En utter på besök i en villaträdgård i Kristianstad i norra Skåne. Från att ha varit ytterst sällsynt har uttern ökat markant i Sverige det senaste 15 åren. Numera är den ställvis allmänt förekommande. I Helge ås vattensystem, i Kristianstads omedelbara närhet, har uttern ett av sina starkaste fästen i Skåne.
Jag såg detta djuret i vår trädgård i Kristianstad i Skåne och har svårt att avgöra om det är mink, utter eller något annat mårddjur. Den kändes stor, bred och lång. Jag har kaniner härhemma och blev därför orolig för att det skulle vara en mink. Vet ni vad det är?
Bättre upp – det är en utter. Minken är knappt hälften så stor, har kortare och smalare svans, mörkare grundfärg och vit haklapp, men inte ljus undersida. Uttern var tidigare mycket sällsynt, men de senaste cirka 15 åren har den ökat markant i södra Sverige. I vattensystemet kring Helge å har den ett stark fäste hos oss i Skåne.
Mycket glädjande med sådant finbesök på tomten!
– Andreas Nord
Tack för så snabbt svar! Vad roligt att göra att det var en utter och inte en mink. En följdfråga: äter utter tamkaniner? Eller kommer den att attackera kaniner? Kaninerna bor i burar och inte på marken, men jag funderar på om man behöver säkra upp de extra mycket nu när vi har finbesök av en utter.
Det är osannolikt att uttern skulle ge sig på kaninerna annat än i undantagsfall, men för säkerhets skull kan det vara bra att se till att burarna är säkra. Uttern är allätare och även om den mest äter fisk, kräftor och grodor, kan den också ta större bytesdjur som fåglar, ägg, och smådäggdjur. Därtill är den en mycket sämre klättrare än andra mårddjur som till exempel skogsmård, så om burarna inte står direkt på marken tycker jag att du kan känna dig trygg i att uttern inte utgör en fara för kaninerna.
Den vackra björktrasten, Turdus pilaris, besöker gärna städer på vintern. Den har ett litet speciellt utseende, och förväxlas ofta med andra fåglar.
Är detta en koltrasthona? Är hon inte lite rund om magen? Kan hon bära på ägg? Den besökte oss på Södermalm i Stockholm i januari i år.
Det är en björktrast, dialektalt även kallad snöskata. Det är en vanlig trast som gärna besöker trädgårdar och stadsmiljöer vintertid. Att den är litet rund beror inte på ägg – det syns inte så mycket på utsidan och trastar häckar långt senare på året. Dels är björktrastar lite rundare i kroppen än kontraster, dels har fågeln på bilden fluffat upp fjädrarna en del. Fåglar överlag har stor kontroll över hur fjädrarna ligger, och det är en viktig egenskap för att kunna hålla sig varm på vintern. Ju mer fågeln reser upp fjädrarna, desto mindre värme lämnar kroppen. Det blir ungefär som när vi växlar mellan en tunnare höstjacka och en tjockare vinterjacka.
Koltrasthonor är jämnt chokladbrunfärgade på ryggen. Undersidan är ljusare, och kan ha inslag av ljust ockrafärgade fjädrar. De har dock aldrig vit undersida, ej heller svartprickiga fjädrar. Det skiljer dem från andra svenska trastar.
Silverfiskar är vanliga i hus och hem. I badrum och tvättstugor finns den vanliga silverfisken (Lepisma saccharina), medan långsprötad silverfisk (Ctenolepisma longicaudata) trivs bäst där det är litet torrare. Silverfiskar gör oftast ingen större skada, men många personer tycker att de är obehagliga.
Jag har hittat små silvriga skalbaggar (tror jag) runt kylen och elementen i köket De är väldigt små på bilden, men jag har hittat andra som har varit större. Djuren är ovala eller runda, silvriga, och det ser ut som ett de har ett hårt skal och vit undersida med ben. Vad tror ni att det kan vara?
Bilderna är inte tillräckligt skarpa för att vi ska kunna se precis vad det rör sig om för något. På beskrivningen och det allmänna utseendet vill jag dock tro att det rör sig om döda, sedan länge hoptorkade, silverfiskar.
