Vi tror att det är en räv som lämnat den här spillningen, även om den är i största laget.
Kan ni avgöra vilket djur som lämnat den här spillningen på en skogsväg i Skärmarboda naturreservat i Nora kommun, norr om Örebro?
Det är spillning efter en räv eller en varg, med tydliga inslag av hår. Spillningen är förvisso ganska lång – även om skor kan vara olika stora – men påfallande långsmal och smalt tillspetsad, vilket talar för rävspillning. Vargspillning är ofta större och kraftigare (eller tjockare).
När det gäller spillningar är bildbestämning ofta svårt eftersom perspektiven blir otydliga, så se detta som en fingervisning.
Vår frågeställare hittade en sorgmygga eller närstående i hundens päls i somras. Att den hamnade där var en ren slump och till myggans stora olycka. De flesta slags myggor är alldeles harmlösa för djur och människor, men kan vara nog så viktiga i naturen där de är viktiga födokällor för andra djur men också kan göra andra små bidrag, bland annat pollinering av växter.
Vad är detta som jag hittat på min hund?
Det är litet svårt att se på bilden, men det rör sig om någon slags icke-stickande mygga. Mest tycker jag att det ser ut som en sorgmygga (myggfamiljen Sciaridae). Till dessa hör bland annat flygfäna i blomkrukor som vi i dagligt tal kallar ”blomflugor”. Riktiga blomflugor är någonting helt annat!
Många sorgmyggor är vanliga i skog och mark där de kan förekomma i stora tätheter. Att du hittat den här myggan på hunden är en ren slump – den har inget där att göra utan har hamnat i pälsen av misstag när hunden varit utomhus.
Människans grymhet vet få gränser. I Malmö hittade vår frågeställare en kvarglömd eller avsiktligt gömd fisksump. I denna hade två minkar letat sig in i jakt på fisk och där gått en mycket plågsam drunkningsdöd tillmötes. Malmö kanal erbjuder ett sportfiske efter abborre som är bland det allra bästa i Sverige. I kölvattnet av de många duktiga fiskare som prövar lyckan rör sig dessvärre element med tveksam moral. Ibland blir utgången djupt tragisk.
På Nyårsafton hittade två djur som dött i en fiskbur i kanalen i centrala Malmö. Jag tror mig veta vad det är, men en familjemedlem säger något annat. Vad säger ni?
Det är minkar som fallit offer för denna väldiga grymhet. Den vita haklappen avslöjar den. Av andra mårddjur som lever i vatten är endast utter en möjlig förväxlingsrisk. Även om denna har ökat i antal, finns den ännu inte i Malmö. Uttern är dessutom tre gånger så stor som minken, saknar den vita haklappen, har större öron, kraftigare svans, och längre, kraftigare morrhår.
Rölleka, Achillea millefolium, är vanligtvis ofarligt för hästar att äta. Om röllekan är angripen av mjöldagg – en vanlig svampsjukdom som syns som ett pudrigt, vitt eller gråvitt lager på växters blad, stjälkar och knoppar – kan den dock ge upphov till vissa hälsobesvär.
Vilken växt är det på bilden jag bifogat? Jag har hittat den i en hösilagebal. Det luktar inte illa, men skarpt och lite örtig. Jag undrar om det något som inte bör ätas av mina hästar.
Det är rölleka, Achillea millefolium.
– Torbjörn Tyler
Bilderna visar blad av rölleka, en vanlig växt som finns på många gräsmarker. Rölleka tillhör inte de giftigaste växterna, men den kan ge hälsostörningar hos djur om den är angripen av mjöldagg, enligt uppgifter från Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA).
Kan det vara trägnagare som har angripit det fina träskåpet som under längre tid vinterförvarats i ett uterum?
Skåpet på bilden har stått utanför Stockholm men har nu har flyttats till Västerbotten. Det har stått i ett inglasat uterum som hållit cirka 18 grader under vintern. Jag ser nu att skåpet har fått fullt av svarta hål. Har ni någon ide vad som kan ligga bakom dessa?
Det ser ut att vara så kallade ”kläckhål” efter någon skalbagge som lever inuti träet. Det brukar oftast röra sig om trägnagare, alltså skalbaggar i familjen Anobiidae, men det är litet svårt att få en uppfattning om hur stora kläckhålen, vilket inte är oviktigt för att ta reda på vilken skalbagge det rör sig om.
Flera olika trägnagare är vanliga skadegörare på trä. Honorna lägger ägg i små imperfektioner i träet, som i springor och sprickor, och larverna letar sig sedan in i möbeln där de äter av träet och fullbordar sin utveckling till färdig skalbagge. En spännande detalj är att vuxna trägnagare av flera olika arter framkallar ett ’tickande’ ljud när de trummar med huvudet mot träet. Det är ett slags parningsbeteende hos hanarna, som vi skrivit om tidigare här. På grund av det säregna tickande ljudet kallas trägnagare i folkmun för ’dödsur’.
