Bruna pälsängern (Attagenus smirnovi) kan, liksom andra pälsängrar, ställa till med viss skada på ullkläder, pälsverk och annat organiskt material i och omkring våra hem. De kan röra sig mellan lägenheter i flerfamiljshus genom till exempel ventilationstrummor, men kan också flyga utomhus under varma sommardagar. Oftast lever ängrar och andra skalbaggar i våra hem utan att orsaka någon skada. Mest fungerar de faktiskt som rengörare. Vid kraftiga angrepp är situationen dock en annan, och det kan vara bra att kontakta en skadedjurssanerare. Bilden är tagen Annette Olsen.
Jag hittade dessa inomhus på fönsterbrädan. Kommer de från krukväxterna?
Bilderna visar brun pälsänger, Attagenus smirnovi. Tidigare kallades den för rysk pälsänger. Det här är en av de allra vanligaste skalbaggarna i inomhusmiljöer. Under normala omständigheter är de inte ohyggligt problematiska, men ibland kan de förekomma i större mängder och göra skada på olika slags organiskt material som ullgarn, pälsverk, och plädar. Det kan vara bra att se efter om du har några sådana textilier som djuren utvecklas i, men det är som sagt vanligt att hitta bruna pälsängrar inomhus. De är ofta att betrakta som rena renhållare.
Vi har skrivit om brun pälsänger på bloggen tidigare. Kolla här.
Många insekter tycker om att övervintra, eller till och med reproducera sig i, ihåliga stammar och stjälkar från perenna växter. Att klippa ner sina perenner på vårvintern är oftast inte ett problem, men det är viktigt att materialet komposteras och inte eldas upp. På bilden, som är tagen av Rob Cruickshank, ser vi citronbin (bisläktet Hylaeus) som håller på att kläckas ur en bambupinne.
Nu har våren kommit till min del av landet med soliga dagar och de allra första vårblommorna som tittar fram. Då funderar jag på hur jag ska ta hand om insekterna i min trädgård och har två frågor. För det första, idag blev jag jätteglad när jag fick se årets första fjäril, en brun flickfjäril. Men sen undrade jag hur sjutton den ska överleva och få tag på nektar när det knappt finns blommor än? För det andra, så skulle jag gärna vilja klippa undan de vissna perennerna i rabatterna, men jag har hört att en del bin övervintrar inuti växters stjälkar. Skadar det dem om jag klipper ner stjälkarna och lägger dem i en hög någon annanstans? Hur länge borde stjälkarna stå kvar där de är, eller hur länge behöver annars stjälkhögen få ligga ostörd?
Du sätter fingret på något väldigt viktigt: det kan vara en stor utmaning för tidigflygande insekter att hitta tillräckligt mycket mat. Det här gäller bland annat brun flickfjäril, men också humlor och andra bin som är aktiva tidigt på året. Att flyga och reproducera sig kostar mycket energi, men som du har noterat är det ofta ont om blommande växter tidigt på året. Vårblommor kan vara viktiga födokällor men det är tidigblommande träd – framförallt sälg – som är allra viktigast för insekter som vaknar tidigt på året. Om insekterna vaknar när sälgens blomning är nära förestående, är det inga problem. Där finns massor av mat. Ibland är tajmingen dock lite dålig och fjärilarna och bina blir aktiva när det inte är så mycket som slagit ut än. Oftast går det bra, eftersom övervintrande insekter har energireserver som gör att de klarar av den litet kämpiga tiden precis när våren kommit. Det händer dock att den naturliga balansen sätts ur spel ibland, särskilt vid plötsliga värmeböljor på senvintern eller den väldigt tidiga våren som ’sätter igång’ insekterna mycket snabbare än växterna och träden. I kombination med att vintrarna blivit lite mildare – vilket ökar insekternas energiförbrukning under vintern – är forskare idag bekymrade för att insekterna vaknar till i en dålig, eller i varje fall sämre, näringsmässig status (de är inte lika ’feta’) vilket gör att de får svårare att lägga många ägg på våren. Oftast går det dock bra, men en konkret åtgärd för trädgårdsintresserade är att plantera många tidigblommande växter till hjälp för vårystra insekter.
