Både rynskinn (Phlebia centrifugata) och ullticka (Phellinidium ferrugineofuscum) är sällsynta och nationellt rödlistade svampar som bara växer på mycket grova lågor av gran i skogar med höga naturvärden. Att vår frågeställare värnar fortlevnaden av dessa svampar efter att lokalen de nu växer på har exploaterats, är synnerligen hedervärt och ingjuter hopp för bevarandet av biologiska värden också i människans absoluta närhet. På bilden, som är tagen av Caspar S., ser vi rynkskinn.
Kan man flytta en liggande trädstock (död ved) som har ullticka och rynkskinn växande på sig, utan att svamparna tar skada? Har svamparna sitt mycel bara i stocken eller även i marken? Skadas svampen av att man flyttar stocken?
Du kan utan problem flytta på stocken – svamparna lever av att bryta ned granveden, och har inget mycel i marken. Däremot kan svamparna missgynnas om den nya miljön är alltför olik den nuvarande, så går det att göra den nya platsen så lik den gamla som möjligt är det bra.
Ett mycket bra initiativ, att flytta stocken istället för att avlägsna den!
– Andreas Nord
Tack så mycket för ert svar! Jag hade helst låtit den ligga, men kommunen har anlagt en diskgolfbana precis där stocken ligger. Nu håller den på att trampas sönder. Därför tänkte jag att det vore bättre att flytta den.
Knätofsspindel, Uloborus plumipes, är lätt att känna igen på den kantiga bakkroppen och de långa håren på frambenen (knätofsarna). Spindeln hör egentligen inte hemma i Sverige, och tycker inte så mycket om när det är kallt. Därför hittas den bara inomhus, där den är en viktig renhållare och ett trevligt huskryp. Bilden är tagen av Johanna Rosenblad.
Jag har sedan i oktober i fjol året haft en gäst som övervintrat hemma hos mig i Falun. Den lilla spindeln flyttade in och slog sig ner i ett hörn där den spann sitt nät. Jag har matat den med sorgmyggor och den har ömsat skinn två gånger och blivit mer än dubbelt så stor. Jag är nyfiken på vad det är för spindel. Jag har försökt ta bilder från olika håll och håller en tops i närheten på en för att ge en uppskattning av storleken. jag skulle tro att den är 7-8 millimeter lång. Den har en distinkt puckelrygg och när den vilar blir den ett smalt streck. Tacksam för svar!
Du har en knätofsspindel (Uloborus plumipes) boende hos dig. Det är en art som lever endast inomhus hos oss i Sverige och de brukar förekomma i växthus och på plantskolor och dylika ställen. Antagligen så har du köpt en inomhusväxt och fått med dig spindeln hem på det sättet.
Knätofsspindel är ganska lätt att känna igen på sin siluett med puckelrygg och de förtjockade frambenen. De har låmga hår som sitter ihop i ”knippen” på frambenen, så att det ser ut som flaskborstar. Det är därför frambenen ser förtjockade ut på avstånd, och det är också dessa hårtussar som gett spindeln sitt svenska namn.
Intressant att veta om dessa spindlar är att de inte har några giftkörtlar och där inte kan producera någt gift. Det är ovanligt bland spindlar. Dessutom jagar knätofsspindeln insekter med ett nät som inte har något klister, utan mer av en luddig struktur.
Inget minner väl så om våren som en vitsippa? Just den här sippan, som vår frågeställare såg i Hörby i centrala Skåne, ser dock ovanligt ovanlig ut. Varför är det så? Svaret är att det sannolikt beror på en mutation som ändrat hur själva blomman och blomorganen (foderblad, kronblad, ståndare och pistill) utvecklas och slutligen ser ut. Om mutationen uppstått i naturen, eller om det rör sig om en trädgårdsrymling, vet vi inte. Bilden är tagen Risto Rainne.
Jag tog den här bilden för några år sen nära Hörby i Skåne. Vad kan ha orsakat en sådan missbildning? Sippan i frågan var grövre än vanliga vitsippor och den blommade lite senare.
Det finns trädgårdsvarianter av vitsippa, Anemone nemorosa, med fylld krona, och en sådan kan ha ”rymt” från en närliggande trädgård. I grund och botten är det dock troligen en mutation i en av generna som styr hur själva blomorganet ser ut. I det här fallet har mutationen gjort att det bildas foder och kronblad, men att varken ståndare eller pistill kan utvecklas. Jag kan dock inte se på bilden vad det är för organ i mitten av blomman.
