Öronvivlar är växtätare. Många tycker särskilt bra om olika prydnadsbuskar som syren, liguster och snöbär. De vuxna djuren gnager på bladen, medan larverna äter på växternas rötter. Vissa arter kan också utvecklas i blomkrukor, bland annat växthusöronviveln (Otiorhynchus sulcatus), som är en av våra vanligaste öronvivlar. Bilden är tagen av Kristina Öhrn.
Vi undrar vad det är för skalbagge vi hittat hemma hos oss? Är den farlig på något sätt?
Det här är en växthusöronvivel, Otiorhynchus sulcatus. Öronvivlar lever mestadels utomhus, där larverna gnager på olika växtrötter medan de vuxna djuren gör mycket karakteristiska gnagskador på träd och buskar. När du ser en syrenbuske med ’naggade kanter’ är det öronvivlar som varit i farten.
Just växthusöronvivel kan också leva inomhus i blomkrukor, vilket sannolikt förklarar var just er vivel kommer ifrån. Vi har skrivit om växthusöronvivel vid flera tidigare tillfällen. Kolla in den här länken.
Skalbaggar i familjen ängrar (Dermestidae) lever dels utomhus, dels inomhus som skadedjur. Flera olika arter lever av dött organiskt material i våra hem där de kan ställa till oreda i bland annat pälsverk och ullprodukter. Just den här skalbaggen ser ut att vara en museiänger, Anthrenus museorum. Bilden är tagen av Joline Gustafsson.
Jag hittade den här skalbaggen inomhus på toaletten och undrar vad det är för någon. Den är väldigt liten, bara några millimeter lång, mattsvart med lite bruna prickar här och där. Jag är väldigt paranoid av mig när det kommer till kryp och är rädd att den är en pälsänger.
Någon pälsänger är det inte, men däremot en museiänger Anthrenus museorum. Liksom pälsängrarna lever dem inomhus av allehanda organiskt material. Mest fungerar de som renhållare vars larver äter hårstrån, hudflagor, och liknande, men vid stora angrepp kan de göra betydande skada. Att ni hittar en museiänger inomhus är i sig inget konstigt. Den kan ha flugit in utifrån, men i de allra flesta äldre hus och flerfamiljsbostäder finns det stabila, små populationer av olika insekter som lever sitt liv utan att störa oss så mycket.
Det kan ändå vara bra att inspektera pälsverk, ullfiltar och liknande efter angrepp. Hittar ni skalbaggar eller de karakteristiskt håriga larverna, räcker det i allmänhet med att frysa den angripna produkten i en hushållsfrys i ett par dagar.
Vi har skrivit om museiänger tidigare. Här hittar du inläggen.
Tjuvbaggar hör till skalbaggsfamiljen trägnagare (Anobiidae) och är ganska vanliga i äldre hus och hem, tillsammans med andra inomhusskalbaggar som till exempel ängrar. Oftast fungerar tjuvbaggar som renhållare, med förkärlek för dött organiskt material som intorkade flugor, hudflagor och annat gott. Bilden är tagen av Susanne L.
Jag får inget bra svar när jag bildsöker, så jag vänder mig till experterna. Vad kan det vara som har fastnat i min klisterfälla för silverfiskar? Det sitter 2 okända insekter på den, omkring 5 millimeter långa. Fällan ligger vid listen under TV-bänken.
Bilden visar en så kallad ’tjuvbagge’, som är en slags trägnagare (skalbaggsfamiljen Anobiidae) i släktet Ptinus. Ditt djur hör till arten ’vanlig tjuvbagge’, som heter Ptinus fur på vetenskap. Det är honor, vilket man ser på den runda kroppen och vita hårbanden. Hanen har långsmal, bärnstensfärgad, kropp.
Tjuvbaggar hör till den grupp av skalbaggar som gärna lever inomhus där de livnär sig på torrt organiskt avfall. Ofta är det rena nyttodjur som äter upp döda insekter, hudflagor och annat smågott, men det kan också hända att de äter av skafferivaror. Normal renhållning och en inspektion av din torrskaffning kan vara bra, men hittar du bara enstaka djur hade jag inte varit orolig.
