Vi tror att det är en grävling som gjort sina behov i vägtrumman utanför Hallsberg i Närke.
Jag hittade den här högen med bajs. Vilket djur kan ha gjort sitt behov? Nästan till hälften låg inuti en vägtrumma som mäter ungefär 20 centimeter tvärs över. Fyndet gjordes i den sydöstra delen av Hallsbergs kommun i Närke.
Givet placeringen, storleken och den lösa konsistensen gör att det skulle kunna komma från en grävling. Det är dock vanligt att grävlingar gräver en lite grop till sin avföring, och det syns inte på din bild.
Det går inte riktigt att utesluta andra kandidater här, som en hund eller en räv som båda kan ha ganska lös avföring under vissa omständigheter. Att spillningen delvis ligger inne i en vägtrumma, talar dock till grävlingens fördel.
När det finns både snok och huggorm i området är det bra att kunna skilja dem åt. Snoken är längre och smäckrare, med en lång och smal svans. Den har också få, och ganska stora, fjäll i ansiktet och ett avrundat huvud med rund pupill. Huggormen ger ett kortare och kraftigare intryck, fjällen är mindre och kantigare, och ögonen har vertikal pupill. Snoken är också betydligt större än huggormen. Bilden skickades in av Josefin.
Är det här en svart huggorm eller en snok utan gula fläckar?
Bilden visar en melanistisk – alldeles svart, alltså – snok. Att det är en snok ser man rent habituellt på den långa, smala kroppen (huggormar är knubbigare), den avrundade nosen (huggormar har kantig nos), och de flacka tinningarna (huggormar har trekantigt huvud, inte spolformat).
Tittar man närmare, kan man också notera att snokar och huggormar har olika antal och storlek på huvudets fjällplåtar, där snokar lite förenklat har få och stora plåtar och huggormar fler och mindre.
Under sommaren kommer vi varje vecka att presentera två av våra experter som hjälper till att svara på era frågor. Först ut är Andreas Nord, som är ansvarig för driften av Fråga en Biolog. Det är Andreas som sköter om bloggen och som håller i spakarna bakom kulisserna på våra sociala medier och på mejlen. Till honom kan ni ställa frågor om allt praktiskt som rör Fråga en Biolog. Såhär säger Andreas om sin forskning:
Jag är ekofysiolog och forskar på hur pollinatörer – främst bin – och fåglar hanterar extrem kyla och värme och hur olika förhållanden under utvecklingen påverkar hur de fungerar som vuxna. I min forskargrupp arbetar vi särskilt mycket med problematiken kring värmeböljor och torka, som påverkar hur djur fungerar och beter sig. På fritiden är jag en hängiven entomolog och arbetar i första hand med skinnbaggar och skalbaggar. När jag inte svingar håven tar jag gärna en fisketur.
Den bålgetingliknande Volucella zonaria är Nordeuropas största blomfluga. Den hittades för första gången i Sverige i augusti 2018. Sedan dess har arten spridit sig snabbt över hela södra Sverige. Bilden är tagen av Ann-Charlotte Appelfeldt.
Vad är detta för blomfluga? Kan det vara den nyinvandrade Volucella zonaria?
Visst är det Volucella zonaria, vår största blomfluga och en nykomling i landet. Från att den först etablerade sig, har den snabbt ökat sitt utbredningsområde. Vi har skrivit om arten tidigare. Surfa in här.
Bitbocken, Spondylis buprestoides, är vanlig i hela Sverige och utvecklas i hård tallved. Vuxna bitbockar flyger gärna på natten och man hittar dem ofta när de lockats till en tänd utomhuslampa. De imponerar med sina stora käkar, men det är trots allt mycket ovanligt att bli biten av en bitbock! Bilden skickades in av Thomas Weiler.
Jag fick en bild skickad från en släkting i norra Bohuslän. Han undrade vad det är för en skalbagge. Vet ni?
Skalbaggen är en bitbock, Spondylis buprestoides; en långhorning med påfallande korta ’horn’ (= antenner) som är aktiv på högsommaren. Den flyger mest på natten, och dras gärna till ljus. Larverna utvecklas i mycket hård tallved. Vi har skrivit om bitbock många gånger förut. Se inläggen här.
Kamklobaggar (skalbaggsfamiljen Alleculidae) är i Sverige bara representerade av ett fåtal arter, varav många är mer eller mindre sällsynta. Arterna i släktet Allecula lever i rötskadad ved i grova hålträd. Eftersom det är en livsmiljö som är på stark retur i hela Sverige är de rödlistade. Att hitta djuret inomhus, såsom vår frågeställare gjort, är anmärkningsvärt. Kamklobaggarna är dock aldrig skadedjur. Bilden är tagen av Mikael Persson.
Jag bor i Ronneby i Blekinge. Varje år i mitten av juli blir vi invaderade av små, små svarta skalbaggar som sitter utspridda i taken över hela huset. Vi pratar 50 till 200 stycken utspridda över hela huset. Huset är från början av 1900-talet och det är bara mellan mitten av juli fram till slutet av augusti som baggarna dyker upp.
