Ja, vad är det egentligen för gröna kulor som vår frågeställare hittade i trädgården i Dalsland i somras? Det finns vissa likheter med slemsvampar – som egentligen inte är svampar utan jättelika encelliga organismer – men vår gästexpert tror snarast att det är något annat. Är det någon av våra läsare som vet?
Jag har hittat två klumpar med kulor i trädgården. De är limegröna, porösa, och luktfria. De låg på en bädd av lönnlöv bland lönn, tall och andra lövträd. Vissa kulor är porösa, andra fasta. Jag tänker spontant på (snigel?)ägg, svamp eller svamp som angripit ägg. Sista bilden är en delad kula med fast konsistens. Vad är det för något?
Jag tyckte att dina bilder påminde om någon slags slemsvamp (som vi skrivit om flera gånger). Jag skickade därför din fråga vidare till Jan ”Skogens röst” Svensson, en av Sveriges främsta experter på svampar. Såhär säger Jan:
På en av bilderna ser det eventuellt ut som slemsvampen sotägg (Reticularia lycoperdon), men om allt är på ett lönnlöv så är det inte den. Det är inte heller något trollsmör (slemsvampar i släktet Fuligo). Jag kan faktiskt inte alls erinra mig om någon slemsvamp med den färgen, och strukturen ser också lite skum ut. Jag ser dessutom inga ”slemspår” vilket man brukar se om det är en slemsvamp. Nej, det här är nog något annat – kanske en bakterieansamling eller något som människan hittat på?
Bålgetingar bygger naturligt bon i ihåliga träd och lockas därför gärna till fågelholkar och liknande utrymmen. När getingar lämnat boet på hösten bryts det ned av väder och vind, eller plundras av småfåglar. Getingarna själva kommer dock inte tillbaka för att städa efter sig. Bilden är tagen av Dumi.
Vi har under flera år haft bålgetingar som bor i gamla fågelholkar. Varje år bygger de igen hålet, eftersom det är för stort tror jag. Framåt hösten återställer de holken och tar bort sitt bygge. Men bålgetingar skaffar väl alltid ett nytt boende nästa år? Varför lägger de då energi på att ”städa”?
Bålgetingar har liksom andra getingar och bland annat humlor, en litet speciell livscykel. Det är nämligen bara nykläckta drottningar som övervintrar. Dessa drottningar vaknar till på vårkanten och bygger ett bo där de själva föder upp första generationens arbetare, som alla är honor. När de väl är kläckta, tar arbetarna över kolonins alla sysslor som att mata larver, att städa, att vakta boet, osv. och drottningens roll reduceras till arbetsledning och att lägga ägg.
Under sommaren växer kolonin till sig, och på sensommaren eller den tidiga hösten börjar drottningen planera för framtiden. Då kommer arbetarna att föda upp nya drottningar och hanar. Hanarna och de nya drottningarna lämnar boet och hittar en individ av motsatt kön att para sig med. Därefter dör hanarna, och de gamla arbetarna börjar också dö av. De nya drottningarna, som nu är parade, äter några veckor och letar sedan upp en frostfri plats att övervintra på. På våren börjar cykeln på nytt, och drottningarna etablerar ett bo på en annan plats än där de själva kläcktes. Individuella bålgetingar är inte ortstrogna som till exempel vissa fåglar är.
Vad har detta då att göra med boets in- och utgångar? Såvitt man vet inte så mycket: det kan hända att in- och utgångshålet vidgas något som ett resultat av ökad trafik osv, men även om de nya drottningarna är betydligt större än arbetarna, brukar utgången inte vara för trång för dem. Jag har aldrig hört talas om att bålgetingar skulle städa bort sitt bo – av ungefär de skäl du själv anför. Däremot jobbar de hårt med att hålla sitt bo i toppskick under säsongen. När arbetarna dött och ingen tar hand om boet, blir det snabbt ett ödehus med allt vad det innebär. Den ganska delikata pappersstrukturen i boet är inte särskilt motståndskraftigt mot regn, hög luftfuktighet, osv. och bryts därför ned. Men det handlar om att getingarna slutat bry sig, inte om att de är måna om att städa upp.
– Andreas Nord
Det torde kunna vara fåglar som ”städat” också. Det har jag sett ske med geting- och bålgetingbon i våra fågelholkar.