När det gäller den andra frågan, kan du lugnt klippa ned perennerna nu. Om du värnar eventuella småkryp är det dock bättre att kompostera stjälkarna än att elda upp dem. Insekterna vaknar till liv när vårvärmen kommer, och om stjälkarna bara är någotsånär intakta klarar de sig utmärkt fint. För att vara på den säkra sidan hade jag om möjligt låtit komposten ligga till början av juni innan du täcker över eller på annat sätt påverkar de avklippta stjälkarna.
Vi har drygt 10 olika splintvivlar i Sverige. De hittas ibland inomhus, antingen för att de kommit in med vedträn eller för att de flugit fel i sin våryster. Några skadedjur, är splintvivlarna dock aldrig. Bilden skickades in av Gunnar Bystedt.
Denna lilla filur kom ut från ytterväggens insida, i en glipa mellan väg och golvlist. Är det ett skadedjur?
Det är en vivel i släktet ’splintvivlar’ (Magdalis, på vetenskap). Vi har många olika arter i Sverige och de kan vara nog så svåra att identifiera även under mikroskop. Din bild räcker alltså inte till för att avgöra vilken splintvivel det rör sig om. Klart är åtminstone att du kan sänka axlarna, eftersom det här aldrig är några skadedjur. Jag skulle tro att den har kommit in med ett vedträ och vaknat till liv, i tron att våren kommit på allvar. Alternativt – om du bor i den södra landsänden – har viveln kvicknat till i vårsolen och flugit in av misstag.
– Andreas Nord
Tack för snabbt svar. Nu känner jag mig lugn och fin!
Vi håller med i vår frågeställares magkänsla – att det mest sannolikt är en friströvande katt som lämnade spillningshögar i ett villaområde i Kalmar under senhösten 2025.
Vi hittade under några höstveckor spillning i våra trädgårdar i grannområdet i Kalmar. Först misstänkte vi en katt som precis börjat gå ut, men spillningen ser lite större ut än en katts. Vissa gånger har det varit bredare och större än på bilden. En granne säger sig även ha sett en mink eller mård i området.
Jag är benägen att hålla med om att det ser ut som spillning efter en tamkatt, med homogen form, tydlig segmentering och utdragen spets. Katter gräver ofta ned sin spillning, men mer sällan på hårda underlag. I utkanten av ett revir är det också vanligare att katter lämnar spillningen på väl synliga platser. Det är fullt möjligt att både mård, och kanske mink om ni är nära kusten eller ett annat vattendrag, finns i området. Båda är vanliga djur. Det är dock inget mårddjur som lämnat den här spillningen. Mårddjurens spillningen har annan form och utseende och, i fallet mink eller mård, är den mindre och smalare än kattspillning.
Näbbskinnbaggar – det finns ett drygt 40-tal i Sverige – är små och glupska rovdjur som gör processen kort med småinsekter som bladlöss och stövsländor. Allmänt näbbstinkfly, Anthocoris nemorum, som syns på bilden, är en av våra vanligaste näbbskinnbaggar. Den hittas främst på nässlor, men i trädgårdar lever den varhelst det finns gott om mat. Ibland provsmakar näbbskinnbaggar på människor och bettet kan hos vissa individer orsaka svår klåda och hudirritation. Utöver obehaget, är bettet dock alldeles ofarligt. Bilden är tagen av Urban Nilsson.
På somrarna får jag ibland kontakt med en insekt som biter eller sticker mig. Betten, som är värre än mygg- eller bromsbett, är mycket irriterande och kan klia i upp till en vecka. Insekten är fyra till fem millimeter lång och jag tror inte att den kan flyga. Den kryper på mig när jag har kontakt med bärbuskar eller andra växter. Vad kan det vara för insekt och vad är det för ämne som irriterar huden så infernaliskt?
Bilden visar en näbbskinnbagge, en skinnbagge i familjen Anthocoridae som mycket avlägset är släkt med bärfisar. Vi har knappt 40 olika näbbskinnbaggar i Sverige, och du har fotograferat en av de vanligaste arterna. Den kallas ’allmänt näbbstinkfly’ på svenska och heter Anthocoris nemorum på vetenskap.
