Tallsvärmare (Sphinx pinastri) är en stor, gråbrun fjäril som förekommer i tallskogar i hela södra Sverige. I skymningen besöker den nektarrika blommor och kan sväva som en kolibri medan den sträcker ut sin långa tunga. Ett fantastiskt skådespel! Larven är karakteristisk, och har liksom andra svärmarlarver ett taggformat utskott i baken. När den har ätit sig mätt och vuxit sig stor, lämnar tallsvärmarens larv trädet för att hitta en lämplig plats att förpuppa sig på. Det sker vanligtvis på sensommaren, och det är just denna vandring som vår frågeställare har fotograferat. Bilden skickades in av Britt Eriksson.
Vad kan detta vara? Den var 7 till 8 centimeter lång!
Det är larven av tallsvärmare, Sphinx pinastri. Som namnet antyder äter larven tallbarr. Fjärilen finns allmänt i hela Götaland och Svealand, och vidare längs Norrlandskusten.
Vid den här tiden på året är larverna färdigvuxna och lämnar tallarna för att förpuppa sig i marken, ofta ganska nära träden de ätit på. Pupporna kläcker på försommaren, och under hela sommaren kan man sedan se tallsvärmaren flyga i skymningen. Den besöker gärna blommor med lång kalk – alltså djupa blommor – för att dricka nektar. Det brukar ge utdelning av spana av skogskovall, rallarros och såpnejlika strax innan det blir mörkt. Fjärilen är stor och präktig, och svävar som en kolibri.
Hushumla, Bombus hyponorum, är en av de humlearter som gärna bygger bo i eller i närheten av våra hem. Vi tycker det ser ut som just en sliten sådan som vår frågeställare såg i Östraby i Skåne. Bilden skickades in av Ingrid Persson.
Den här humlan såg jag i min lavendel i juli. Vi bor på en gård i Östraby som ligger mellan Hörby och Sjöbo i Skåne. Vad det är för art? Den var stor och flög dåligt; den lyfte bara 15-20 centimeter högt, sedan damp den ner igen. När den senare kröp i gräset kunde jag allra längst ut på bakkroppens spets se en smal ljus kant. Om det var pollen eller humlans egen färg kan jag inte säga. Mellankroppen var glänsande svart med gulhårig ring. Om det går att artbestämma efter bild och beskrivning, vore det intressant att få veta arten.
Bilden ser ut att visa en trött och sliten hushumla, Bombus hyponorum. Det är en vanlig humla i människans närhet. Eftersom det är en av de tidigaste humlearterna har de såhär på högsommaren snart levt ut sitt liv. Det är därför inte ovanligt att stöta på ganska trötta humlor. Faktum är att humlor är väldigt kortlivade – en arbetare lever några veckor ungefär och hela samhället omkring två till kanske tre månader. De enda långlivade humlorna är drottningar som kläcks på sommaren varje år och sedan övervintrar för att starta en ny koloni året därpå. Alla arbetare och hanar (drönare), liksom den gamla drottningen, dör.
– Andreas Nord
Tack för svaret! Säkert har vi också jordhumla, stenhumla och åkerhumla men så bor vi mitt i ett odlingsland med en hel del ängsmark. Humlor har en fascinerande livscykel.
Under sommaren får ni följare möta alla de experter som hjälper till att svara på era frågor. Nu har turen kommit till Carin Jarl Sunesson, som säger såhär om sig själv:
Jag jobbade över 13 år på växtförädlings- och bioteknikföretag innan jag återvände till universitetet. Jag kan ganska mycket om växtförädling, genetiskt modifierade organismer (GMO), växtgenetik och växtfysiologi.
Bålgetingkortvinge, Quedius dilatatus, lever i bålgetingbon. Den betraktades förr som en stor sällsynthet, men har blivit vanligare i takt med att bålgetingen ökat. Den utpräglad klockformade halsskölden och sågtandade antennena är bra kännetecken.
Vad är detta för insekt? Jag hittade den en kväll i början av augusti i vårt fritidshus i Sundbyholms skärgård. Insekten är svart och rätt snabb och väldigt seg att trampa ihjäl. Jag brukar inte döda insekter, men man blir lite orolig, när man inte vet vad det är för något. Vill helst inte få den i sängen. Den gömde sig under ett kylskåp som står på golvet. Hittills har vi sett tre stycken dyka upp i huset; två på golvet och en i fönsterkarmen. De har däremot inte visat sig förra sommaren, då vi köpt huset. Jag har letat på nätet och hittade en insekt som heter bålgetingkortvinge. Jag tycker att den eventuellt påminner lite om insekterna vi hittat.