Hur kan måsar och andra djur i kalla områden stå helt obekymrade på kalla isflak vintrarna igenom? Saken har sin grund i ett intrikat nätverk av blodkärl i benen och fötterna. Här syns den ostasiatiska måsen skiffertrut, Larus schistisagus, inta sin middag på ett isflak. Bilden är tagen av GruenesMonster72.
Varför fryser inte fåglarna om fötterna på vintern?
Det här är en spännande fråga som fascinerat forskare under lång tid. Redan på 1950-talet forskade berömda djurfysiologer som Laurence Irving, Per Scholander och August Krog på detta område.
I korthet handlar det om två faktorer som gör att fåglarnas ben är väldigt, väldigt kalla på vintern – nästan lika kalla som omgivningen. Den första faktorn är att fåglarna kan strypa blodflödet till benen ganska betänkligt. Det kallas för ”vasokonstriktion”. All blodkärl är omgivna av glatt muskulatur som kan dras ihop för att minska kärlens omkrets. Då flödar mindre blod igenom dem, och det är ganska fiffigt eftersom det gör att fåglarna förlorar mycket mindre värme när det inte strömmar varmt blod ut i de dåligt isolerade benen.
Den andra faktorn handlar om hur blodkärlen löper i förhållande till varandra. Ett problem för fåglar och andra djur på vintern, är att fötterna ju faktiskt blir väldigt kalla. Därför är blodet i benen också kallt. Risken är då att fåglarna blir nedkylda, om det kalla blodet som färdas tillbaka i venerna kommer rakt in a kroppshålan. Det blir ungefär som om vi skulle dricka ett stort glas iskallt vatten en väldigt kall vinterdag. Det omvända problemet är att det varma blodet som kommer från kroppen via artärerna indirekt också kyler ned fågeln, för det avger värma väldigt snabbt när det kommer ut i benen, och det måste fåglarna kompensera för. Tänk på det här ungefär som att vi har shorts eller kjol på oss mitt i vintern – väldigt kallt!
Fåglar och andra djur har löst det här på ett fiffigt sätt, genom ett komplicerat nätverk av vener (med kallt blod som ska tillbaka till kroppen) och artärer (med varmt blod som kommer från kroppen) i sina ben (och näbbar). Artärerna och venerna ligger väldigt nära varandra inne i benen, vilket leder till att det varma blodet i artärerna successivt avger sin värme till det kalla blodet i venerna. Resultatet blir att blodet i de olika blodkärlen är nästan lika kallt när det når fötterna, och nästan lika varmt när det når kroppen. Processen kallas för ”motströms värmeväxling” och är förklaringen till att en fiskmås kan stå på ett isflak utan att frysa om benen.
Motströms värmeväxling kan ofta stängas av eller sättas på genom ett slags kortslutningssystem i blodkärlen. Djuret kan då ”välja” om det ska slussa blodet genom värmeväxlaren för att spara värme på vintern, eller om det istället ska släppa ut blodet nära huden för att göra sig av med värme. Det är ju bra när det är varmt på sommaren!
Olika fåglar har olika effektiva värmeväxlare. Ibland är det ett väldigt enkelt system med en enda artär som är omgiven av några få vener, och ibland är det mer komplicerat med massor av små vener och artärer som bildar ett slags nätverk (rete mirabile, ”det underbara nätverket”). Men det spelar också roll hur fågeln ser ut. En trana, stork, eller häger med väldigt långa ben kan ha en väldigt effektivt värmebesparing med en simpel värmeväxlare – för att avståndet är så långt – medan en fågel som en tornseglare eller kungsfiskare som har korta och tjocka ben måste kompensera med en mycket mer komplicerad värmeväxlare.
Vi människor gör nästan samma sak som djuren: tänk på dina händer och underarmar en varm sommardag jämfört med en kall vinterdag. När det är varmt på sommaren känns händer ”svullna” och vi ser massor av fyllda, ytliga blodkärl. Under kalla vinterdagar är händerna nästan vita, och blodkärlen är inte alls lika synliga. Vi använder alltså också våra blodkärl för att antingen göra oss av med eller spara på värme.
Om du vill läsa mer om hur fågelfoten fungerar, finns det väldigt fin infografik från Forskning och Framsteg på den här länken. Vi har också skrivit om fågelfötter i vår egen Kunskapsbank. Surfa in här och scrolla vidare till ”Kalla och varma fötter”.
