En larv av något nattfly som vår frågeställare hittade i köket. Har den följt med hem från butiken månntro? Bilden skickades in av Joakim Marcko.
Jag hittade denna larv på köksgolvet. Vad är det för något? Och hur har den kommit in i lägenheten? Jag har varit och handlat idag, clementiner och en försluten påse med gula russin. Kan larven ha följt med något av dessa två inköp?
Det ser ut som en larv av något nattfly, alltså en nattfjäril i fjärilsfamiljen Noctuidae. Jag kan dock inte avgöra vilken fjäril det rör sig om. Givet tiden på året, är det mycket möjligt att den har följt med hem från butiken. Det är ganska vanligt att allehanda insekter ’liftar’ med matleveranser från varmare länder.
Ett roligt förslag är att försöka föda upp larven för att se vad det blir av den. Ofta är det inte så svårt, och handlar mest om att hitta något larven kan äta och växa på.
Syrenöronvivel, Otiorhynchus clavipes, är en av våra största och vackraste öronvivlar. Den förekommer här och där i södra Sverige, men eftersom den är ett utpräglat nattdjur ses den inte så ofta. Det lättaste sättet att hitta den på är att skaka grenar av syren eller späda askar över ett vitt lakan på natten.
Jag gör ett fördjupningsarbete om öronvivlar och undrar om ni kan artbestämma en öronvivel som jag fångade i september. Jag hittade den på natten när jag skakade grenar från en syrenbuske i Malmö. Jag tog inte måttet då, men den var stor och längre än 10 millimeterm om man mäter från halssköldens övre del till bakkroppens undre. Det är förstås ett tag sedan, men när jag ritar upp kroppen och mäter minns jag den som stor, kanske mer än 12 millimeter. Finns det så stora öronvivlar?
Det är en syrenöronvivel, Otiorhynchus clavipes, en av våra största och vackraste öronvivlar. Den ses inte så ofta, men förekommer här och där i södra Sverige. Den är utpräglat nattaktiv – liksom de flesta öronvivlar, och hittas lättast genom att skaka grenar på till exempel syren eller ask om natten.
När det finns både snok och huggorm i området är det bra att kunna skilja dem åt. Snoken är längre och smäckrare, med en lång och smal svans. Den har också få, och ganska stora, fjäll i ansiktet och ett avrundat huvud med rund pupill. Huggormen ger ett kortare och kraftigare intryck, fjällen är mindre och kantigare, och ögonen har vertikal pupill. Är ormen omkring 1 meter lång, som i det här fallet, säger uteslutningsmetoden också att det är en snok. Huggormar kan förvisso bli en meter långa, men de flesta blir inte större än 60-65 centimeter som vuxna. Bilderna är tagna av Katharina Wollin.
Vi hade denna fina orm på tomten i somras och undrar om det är en huggorm eller en snok?
Både vanlig snok och huggorm kan vara melanistiska, det vill säga helt mörka. Ibland är de bara delvis (’partiellt’) melanistiska – varvid delar av den normala teckningen och färgen kan anas – men de kanske också vara kolsvarta över hela kroppen.
Är man tveksam brukar svansens längd och form ge svaret: huggormen har en relativt kort svans som smalnar av snabbt, medan snoken har en lång svans som smalnar av långsamt, och har en lång och smal svanstipp. På dina foton ser man inte svansen, men närbilden på huvudet visar att det ändå är en snok. Omedelbart bakom ögat har den först ett par mycket små fjäll som kallas postokularer, och sedan bakom postokularerna ett stort, avlångt fjäll (temporalplåt brukar den kallas), medan en huggorm istället för temporalplåten skulle ha haft fler och mindre fjäll där. Rent generellt så har huggormen fler och mindre fjäll på huvudet medan snoken har färre och större fjäll på huvudet, även uppe på huvudet strax bakom nosen. Tittar man riktigt nära, ser man också att snokar har en enda rad av stora fjäll mellan ögat och mungipan, medan huggormar har två rader med ganska små fjäll där. Tittar du ännu lite närmare, går det att se att snoken har en rund pupill i ögat, med huggormen är en vertikal dito (ett ’kattöga’).
Både snok och huggorm har fjäll på kroppen som är ’kölade’. Det betyder att det finns en liten upphöjd, längsgående ås mitt på fjället. Vår tredje svenska ormart, hasselsnoken, saknar dessa kölar vilket ger den ett slätare, ’halare’, intryck. På engelska kallas den faktiskt för ’smooth snake’, vilket passar med det äldre svenska namnet ’slätsnok’. Hursomhelset, tillbaka till frågan: hos både huggorm och snok kan partiellt melanistiska djur ha ljusa läpplåtar, så ser man inte svansen eller pupillen, kan urskilja enskilda fjäll på huvudet, kan melanistiska snokar och huggormar vara knepiga att skilja åt.
– Björn Lardner, gästexpert
Tusen tack för det väldigt fina och välutvecklade svaret!