Getingdrottningar övervintrar ofta inomhus, och kan dyka upp på märkliga tider i samband med att det blir lite varmare inomhus. Ibland övervintrar de i skorstenen, och ser nog så märkliga ut när de dyker upp i vardagsrummet. Här är en sådan sotpudrad geting, där bakkroppens normalt gulsvarta mönster inte syns överhuvudtaget.
Vi har en fritidsbostad från 60-talet som vi åker ut till på helgerna. Detta hus har vi renoverat lite från år till år. Denna höst öppnade vi upp innertaket till kallvinden och isolerade om. Det är alltid på lite grundvärme på, men någon timme innan vi kommer ut så höjer vi upp temperaturen. Nu till vår fråga. Sedan november har det börjat dyka upp 1-3 getingar varje helg. Vi har en dotter som är allergisk mot getingstick, så vi är noga med hur vi avlägsnar dem vilket gör att vi vet att det inte är samma geting som dyker upp. Vi har förstått att det bara är getingdrottningen som övervintrar, men det känns ju konstigt i och med att vi nu har avlägsnat minst 20-30 getingar under de här månaderna. Getingarna känns normalstora, men de är ganska sega och trötta. Vet ni vad som händer här?
Passar på att fråga en annan sak om getingar också . Dottern som är allergisk mot getingar har en enorm förmåga att bli stucken av dem. Inte så att hon är på samma plats. utan en sommar fick hon 15 stick på några veckor och då var hon på förskolan, i soffan hos en kompis, sovande i bilen, på stranden, och så vidare. Vet ni om getingar dras till speciella människor?
Det är mycket riktigt bara getingdrottningar som övervintrar. Samma sak gäller för många andra steklar, som till exempel humlor. Däremot kan ett getingbo vara aktivt långt in på säsongen när höstarna är milda, så även om det vore högst osannolikt så går det inte helt att utesluta att det är ”gamla” arbetargetingar som är kvar. Jag gissar dock att det rör sig om drottningar under övervintring, som vaknat till när ni höjt temperaturen inför era besök.
Såvitt jag vet dras inte getingar till särskilda människor. De är egentligen fullständigt ointresserade av oss, utan är liksom andra djur fullt fokuserade på att hitta mat till sig själva och sin avkomma. Det kan ju däremot vara så att det finns en sekundär koppling, där getingarna närmar sig er dotter eftersom de är nyfikna på något annat som finns där i närheten, eller att er dotter är extra observant på getingar i närmiljön eftersom hon är allergisk. Detta är dock en ren spekulation.
Den här vackra tallen står vid Vitemölla strandbackar utanför Kivik i östra Skåne. Att vara väldigt högvuxen längs den vindpinade skånska östkusten kan omedelbart straffa ut sig genom en ökad risk att blåsa omkull.
Växter drar sig till ljuset. Det måste betyda att ljusets kraft är starkare än dragningskraften?
Dragningskraften kan begränsar hur högt upp ett träd kan transportera vatten att dricka. I normalfallet är det dock snarare risken att blåsa omkull som är den viktigaste faktorn som begränsar höjden. Dragningskraft är försumbar jämfört med växternas kraft att förlänga sin stam.
En hona av ett bladskärarbi (bi-släktet Megachile) i färd med att bygga bo i en säck grönsaksjord. Bladskärarbina är speciella i det att de med stor precision skär ut bladbitar som de omsorgsfullt viker samman till ett rörformat skydd åt sina larver. Ett fascinerade hantverksarbete som ganska få har förmånen att följa på nära håll. Det vackra svartpälsbiet, Anthophora retusa, finns förvisso på Gotland, men lever på ett annorlunda sätt och är än mer humlelik. Bilden är tagen av Karin Petersson.
Tidigt förra sommaren såg jag en eller två humlelika insekter flyga in och ut ur en säck grönsaksjord som det blivit ett hål i. Jag bor på Gotland och i trädgården har jag lite blåeld och andra vilda växter samt en hel del odlade blommor, rosor och pioner som blommar. Tyvärr har jag inte lyckats få så bra bilder men tänker att jag chansar. Kan det vara ett svartpälsbi?