Liksom alla andra näbbskinnbaggar är allmänna näbbstinkflyet ett glupskt rovdjur som gör processen kort med bladlöss, stövsländor och andra små mjuka insekter. Ett riktigt nyttodjur för dina bärbuskar, med andra ord! Näbbskinnbaggar är dock äventyrliga såtillvida att de provar sig fram med sin sugsnabel och alltså inte drar sig för att provsmaka en människa. När det händer, är det mer ett misstag än någonting annat.
Näbbskinnbaggar injicerar inte några antikoagulerande ämnen, vävnadsnedbrytande enzym eller liknande, till skillnad från många andra stickande eller bitande insekter. Det är alltså inte mer än själva ’sticket’ som är irriterande. Olika människor reagerar dock olika på att bli stungna av näbbskinnbaggar, från en fullständig avsaknad av besvär till en plågsam, ihållande klåda liknande den du beskriver.
Som kuriosa är det värt att nämna att det som det som kallas ’oriusbaggar’ i växthandeln – och saluförs för biologisk bekämpning av trips – inte alls är några baggar (i betydelsen skalbagge), utan näbbskinnbaggar av arterna Orius laevigatus eller Orius majusculus.
– Andreas Nord
Åh, det var roligt att få svar på min fråga till er! Tack för det utförliga svaret. Det låter som att jag bör vara rädd om mina näbbskinnbaggar på bärbuskarna, men undvika att gå i närkamp med dem.
Vi tror att det är ett rådjursskelett som vår frågeställare hittade i Västmanland. Eftersom skelettet ser nära komplett ut, kan rådjuret ha dött på platsen. Rävar och andra djur kan dock släpa skelettdelar ganska långa sträckor för att få äta ifred.
Vi har hittat en övergiven bur med skelettdelar och undrar vad det skulle kunna vara för djur som dött. Lämningarna hittades i Hallstahammars kommun i Västmanland i slutet av februari. Ryggraden uppskattar vi till 60-80 centimeter inklusive hals. Juicekartongen i bild är 12-13 centimeter, för storleksreferens.
Givet storleken skulle jag säga att det rör sig om skelettdelar efter ett rådjur, under förutsättning att det på något sätt lyckats ta sig in i (men inte ut ur?) den övergivna buren. Det är förvisso inte säkert att rådjuret dött på platsen: rävar är kända för att släpa kadaverdelar ganska långa sträckor, för att kunna äta på dem ifred.
Grävlingen är en vanlig kamrat i såväl städer och byar som i skog och mark. Det är nog det svenska djur som har längst klor i förhållande till fötternas storlek, så kloavtrycken är alltid synligt i spårstämpeln. De långa klorna kommer väl till pass när de gräver efter mat eller anlägger sina karakteristiska toalettgropar. Tyvärr är grävlingen hårt ansatt, dels via aktiv jakt, dels på grund av att de är synnerligen dåliga på att förstå trafikregler.
Jag hittade spår mellan Veberöd och Sjöbo i Skåne häromdagen. Är det en tvättbjörn, eller något annat djur? Jag såg även fällan på bilden i närheten och undrar om den gäller just för tvättbjörn, som inte bör finnas i trakten (eller i Sverige överhuvudtaget).
Enligt mitt förmenande är det en grävling som har passerat förbi. Jägare och många andra har ofta en förkärlek för att jaga eller på annat sätt infånga grävlingar, mestadels alldeles i onödan grundat i missuppfattningar om grävlingens ekologiska roll. Det finns givetvis undantag och ’problemgrävlingar’ i bland annat naturvårdssammanhang. I utgångspunkt är grävlingen dock ett missförstått men ohyggligt intressant djur med spännande sociala strukturer. Därtill är den ett av våra vackraste däggdjur. Tyvärr för grävling ett konstant flerfrontskrig, där människor i allmänhet och biltrafik i synnerhet är en stor orsak till överdödlighet.