– Andreas Nord
Tack för snabbt svar, är nyinflyttad, lämnade förra lägenheten då jag blev trött på min sambo pälsängern. Jag har gjort allt jag kan för att inte få med mig några ängrar och all mat samt textilier är ’skyddade’ sedan många år. Jag är ganska trött på insekter i bostaden, så det är trist att stöta på nya. Jag får göra en ordentlig dammsugning och hoppas på det bästa!
Kortvingar är Sveriges artrikaste skalbaggsfamilj. Det finns fler än 1200 olika i landet! Djuret på bilden ser ut att vara rakkindad storkortvinge, Ocypus nitens; ett glupskt rovdjur som är vanligast i Skåne och Mälardalen. Bilden skickades in av Fredrik Gustafsson.
Denna insekt kom krypande i hallen efter att vi varit ute på scoutmöte i skogen utanför Uppsala. Vi har väl förmodligen fått den med oss hem. Jag har bildgooglat mig fram till att det kan vara någon sorts kortvinge, men skulle vilja ha hjälp med exakt bestämning.
Det är mycket riktigt en kortvinge – en artrik grupp med omkring 1300 svenska arter. Det betyder att drygt var fjärde svensk skalbagge är en kortvinge!
Att bestämma kortvingar från bild är ofta svårt, och kräver i allmänhet skarpa bilder tagna ur flera vinklar. Av vad jag kan se, bör ditt djur dock röra sig om arten Ocypus nitens, som på svenska kallas för ’rakkindad storkortvinge’. Arten har en splittrad utbredning i Sverige, med sina starkaste fästen i Skåne och Mälardalen.
Är det en skogsmård, Martes martes, som letat sig in i vår frågeställares källare? Bilden skickades in av Camilla Neumann.
Vi har hittat spillning i källaren i vårt fritidshus. Vi har aldrig sett något tidigare. Det är stängt överallt, men det finns en dusch med golvbrunn och en toalett. Vi såg att locket låg på sidan. Några gummistövlar och lite annat låg omkullvält på golvet . Har försökt söka på nätet och fick upp tvättbjörn, vilket ej är möjligt. Vad kan det vara?
Jag skulle tro att det är en skogsmård (Martes martes) som har letat sig in, eller möjligen något annat mårddjur. De spenderar gärna vintern i fritidshuskällare eller på vinden och kan där ställa till med en del oreda.
Den här stora hårtussen ser ut att komma från en hare, med tjock underull och brungula stickelhår.Vi tycker att detta mest ser ut som spillning efter ett vildsvin.Spår av två olika djur – hare och vildsvin, tror vi – i skogarna utanför Ljungsbro, nära Linköping i Östergötland. Djuret som försvann med ett bra, kan mycket väl ha varit ett vildsvin. Spillningen på bilden är dock ganska gammal, och kommer alltså från ett tidigare tillfälle.
Jag var ute med hunden i skogen utanför Ljungsbro nära Linköping, när jag såg något vitt i ögonvrån. Jag trodde först det var en hund, men när jag skulle vända mig för att se bättre brakade det till och den var försvunnen. Min hund fick spåra en liten stund och vi fann en hårtuss samt massor av liten, men tjock spillning. Jag har aldrig sett sådan förut och undrar om ni kan tänkas veta vad det är för något?
Du har sett spår av två olika djur. Spillningen ser för mig mest ut som vildsvinsspillning, vilket passar bra ihop med din observation om ett ganska stort djur som försvann med ett brak. Bilden visar dock en ganska gammal spillning, så om den kommer från djuret som ni spårade är den lagd långt tidigare än ni såg det försvinna. Hårtussen, däremot, ser ut att komma från en hare.
Gullkrös (Tremella mesenterica) är en gelésvamp som lever som parasit på andra svampar i släktet tätskinn (Peniophora). genom att ta näring ur tätskinnets mycel. Gullkrös kan bilda fruktkroppar hela året, men allra lättast är det att hitta den på vintern. Bilden skickades in av Anette Wijk.
Vi är barn och pedagoger från Bohus förskola som en dag när vi gick till skogen för att titta på alla löv som ramlat av träden och hur de ändrat färg, hittade vi något annat som fångade vårt intresse. Vad är detta för något? Svamp? Ingen av oss hade sett något som detta förut!