Nej, något svartpälsbi är det inte. Däremot har ni sett ett bladskärarbi (som också kallas tapetserarbi, släktet Megachile) i färd med att bygga bo. Bladskärarbina är litet speciella eftersom de skär av bladbitar som de omsorgsfullt viker ihop till ett rörformat skydd för sina larver – ett ovanligt beteende bland insekter. Ni ser på den första bilden hur honan är på ingång med just en sådan bladbit. Bladskärarbin hör vidare till bigruppen ’buksamlarbin’ (bifamiljen Megachilidae). Till skillnad från till exempel honungsbin samlar dessa sitt pollen på buken, inte bakbenen. De långa håren som omger bukens pollenkorg syns som en orange kant på bilden.
Roligt för er att få studera detta på nära håll. Om möjligt hade jag låtit jordsäcken förbli öppen och oanvänd under säsongen.
– Andreas Nord
Tack för snabbt svar! Jag tyckte att det var annorlunda att se ett bi med en bladbit. Jag lät säcken stå under säsongen.
Skalbaggar i familjen bladhorningar, dit flera växtskadegörare hör, har typiskt ”ostbågeformade” larver. Vi tror att larven vår frågeställare hittat bland både potatis och rödbetor är en pingborre, Amphimallon sostitiale. Det är ett vanligt djur på försommaren och de vuxna skalbaggarna kan svärma i stora mängder precis i skymningen. Larverna trivs bra både i gräsmattor och bland odlade grödor, där de stundom ställer till förtret för såväl villaägare som bönder. Bilden är tagen av Leif Nordin.
Den här typen av larv har vi hittat i vårt 10 kvadratmeter stora potatisland samt bland rödbetor som vi odlar i pallkrage. Vad är det och vad bör man och kan man göra?
Det ser ut som larven av en skalbagge som heter pingborre, Amphimallon solstitiale, även om jag inte helt kan utesluta den mindre arten trädgårdsborre, Phylloperthahorticola, utan att ha en riktig storleksreferens. Båda arterna har typiskt ’ostbågeformade’ larver som äter levande rötter. Trädgårdsborren föredrar dock gräs, inklusive säd, och klöver, medan pingborren också angriper odlade grödor.
Finns larverna i större mängder kan de orsaka betydande skada, och på vissa håll i Europa betraktas de som allvarliga växtskadegörare. Som privatperson finns inte mycket att göra, annat än att avlägsna larver man hittar. Jag vill också slå ett slag för att främja småkryp och andra naturliga inslag i sin trädgård. Genom att sörja för att det finns förutsättningar för många olika djur att leva i trädgården, ökar också sannolikheten att olika rovinsekter etablerar sig. Hit hör bland annat larver av andra skalbaggar som (stora) kortvingar och jordlöpare. Fåglar och däggdjur, inte minst den charmiga grävlingen, kan också leta upp och äta pingborrelarver i mängd.
Trepunktsskräpmal, Hofmannophila pseudospretella, är en liten fjäril som ofta hittas inomhus. Den räknas normalt inte som en allvarlig skadegörare, men hittar man den i huset kan det ändå vara bra att ta en extra titt på lättillgänglig torrskaffning i skafferiet, och ullprodukter i garderoben. Bilden är tagen av Andreas Eriksson.
Jag har de senaste dagarna hittat ett antal malfjärilar inomhus i vårt sovrum, främst på gardiner och väggar. Vad kan detta vara för typ av malfjäril?
Jag tycker att det ser ut som trepunktsskräpmal, Hofmannophila pseudospretella. Den räknas inte som ett svårt skadedjur, eftersom larven mest lever på diverse vegetabilier och döda animalierester. Det är inte ens säkert att malarna kommer inifrån huset, utan de kan ha utvecklats i ett uthus intill, där det finns döda insekter eller insektsrester som sitter fast i spindelnät. Men har man exponerad ull/ylle (till exempel filtar, plädar, eller tröjor) eller vissa matvaror (gryn, mjöl, och liknande) lättillgängliga, kan detta också smaka gott för larverna. Jag rekommenderar er därför att ha uppsikt över vad som händer i skafferiet och garderoben, för säkerhets skull.
Vi har skrivit om trepunktsskräpmal tidigare. Inläggen hittar du på den här länken.
Mosshumla, Bombus muscorum, är en av våra allra vackraste humlor. Den förekommer sparsamt på blomrika, torra och sandiga marker i södra Sveriges kustband och kan vara en signalart för skyddsvärd natur. Mosshumla, andra humlor och insekter har minskat kraftigt på många håll, framförallt på grund av att naturen trängts undan av förändrad markanvändning. Men insekterna minskar inte överallt, och även i utsatta områden kan negativa trender vändas med rätt åtgärder. Bilden är tagen av S. Rae.
