Vi håller med i vår frågeställares magkänsla – att det mest sannolikt är en friströvande katt som lämnade spillningshögar i ett villaområde i Kalmar under senhösten 2025.
Vi hittade under några höstveckor spillning i våra trädgårdar i grannområdet i Kalmar. Först misstänkte vi en katt som precis börjat gå ut, men spillningen ser lite större ut än en katts. Vissa gånger har det varit bredare och större än på bilden. En granne säger sig även ha sett en mink eller mård i området.
Jag är benägen att hålla med om att det ser ut som spillning efter en tamkatt, med homogen form, tydlig segmentering och utdragen spets. Katter gräver ofta ned sin spillning, men mer sällan på hårda underlag. I utkanten av ett revir är det också vanligare att katter lämnar spillningen på väl synliga platser. Det är fullt möjligt att både mård, och kanske mink om ni är nära kusten eller ett annat vattendrag, finns i området. Båda är vanliga djur. Det är dock inget mårddjur som lämnat den här spillningen. Mårddjurens spillningen har annan form och utseende och, i fallet mink eller mård, är den mindre och smalare än kattspillning.
Näbbskinnbaggar – det finns ett drygt 40-tal i Sverige – är små och glupska rovdjur som gör processen kort med småinsekter som bladlöss och stövsländor. Allmänt näbbstinkfly, Anthocoris nemorum, som syns på bilden, är en av våra vanligaste näbbskinnbaggar. Den hittas främst på nässlor, men i trädgårdar lever den varhelst det finns gott om mat. Ibland provsmakar näbbskinnbaggar på människor och bettet kan hos vissa individer orsaka svår klåda och hudirritation. Utöver obehaget, är bettet dock alldeles ofarligt. Bilden är tagen av Urban Nilsson.
På somrarna får jag ibland kontakt med en insekt som biter eller sticker mig. Betten, som är värre än mygg- eller bromsbett, är mycket irriterande och kan klia i upp till en vecka. Insekten är fyra till fem millimeter lång och jag tror inte att den kan flyga. Den kryper på mig när jag har kontakt med bärbuskar eller andra växter. Vad kan det vara för insekt och vad är det för ämne som irriterar huden så infernaliskt?
Bilden visar en näbbskinnbagge, en skinnbagge i familjen Anthocoridae som mycket avlägset är släkt med bärfisar. Vi har knappt 40 olika näbbskinnbaggar i Sverige, och du har fotograferat en av de vanligaste arterna. Den kallas ’allmänt näbbstinkfly’ på svenska och heter Anthocoris nemorum på vetenskap.
Liksom alla andra näbbskinnbaggar är allmänna näbbstinkflyet ett glupskt rovdjur som gör processen kort med bladlöss, stövsländor och andra små mjuka insekter. Ett riktigt nyttodjur för dina bärbuskar, med andra ord! Näbbskinnbaggar är dock äventyrliga såtillvida att de provar sig fram med sin sugsnabel och alltså inte drar sig för att provsmaka en människa. När det händer, är det mer ett misstag än någonting annat.
Näbbskinnbaggar injicerar inte några antikoagulerande ämnen, vävnadsnedbrytande enzym eller liknande, till skillnad från många andra stickande eller bitande insekter. Det är alltså inte mer än själva ’sticket’ som är irriterande. Olika människor reagerar dock olika på att bli stungna av näbbskinnbaggar, från en fullständig avsaknad av besvär till en plågsam, ihållande klåda liknande den du beskriver.
Som kuriosa är det värt att nämna att det som det som kallas ’oriusbaggar’ i växthandeln – och saluförs för biologisk bekämpning av trips – inte alls är några baggar (i betydelsen skalbagge), utan näbbskinnbaggar av arterna Orius laevigatus eller Orius majusculus.
Vi tror att det är ett rådjursskelett som vår frågeställare hittade i Västmanland. Eftersom skelettet ser nära komplett ut, kan rådjuret ha dött på platsen. Rävar och andra djur kan dock släpa skelettdelar ganska långa sträckor för att få äta ifred.