Vår expert tror att trådarna som sticker ut från stammen är växtsaft, som trädet utsöndrat som svar på någon sjukdom. Att odla tropiska växter i svenskt klimat kan vara nog så svårt, inte minst i torrt inomhusklimat.
Jag har en mycket märklig åkomma på mitt papayaträd. Den utsöndrar massor med långa trådar. Vad är detta och kan jag bota trädet?
Jag tror att trådarna är växtens mjölksaft som rinner ut på grund av någon sjukdom. Dessvärre vet jag inte vilken sjukdom det kan röra sig om och därför är det svårt att ge råd om specifika åtgärder. Vår erfarenhet av att odla papaya i Botaniska trädgården säger att de håller ett antal år, för att sedan drabbas av någon sjukdom. Vi brukar byta ut vår planta ungefär var tionde år.
Papaya hör hemma i tropiskt klimat och vill ha hög och jämn fuktighet och temperatur året om. Det kan vara svårt att till i Sverige, även inomhus, och då blir träden extra utsatta för sjukdomar.
Vanlig padda, Bufo bufo, är ett av våra vanligaste groddjur. Den är förvånansvärt variationsrik i fråga om färgsättning. Vissa djur är bruna eller brunsvarta, medan andra är vackert olivgröna eller rödanlupna. Paddan på bilden, som korsade tallskogen på Gotska Sandön en varm julikväll, är ett exempel på detta. Med tiden kommer den att blir alltmer grå- eller gulbrun. Bilden är tagen av Andreas Nord.
I somras såg jag en guldfärgad padda med svarta fläckar. Är det en färgvariation hos vanliga paddan, eller kan det vara något annat? Jag har aldrig sett någon liknande tidigare och kan inte finna några uppgifter vare sig i litteratur eller på nätet.
Unga djur av vanlig padda (Bufo bufo) är ibland tydligt rostfärgade – alltså orangebruna, snarare än ljust guldgula – och de kan ha små svarta fläckar. Allt eftersom de blir äldre antar paddorna en mer gråbrun färgton.
Större husspindeln, Eratigena atrica, är vanlig i och omkring våra hem. De trivs också utomhus i mörka utrymmen, gärna kring gamla byggnader. Inomhus är större husspindeln ett riktigt nyttodjur, som gör processen kort med flugor och andra flygfän. På bilden ser vi en hane som precis har bytt hud – den har ’ömsat’. Den gamla huden syns till vänster i bild. Såhär gör många ryggradslösa djur när kläderna har blivit för små! Bilden skickades in av Ann-Kristin Djuvfeldt.
Vad är detta för art? Vi hittade den i en källare i Kils kommun i Värmland.
Det är en större husspindel (Eratigena atrica) och den tillhör spindelfamiljen trattspindlar (Agelenidae). Större husspindel lever både inomhus och utomhus, i miljöer där de kan spinna sina trattnät och sitta och vänta på byten som kommer förbi. De är vanliga inomhus i källare och andra mörka utrymmen, som under terrasser, i förråd, och i stenrösen, gärna nära mänskliga byggnader.
På bilderna är det en hane som precis har bytt skinn. Det kallas för att de ’ömsar’. Det som syns till vänster i bilden är den gamla huden, som spindel har växt ur. På fackspråk kallas det för ett ’öms’, och man ska tänka på det som en ytterrock som blivit för liten.
En sommarbild på en skenknäppare från Göteborg passar bra för att värma sinnet en kylslagen fredag i februari.
I juli hittade jag en liten skalbagge som ser annorlunda ut i Slottsskogen i Göteborg. Det ser ut som att den har låtsasögon i pannan! Finns det någon chans att få den artbestämd?
Det här är någon art i familjen skenknäppare (Eucnemidae) – en slags skalbaggar som framförallt utvecklas i kraftigt rötskadad ved. Det är en ganska liten skalbaggsgrupp i Sverige, med bara 15 påträffade arter. Bilderna är dock litet oskarpa och bildvinkeln svår, så jag vill inte svära på just vilken art det rör sig om. Mest får jag känsla av en hona av arten kamskenknäppare, Microrhagus pygmaeus (hanen har antenner som ser nästan ut som fjäderplymer), men jag är inte säker.
Vanlig geting, Vespula vulgaris, är en av omkring 50 olika slags getingar som förekommer i Sverige. Hos de sociala getingar, alltså de som bygger pappersbon där många getingar bor tillsammans, dör alla arbetare på hösten medan de nykläckta drottningarna hittar en frostfri plats att övervintra på. Nästa vår vaknar de till, och startar ett nytt samhälle. Ibland väljer getingdrottningarna att övervintra någonstans där temperaturen plötsligt ändras, till exempel under barken på ett vedträd som tas inomhus, i skorstenar, på vindar eller i husväggar. Då kan det hända att getingen vaknar mitt i vintern i tron att våren är kommen. Bilden är tagen av Frank Hornig.