Trägnagare föredrar virke som är litet rötskadat från början, eftersom rötsvamparna bryter ned kritiska beståndsdelar i träet så att det blir mer tillgängligt för larverna. Om uterummet varit stundtals fuktigt under tiden skåpet förvarats där, har förhållandena säkerligen varit mycket gynnsamma för trägnagare och andra skadedjur.
Ängsskinnbaggar lever utomhus på träd, buskar och örter, där de livnär sig av växtsaft eller små, mjuka insekter. Många arter är vanliga i trädgårdar och parker. Därifrån är det inte långt till våra hus och hem. När en ängsskinnbagge hittas inomhus är det dock alltid och utan undantag en slump. De uppträder aldrig som skadedjur. På bilden ser vi en ängsskinnbagge som hör till det stora släktet Psallus, en av de största och taxonomiskt mest komplicerade grupperna bland svenska skinnbaggar. Med några få undantag är de omkring 20 arterna så lika varandra att de bara kan skiljas genom att studera inre organ i mikroskop. Bilden skickades in av Kalle Billstam.
Jag hittade denna insekt i mitt badrum i somras och är rädd för att att är en kackerlacka. Stämmer det, eller är det något annat?
Du kan andas ut – någon kackerlacka är det inte! Det är istället en ängsskinnbagge (släkting till bärfisar) i släktet Psallus. Av alla våra skinnbaggar är omkring hälften ängsskinnbaggar. Alla lever av att suga växtsaft och/eller genom att suga ur små, mjuka insekter som bladlöss och stövsländor. Släktet Psallus är ett av de största och mest svårpenetrerade bland ängsskinnbaggarna. Med få undantag går det därför inte att avgöra vilken Psallus-skinnbagge det rör sig om utan att studera djurens parningsorgan och andra smådetaljer i mikroskop. Många arter är mycket vanliga, i synnerhet på allmänna lövträd som ek och björk. Dessa finns det ju i regel gott om i stadsmiljö. Viktigt att veta är att skinnbaggar – med undantag för vägglöss – aldrig är skadedjur. Hittar du liknande djur nästa sommar kan du därför lugnt släppa ut dem igen.
Kackerlackor som hittas inomhus är nästan alltid den alldeles ofarliga, inhemska, skogskackerlackan Ectobius lapponicus. Det är inte heller något skadedjur. Bra sätt att känna igen kackerlackor är att de har långa och slanka antenner, minst så långa som kroppen, bakben med långa taggar, och två utskott (ett känselorgan; cerci) i änden av bakkroppen. De sticker ut som två små skaft på sidan av kroppen, nära baken.
Åtminstone utomlands har daggmaskar minskat kraftigt under 2000-talet, kanske på grund av ett allt intensivare jordbruk och en jordstruktur som är alltmer ogynnsam för daggmaskarna. Stämmer det även här hemma? På bilden, som är tagen av Michael Linnenbach, ser vi Sveriges största daggmask, Lumbricus terrestris.
Var har daggmasken tagit vägen? För några år sedan när det regnade fanns det daggmaskar överallt. Nu är det mördarsniglar man ser istället. Håller de på att utrota våra daggmaskar?
Det finns såvitt jag vet ingen konkurrenssituation mellan daggmaskar och mördarsniglar, eftersom de lever på olika platser (ovan eller under jord) och livnär sig av olika saker. Mördarsniglarna är kända för att förstöra levande grödor av allehanda slag, medan daggmaskar är klassiska nedbrytare som tar hand om dött och nedbrutet organiskt material.
Att daggmaskar minskar är dock välkänt, åtminstone utomlands: en forskningsstudie utförd i Storbritannien visar att daggmaskarna har minskat med mellan 30 och 40% de senaste 25 åren. Det tros ha att göra med att jordbruket fortsätter att intensifieras och att jordstrukturen blir allt sämre. Andra nedbrytare i jorden, till exempel harkrankslarver, har dock inte påverkats på samma sätt.
Det är tydligt att smådjur är oerhört viktiga för fungerande ekosystem, tillika bra indikatorer på att ett system kan vara satt ur balans. Det är därför glädjande för oss att läsa att du vurmar för daggmaskarna!
En larv av någon vecklarfjäril, kanske ekvecklare Tortrix viridana, från Stockholmsområdet minner om den stundande sommaren. Vecklarlarver är, tillsammans med mätarfjärilarnas dito, viktiga i lövskogens ekosystem. Där påverkar de värdträden genom att äta av bladverket och utgör samtidigt stapelfödan för bland annat småfåglar och många skalbaggar. Bilden skickades in av Anders Wincent.
I början av juni såg jag vid flera tillfällen ilsket gröna larver som svävade i trådar i ett lövskogsområde i Stockholm. Vad kan det vara för larver?