Vi har hittat en övergiven bur med skelettdelar och undrar vad det skulle kunna vara för djur som dött. Lämningarna hittades i Hallstahammars kommun i Västmanland i slutet av februari. Ryggraden uppskattar vi till 60-80 centimeter inklusive hals. Juicekartongen i bild är 12-13 centimeter, för storleksreferens.
Givet storleken skulle jag säga att det rör sig om skelettdelar efter ett rådjur, under förutsättning att det på något sätt lyckats ta sig in i (men inte ut ur?) den övergivna buren. Det är förvisso inte säkert att rådjuret dött på platsen: rävar är kända för att släpa kadaverdelar ganska långa sträckor, för att kunna äta på dem ifred.
Grävlingen är en vanlig kamrat i såväl städer och byar som i skog och mark. Det är nog det svenska djur som har längst klor i förhållande till fötternas storlek, så kloavtrycken är alltid synligt i spårstämpeln. De långa klorna kommer väl till pass när de gräver efter mat eller anlägger sina karakteristiska toalettgropar. Tyvärr är grävlingen hårt ansatt, dels via aktiv jakt, dels på grund av att de är synnerligen dåliga på att förstå trafikregler.
Jag hittade spår mellan Veberöd och Sjöbo i Skåne häromdagen. Är det en tvättbjörn, eller något annat djur? Jag såg även fällan på bilden i närheten och undrar om den gäller just för tvättbjörn, som inte bör finnas i trakten (eller i Sverige överhuvudtaget).
Enligt mitt förmenande är det en grävling som har passerat förbi. Jägare och många andra har ofta en förkärlek för att jaga eller på annat sätt infånga grävlingar, mestadels alldeles i onödan grundat i missuppfattningar om grävlingens ekologiska roll. Det finns givetvis undantag och ’problemgrävlingar’ i bland annat naturvårdssammanhang. I utgångspunkt är grävlingen dock ett missförstått men ohyggligt intressant djur med spännande sociala strukturer. Därtill är den ett av våra vackraste däggdjur. Tyvärr för grävling ett konstant flerfrontskrig, där människor i allmänhet och biltrafik i synnerhet är en stor orsak till överdödlighet.
Vi tror att det är en skogsmård som smugit under fågelbordet. Vi tror att det är en mård som smugit under fågelbordet. Den vänstra bilden påminner en del om spår efter en tamkatt – en vanlig besökare vid fågelbordet – men katter har bara fyra tår som sinsemellan är asymmetriskt ställda. Kattspår har heller inga klomärken: katter kan ju, till skillnad från många andra däggdjur, fälla in sina klor när de inte används.
Jag hittade dessa spår vid fågelmataren på landet. Vad kan det vara för djur?
Jag tycker att det ser ut som spår efter en skogsmård, baserat på en sammantagen bedömning av båda bilderna. Skogsmården är vanlig men klok och skygg, varför man sällan ser den.
De runda tårna, i tämligen symmetrisk ställning med antydda klomärken i den vänstra bilden är typiskt, liksom avtryck efter fem tår. I Sverige är det bara mårddjuren som har det. Den högra bilden är än mer typisk, med tydliga klomärken, avtryck efter fem tår och asymmetrisk trampdyna. Storleken relativt skalen från solrosfröna är också rimlig för en mård. Den vänstra bilden påminner en del om spårstämpeln efter en katt, men de fem tårna och antydda klomärkena avviker. Som vanligt med spår i snö, är det bra att också skicka med en bild på själva spårlöpan – alltså flera avtryck bredvid varandra så att man kan bedöma steglängd och gångstil – och gärna fotografera avtrycken med en storleksreferns.
Guldbaggarnas larver lever av dött organiskt material, till exempel i kompost eller i murket trä. Det händer också att de slår sig ned i blomkrukor eller balkonglådor. När dessa tas in i stugvärmen under vintern tror larverna att sommaren kommit, fullbordar sin utveckling och letar sig ut i hemmet. I det vilda äter guldbaggar gärna pollen från olika växter som rosor och hagtorn, och därför brukar de inte synas till förrän tidigast i maj månad. Får man påhälsning hemma innan dess, brukar söta frukter vara populärt. På bilden ser vi gräsgröna guldbaggar, Cetonia aurata, som kläckte ut hos en annan frågeställre.