Silverfiskar är en grupp primitiva (i betydelsen ’uråldriga’) insekter, av vilka fyra olika arter förekommer i Sverige. Två av dem lever inomhus – långsprötad silverfisk (Ctenolepisma longicaudata) som är stor och kraftig med långa borst, och den betydligt mindre arten silverfisk (Lepisma saccharina) som i alla avseenden har ett näpnare utseende än sin större kusin. Silverfisk hittar man mest där det är fuktigt som i tvättstugor och badrum, medan den långsprötade silverfisken föredrar torrare miljöer. Oftast är silverfiskar inga skadedjur utan fungerar som renhållare, men i väldigt stora mängder kan den långsprötade silverfisken göra viss skada på till exempel papper och tapeter.
Vi har skrivit om silverfisk tidigare, på den här länken.
Husfritfluga (Thaumatomyia notata), som ibland kallas för höghusfluga, är en liten fritfluga som under hösten kan söka sig inomhus i oerhörda mängder, nästan uteslutande på högst upp i höga byggnader. Det är lätt att förstå hur hundratusentals småflugor är en olägenhet eller direkt obehagligt, även om flugan som sådan är helt ofarlig. Därtill återkommer flugorna gärna till samma övervintringsplats år efter år. Husfritflugans larver utvecklas i gräsmattor, där larverna jagar bladlöss på grässtrånas rötter. Kopplingen till inomhusmiljön är bara sekundär. Bilden är tagen av Martin Cooper.
Jag bor i ett högt hus i Ystad i sydöstra Skåne. Hela hösten hade vi små flugor, antagligen fritflugor, i miljontals. Jag har läst att deras larver lever i gräs. Här finns någon liten gräsmatta. Det jag mest undrar, är om de kan leva i vassen. Utanför huset finns en damm med mycket vass. Vet ni något om detta?
Husfritflugans (Thaomatomyia notata) larver kan såvitt jag vet inte utvecklas i vass. Larverna lever nämligen inte av själva gräset, utan istället av en slags bladlöss som sitter på gräsrötterna. Finns liknande bladlöss också på vassrötter, så varför inte. Inte sällan trivs ju vass dock med att ha det ganska blött om fötterna och det fungerar sämre för fluglarverna och deras födokrok. Eftersom flugorna bara söker sig inomhus för att övervintra, kan de också ha kläckts ett stycke från er bostad och sedan navigerat dit under hösten.
Vi har nyligen skrivit om husfritflugor och andra inomhusflugor. Surfa in på den här länken för att läsa mer om saken.
Tjuvbaggar är vanliga i äldre hus och hem. Oftast fungerar de som renhållare, med förkärlek för torrt organiskt material som döda flugor, hudflagor, och annat gott. Ibland kan de uppträda som skadedjur i skafferivaror, men det är jämförelsevis ovanligt. Bilden skickades in av Kajsa.
Jag har hittat två sådana här skalbaggar vid mitt fönster i Linköping. De är runt 2 till 4 millimeter långa. Jag undrar vad det kan vara. Vet ni?
Du har hittat ’tjuvbaggar’; skalbaggar som hör till familjen trägnagare (Anobiidae) och släktet Ptinus. Det ser ut att vara arten ’vanlig tjuvbagge’, som heter Ptinus fur på vetenskap. Det är hanar, vilket man ser på de väldigt långa antennerna och den slanka kroppen. Honor har kortare antenner, rundare kropp, och ett tjusigt mönster av ljusa fjäll på vingarna.
Tjuvbaggar är ofta vanliga inomhus, gärna i litet äldre villor och flerfamiljshus där det finns gott som skrymslen och vrår. Här livnär de sig på torrt organiskt avfall. Oftast är det rena nyttodjur som äter upp döda insekter, hudflagor och annat smågott, men ibland kan tjuvbaggar också ge sig på skafferivaror. Normal renhållning och en inspektion av din torrskaffning kan vara bra, men hittar du bara enstaka djur hade jag inte varit orolig.