Igelkottröksvamp, Lycoperdon echinatum, är närmast omisskännlig. Som ung är taggarna ljusa, med åldern mörknande och till sist avfallande. Igelkottröksvamp är en nedbrytare som växer med olika ädellövträd. I Sverige finns den uteslutande i södra landsänden med sporadiska förekomster längre norrut. Bilden skickades in av Bo Johansson.
Jag gick igenom gamla bilder hittade denna, fotad strax utanför Hållsta söder om Eskilstuna på sensommaren 2019. Vad jag minns så var den 5 till 6 centimeter hög. Kan det vara något annat än en svamp?
Det är en igelkottröksvamp, Lycoperdon echinatum – ett sällsynt passande namn på en omisskännlig svamp! Igelkottröksvamp växer framförallt med lövträd – i ängsartade bokskogar, ädellövskogar och i ekdungar. Mer sällan växer den också med barrskog, men då krävs det att det finns inslag av till exempel ädellövträd eller hassel. Det är en typiskt sydlig svamp i Sverige, med sina starkaste förekomster i Skåne, i Södermanland och i södra Uppland. I Sveland saknas den nästan helt.
Vi tror att det är en räv som lämnat den här spillningen, även om den är i största laget.
Kan ni avgöra vilket djur som lämnat den här spillningen på en skogsväg i Skärmarboda naturreservat i Nora kommun, norr om Örebro?
Det är spillning efter en räv eller en varg, med tydliga inslag av hår. Spillningen är förvisso ganska lång – även om skor kan vara olika stora – men påfallande långsmal och smalt tillspetsad, vilket talar för rävspillning. Vargspillning är ofta större och kraftigare (eller tjockare).
När det gäller spillningar är bildbestämning ofta svårt eftersom perspektiven blir otydliga, så se detta som en fingervisning.
Vår frågeställare hittade en sorgmygga eller närstående i hundens päls i somras. Att den hamnade där var en ren slump och till myggans stora olycka. De flesta slags myggor är alldeles harmlösa för djur och människor, men kan vara nog så viktiga i naturen där de är viktiga födokällor för andra djur men också kan göra andra små bidrag, bland annat pollinering av växter.
Vad är detta som jag hittat på min hund?
Det är litet svårt att se på bilden, men det rör sig om någon slags icke-stickande mygga. Mest tycker jag att det ser ut som en sorgmygga (myggfamiljen Sciaridae). Till dessa hör bland annat flygfäna i blomkrukor som vi i dagligt tal kallar ”blomflugor”. Riktiga blomflugor är någonting helt annat!
Många sorgmyggor är vanliga i skog och mark där de kan förekomma i stora tätheter. Att du hittat den här myggan på hunden är en ren slump – den har inget där att göra utan har hamnat i pälsen av misstag när hunden varit utomhus.
Människans grymhet vet få gränser. I Malmö hittade vår frågeställare en kvarglömd eller avsiktligt gömd fisksump. I denna hade två minkar letat sig in i jakt på fisk och där gått en mycket plågsam drunkningsdöd tillmötes. Malmö kanal erbjuder ett sportfiske efter abborre som är bland det allra bästa i Sverige. I kölvattnet av de många duktiga fiskare som prövar lyckan rör sig dessvärre element med tveksam moral. Ibland blir utgången djupt tragisk.
På Nyårsafton hittade två djur som dött i en fiskbur i kanalen i centrala Malmö. Jag tror mig veta vad det är, men en familjemedlem säger något annat. Vad säger ni?
Det är minkar som fallit offer för denna väldiga grymhet. Den vita haklappen avslöjar den. Av andra mårddjur som lever i vatten är endast utter en möjlig förväxlingsrisk. Även om denna har ökat i antal, finns den ännu inte i Malmö. Uttern är dessutom tre gånger så stor som minken, saknar den vita haklappen, har större öron, kraftigare svans, och längre, kraftigare morrhår.
Rölleka, Achillea millefolium, är vanligtvis ofarligt för hästar att äta. Om röllekan är angripen av mjöldagg – en vanlig svampsjukdom som syns som ett pudrigt, vitt eller gråvitt lager på växters blad, stjälkar och knoppar – kan den dock ge upphov till vissa hälsobesvär.
Vilken växt är det på bilden jag bifogat? Jag har hittat den i en hösilagebal. Det luktar inte illa, men skarpt och lite örtig. Jag undrar om det något som inte bör ätas av mina hästar.