Det här är en gelésvamp som kallas för gullkrös på svenska, och heter Tremella mesenterica på vetenskap. Den är ganska spännande eftersom den lever som parasit på svampar i släktet tätskinn (Peniophora). Gullkröset stjäl näring från tätskinnets mycel med hjälp av speciella svamphyfer.
Gullkrös lever på olika lövträd, hos oss särskilt på ek. Det ser ju ut att stämma bra från din bild. Man hittar oftast gullkrös på vintern, kanske för att det är extra lätt att se den vackert gula svampen på de avlövade träden.
Som kuriosa kan det vara kul att veta att artnamnet mesenterica härleds från de två grekiska orden ”meso” (mellan) och ”enteron” (tarm). Det syftar på att svampens komplicerade struktur med många välvningar faktiskt påminner lite om just tarmveck. Släktets namn – Tremella – kommer från latinets ”tremere” och betyder ”darrande” eller ”skälvande”. Det kommer av svampens geléartade struktur, som gör att den faktiskt kan dallra som en chokladpudding.
Kopparödla, Anguis fragilis, är den enda benlösa ödlan i Sverige. Den är vanlig i stora delar av Sverige, också helt nära människor som i komposter och trädgårdar. Där lever den ibland ett farligt liv, och många kopparödlor skadas eller dör. Just vad som hänt vår frågeställares kopparödla kan vi inte svara på, men viktigt att minnas är att döden är precis lika självklar som livet i naturens kretslopp. Bilden är tagen av Marek_bydg.
I våras hittade jag hittade en liten kopparödla i gräset häromdagen. Den kunde inte riktigt slingra sig så jag lade undan den i rabatt. Den blev inte bättre, utan betedde sig på precis samma sätt nästan en vecka efter att jag först hittade den. Den levde, men kunde inte riktigt röra sig på ett normalt sätt. Vad kan ha hänt, och hade det funnits något jag kunnat göra för att hjälpa den?
Det är omöjligt att svara på vad som hänt kopparödlan utan en grundlig inspektion. Den kan såklart ha blivit sjuk, eller så har den skadats av ett rovdjur (katter och fåglar, till exempel, kan ta kopparödlor i människans närhet) eller blivit påcyklad.
Det hade inte funnits mycket du kunde göra för att hjälpa djuret. Jag tycker att du gjorde rätt som lät naturen ha sin gång. När kopparödlan väl dog – mycket talar för att det var det oundvikliga utfallet – utgjorde den i sin tur föda för många olika insekter, bakterier och svampar. Liksom födsel, är döden en lika viktig del i naturens kretslopp.
Kammaneten Mnemiopsis leidyi är en invasiv art i Sverige. Den hittades för första gången i Bohuslän 2006 och numera finns den längs hela svenska västkusten och i södra Östersjön. Den kommer ursprungligen kommer från Nord- och Sydamerikas ostkust. De första förekomsterna i Europa är från Svarta Havet på 1980-talet, dit den troligen kom med barlastvatten. Den finns nu i hela Nordsjön och södra Östersjön, Medelhavet och Kaspiska havet. Bilden är tagen av Susanne Tham.
Jag vill veta vad det är för manet på bilden. Den var en av många i Öresund, omkring en mil norr om Helsingborg. Det var många i olika storlekar. Den på bilden är cirka 6 centimeter lång och 3-4 centimeter bred i klockan. Den sände ut ljussignaler i svaga regnbågsfärger.
Med största säkerhet är det kammaneten Mnemiopsis leidyi; en invasiv manet som koloniserat svenska kusten efter att ha kommit hit med barlastvatten. Egentligen behöver man kolla var de orala loberna slutar i förhållande till statocysterna, för att inte förväxla denna invasiva rackare med vår inhemska kammanet Bolonopsis infundibulum. Det ser dock ut som om de orala loberna går högt upp i djuret så med 99,99% säkerthet är det Mnemiopsis.
Arten har mycket riktigt kamplattor som reflekterar och bryter solljus, så det kan glänsa i alla regnbågens färger längs med kamplatteraderna. De är också kraftigt bioluminiscenta så om man stör dem på natten så avger de ett blågrönt sken.
Kommentarer