Hur ska jag förhålla mig till det lilla monstret? Biter den människor?
Visst är det en bålgetingkortvinge. Det är en sällsynt skalbagge, så jag tycker att du ska låta bli att trampa ihjäl dem om du hittar fler därhemma. Det säger jag i all välmening, för jag förstår att det kan vara obehagligt att hitta okända insekter hemma.
Bålgetingkortvinge utvecklas och lever i bålgetingbon. Där lever både larven och de vuxna baggarna som rovdjur på andra insekter som också finns i bålgetingarnas bon. Eftersom bålgetingen drabbades hårt av skogsbruket och bristen på naturliga håligheter att bygga bo i, blev också bålgetingkortvingen sällsynt. Numera har den till viss del återhämtat sig.
Det är ett helt ofarligt djur, långt ifrån ett monster. Att ni hittar dem hemmavid beror på att det finns ett bålgetingbo i närheten. Det är med största sannolikhet årets generation av bålgetingkortvingar som nu blivit fullbildade och är på spridning som ni hittar. Djuren är nattaktiva och dras till ljus, så det händer att de hittas inomhus. Passa på att njuta av möjligheten av en vacker skalbagge med intressant levnadssätt.
Under sommarmånaderna kommer ni följare att få möta alla de experter som hjälper till att svara på era frågor. Nu har turen kommit till Håkan Wallander, som säger såhär om sig själv:
Jag är professor i markbiologi och speciellt intresserad av det myllrande livet i jorden. Mitt forskningsområde omfattar mykorrhizasvampar som lever i symbios med växter och hjälper till med näringsupptaget i utbyte mot kolhydrater från växtens fotosyntes. I skogsekosystem kan dessa svampar producera flera hundra kilo mycel per hektar och år, vilket är betydelsefullt för trädens näringsupptag, men också för att kol och kväve ska stanna kvar i marken. Andra mykorrhizasvampar spelar stor roll för jordbruksgrödor genom att hjälpa till med fosforupptaget. Jag jobbar bland annat i skogsekosystem i Sverige, gräsmarker på Island och jordbrukssystem i Kenya och har skrivit flera populärvetenskapliga böcker om jord.
Röd skogsmyra, Formica rufa, tycker liksom många andra slags myror mycket om den söta honungsdagg som utsöndras av bladlöss och sköldlöss. Inom ett myrsamhälle finns det arbetare vars enda arbete är att fungera som herdar för bladlöss. Bilden tagen av Richard Bartz.
Jag har en stack med stormyror i hagen och de har en ”landsväg” till och upp i mitt lärkträd. Det är många myror som klättrar upp och ner. De går högt upp i trädet som är omkring 76 år gammalt. Kan myrorna skada trädet? Och varför är de där överhuvudtaget?
Myrorna kommer alls inte att skada trädet. Med största sannolikhet klättrar de upp för att ”skörda” honungsdagg från någon av de olika bladlusarter som lever på lärkträd.
Honungsdagg är en klibbig och mycket söt utsöndring från bland annat bladlöss och sköldlöss. Alla som någon gång parkerat sin cykel eller bil under ett träd på sommaren – eller för den delen passerat gående under ett av bladlus kraftigt angripet träd – har ofrivilligt fått erfarenhet av just honungsdagg.
Faktum är att många myror, bland annat röd skogsmyra (en av våra vanligaste stackmyror), ha utvecklat ett intrikat system för att ta vara på honungsdag. Myrorna markerar med doftspår vägen upp i träd där det finns många bladlöss. Det förklarar ditt myrtåg. Väl på plats bland bladlössen trummar myran på lusens mage med sina antenner, varpå bladlusen utsöndrar en droppe honungsdagg som myran sväljer och förvarar i sin kräva. Därefter klättrar myran nedför stammen igen och träffar en arbetare från samma koloni. Nu tömmer den krävan direkt i munnen på myran den möter. Denna, i sin tur, bär honungsdaggen tillbaka till samhället.
