Tromsöloka, Heracleum persicum, är en flerårig, mycket stor och vitblommig, växt som kan bli drygt 4 meter hög med med 50 centimeter blomhuvuden och 2 meter långa blad. En gigant bland nordiska örter! Tromsöloka är lokalt allmän längs vägar och andra marker präglade av mänsklig påverkan i Nordnorge. Den förekommer sparsamt i Sverige, och kan förvecklas med flera andra arter i släktet lokor, bland annat jätteloka och kanske också björnloka. Hos tromsöloka, liksom hos andra närbesläktade arter, kan växtsaften ge upphov till besvärande hudutslag, men icke-saftiga delar av växten är ofarliga. Bilden är tagen av Ryan Hodnett.
I somras besökte jag Tromsö i Nordnorge och det var fullt av blommande björnloka överallt och i luften. Är de vita blommorna också giftiga, eller är det bara växtsaften som är farlig?
Att det skulle flyga runt en massa blommor av björnloka (eller tromsöloka eller jätteloka, som jag misstänker att det snarare handlar om – det är inte samma sak som björnloka) låter väldigt konstigt.
Oavsett vilket så är det växtsaften från dessa arter som kan orsaka utslag på huden, trots att de inte är giftiga att äta! Själva blommorna är små och inte särskilt ”saftiga”, så att just blommorna skulle kunna orsaka något hälsoproblem har jag svårt att tro.
Vi får inte känslan av att detta är en del av något djur, eftersom hela tingesten ser tämligen likartad ut och saknar tydliga kroppsdelar. Men vad kan det vara? Vet ni?
Idag hittade jag denna i handfatet och höll nästan på att dö! Jag tog den med papper och spolade ner den i toaletten. Därefter hällde jag propplösare överallt. Vi bor i lägenhet. Vad är det och vad ska vi göra?
Jag får inte känslan av att det är någon mask, eftersom det inte ser att finnas några distinkta kroppsdelar, som huvud, mundelar, och så vidare. Om det vore en inälvsparasit skulle detta synas, och då är det också osannolikt att djuret hittas i handfatet istället för i toaletten.
Så kallade badrumsmaskar är en slags daggmask som lever i avlopp och de skulle eventuellt kunna hittas i ett handfat. De är brunröda och har tydliga ringar på kroppen liksom andra daggmaskar. Även andra insekter har larver som kan leva i avloppsrör, till exempel fjärilsmyggor. Dessa larver kan vara ganska stora och vita, men har rundare kropp, tydligare kroppssegment, och markerat huvud.
Nattviol, Platanthera bifolia, är liksom alla andra svenska orkidéer fridlyst. Vid exploatering vill den berörda kommunen spara ängsplätten där nattviol växer. Om det är tillräckligt för att den ska överleva beror inte bara på plättens storlek, utan också på att områdets sköts på ett sätt som gynnar de kvarvarande växterna. Bilden är tagen av Hans Hillewaert.
Jag ska yttra mig till en kommun angående en detaljplan. Mitt emot mitt fritidshus växer det nattviol på en äng. Kommunen vill nu bygga hus på ängen, förutom på just den plats där jag rapporterat att det finns nattviol. Jag tror ju inte att nattviolen kommer överleva om det det blir trädgårdstomter runt den plätt där nattviolen finns. Jag är dock ingen expert och skulle därför vilja få ett utlåtande från någon som vet mer. Kan ni hjälpa mig? Eller vet ni i vart fall var jag kan vända mig för hjälp?
Det beror delvis på hur stor den där ängsplätten som blir kvar är, men framför allt vad den får för skötsel framöver. Om det varken betas eller slåttras så kommer nattviolen knappast att överleva någon längre tid, men det gäller oavsett om man bygger hus runt omkring eller ej.
Döda dubbelfotingar i vår frågeställares lägenhet. I allmänhet är denna slags tusenfotingar fuktighetsälskande djur som trivs bäst i lövförna på marken. Det torra inomhusklimatet tar snabbt kål på dem. Vi tror att djuren har liftat med någon nyinköpt krukväxt eller motsvarande och därifrån beseglat sitt öde genom att ge sig ut på turné i lägenheten.
Jag har hittat dessa i min lägenhet. Samtliga har varit ihoprullade och hittats på olika ställen längs golvlisterna, i köket, vardagsrummet och gästrummet. Det verkar vara döda, eller kanske är det bara ett skal? Vad kan det vara för något? Tycker själv inte att det ser ut som vanliga pälsänger.
Det är inga larver, utan istället någon slags dubbelfoting. Bilderna räcker inte till för att avgöra vilken. Dubbelfotingar är en undergrupp bland mångfotingar, alltså de som populärt kallas för ”tusenfotingar”. Det är fredliga djur som äter dött organiskt material som vissna löv, ruttnande frukt, och liknande. Skulle jag gissa, tror jag att de följt med någon blomkruka eller nyinköpt planta in. Det är hur som helst inga skadedjur och – som synes – trivs de dåligt i det torra inomhusklimatet.
