skogarna där de värsta massakrerna på judar ägde rum. Ingen fågelsång hörs, alla årtionden efteråt. Förklaringen, menar Prazan, är att skjutandet, skriken, och den senare stanken vid likbränningen, fick fåglarna att sky dessa skogar, och de har inte hittat tillbaka.
Kan detta stämma? Kan fåglar bli bortskrämda så till den grad, att de inte återkommer till en plats, även långt över ett halvsekel senare? Han nämner att stora mängder korpar finns runt Auschwitz-Birkenau, efter alla kadaver de kunde äta. Att de stannat efter dödandet känns för en lekman lättare att acceptera.
Själv tycker jag det verkar osannolikt. Visserligen kanske de fåglar som var med undviker detta stökiga ställe, men varför skulle ungfåglar som inte hittar något revir i närheten av kända marker undvika detta ställe? Exempelvis etablerar unga nötväckor revir så fort som möjligt efter att de blivit självständiga och de som inte hittar ett vettigt revir kan få det ganska tufft, lindrigt sagt. Så är ett stort område tomt så har jag svårt att se varför de inte skulle slå sig ned där, även om äldre fåglar skulle undvika det. Alternativet kan ju vara en säker död. Samma sak borde i än högre grad gälla flyttfåglar, som visserligen ofta återvänder till kända trakter. Men även om de gamla fåglarna skulle undvika området, så kan jag åter inte se nå’n anledning till att de unga skulle göra det. Man bör också komma ihåg att det normalt är ganska små, kortlivade fåglar som står för ”fågelsången” . En mycket elak fundering är att de som observerat tystnaden kanske återkommit vid tillfällen då sångaktiviteten ändå är låg (sommareftermiddagar t.ex.).
– Bodil Enoksson
Jag tror inte ett ögonblick på att det skulle vara så som beskrivs av frågeställaren, annat än högst tillfälligt. 1975 inventerade jag och andra fågelfaunan utmed delar av Malmbanan norr om Kiruna (kombination av linje-och punkttaxeringar), inventeringen gjordes sedan delvis om 1977. En av de saker som kunde utläsas av resultaten var att den ytterst bullriga järnvägen inte såg ut att ha någon som helst påverkan på vilka fåglar som fanns var, bara områdena kring stationer och hållplatser skilde sig, med andra arter och annan täthet. Slutsatsen var att i alla fall buller och rörelse som visar sig vara ofarligt inte påverkar i större utsträckning. Samma sak visas väl också av att kolsyrekanoner för att skrämma gäss och tranor ganska snabbt blir verkningslösa. Fåglar med lång livslängd kan väl förväntas sky områden med negativa minnen, alla fall ett tag, men knappast avkomman? Jag antar att det finns fler med liknande erfarenheter och kanske även undersökningar gjorda?
– Sigvard Svensson
Jag håller med Bodil och Sigvard i vad de skriver. Dessutom, att mänskligt lidande, ens den värsta sorten som här beskrivs, skulle vara något som fåglarna kollektivt bryr sig om ser jag som extremt osannolikt. För det första bör nog mer fakta kring ”avsaknad av fåglarges innan frågan diskuteras mer seriöst. Med all respekt (verkligen) för judemorden, men om fåglarna ”brydde sig” så borde det nog generellt vara ganska tyst i världens och Europas skogar med tanke på alla fruktansvärda handlingar som utspelats genom seklen. Men OM platserna trots allt uppfattas som tysta, vilket är fullt möjligt, så ser jag ytterligare två möjliga förklaringar, förutom den Bodil lade fram om besök sena sommareftermiddagar när fåglarna slutat sjunga både för dagen och kanske för säsongen. Den första är att dessa besökande kanske ofta varit äldre personer, som helt enkelt hör sämre. Jag har själv stått tillsammans med en (mycket) äldre man vid en våtmark där fågelsången dånade, när han sa: ” – Förr var det gott om fågel här, nu är det helt tyst!”. En annan mer psykologisk förklaring är möjligen att de personer som besökt platserna ofta är släktingar som då översköljs av starka känslor som blockerar sinnena. Dessutom kan jag tänka mig att blotta tanken på att fåglarna skulle slutat sjunga, för att visa sin respekt för offren, är tröstande och därmed blir uppfattningen om ”tystnad” självförstärkande. Dessa förklaringar kan alla gälla i olika grad, men Bodils förslag är dock det mest sannolika: besöken görs när det är tyst i skogen av en enkel biologisk anledning. Häckningssäsongen är över och mitt på dagen är fåglar oftast som minst aktiva. Jag tror tyvärr att det beteende av korpar som beskrivs, i allt vad det betyder av otäcka bilder, bättre speglar hur lite vilda fåglar kollektivt bryr sig om mänskliga känslor och vedermödor. De har nog med sina egna!
– Åke Lindström
Jag instämmer helt med tidigare skribenter. Dessutom kan jag tillägga att jag besökte Bergen-Belsen lägret i april för några år sedan och minns att där var särdeles gott om sjungande trädlärkor. För min del förstärkte trädlärkornas vemodiga och samtidigt obekymrade sång upplevelsen av spåren från de ohyggligheter som tidigare skett på platsen.
Det beror kanske på var man bor. Jag tycker snarare att ekorrarna har ökat betydligt i Lund jämfört med för ca. 10 år sedan. Se även svar från en annan frågelåda här.
Jag va uppe på Tabergs topp med mina föräldrar igår och käkade lunch! När vi kom ut och skulle åka så satt denna filur på vindrutan! Och jag vet inte vad det är för något?
Jag skickade bilden till Christoffer på Entomologiska samlingarna som svarade: ”Hej, jo visst är det en stor rackare. Det är Saperda carcharias, stor aspvedbock tror jag den ska heta.”
Enligt Nationalnyckeln är större aspvedbock allmän i stora delar av Sverige från Skåne och norrut längs Norrbottenkusten. De vuxna lägger ägg i fickor som de gnager vid basen av levande, klena till medelgrova aspar, ett ägg i varje ficka. De angriper också importerade poppelarter samt sälg och korgvide. Larvutvecklingen tar två till fyra år. Den vuxna skalbaggen, 20 – 30 millimeter lång, lämnar trädet i juli och kan påträffas till mitten av september.
Kommentarer