Vi tror att det är en skogsmård som smugit under fågelbordet. Vi tror att det är en mård som smugit under fågelbordet. Den vänstra bilden påminner en del om spår efter en tamkatt – en vanlig besökare vid fågelbordet – men katter har bara fyra tår som sinsemellan är asymmetriskt ställda. Kattspår har heller inga klomärken: katter kan ju, till skillnad från många andra däggdjur, fälla in sina klor när de inte används.
Jag hittade dessa spår vid fågelmataren på landet. Vad kan det vara för djur?
Jag tycker att det ser ut som spår efter en skogsmård, baserat på en sammantagen bedömning av båda bilderna. Skogsmården är vanlig men klok och skygg, varför man sällan ser den.
De runda tårna, i tämligen symmetrisk ställning med antydda klomärken i den vänstra bilden är typiskt, liksom avtryck efter fem tår. I Sverige är det bara mårddjuren som har det. Den högra bilden är än mer typisk, med tydliga klomärken, avtryck efter fem tår och asymmetrisk trampdyna. Storleken relativt skalen från solrosfröna är också rimlig för en mård. Den vänstra bilden påminner en del om spårstämpeln efter en katt, men de fem tårna och antydda klomärkena avviker. Som vanligt med spår i snö, är det bra att också skicka med en bild på själva spårlöpan – alltså flera avtryck bredvid varandra så att man kan bedöma steglängd och gångstil – och gärna fotografera avtrycken med en storleksreferns.
Guldbaggarnas larver lever av dött organiskt material, till exempel i kompost eller i murket trä. Det händer också att de slår sig ned i blomkrukor eller balkonglådor. När dessa tas in i stugvärmen under vintern tror larverna att sommaren kommit, fullbordar sin utveckling och letar sig ut i hemmet. I det vilda äter guldbaggar gärna pollen från olika växter som rosor och hagtorn, och därför brukar de inte synas till förrän tidigast i maj månad. Får man påhälsning hemma innan dess, brukar söta frukter vara populärt. På bilden ser vi gräsgröna guldbaggar, Cetonia aurata, som kläckte ut hos en annan frågeställre.
En gräsgrön guldbagge har kläckts hemma hos mig, troligen från någon stor blomkruka jag haft stående ute. Det är ju bara början av mars och snö ute där jag bor. Vad ska jag mata den med så att den överlever tills det börjar blomma där ute? Och när brukar de vanligtvis kläckas om de hade bott ute?
Mata den med söta frukter, till exempel bananskivor eller päron, och se till att den har ett fuktigt substrat (blomjord, torv, eller liknande) att gräva ned sig i. De är ganska känsliga för uttorkning.
Beroende på var du bor, kan du få vänta ett tag på kläckningen i naturen. Här i Skåne börjar guldbaggar flyga i maj, ungefär när slån och hagtorn blommar för fullt. De vuxna baggarna äter mest pollen i naturen, så det är viktigt att det finns blomresurser för dem.
Vi har skrivit om guldbaggar inomhus på bloggen flera gånger tidigare. Kolla den här länken för mer information.
Vi tänker ofta på spillning från olika hjortdjur som varianter på torra, hårda kulor. Det stämmer bra när hjortarna äter mestadels torra och svårsmälta saker. På våren och sommaren när det finns färskt foder blir spillningen lösare och kan påminna om kobajs.
I somras orienterade jag i området Hassungared vid gränsen mellan Västra Götaland och Halland. I en glänta i skogen, omgiven av sankmark med få träd, hittade jag spillningen på bilden bland högt gräs. Vad kommer den ifrån?
Jag skulle tro att det här är ’sommarspillning’ från en älg eller något annat hjortdjur. Den påminner ofta om kobajs i form och konsistens och ser inte alls ut som typiska ”älgkulor”. Det beror på att älgar och andra hjortdjur äter mycket färska, lättsmälta blad och växter på våren och sommaren. Den passerar snabbt genom magtarmkanalen och innehåller därför massor av vätska när den kommer fram till ändtarmen.
Vi har skrivit om älgens spillning under olika delar av året förut. Surfa in här för att läsa inläggen.
Kommentarer