Koltrasten, Turdus merula, bygger öppna bon, gärna alldeles i människans närhet. Det gör att den ofta är van vid att människor och sällskapsdjur finns runtomkring boet. Koltrastar är därför inte så störningskänsliga, men det är bra att ta det säkra föra det osäkra och vara litet försiktig i synnerhet under ruvningsperioden. Vår frågeställare hittade ett fint sätt att samexistera med sin balkongkoltrast i somras! Bilden är tagen av J.J. Harrison.
I somras hittade jag ett koltrastbo med två ägg i en balkonglåda. Jag såg honan på förmiddagen, men sedan försvann hon. Hur länge kan koltrastar vara borta från äggen? Kan jag gå ut på balkongen och vattna när jag inte ser någon i boet?
Koltrastar kan lägga uppemot 6 ägg i en kull. Det tar minst 6 dagar att klara av. Innan kullen är färdig är honan inte vid boet särskilt mycket:, hon börjar ruva först när kullen är färdig eller nästan färdig. På så sätt ser hon till att äggen kläcks vid ungefär samma tid. Hade hon börjat ruva på en gång, hade utkläckningen skett med en dags mellanrum genom hela kullen. När hon väl börjar ruva, kommer hon att ligga på äggen åtminstone tre fjärdedelar av tiden på dagen, och hela natten.
Att inte vara vid boet under äggläggningen är bra för honan, för då minskar risken att något rovdjur får reda på var hon håller till. Koltrastar, liksom andra fåglar som bygger öppna bon, är starkt utsatta för olika slags rovdjur från att äggen läggs till att ungarna flyger ut.
Även under ruvningen kan honan vara bort från boet ganska länge. Någon timme är inga konstigheter, och en halv dag eller liknande brukar också gå bra. Det senare sker dock bara om det varit någon kraftig störning vid boet, för risken med sådan lång bortavaro är stora – det kan helt enkelt bli så att äggen blir för kalla så att ungarna dör eller kläcks med någon slags deformitet. Det här är ett spännande område, som forskarna fortfarande vet ganska lite om.
– Andreas Nord
Tack för informationen! Honan började sedan ruva på äggen och var inte borta från boet mer än 10 till 15 minuter åt gången. Hon lade fyra ägg totalt. Vi hittade också ett sätt att samexistera. Jag kunde sakta öppna och stänga balkongdörren en liten bit, utan att hon blev rädd. När honan var borta från boet, fyllde jag på ett krukfat med vatten. Det ställde jag på balkonggolvet alldeles utanför dörren. Vet inte om det kan vara till hjälp? Det är jättevarmt på balkongen och hon ligger i en låda av metall som måste bli som en bakugn. Kommer hanen med mat till henne eller måste hon fixa det själv?
Vad roligt att höra att det gick bra. Vattnet kan säkert hjälpa om det blir väldigt varmt, eftersom fåglar precis som människor förlorar en hel del vätska när vid varmt väder.
Hos flera olika fågelarter är det vanligt att hanen matar honan i eller vid boet när hon ligger på ägg, men såvitt jag vet förekommer det inte hos koltrast. Det beror kanske på att koltrastar är utsatta för mycket omfattande bopredation, och ju mer aktivitet det är kring boet, desto lättare är det för ett rovdjur att upptäcka det.
Skalbaggar ur familjen ängrar (Dermestidae) lever dels utomhus, dels inomhus som skadedjur. Flera olika arter lever av dött organiskt material i våra hem där de kan göra viss skada på till exempel pälsverk, ullprodukter och tagelmadrasser. Larven på bilden kommer från museiängern, Anthrenus museorum, eller en närstående art. Anthrenus-ängrar är vanliga i nästan alla äldre villor och flerfamiljshus men orsakar sällan någon större skada. Bilden är tagen av Linnéa Pedersen.
Jag hittade detta kryp i badrummet. Den satt på handfatet. Den är mjuk och lite luden, ljusare under magen och kanske hade den antenner som har gått av. Är det en vägglus eller något annat?
Det är en larv av en änger i släktet Anthrenus – en skalbagge alltså. Arterna museiänger Anthrenus museorum och Anthrenus verbasci är vanligast inomhus. De kallas allmänt för mattbaggar. Vanligtvis är Anthrenus-ängrar renhållare som äter allehanda torrt organiskt material som hudflagor, hårstrån och annat. Men, finns det gott om ängrar kan de göra skador på till exempel ullfiltar, pälskappor och liknande. Vägglöss är alldeles platta och försedda med en lång sugsnabel.
Vi har skrivit om mattbaggar på vår blogg många gånger. Surfa in på den här länken så hittar du inläggen.
En larv av något nattfly som vår frågeställare hittade i köket. Har den följt med hem från butiken månntro? Bilden skickades in av Joakim Marcko.