Vi har skrivit om tjuvbaggar tidigare. Du hittar våra inlägg om saken här.
SKinnbaggefamiljen nässelskinnbaggar representeras i Sverige av en enda art, Heterogaster urticae. Som namnet antyder livnär den sig på nässlor, men trots att värdväxten är så vanlig är skinnbaggen sällsynt. Liksom många andra insekter kan den söka sig inomhus för att övervintra, men den uppträder aldrig som skadedjur. Bilden skickades in av Katarina.
Jag hittade bifogade skalbaggar döda i vårt källarfönster. Det är svårt att identifiera exakt vad det är, men det ser inte ut som pälsängrar. Vet ni?
Det här är faktiskt ingen skalbagge, utan istället en skinnbagge som är en helt egen grupp bland insekterna. Att det inte är en skalbagge syns lättast på antennerna, som bara har fyra leder. Skalbaggar har oftast 11, ibland fler (sällan färre) leder på antennerna. Skalbaggarnas vingar möts dessutom kant-i-kant över hela ryggen, men på din bild syns det att vingarna på ditt djur överlappar varandra i bakänden. Till sist, om man vänder på djuret, ser man att skalbaggar alltid och utan undantag har bitande mundelar (käkar, alltså) medan skinnbaggar har en sugsnabel som de använder för att suga växtsaft och liknande.
Så vad är det då för skinnbagge du hittat? Det är den enda medlemmen i familjen nässelskinnbaggar (Heterogastridae) som förekommer i Sverige. Den heter Heterogaster urticae och saknar svenskt namn. Arten lever på nässlor, hos oss särskilt på etternässla (Urtica urens) men också på den vanliga brännässlan (Urtica dioica), där den suger näring ur fröna. Det är en ganska sällsynt insekt, men den tycks ha ökat en del under det senaste decenniet. Att du hittar den inomhus är en ren slump. Djuret har helt enkelt sökt sig inomhus från att övervintra, och den ska aldrig betraktas som ett skadedjur. Från slutet av april och framåt kan det vara roligt att hålla utkik på nässelbestånd i närheten av din bostad.
– Andreas Nord
Tusen tack för ett så uttömmande svar! De måste ha tagit sig in via fönster eller ventilation. Det låg fyra stycken döda i fönstret.
Ja, vad är det egentligen för gröna kulor som vår frågeställare hittade i trädgården i Dalsland i somras? Det finns vissa likheter med slemsvampar – som egentligen inte är svampar utan jättelika encelliga organismer – men vår gästexpert tror snarast att det är något annat. Är det någon av våra läsare som vet?
Jag har hittat två klumpar med kulor i trädgården. De är limegröna, porösa, och luktfria. De låg på en bädd av lönnlöv bland lönn, tall och andra lövträd. Vissa kulor är porösa, andra fasta. Jag tänker spontant på (snigel?)ägg, svamp eller svamp som angripit ägg. Sista bilden är en delad kula med fast konsistens. Vad är det för något?
Jag tyckte att dina bilder påminde om någon slags slemsvamp (som vi skrivit om flera gånger). Jag skickade därför din fråga vidare till Jan ”Skogens röst” Svensson, en av Sveriges främsta experter på svampar. Såhär säger Jan:
På en av bilderna ser det eventuellt ut som slemsvampen sotägg (Reticularia lycoperdon), men om allt är på ett lönnlöv så är det inte den. Det är inte heller något trollsmör (slemsvampar i släktet Fuligo). Jag kan faktiskt inte alls erinra mig om någon slemsvamp med den färgen, och strukturen ser också lite skum ut. Jag ser dessutom inga ”slemspår” vilket man brukar se om det är en slemsvamp. Nej, det här är nog något annat – kanske en bakterieansamling eller något som människan hittat på?
Bålgetingar bygger naturligt bon i ihåliga träd och lockas därför gärna till fågelholkar och liknande utrymmen. När getingar lämnat boet på hösten bryts det ned av väder och vind, eller plundras av småfåglar. Getingarna själva kommer dock inte tillbaka för att städa efter sig. Bilden är tagen av Dumi.