Jag bor året runt i en ombyggd sommarstuga. Den senaste tiden har jag fått in två getinghonor. Tyvärr är det ju kallt ute nu, så jag undrar hur jag på bästa sätt ”vintrar in ”getingen? Är det okej att bara släppa ut honan? Eller ska jag sätta in henne i kylen en stund så hon blir vintertrött, för att sedan lägga henne på en säker plats ute? Jag har själv haft bin och vill såklart helst att även denna dam ska överleva!
Att övervintrande getingar vaknar lite för tidigt händer ganska ofta, särskilt när de sover sin vintersömn inomhus på vindar, i väggar, eller i skorstenar. Det enklaste är att försiktigt fånga in getingen och lägga den på en skyddad plats utomhus, till exempel i ett kallgarage, en vedbod, eller liknande. Att släppa den rakt ut i vinterkylan har dålig prognos, för getingen kommer att hinna bli kraftigt nedkyld innan hon hunnit söka upp en skyddad plats att fortsätta övervintringen på.
Vi har skrivit om getingar på vintern flera gånger förut. Surfa in på den här länken så hittar du inläggen.
– Andreas Nord
Jag stoppade in henne långt ned i vedstapeln i ved vi inte behöver använda just denna vinter. Så förhoppningsvis överlever hon! Jag gör likadant med andra insekter vi får in emellanåt. Det är svårt att undvika, även om vi slår av vedträna innan vi tar in dem.
Det är fint för oss att höra att du värnar så om insekterna i din närhet. Det behövs, inte minst i dessa tider när naturen är så hårt undanträngd på många håll.
En utter på besök i en villaträdgård i Kristianstad i norra Skåne. Från att ha varit ytterst sällsynt har uttern ökat markant i Sverige det senaste 15 åren. Numera är den ställvis allmänt förekommande. I Helge ås vattensystem, i Kristianstads omedelbara närhet, har uttern ett av sina starkaste fästen i Skåne.
Jag såg detta djuret i vår trädgård i Kristianstad i Skåne och har svårt att avgöra om det är mink, utter eller något annat mårddjur. Den kändes stor, bred och lång. Jag har kaniner härhemma och blev därför orolig för att det skulle vara en mink. Vet ni vad det är?
Bättre upp – det är en utter. Minken är knappt hälften så stor, har kortare och smalare svans, mörkare grundfärg och vit haklapp, men inte ljus undersida. Uttern var tidigare mycket sällsynt, men de senaste cirka 15 åren har den ökat markant i södra Sverige. I vattensystemet kring Helge å har den ett stark fäste hos oss i Skåne.
Mycket glädjande med sådant finbesök på tomten!
– Andreas Nord
Tack för så snabbt svar! Vad roligt att göra att det var en utter och inte en mink. En följdfråga: äter utter tamkaniner? Eller kommer den att attackera kaniner? Kaninerna bor i burar och inte på marken, men jag funderar på om man behöver säkra upp de extra mycket nu när vi har finbesök av en utter.
Det är osannolikt att uttern skulle ge sig på kaninerna annat än i undantagsfall, men för säkerhets skull kan det vara bra att se till att burarna är säkra. Uttern är allätare och även om den mest äter fisk, kräftor och grodor, kan den också ta större bytesdjur som fåglar, ägg, och smådäggdjur. Därtill är den en mycket sämre klättrare än andra mårddjur som till exempel skogsmård, så om burarna inte står direkt på marken tycker jag att du kan känna dig trygg i att uttern inte utgör en fara för kaninerna.
Den vackra björktrasten, Turdus pilaris, besöker gärna städer på vintern. Den har ett litet speciellt utseende, och förväxlas ofta med andra fåglar.
Är detta en koltrasthona? Är hon inte lite rund om magen? Kan hon bära på ägg? Den besökte oss på Södermalm i Stockholm i januari i år.
Det är en björktrast, dialektalt även kallad snöskata. Det är en vanlig trast som gärna besöker trädgårdar och stadsmiljöer vintertid. Att den är litet rund beror inte på ägg – det syns inte så mycket på utsidan och trastar häckar långt senare på året. Dels är björktrastar lite rundare i kroppen än kontraster, dels har fågeln på bilden fluffat upp fjädrarna en del. Fåglar överlag har stor kontroll över hur fjädrarna ligger, och det är en viktig egenskap för att kunna hålla sig varm på vintern. Ju mer fågeln reser upp fjädrarna, desto mindre värme lämnar kroppen. Det blir ungefär som när vi växlar mellan en tunnare höstjacka och en tjockare vinterjacka.
Koltrasthonor är jämnt chokladbrunfärgade på ryggen. Undersidan är ljusare, och kan ha inslag av ljust ockrafärgade fjädrar. De har dock aldrig vit undersida, ej heller svartprickiga fjädrar. Det skiljer dem från andra svenska trastar.
Kommentarer