Finns det statistik på om vi ser en minskning av antal insekter per år? Jag tycker det var betydligt färre insekter förra sommaren, i alla fall där jag bor vid kusten strax söder om Göteborg. Mindre antal bin, humlor och fjärilar, och så vidare. Vad vet vi om detta?
Hos nästan alla insekter finns det en ganska betydlig skillnad i populationsstorlek från år till år, beroende på bland annat hur vintern och våren har sett ut, om det är torrare eller blötare, och så vidare. Det kan leda till att det under vissa år finns mycket av en viss art på en plats, men nästa år nästan inga individer alls. Tänk till exempel på fallet med en skalbagge som bara äter av en viss växt, eller ett vildbi som bara samlar pollen från den växten: finns det mycket av värdväxten det första året finns det också utrymme för många insekter som lever på den, men om det året efter finns få plantor (kanske beroende på torka, eller något annat), så kan det inte finnas lika många insekter. Det är en naturlig ekologisk process som förekommit i alla tider.
I många delar av Sverige och världen har antalet insekter trots allt minskat betydligt. Det är bara människans fel, och handlar framförallt om att vi tränger undan naturen i takt med att städerna blir större, infrastrukturen (till exempel motorvägar) blir mer omfattande, och jord- och skogsbruk intensifieras och riktas mot storskaliga monokulturer. Det är dock viktigt att komma ihåg att det här inte gäller överallt. På flera håll i den svenska fjällvärlden är antalet insekter och spindlar praktiskt taget oförändrat nu jämfört med på 1970-talet, och längs södra Svealandskusten har antalet nattfjärilar ökat sedan 1990-talet. Dessutom finns det mycket som privatpersoner kan göra för att främja insekter. Om detta, och annat, skriver i det här inlägget.
Vi kan inte med säkerhet avgöra om det är fågelloppor som bitit vår frågeställare.Tjuvbaggar är en slags skalbagge fiamiljen trägnagare (Anobiidae) som är ganska vanliga i äldre hus och hem, tillsammans med flera andra inomhusskalbaggar (till exempel ängrar). Oftast gör de ingen skada, utan fungerar som renhållare med förkärlek för dött organiskt material som intorkade flugor, hudflagor och annat gott.Bett från fågelloppor sitter typiskt på rad, är svullna och röda, och kliar intensivt. Det är vanligt att få med sig fågelloppor hem om man vistas när vilda fåglar. Det är nog så besvärligt, men eftersom fågelloppor inte kan överleva på människoblod någon längre tid, löser problemet sig själv.
I höstas märkte jag att jag fick som bett på kroppen. Mest nere runt vristerna och benen. Jag tänkte att det inte kunde vara myggbett eftersom det var höst och kallt. Jag har sedan dess fått nya bett då och då. De kliar intensivt, men kliandet försvinner med antihistamin.
Jag ser inga spår av blod eller sett svarta prickar i sängen, eller annat som kan tyda på vägglöss. Det jag nu funderar på är om de kan komma med möss, då vi har problem med dessa i vägg/tak på nedervåningen. Vi har haft problem med möss till och från i flera år. När jag städade efter mössen kring listerna i vår gillestuga, hittade jag denna insekt. Kan den ha orsakat betten?
Det är nästan omöjligt att avgöra vad som har bitit dig, men bettens form och din beskrivning av intensivt kliande stämmer väl överens med fågelloppor. Ofta sitter betten då några stycken på rad. Det är ganska lätt att råka få med sig fågelloppor hem, dels via sällskapsdjur, dels om man tar bort ett fågelbo eller rensar en gammal fågelholk. Eftersom fågelloppor inte kan överleva på människoblod, löser problemet sig själv efter några månader när lopporna dör.
Insekten du hittat är alls ingen loppa och därför inte heller skyldig till betten. Det är i stället en skalbagge i familjen trägnagare (Anobiidae). Närmare bestämt är det en så kallad ’tjuvbagge’ i släktet Ptinus. Inomhus brukar det oftast vara vanlig tjuvbagge, Ptinus fur, man stöter på. Din bild är dock inte tillräckligt bra för att avgöra just vilken slags tjuvbagge du har hittat. Tjuvbaggar är framförallt renhållare, som lever av rester från döda insekter och spindlar i mörka, litet fuktiga utrymmen. Det är aldrig skadliga för människor eller sällskapsdjur.
Kommentarer