Vi tänker ofta på spillning från olika hjortdjur som varianter på torra, hårda kulor. Det stämmer bra när hjortarna äter mestadels torra och svårsmälta saker. På våren och sommaren när det finns färskt foder blir spillningen lösare och kan påminna om kobajs.
I somras orienterade jag i området Hassungared vid gränsen mellan Västra Götaland och Halland. I en glänta i skogen, omgiven av sankmark med få träd, hittade jag spillningen på bilden bland högt gräs. Vad kommer den ifrån?
Jag skulle tro att det här är ’sommarspillning’ från en älg eller något annat hjortdjur. Den påminner ofta om kobajs i form och konsistens och ser inte alls ut som typiska ”älgkulor”. Det beror på att älgar och andra hjortdjur äter mycket färska, lättsmälta blad och växter på våren och sommaren. Den passerar snabbt genom magtarmkanalen och innehåller därför massor av vätska när den kommer fram till ändtarmen.
Vi har skrivit om älgens spillning under olika delar av året förut. Surfa in här för att läsa inläggen.
Gäss har en komplicerad social struktur i sina vinterflockar, baserad på små familjeenheter som håller ihop dygnet runt. Ofta flyger flera sådana familjeenheter tillsammans till och från nattkvarteren, men den precisa sammansättningen av en större gåsflock beror på gemensamma resmål snarare än kamratskap. På bilden ser vi en flock med bläsgäss, Anser fabialis.
Jag bor i Lomma i sydvästra Skåne. Höst, vinter och vår tillbringar stora flockar gäss nätterna vid kusten i Lommabukten. När dessa flockar lämnar Lommabukten på morgonen ser det ut som att det är olika flockar av gäss. Tillhör varje enskild gås en specifik flock?
Din fråga om gässens flocklevande är spännande och komplex. Som boende i Lomma har du såklart utmärkta tillfällen att studera fenomenet under hösten och vintern. Svaret på frågan ”tillhör varje enskild gås en specifik flock” är: nja.
Det förhåller sig så att varje större flock av gäss är en smältdegel av flera småflockar som är baserade på en familjeenhet – föräldrarna och deras ungar från innevarande år, och ibland även fjolårsungar. Under flyttningen och övervintringen håller de här familjeflockarna ihop i ur och skur, såväl på övernattningsplatsen som i luften och på sädesfälten där gässen äter. Under senvintern och våren stöter föräldrarna bort sina ungar, som nu måste bli självständiga för att göra egna gässlingar. Familjeflockarnas storlek kan också minska under vintern under vissa omständigheter. Årsungar har litet högre risk att falla offer för rovdjur eller sjukdom, och de är ofta lite sämre flygare än föräldrarna och kan ”hamna efter”. Ungarna kan dessutom komma på villovägar i det allmänna virrvarr som uppstår när en gåsflock lyfter i panik, som när en havsörn sveper över dem på kusten.
Så vad händer då på morgnarna när gässen lämnar Lomma? Jo, utanför familjeenheterna är gäss inte särskilt kamratliga. De är däremot mycket ortstrogna. Det betyder att när en större gåsflock ger sig iväg, är det för att flera olika familjegrupper födosöker på samma plats och ger sig av ungefär i samma riktning på morgonen. Dessa flockkonstellationer är dock olika varje dag och bygger på den enkla principen att ”vi ska åt samma håll”. Flockarna innehåller förutom familjegrupper också olika ensamfåglar, exempelvis föräldrar vars partner förolyckats eller ungar som ’kommit bort’.
Att flyga i en större flock har flera aerodynamiska fördelar jämfört med att flyga ensam eller i en mindre grupp, så det finns direkta fördelar med beteendet. Just vem som ingår i den större flocken – så länge det inte är en familjemedlem – är dock inte så viktigt. Dessutom återkommer inte samma gäss nödvändigtvis till samma fält dag efter dag. Gässen har en mental karta över olika födoplatser i regionen – ett bra sätt att maximera sitt födointag och minska risken att rovdjur lär sig var gässen finns. Det ger också vegetationen tid att återhämta sig.
– Andreas Nord
Tack för ert omfattande svar. Jag måste säga att jag uppskattar den respons jag fick på min fråga!
Skogskackerlackor är de enda kackerlackorna som finns naturligt i Sverige. De är vanliga utomhus i precis hela landet. Till skillnad mot olika exotiska kackerlackor uppträder de dock aldrig som skadedjur. Hittar man en skogskackerlacka inomhus har den alltid och ofelbart smitit in utifrån, så även om det må vara objudna gäster är de åtminstone fullständigt harmlösa sådana. Bilden skickades in av Carina Norberg.
Insekten på bilden hittades i ett badrum i ett hus som vi hyr ut till sommargäster. Huset ligger i Småland med skog och ängar runtomkring, samt en å i närheten. Vilken insekt är det? En skadeinsekt?