På din beskrivning låter det som att du sett larver av någon slags mätarfjäril (fjärilsfamiljen mätare, Geometridae). Många olika arter är vanliga i lövskog på försommaren, och beteendet att ”hänga och slänga” i en silkestråd är typiskt. Det är ett sätt för larverna att förflytta sig och att undkomma olika slags faror. Ibland kan det hänga larver nästan överallt, som du själv upplevt. Typiskt för mätarlarver är annars deras speciella krypande, där de ömsom drar samma och sträcker ut kroppen. Det ser faktiskt ut som att de mäter sig framåt, vilket gett upphov till såväl det svenska som vetenskapliga namnet på gruppen.
Bilden du skickade med visar dock inte en mätarfjäril, eftersom dessa oftast saknar de så kallade ”bukfötterna” – de korta, klumpiga benen mitt på magen som syns tydligt på din bild. Det ser istället ut att vara en vecklare av något slag (Tortricidae), kanske den allmänna arten ekvecklare, Tortrix viridana. Det är fullständigt rimligt att du har sett flera olika slags, illgröna, larver under dina besök i skogen.
Det finns också andra fjärilar som använder silke på olika sätt. Egentliga spinnare (eller ädelspinnare; Lasiocampidae) och spinnmalar (Yponomeutidae) utmärker sig genom att larverna konstruerar stora och uppseendeväckande ’larvbon’ där många larver håller till. Särskilt spinnmalarna är omtalade: vid stora utbrott kan de ’näta in’ hela träd, vilket ofta uppmärksammas av massmedierna.
Vi tror att det är körbärsbladstekel, Caliroa cerasi, som bosatt sig i vår frågeställares nyplanterade äppelträd. Bilden skickades in av Susanne Åkerberg.
Jag hittade denna svarta varelse i äppelträdet utanför Örebro i början av hösten. Äppelträdet planterades i våras och det har sett fint ut tills nu. Jag hittade sammanlagt tre stycken, vardera knappt en centimeter lång och tjockare i huvudänden än i bakänden. Jag har letat på nätet, men inte hittat någon som denna. Kan ni hjälpa mig?
Det här är en larv av någon slags växtstekel, mycket avlägsna släktingar till bin och humlor vars larver lever på olika växter.
Många växtsteklar är allvarliga skadegörare i jord- och skogsbruk. Allra mest tycker jag att din larv liknar körsbärsbladstekel, Caliroa cerasi. I södra Sverige (dit Örebro räknas!) är det en ganska vanlig bladstekel som angriper många olika fruktträd, och larverna ger upphov till just den typ av skada dina bilder visar.
Smutsstinkfly (Reduvius personatus) är en stor, chokladbrun rovskinnbagge som trivs i äldre hus och byggnader där den äter allehanda smådjur. Den är avlägset släkt med de sydamerikanska, blodsugaqnde rovskinnbaggarna som på engelska kallas för ’kissing bugs’, men till skillnad från dem sprider smutsstinkflyet inga sjukdomar. Bilden skickades in av Rebecca Johansson.
Är det en ’kissing bug’ som kom flygande i vårt hem i södra Sverige? Om så är fallet, bör jag vara orolig att det finns fler eller att det är farligt? Vänder man på den så har den en grov snabel som jag antar att den suger blod med.
Ja och nej! Ja, såtillvida att djuret på bilden är en rovskinnbagge (alltså en skinnbagge i familjen Reduviidae) precis som ’kissing bugs’. Nej, såtillvida att det inte är någon ’kissing bug’, utan istället en avlägsen släkting (tänk åtminstone syssling) som finns naturligt här i Sverige.
Djuret på bilden är ett smutsstinkfly, som heter Reduvius personatus på vetenskap. Det är vår största rovskinnbagge och den lever nästan uteslutande inomhus i litet äldre hus. Här lever den som ett glupskt rovdjur och livnär sig på allehanda slags ryggradslösa djur som är mindre än den själv. De vuxna djuren är i synnerhet nattaktiva, och därför är det oftast larverna man ser. Dessa kamouflerar sig med damm och ser verkligen ut som en dammtuss med ben. Kombinationen av det säregna utseendet och deras glupskhet, för att smutsstinkflyets larver kallas för ’dammlejon’. Om detta har vi skrivit tidigare, här.
Smutsstinkflyet kan förvisso bitas så att det gör ont, ungefär som ett getingstick, men då måste man behandla den alldeles oerhört ovarsamt. Till skillnad från ’kissing bugs’ som kan sprida Chagas sjukdom, är smutsstinkflyets bett dock alldeles ofarligt. Jag hade därför värnat mina smutsstinkflyn och glatts vid tanken på att de effektivt tar hand om många andra småkryp som brukar irritera oss. Ett nyttodjur, med andra ord!
Kommentarer