Vi har under flera år haft bålgetingar som bor i gamla fågelholkar. Varje år bygger de igen hålet, eftersom det är för stort tror jag. Framåt hösten återställer de holken och tar bort sitt bygge. Men bålgetingar skaffar väl alltid ett nytt boende nästa år? Varför lägger de då energi på att ”städa”?
Bålgetingar har liksom andra getingar och bland annat humlor, en litet speciell livscykel. Det är nämligen bara nykläckta drottningar som övervintrar. Dessa drottningar vaknar till på vårkanten och bygger ett bo där de själva föder upp första generationens arbetare, som alla är honor. När de väl är kläckta, tar arbetarna över kolonins alla sysslor som att mata larver, att städa, att vakta boet, osv. och drottningens roll reduceras till arbetsledning och att lägga ägg.
Under sommaren växer kolonin till sig, och på sensommaren eller den tidiga hösten börjar drottningen planera för framtiden. Då kommer arbetarna att föda upp nya drottningar och hanar. Hanarna och de nya drottningarna lämnar boet och hittar en individ av motsatt kön att para sig med. Därefter dör hanarna, och de gamla arbetarna börjar också dö av. De nya drottningarna, som nu är parade, äter några veckor och letar sedan upp en frostfri plats att övervintra på. På våren börjar cykeln på nytt, och drottningarna etablerar ett bo på en annan plats än där de själva kläcktes. Individuella bålgetingar är inte ortstrogna som till exempel vissa fåglar är.
Vad har detta då att göra med boets in- och utgångar? Såvitt man vet inte så mycket: det kan hända att in- och utgångshålet vidgas något som ett resultat av ökad trafik osv, men även om de nya drottningarna är betydligt större än arbetarna, brukar utgången inte vara för trång för dem. Jag har aldrig hört talas om att bålgetingar skulle städa bort sitt bo – av ungefär de skäl du själv anför. Däremot jobbar de hårt med att hålla sitt bo i toppskick under säsongen. När arbetarna dött och ingen tar hand om boet, blir det snabbt ett ödehus med allt vad det innebär. Den ganska delikata pappersstrukturen i boet är inte särskilt motståndskraftigt mot regn, hög luftfuktighet, osv. och bryts därför ned. Men det handlar om att getingarna slutat bry sig, inte om att de är måna om att städa upp.
– Andreas Nord
Det torde kunna vara fåglar som ”städat” också. Det har jag sett ske med geting- och bålgetingbon i våra fågelholkar.
Hur kan måsar och andra djur i kalla områden stå helt obekymrade på kalla isflak vintrarna igenom? Saken har sin grund i ett intrikat nätverk av blodkärl i benen och fötterna. Här syns den ostasiatiska måsen skiffertrut, Larus schistisagus, inta sin middag på ett isflak. Bilden är tagen av GruenesMonster72.
Varför fryser inte fåglarna om fötterna på vintern?
Det här är en spännande fråga som fascinerat forskare under lång tid. Redan på 1950-talet forskade berömda djurfysiologer som Laurence Irving, Per Scholander och August Krog på detta område.
I korthet handlar det om två faktorer som gör att fåglarnas ben är väldigt, väldigt kalla på vintern – nästan lika kalla som omgivningen. Den första faktorn är att fåglarna kan strypa blodflödet till benen ganska betänkligt. Det kallas för ”vasokonstriktion”. All blodkärl är omgivna av glatt muskulatur som kan dras ihop för att minska kärlens omkrets. Då flödar mindre blod igenom dem, och det är ganska fiffigt eftersom det gör att fåglarna förlorar mycket mindre värme när det inte strömmar varmt blod ut i de dåligt isolerade benen.