En gräsgrön guldbagge har kläckts hemma hos mig, troligen från någon stor blomkruka jag haft stående ute. Det är ju bara början av mars och snö ute där jag bor. Vad ska jag mata den med så att den överlever tills det börjar blomma där ute? Och när brukar de vanligtvis kläckas om de hade bott ute?
Mata den med söta frukter, till exempel bananskivor eller päron, och se till att den har ett fuktigt substrat (blomjord, torv, eller liknande) att gräva ned sig i. De är ganska känsliga för uttorkning.
Beroende på var du bor, kan du få vänta ett tag på kläckningen i naturen. Här i Skåne börjar guldbaggar flyga i maj, ungefär när slån och hagtorn blommar för fullt. De vuxna baggarna äter mest pollen i naturen, så det är viktigt att det finns blomresurser för dem.
Vi har skrivit om guldbaggar inomhus på bloggen flera gånger tidigare. Kolla den här länken för mer information.
Vi tänker ofta på spillning från olika hjortdjur som varianter på torra, hårda kulor. Det stämmer bra när hjortarna äter mestadels torra och svårsmälta saker. På våren och sommaren när det finns färskt foder blir spillningen lösare och kan påminna om kobajs.
I somras orienterade jag i området Hassungared vid gränsen mellan Västra Götaland och Halland. I en glänta i skogen, omgiven av sankmark med få träd, hittade jag spillningen på bilden bland högt gräs. Vad kommer den ifrån?
Jag skulle tro att det här är ’sommarspillning’ från en älg eller något annat hjortdjur. Den påminner ofta om kobajs i form och konsistens och ser inte alls ut som typiska ”älgkulor”. Det beror på att älgar och andra hjortdjur äter mycket färska, lättsmälta blad och växter på våren och sommaren. Den passerar snabbt genom magtarmkanalen och innehåller därför massor av vätska när den kommer fram till ändtarmen.
Vi har skrivit om älgens spillning under olika delar av året förut. Surfa in här för att läsa inläggen.
Gäss har en komplicerad social struktur i sina vinterflockar, baserad på små familjeenheter som håller ihop dygnet runt. Ofta flyger flera sådana familjeenheter tillsammans till och från nattkvarteren, men den precisa sammansättningen av en större gåsflock beror på gemensamma resmål snarare än kamratskap. På bilden ser vi en flock med bläsgäss, Anser fabialis.
Jag bor i Lomma i sydvästra Skåne. Höst, vinter och vår tillbringar stora flockar gäss nätterna vid kusten i Lommabukten. När dessa flockar lämnar Lommabukten på morgonen ser det ut som att det är olika flockar av gäss. Tillhör varje enskild gås en specifik flock?
Din fråga om gässens flocklevande är spännande och komplex. Som boende i Lomma har du såklart utmärkta tillfällen att studera fenomenet under hösten och vintern. Svaret på frågan ”tillhör varje enskild gås en specifik flock” är: nja.
Det förhåller sig så att varje större flock av gäss är en smältdegel av flera småflockar som är baserade på en familjeenhet – föräldrarna och deras ungar från innevarande år, och ibland även fjolårsungar. Under flyttningen och övervintringen håller de här familjeflockarna ihop i ur och skur, såväl på övernattningsplatsen som i luften och på sädesfälten där gässen äter. Under senvintern och våren stöter föräldrarna bort sina ungar, som nu måste bli självständiga för att göra egna gässlingar. Familjeflockarnas storlek kan också minska under vintern under vissa omständigheter. Årsungar har litet högre risk att falla offer för rovdjur eller sjukdom, och de är ofta lite sämre flygare än föräldrarna och kan ”hamna efter”. Ungarna kan dessutom komma på villovägar i det allmänna virrvarr som uppstår när en gåsflock lyfter i panik, som när en havsörn sveper över dem på kusten.