Det är alltså i praktiken ett slags herdearbete. Myrorna ”mjölkar” bladlössen på honungsdagg. I gengäld försvarar de mycket aggressivt sina bladlöss från allehanda rovdjur vilket är till stor fördel för lössen. Det är vanligt att vissa myror bara arbetar som herdar, på väg upp för stammen för att mjölka och ta hand om ”flocken”, eller nedför stammen för att lämna honungsdaggen till sin kollega.
– Andreas Nord
Superintressant! Tack för att ni delar med er av er spännande kunskap.
I vår serie om Fråga en Biologs expertpanel har turen nu kommit till Olle Anderbrant. Han skriver såhär om sin forskning:
Jag forskar om kemisk ekologi, till exempel om hur insekter finner sin mat och partner med hjälp av doftsignaler. Flera av de arter jag studerar är skadegörare i jord- eller skogsbruk och därför är jag även intresserad av växtskydd som tar hänsyn till ekologiska och evolutionära aspekter.
Läderlöparen, Carabus coriaceus, är den största av Sveriges omkring 400 jordlöpare (skalbaggsfamiljen Carabidae) och faktiskt en av våra allra största skalbaggar i alla kategorier. Läderlöparen är numera ganska vanlig i skogsbryn och trädgårdar i södra Sverige. Den är ett glupskt rovdjur som om nätterna ivrigt jagar maskar, sniglar och annat gott. Bilden skickades in av Anita Öhrling.
Jag hittade den här stora skalbaggen söder om Stockholm. Vad är det för något?
Det är en läderlöpare, Carabus coriaceus. Det är Sveriges största representant för skalbaggsfamiljen jordlöpare (Carabidae) och faktiskt en av våra största skalbaggar i alla kategorier. För 20 år sedan var det här ett ganska ovanligt djur, men den har ökat betydligt och hittas nu på i många slags miljöer, med en förkärlek för lövskogar och skogsbryn med tjock lövförna och god fuktighet i marklagret.
Läderlöparen är ett glupskt rovdjur som äter nästan allt som är mindre än den själv. Den är nattaktiv och man ser den då ofta mumsandes på sniglar eller maskar. Ibland dyker de upp inomhus – alltid av misstag.
Vi har skrivit om läderlöpare tidigare. Här hittar du våra bloggposter på ämnet.
Under sommaren kommer vi att presentera alla de experter som hjälper till att svara på era frågor. Nu har turen kommit till Bodil Enoksson. Såhär säger hon om sig själv:
Jag har främst studerat vår mesta stannfågel, nötväckan, men även dvärgmöss, en art med oklart ursprung i Sverige. Hemma har jag haft ett otal husdjur av olika de slag (från bin till hästar). Jag reser gärna, hellre till exotisk natur än storstäder. På hemmaplan har jag, förutom just nu hund, katter, höns, bin och några smärre djur, en rejäl trädgård att försöka hålla viss ordning på. Får jag tid över från detta blir det nog helst en bok. Och jag tycker att biologi är jättekul!
Vi tror att spillningen på bilden kommer från en ringduva som tagit nattkvist i vår frågeställares tuja.
Vad är det som lämnat denna spillning? Det är vitfärgade klumpar upp till 4 centimeter långa. Jag hittade dem i vår trädgård på Hisingen i Göteborg. Det skulle kunna ha kommit från gren på en tuja som hänger ut över gräsmattan.
Det är svårt att svara helt säkert på vad det kan vara för spillning baserat på dessa bilder, men jag skulle tro att det är en ringduva som varit i farten. Ringduvor har egenheten att de ”håller sig” ganska länge, varför spillningen är förvånansvärt stor för fågelns kroppsstorlek.
Det vita är urinsyra, som är fåglarnas motsvarighet till urin. Eftersom fåglar måste kunna flyga, blir det alltför kostsamt att bära runt på en massa extra vatten i kroppen. Därför har de utvecklat ett speciellt sätt att omvandla urinen till en fast form – urinsyra – som de utsöndrar tillsammans med avföringen.
– Andreas Nord
Tack så mycket för svaret! Jag har sett ringduvor där, så det stämmer bra. Dock trodde jag inte att en sådan liten fågel kunde göra så stor spillning.
Under sommarmånaderna kommer ni följare att få möta alla de experter som hjälper till att svara på era frågor. Nu har turen kommit till Håkan Wallander, som säger såhär om sig själv:
Kommentarer