Det är en hona av en skogskackerlacka som bär på en äggkokong i bakänden. Numera har vi två olika arter kackerlackor i Sverige och din bild räcker inte för en säker bestämning. Baserat bara på fyndområdet bör det dock röra sig om den vanligaste arten, Ectobius lapponicus, som i dagligt tal kallas just ’skogskackerlacka’.
Skogskackerlackor är vanliga utomhus i precis hela Sverige. På grund av detta predikament hittas de ofta inomhus, dit de alltid och ofelbart kommit av misstag. Skogskackerlackor uppträder nämligen aldrig som skadedjur. Faktum är att de snabbt avlider inomhus eftersom våra hem är alldeles för torra för dem.
Mest påminner skogskackerlackor om tysk kackerlacka (Blattella germanica) – även om de är ganska olika. Ett bra sätt att skilja dem åt är att tysk kackerlacka på halskölden har ett ljust längsband, så att den får färgkombinationen mörk-ljus-mörk. Skogskackerlackor har antingen nästan helt svartbrun halssköld, eller färgkombinationen ljus-mörk-ljus.
Vi tror att det är mest sannolikt att den här spillningen kommer från en grävling, men utan närmare undersökning går det inte att utesluta att det istället är en räv som varit framme.
Den här spillningen hittade jag i början av hösten förra året. Den låg mitt på vägen, med något som ser ut som en kärna från plommon. Vad kan ha lämnat den?
Det är svårt att säga precis vad detta rör sig om – så är det ibland med spillning – men vi kan sluta oss till att det är fråga om något allätande däggdjur som är stort nog för att sluka ett plommon.
Kandidaterna som ligger bäst till är räv och grävling. Jag får mest känslan av att det är en grävling som varit i farten, men för att vara riktigt säker behöver man undersöka spillningen närmare: grävlingens spillning luktar starkt söt- eller myskaktigt, medan rävspillning har en frän, stickande lukt.
Hästigel, Haemopsis sanguisuga, är en av Sveriges största iglar, liksom en av våra vanligaste arter såväl i inlandet som vid kusten. Den förväxlas ibland med den likaledes stora, men betydligt, sällsyntare blodigeln (Hirudo medicinalis), som dock har rödaktiga längsband på ryggen. Bilden är tagen av Hermann Hammer.
I somras var vi och badade på en allmän sandstrand i Edsviken i Sollentuna. När jag kom upp från vattnet kände jag något som kittlade på foten. Jag såg något litet och smalt som rörde sig fram och tillbaka som en orm. Det påminde om ett tunt snöre i tjocklek och var ungefär två centimeter lång. När jag skulle ta bort det satt det fast i ena änden. Det var alltså någon slags mask (?) som hade bitit sig rejält fast i foten och som jag fick rycka av för att den skulle lossa. Det är inget märke efteråt på foten och ingen blödning. Allt gick så fort så jag hann tyvärr inte få någon bild. Vad kan det ha varit? Och är det vanligt med den sortens djur och bett på stränder runt Stockholm?
Det är svårt att svara på utan bild, men på din beskrivning låter det som att det skulle kunna vara en igel som bet sig fast i din fot. Iglar är faktiskt en slags maskar – avlägset släkt med daggmaskar – och vi har faktiskt omkring 25 olika slags iglar i Sverige! Flera av dem är vanliga i sötvattensmiljöer. De simmar gärna och bra, på ett litet förföriskt, vågliknande, sätt – ungefär som ett snöre. I videon här nedanför är ett exempel på hur en igel simmar.
Flera olika iglar, till exempel hästigel (Haemopsis sanguisuga), hundigel (Erpobdella octoculata) och (i viss mån) blodigel (Hirundo medicinalis) är ganska vanliga och lätta att få syn på. Häst- och blodiglar är stora djur, 5-6 centimeter eller mer som vuxna (blodigeln kan bli uppemot 15 centimeter lång), medan hundigeln är något mindre. Blodigeln är den lättaste att känna igen, eftersom den har vackert guld- eller kopparglänsande längsband på ryggen. Att veta just vilken igel som bet dig, går inte utan att undersöka djuret.
Att bli biten av en igel är ganska svårt, åtminstone när man simmar, men det kan såklart hända. När de väl satt sig fast, kan man behöva dra ganska hårt för att få loss dem.
På den här länken kan du läsa mer om blodiglar. Och här skriver Naturhistoriska riksmuseet mer om iglar i vid bemärkelse.