Så vad händer då på morgnarna när gässen lämnar Lomma? Jo, utanför familjeenheterna är gäss inte särskilt kamratliga. De är däremot mycket ortstrogna. Det betyder att när en större gåsflock ger sig iväg, är det för att flera olika familjegrupper födosöker på samma plats och ger sig av ungefär i samma riktning på morgonen. Dessa flockkonstellationer är dock olika varje dag och bygger på den enkla principen att ”vi ska åt samma håll”. Flockarna innehåller förutom familjegrupper också olika ensamfåglar, exempelvis föräldrar vars partner förolyckats eller ungar som ’kommit bort’.
Att flyga i en större flock har flera aerodynamiska fördelar jämfört med att flyga ensam eller i en mindre grupp, så det finns direkta fördelar med beteendet. Just vem som ingår i den större flocken – så länge det inte är en familjemedlem – är dock inte så viktigt. Dessutom återkommer inte samma gäss nödvändigtvis till samma fält dag efter dag. Gässen har en mental karta över olika födoplatser i regionen – ett bra sätt att maximera sitt födointag och minska risken att rovdjur lär sig var gässen finns. Det ger också vegetationen tid att återhämta sig.
– Andreas Nord
Tack för ert omfattande svar. Jag måste säga att jag uppskattar den respons jag fick på min fråga!
Skogskackerlackor är de enda kackerlackorna som finns naturligt i Sverige. De är vanliga utomhus i precis hela landet. Till skillnad mot olika exotiska kackerlackor uppträder de dock aldrig som skadedjur. Hittar man en skogskackerlacka inomhus har den alltid och ofelbart smitit in utifrån, så även om det må vara objudna gäster är de åtminstone fullständigt harmlösa sådana. Bilden skickades in av Carina Norberg.
Insekten på bilden hittades i ett badrum i ett hus som vi hyr ut till sommargäster. Huset ligger i Småland med skog och ängar runtomkring, samt en å i närheten. Vilken insekt är det? En skadeinsekt?
Det är en hona av en skogskackerlacka som bär på en äggkokong i bakänden. Numera har vi två olika arter kackerlackor i Sverige och din bild räcker inte för en säker bestämning. Baserat bara på fyndområdet bör det dock röra sig om den vanligaste arten, Ectobius lapponicus, som i dagligt tal kallas just ’skogskackerlacka’.
Skogskackerlackor är vanliga utomhus i precis hela Sverige. På grund av detta predikament hittas de ofta inomhus, dit de alltid och ofelbart kommit av misstag. Skogskackerlackor uppträder nämligen aldrig som skadedjur. Faktum är att de snabbt avlider inomhus eftersom våra hem är alldeles för torra för dem.
Mest påminner skogskackerlackor om tysk kackerlacka (Blattella germanica) – även om de är ganska olika. Ett bra sätt att skilja dem åt är att tysk kackerlacka på halskölden har ett ljust längsband, så att den får färgkombinationen mörk-ljus-mörk. Skogskackerlackor har antingen nästan helt svartbrun halssköld, eller färgkombinationen ljus-mörk-ljus.
Vi tror att det är mest sannolikt att den här spillningen kommer från en grävling, men utan närmare undersökning går det inte att utesluta att det istället är en räv som varit framme.
Den här spillningen hittade jag i början av hösten förra året. Den låg mitt på vägen, med något som ser ut som en kärna från plommon. Vad kan ha lämnat den?
Det är svårt att säga precis vad detta rör sig om – så är det ibland med spillning – men vi kan sluta oss till att det är fråga om något allätande däggdjur som är stort nog för att sluka ett plommon.
Kandidaterna som ligger bäst till är räv och grävling. Jag får mest känslan av att det är en grävling som varit i farten, men för att vara riktigt säker behöver man undersöka spillningen närmare: grävlingens spillning luktar starkt söt- eller myskaktigt, medan rävspillning har en frän, stickande lukt.
Kommentarer