Den andra faktorn handlar om hur blodkärlen löper i förhållande till varandra. Ett problem för fåglar och andra djur på vintern, är att fötterna ju faktiskt blir väldigt kalla. Därför är blodet i benen också kallt. Risken är då att fåglarna blir nedkylda, om det kalla blodet som färdas tillbaka i venerna kommer rakt in a kroppshålan. Det blir ungefär som om vi skulle dricka ett stort glas iskallt vatten en väldigt kall vinterdag. Det omvända problemet är att det varma blodet som kommer från kroppen via artärerna indirekt också kyler ned fågeln, för det avger värma väldigt snabbt när det kommer ut i benen, och det måste fåglarna kompensera för. Tänk på det här ungefär som att vi har shorts eller kjol på oss mitt i vintern – väldigt kallt!
Fåglar och andra djur har löst det här på ett fiffigt sätt, genom ett komplicerat nätverk av vener (med kallt blod som ska tillbaka till kroppen) och artärer (med varmt blod som kommer från kroppen) i sina ben (och näbbar). Artärerna och venerna ligger väldigt nära varandra inne i benen, vilket leder till att det varma blodet i artärerna successivt avger sin värme till det kalla blodet i venerna. Resultatet blir att blodet i de olika blodkärlen är nästan lika kallt när det når fötterna, och nästan lika varmt när det når kroppen. Processen kallas för ”motströms värmeväxling” och är förklaringen till att en fiskmås kan stå på ett isflak utan att frysa om benen.
Motströms värmeväxling kan ofta stängas av eller sättas på genom ett slags kortslutningssystem i blodkärlen. Djuret kan då ”välja” om det ska slussa blodet genom värmeväxlaren för att spara värme på vintern, eller om det istället ska släppa ut blodet nära huden för att göra sig av med värme. Det är ju bra när det är varmt på sommaren!
Olika fåglar har olika effektiva värmeväxlare. Ibland är det ett väldigt enkelt system med en enda artär som är omgiven av några få vener, och ibland är det mer komplicerat med massor av små vener och artärer som bildar ett slags nätverk (rete mirabile, ”det underbara nätverket”). Men det spelar också roll hur fågeln ser ut. En trana, stork, eller häger med väldigt långa ben kan ha en väldigt effektivt värmebesparing med en simpel värmeväxlare – för att avståndet är så långt – medan en fågel som en tornseglare eller kungsfiskare som har korta och tjocka ben måste kompensera med en mycket mer komplicerad värmeväxlare.
Vi människor gör nästan samma sak som djuren: tänk på dina händer och underarmar en varm sommardag jämfört med en kall vinterdag. När det är varmt på sommaren känns händer ”svullna” och vi ser massor av fyllda, ytliga blodkärl. Under kalla vinterdagar är händerna nästan vita, och blodkärlen är inte alls lika synliga. Vi använder alltså också våra blodkärl för att antingen göra oss av med eller spara på värme.
Om du vill läsa mer om hur fågelfoten fungerar, finns det väldigt fin infografik från Forskning och Framsteg på den här länken. Vi har också skrivit om fågelfötter i vår egen Kunskapsbank. Surfa in här och scrolla vidare till ”Kalla och varma fötter”.
Igelkottröksvamp, Lycoperdon echinatum, är närmast omisskännlig. Som ung är taggarna ljusa, med åldern mörknande och till sist avfallande. Igelkottröksvamp är en nedbrytare som växer med olika ädellövträd. I Sverige finns den uteslutande i södra landsänden med sporadiska förekomster längre norrut. Bilden skickades in av Bo Johansson.
Jag gick igenom gamla bilder hittade denna, fotad strax utanför Hållsta söder om Eskilstuna på sensommaren 2019. Vad jag minns så var den 5 till 6 centimeter hög. Kan det vara något annat än en svamp?
Det är en igelkottröksvamp, Lycoperdon echinatum – ett sällsynt passande namn på en omisskännlig svamp! Igelkottröksvamp växer framförallt med lövträd – i ängsartade bokskogar, ädellövskogar och i ekdungar. Mer sällan växer den också med barrskog, men då krävs det att det finns inslag av till exempel ädellövträd eller hassel. Det är en typiskt sydlig svamp i Sverige, med sina starkaste förekomster i Skåne, i Södermanland och i södra Uppland. I Sveland saknas den nästan helt.
Kommentarer