Tromsöloka, Heracleum persicum, är en flerårig, mycket stor och vitblommig, växt som kan bli drygt 4 meter hög med med 50 centimeter blomhuvuden och 2 meter långa blad. En gigant bland nordiska örter! Tromsöloka är lokalt allmän längs vägar och andra marker präglade av mänsklig påverkan i Nordnorge. Den förekommer sparsamt i Sverige, och kan förvecklas med flera andra arter i släktet lokor, bland annat jätteloka och kanske också björnloka. Hos tromsöloka, liksom hos andra närbesläktade arter, kan växtsaften ge upphov till besvärande hudutslag, men icke-saftiga delar av växten är ofarliga. Bilden är tagen av Ryan Hodnett.
I somras besökte jag Tromsö i Nordnorge och det var fullt av blommande björnloka överallt och i luften. Är de vita blommorna också giftiga, eller är det bara växtsaften som är farlig?
Att det skulle flyga runt en massa blommor av björnloka (eller tromsöloka eller jätteloka, som jag misstänker att det snarare handlar om – det är inte samma sak som björnloka) låter väldigt konstigt.
Oavsett vilket så är det växtsaften från dessa arter som kan orsaka utslag på huden, trots att de inte är giftiga att äta! Själva blommorna är små och inte särskilt ”saftiga”, så att just blommorna skulle kunna orsaka något hälsoproblem har jag svårt att tro.
Vi får inte känslan av att detta är en del av något djur, eftersom hela tingesten ser tämligen likartad ut och saknar tydliga kroppsdelar. Men vad kan det vara? Vet ni?
Idag hittade jag denna i handfatet och höll nästan på att dö! Jag tog den med papper och spolade ner den i toaletten. Därefter hällde jag propplösare överallt. Vi bor i lägenhet. Vad är det och vad ska vi göra?
Jag får inte känslan av att det är någon mask, eftersom det inte ser att finnas några distinkta kroppsdelar, som huvud, mundelar, och så vidare. Om det vore en inälvsparasit skulle detta synas, och då är det också osannolikt att djuret hittas i handfatet istället för i toaletten.
Så kallade badrumsmaskar är en slags daggmask som lever i avlopp och de skulle eventuellt kunna hittas i ett handfat. De är brunröda och har tydliga ringar på kroppen liksom andra daggmaskar. Även andra insekter har larver som kan leva i avloppsrör, till exempel fjärilsmyggor. Dessa larver kan vara ganska stora och vita, men har rundare kropp, tydligare kroppssegment, och markerat huvud.
Nattviol, Platanthera bifolia, är liksom alla andra svenska orkidéer fridlyst. Vid exploatering vill den berörda kommunen spara ängsplätten där nattviol växer. Om det är tillräckligt för att den ska överleva beror inte bara på plättens storlek, utan också på att områdets sköts på ett sätt som gynnar de kvarvarande växterna. Bilden är tagen av Hans Hillewaert.
Jag ska yttra mig till en kommun angående en detaljplan. Mitt emot mitt fritidshus växer det nattviol på en äng. Kommunen vill nu bygga hus på ängen, förutom på just den plats där jag rapporterat att det finns nattviol. Jag tror ju inte att nattviolen kommer överleva om det det blir trädgårdstomter runt den plätt där nattviolen finns. Jag är dock ingen expert och skulle därför vilja få ett utlåtande från någon som vet mer. Kan ni hjälpa mig? Eller vet ni i vart fall var jag kan vända mig för hjälp?
Det beror delvis på hur stor den där ängsplätten som blir kvar är, men framför allt vad den får för skötsel framöver. Om det varken betas eller slåttras så kommer nattviolen knappast att överleva någon längre tid, men det gäller oavsett om man bygger hus runt omkring eller ej.
Döda dubbelfotingar i vår frågeställares lägenhet. I allmänhet är denna slags tusenfotingar fuktighetsälskande djur som trivs bäst i lövförna på marken. Det torra inomhusklimatet tar snabbt kål på dem. Vi tror att djuren har liftat med någon nyinköpt krukväxt eller motsvarande och därifrån beseglat sitt öde genom att ge sig ut på turné i lägenheten.
Jag har hittat dessa i min lägenhet. Samtliga har varit ihoprullade och hittats på olika ställen längs golvlisterna, i köket, vardagsrummet och gästrummet. Det verkar vara döda, eller kanske är det bara ett skal? Vad kan det vara för något? Tycker själv inte att det ser ut som vanliga pälsänger.
Det är inga larver, utan istället någon slags dubbelfoting. Bilderna räcker inte till för att avgöra vilken. Dubbelfotingar är en undergrupp bland mångfotingar, alltså de som populärt kallas för ”tusenfotingar”. Det är fredliga djur som äter dött organiskt material som vissna löv, ruttnande frukt, och liknande. Skulle jag gissa, tror jag att de följt med någon blomkruka eller nyinköpt planta in. Det är hur som helst inga skadedjur och – som synes – trivs de dåligt i det torra inomhusklimatet.
Kommentarer