Det är rölleka, Achillea millefolium.
– Torbjörn Tyler
Bilderna visar blad av rölleka, en vanlig växt som finns på många gräsmarker. Rölleka tillhör inte de giftigaste växterna, men den kan ge hälsostörningar hos djur om den är angripen av mjöldagg, enligt uppgifter från Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA).
Kan det vara trägnagare som har angripit det fina träskåpet som under längre tid vinterförvarats i ett uterum?
Skåpet på bilden har stått utanför Stockholm men har nu har flyttats till Västerbotten. Det har stått i ett inglasat uterum som hållit cirka 18 grader under vintern. Jag ser nu att skåpet har fått fullt av svarta hål. Har ni någon ide vad som kan ligga bakom dessa?
Det ser ut att vara så kallade ”kläckhål” efter någon skalbagge som lever inuti träet. Det brukar oftast röra sig om trägnagare, alltså skalbaggar i familjen Anobiidae, men det är litet svårt att få en uppfattning om hur stora kläckhålen, vilket inte är oviktigt för att ta reda på vilken skalbagge det rör sig om.
Flera olika trägnagare är vanliga skadegörare på trä. Honorna lägger ägg i små imperfektioner i träet, som i springor och sprickor, och larverna letar sig sedan in i möbeln där de äter av träet och fullbordar sin utveckling till färdig skalbagge. En spännande detalj är att vuxna trägnagare av flera olika arter framkallar ett ’tickande’ ljud när de trummar med huvudet mot träet. Det är ett slags parningsbeteende hos hanarna, som vi skrivit om tidigare här. På grund av det säregna tickande ljudet kallas trägnagare i folkmun för ’dödsur’.
Trägnagare föredrar virke som är litet rötskadat från början, eftersom rötsvamparna bryter ned kritiska beståndsdelar i träet så att det blir mer tillgängligt för larverna. Om uterummet varit stundtals fuktigt under tiden skåpet förvarats där, har förhållandena säkerligen varit mycket gynnsamma för trägnagare och andra skadedjur.
Ängsskinnbaggar lever utomhus på träd, buskar och örter, där de livnär sig av växtsaft eller små, mjuka insekter. Många arter är vanliga i trädgårdar och parker. Därifrån är det inte långt till våra hus och hem. När en ängsskinnbagge hittas inomhus är det dock alltid och utan undantag en slump. De uppträder aldrig som skadedjur. På bilden ser vi en ängsskinnbagge som hör till det stora släktet Psallus, en av de största och taxonomiskt mest komplicerade grupperna bland svenska skinnbaggar. Med några få undantag är de omkring 20 arterna så lika varandra att de bara kan skiljas genom att studera inre organ i mikroskop. Bilden skickades in av Kalle Billstam.
Jag hittade denna insekt i mitt badrum i somras och är rädd för att att är en kackerlacka. Stämmer det, eller är det något annat?
Du kan andas ut – någon kackerlacka är det inte! Det är istället en ängsskinnbagge (släkting till bärfisar) i släktet Psallus. Av alla våra skinnbaggar är omkring hälften ängsskinnbaggar. Alla lever av att suga växtsaft och/eller genom att suga ur små, mjuka insekter som bladlöss och stövsländor. Släktet Psallus är ett av de största och mest svårpenetrerade bland ängsskinnbaggarna. Med få undantag går det därför inte att avgöra vilken Psallus-skinnbagge det rör sig om utan att studera djurens parningsorgan och andra smådetaljer i mikroskop. Många arter är mycket vanliga, i synnerhet på allmänna lövträd som ek och björk. Dessa finns det ju i regel gott om i stadsmiljö. Viktigt att veta är att skinnbaggar – med undantag för vägglöss – aldrig är skadedjur. Hittar du liknande djur nästa sommar kan du därför lugnt släppa ut dem igen.
Kackerlackor som hittas inomhus är nästan alltid den alldeles ofarliga, inhemska, skogskackerlackan Ectobius lapponicus. Det är inte heller något skadedjur. Bra sätt att känna igen kackerlackor är att de har långa och slanka antenner, minst så långa som kroppen, bakben med långa taggar, och två utskott (ett känselorgan; cerci) i änden av bakkroppen. De sticker ut som två små skaft på sidan av kroppen, nära baken.
Kommentarer