Jag hittade denna larv på köksgolvet. Vad är det för något? Och hur har den kommit in i lägenheten? Jag har varit och handlat idag, clementiner och en försluten påse med gula russin. Kan larven ha följt med något av dessa två inköp?
Det ser ut som en larv av något nattfly, alltså en nattfjäril i fjärilsfamiljen Noctuidae. Jag kan dock inte avgöra vilken fjäril det rör sig om. Givet tiden på året, är det mycket möjligt att den har följt med hem från butiken. Det är ganska vanligt att allehanda insekter ’liftar’ med matleveranser från varmare länder.
Ett roligt förslag är att försöka föda upp larven för att se vad det blir av den. Ofta är det inte så svårt, och handlar mest om att hitta något larven kan äta och växa på.
Syrenöronvivel, Otiorhynchus clavipes, är en av våra största och vackraste öronvivlar. Den förekommer här och där i södra Sverige, men eftersom den är ett utpräglat nattdjur ses den inte så ofta. Det lättaste sättet att hitta den på är att skaka grenar av syren eller späda askar över ett vitt lakan på natten.
Jag gör ett fördjupningsarbete om öronvivlar och undrar om ni kan artbestämma en öronvivel som jag fångade i september. Jag hittade den på natten när jag skakade grenar från en syrenbuske i Malmö. Jag tog inte måttet då, men den var stor och längre än 10 millimeterm om man mäter från halssköldens övre del till bakkroppens undre. Det är förstås ett tag sedan, men när jag ritar upp kroppen och mäter minns jag den som stor, kanske mer än 12 millimeter. Finns det så stora öronvivlar?
Det är en syrenöronvivel, Otiorhynchus clavipes, en av våra största och vackraste öronvivlar. Den ses inte så ofta, men förekommer här och där i södra Sverige. Den är utpräglat nattaktiv – liksom de flesta öronvivlar, och hittas lättast genom att skaka grenar på till exempel syren eller ask om natten.
När det finns både snok och huggorm i området är det bra att kunna skilja dem åt. Snoken är längre och smäckrare, med en lång och smal svans. Den har också få, och ganska stora, fjäll i ansiktet och ett avrundat huvud med rund pupill. Huggormen ger ett kortare och kraftigare intryck, fjällen är mindre och kantigare, och ögonen har vertikal pupill. Är ormen omkring 1 meter lång, som i det här fallet, säger uteslutningsmetoden också att det är en snok. Huggormar kan förvisso bli en meter långa, men de flesta blir inte större än 60-65 centimeter som vuxna. Bilderna är tagna av Katharina Wollin.
Vi hade denna fina orm på tomten i somras och undrar om det är en huggorm eller en snok?
Både vanlig snok och huggorm kan vara melanistiska, det vill säga helt mörka. Ibland är de bara delvis (’partiellt’) melanistiska – varvid delar av den normala teckningen och färgen kan anas – men de kanske också vara kolsvarta över hela kroppen.
Är man tveksam brukar svansens längd och form ge svaret: huggormen har en relativt kort svans som smalnar av snabbt, medan snoken har en lång svans som smalnar av långsamt, och har en lång och smal svanstipp. På dina foton ser man inte svansen, men närbilden på huvudet visar att det ändå är en snok. Omedelbart bakom ögat har den först ett par mycket små fjäll som kallas postokularer, och sedan bakom postokularerna ett stort, avlångt fjäll (temporalplåt brukar den kallas), medan en huggorm istället för temporalplåten skulle ha haft fler och mindre fjäll där. Rent generellt så har huggormen fler och mindre fjäll på huvudet medan snoken har färre och större fjäll på huvudet, även uppe på huvudet strax bakom nosen. Tittar man riktigt nära, ser man också att snokar har en enda rad av stora fjäll mellan ögat och mungipan, medan huggormar har två rader med ganska små fjäll där. Tittar du ännu lite närmare, går det att se att snoken har en rund pupill i ögat, med huggormen är en vertikal dito (ett ’kattöga’).
Både snok och huggorm har fjäll på kroppen som är ’kölade’. Det betyder att det finns en liten upphöjd, längsgående ås mitt på fjället. Vår tredje svenska ormart, hasselsnoken, saknar dessa kölar vilket ger den ett slätare, ’halare’, intryck. På engelska kallas den faktiskt för ’smooth snake’, vilket passar med det äldre svenska namnet ’slätsnok’. Hursomhelset, tillbaka till frågan: hos både huggorm och snok kan partiellt melanistiska djur ha ljusa läpplåtar, så ser man inte svansen eller pupillen, kan urskilja enskilda fjäll på huvudet, kan melanistiska snokar och huggormar vara knepiga att skilja åt.
– Björn Lardner, gästexpert
Tusen tack för det väldigt fina och välutvecklade svaret!
Kommentarer