Din bild är mycket intressant, även om den är alldeles för oskarp för att kunna artbestämmas med fullständig säkerhet. Klart är dock att det är ett djur som är närstående svartbaggar. Mest liknar den någon av arterna i släktet Allecula, som kallas för kamklobaggar på svenska. Namnet kommer sig av att klorna har ”tagger” eller ”kammar” på insidan. Vi har två arter som båda är sällsynta och upptagna på den nationella rödlistan. Gulbenta kamklobaggen, Allecula morio, är den vanligare av de två.
Det är anmärkningsvärt att hitta det här djuret inomhus, men en tidigare frågeställare har gjort samma observation i Södermanland. Tiden för observationen, juli, stämmer förvisso bra med djurens aktivitetstopp, men det här är skalbaggar som utvecklas i svampangripen ved i grova ihåliga ädellövträd. Det är möjligt att den skulle kunna kläckas fram från ved som tagits in, men den slags ved som larverna trivs i brukar inte vara tjänlig att elda. Dessutom brukar vi ju elda mer på vintern än mitt i sommaren.
Det kan eventuellt vara någon annan kamklobagge, men det stämmer sämre med på det generella intrycket jag får av djuret. Något skadedjur är det i alla händelser inte!
Hussvala, Delichon urbicum. Bilden är tagen av Ómar Runólfsson.
Vi har många hussvalor som häckar på vårt sommarställe som är ett gammalt småbruk i Tornedalen. Under en period strax efter att deras ungar lämnat boet så försvinner svalorna under några dagar för sedan återvända och flyga och fånga insekter som vanligt. Varför har de ett sådant beteende och hur långt bort flyger de?
När svalorna precis lämnat boet är ungarna ännu litet klumpiga och brukar hålla sig ganska nära boplatsen. De får mat av föräldrarna ännu en tid, men börjar också jaga själva. När ungarna är mer självständiga, samlas de ofta i flockar med andra svalor och födosöker som svalor mest gör.
Jag skulle tro att det du upplever, är brytningen mellan utflygning, beroende och självständighet: i början tar det ungarna ganska lugnt och gör inte mycket väsen av sig, men i takt med att de blir mer självständiga ökar deras hemområde och ni ser de nära er igen. Det kan ju också hända sig, att det är olika svalor som kommer tillbaka några dagar senare.
Korsspindeln, Araneus diadematus, är lättast att hitta på sensommaren och hösten när de är fullvuxna och sitter i sina tjusiga nät. Det är en av de vanligaste spindlarna i människans närhet. När de är nyfödda, ser de ut precis som på bilden här ovanför. Fotograf är Erik Sundberg.
Jag noterade smuts på en bil som stått på gården en tid i väntan på reparation, små prickar och annat skräp från träden som jag sopade av med handen. Men de små prickarna kröp tillbaka upp för framskärmen! Jag tog en bild i hög förstoring och zoomade in, men lyckades ändå inte identifiera krypen. Vad är det för spindeldjur?
Det är nykläckta spindlar av någon art i släktet Araneus. Alldeles nya korsspindlar, Araneus diadematus brukar se ut precis så här. De kommer nu att växa rejält under sommaren, och det är först i augusti och september som man brukar se de riktigt stora korsspindlarna som väver stora hjulnät i till exempel trädgårdar, fönster och buskar.
Nu tar Fråga en Biolog sommarlov. Det innebär att aktiviteten på bloggen är lite lägre än den brukar, och det kan ta lite längre tid än vanligt att få svar på din fråga.
Det går precis lika bra som vanligt att skicka in frågor och bilder via bloggen, e-post, Facebook, Bluesky (och X). Följ eller gilla oss gärna i våra sociala medier för att få dagliga uppdateringar utanför bloggen!
Taggbocken, Prionus coriarius, är en skalbagge i familjen långhorningar (Cerambycidae). Det är en av våra allra största skalbaggar. Taggbockens larver utvecklas i grov tall- och lövträdsved i södra Sverige. Eftersom det inte finns så mycket död ved kvar i landskapet längre är taggbocken ganska sällsynt. Den är upptagen på den nationella rödlistan där den förs till hotkategorin ”missgynnad” (NT). Videon skickades in av Nilla Sävenmark
I augusti i fjol såg jag på kvällspromenaden i Vaxholm en stor skalbagge nere vid bryggan. Jag har aldrig sett en sån stor förut! Är det en taggbock?
Visst är det en taggbock – en av våra största och allra mest imponerande skalbaggar. Den utvecklas i mycket hård och solexponerad tallved eller lövträdsved (främst bok, men ibland ek). Eftersom det råder ganska stor brist på lämpliga träd för taggbocken att lägga ägg i, är den sällsynt i hela landet. Det är ett riktigt högsommardjur och den flyger på natten. Ditt djur är en hona. De är betydligt större och kraftigare än hanarna, har rundare bakkropp och ofta ett synligt äggläggningsrör. Det är just det röret som sticker ut som en liten tagg i bakändan på baggen på videon.
Kommentarer