Hushumla, Bombus hypnorum. Bilden tagen av André Karwath.
Jag hade i somras ett bo med hushumlor i husväggen. Jag vill stänga igen så att de inte kan fortsätta bygga bo där men vill inte riskera att stänga in och därmed döda om det finns en sovande drottning eller larver där. Vilken tid på året är det tomt? När kan jag stänga igen?
Vänta till fram i oktober och se så inga flygningar äger rum Drottningar övervintrar troligen inte där i ett gammalt bo utan hittar andra ställen i mark, sorkhål, stenmurar osv.
-Bengt Nihlgård
Humlesamhällen dör på hösten och de enda som överlever är de nya drottningar som kläcks sent på sommaren. Jag tror inte (men är bara 95% säker) att de övervintrar i sitt gamla bo (de ska ju ut och para sig i alla fall). Och då är det lugnt att blockera ingången till boet sent på hösten eller vintern.
Ett rymdskepp kan bli ett eget ekosystem. Bilden är från CK-12 Foundation.
Jag har fått en uppgift i skolan (OBS vi får ta hjälp av allt vi kan) om att få människor (inte att en person skall leva i 6 000 år utan människosorten) att överleva i minst 6 000 år. De ska leva på ett rymdskepp som är 30 000 kvadratmeter stort. Totalt så får max 100 människor leva samtidigt på skeppet. Ingenting får släppas ut i rymden.
1. Vilka människor hade man behövt skicka upp? 2. Vilka djur? 3. Vilka växter? 4. Vilka olika åldrar så att inte alla är från samma generation? 5. Hur gör man med avfallen? Går det att utvinna energi utan att det påverkar något annat? 6. Vad kan man ha för energikällor som skall generera el så att det täcker energibehovet? 7. Hur ska vattenförsörjningen fungera? 8. Hur ska man göra så att det finns tillräckligt med syre på skeppet? 9. Hur ska ventillationsystemet fungera så att inga sjukdomar sprids så lätt?
Jag kan rekommendera boken The Martian av Andy Weir
Jag kan inte gå i god för alla de vetenskapliga resonemangen i boken, men den belyser en hel del av den problematik som dessa människor i rymdskeppet kommer att stöta på. Boken är ett riktigt rymdäventyr med mycket vetenskap i.
-Åke Lindström
Förutom att läsa The Martian så kan man ju börja med en mer fysikalisk fundering över förutsättningarna. Rymdskeppet måste fungera som ett slutet ekosystem. Ingen materia får gå till spillo om det ska kunna hålla i 6000 år. Allt avfall måste återanvändas, inget får lämna skeppet utom värmestrålning (som är oundvikligt). Man kan fundera över konsekvenserna av det vad gäller avfallshantering, vattenanvändning, mm.
Energifrågan kommer att vara kritisk. Energi kan inte alstras ur ingenting utan måste tillföras kontinuerligt för att upprätthålla livet i rymdskeppet (det finns ett komplicerat fysikaliskt begrepp kallat entropi som kommer in här, men slutsatsen är hur som helst att det behövs något som tillför användbar energi. Det räcker inte med ¨återanvändning’ av energi.). Lösningen är antingen ett högeffektivt bränsle som faktiskt räcker i 6000 år, eller genom att ta vara på ’solenergi’ från avlägsna stjärnor. Vilket alternativ som än gäller så kommer energihushållning, och återanvändning så gott det går, att vara viktigt.
När vi väl löst energiproblemet återstår de mer biologiska frågorna. Behövs det verkligen djur? Hur mycket växter behövs för att generera tillräckligt med syre och mat? Här kanske The Martian kommer till hjälp.
-Jörgen Ripa
Energi och kretslopp är kritiskt ja. Inte djur. Det behövs cirka 40 kvm bladyta per person om det är fullt dagsljus 12 h per dag (värdet beror också på en massa andra faktorer), för att klara syrgasförsörjningen. Lite stjärnljus räcker inte långt.
-Allan Rasmusson
Jag tänkte möjligen VÄLDIGT stora paneler med solceller (stjärnceller). I rymden finns ju inget luftmotstånd och man färdas mest i fritt fall, så konstruktioner kan göras väldigt lätta. Sen beror det ju på var man färdas nånstans. Handlar det om att kretsa kring jorden i 6000 år, för att den på något sätt är obeboelig, borde inte energin vara ett problem. Solen är nära. Man kan gärna läsa ”Seveneves” av Neal Stephenson på det temat om vi nu ska fortsätta med science fiction-referenser. En resa från ett solsystem till ett annat skulle å andra sidan antagligen göra energifrågan mycket svårare. Kanske kärnkraft är enda lösningen. Jörgen
Växters allmänna livscykel. Bilden skapad av Peter Coxhead.
Hur har människan och ormbunkens livscyklerna utvecklats? Vad är det som gör att de har aktuell livscykel?
Precis samma svar gäller för ormbunkar och människor som för alla andra organismer: De finns för att de egenskaper de besitter har gjort att de överlevt och reproducerat sig och under årmiljoner har de utvecklats genom att individer som förökat sig mest har fört just sina egenskaper vidare. Läs mer om naturlig selektion och evolution!
-Olle Anderbrant
Varför olika grupper har olika livscykler där antigen den haploida fasen (t.ex. många encelliga organismer) eller den diploida fasen (t.ex. människan) kan vara dominant, eller där båda faser är ungefär lika viktiga (t.ex. ormbunkar), är egentligen inte känt. Det finns för- och nackdelar med båda faser. Naturlig selektion är mer effektiv i den haploida fasen eftersom recessiva mutationer kommer till uttryck, så det är lättare för populationen att bli av med dåliga mutationer om den har en lång haploid fas. Diploida organismer är däremot mer genetiskt robusta, eftersom de inte påverkas av recessiva mutationer i någon större utsträckning, så länge dessa har ganska låg frekvens i populationen.
Precis samma svar gäller för mygg som för alla andra organismer: De finns för att de egenskaper de besitter har gjort att de överlevt och reproducerat sig och under årmiljoner har de utvecklats genom att individer som förökat sig mest har fört just sina egenskaper vidare. Läs mer om naturlig selektion och evolution! Man kan inte säga att de finns för att fylla en viss funktion (evolutionen har ingen ”plan”), men däremot är det ju så att mygg utgör föda för många andra organismer, t ex fiskar som äter mygglarver i vattnet och fåglar som äter de vuxna myggorna. Många myggarter sprider också olika sjukdomar, såsom malaria och zika-virus.
Gräsand, Anas platyrhynchos. Bilden tagen av WPPilot.
Jag har två tollare som jag brukar jaga sjöfågel med. Genom att låta hunden visa sig på stranden lockas fåglarna att komma inom skotthåll (<30 m). Vad beror det på att fåglarna attraheras av hunden.
En hund är (likt varg, räv, fjällräv, m.fl.) ett potentiellt hot mot de vuxna fåglarna själva, mot deras ungar, och mot deras ägg. Väldigt många djur reagerar på sådana hot genom att närma sig predatorn: för att hålla koll, för att berätta för predatorn ”du är upptäckt” så ”glöm dina intentioner”, för att distrahera, och ibland, för att fysiskt köra bort dem.
Detta är ett genomgående mönster i naturen och det som de flesta kanske sett är sädesärlor som ”mobbar” en förbiflygande sparvhök, eller skatorna som skäller ut grannens katt.
Har köpt en pil från Danmark (harlekin) kallas den. Den har varit planterad sedan 4v tillbaka. Nu har dess blad blivit angripna av ngt. Den är knottrig på undersidan av bladen i orange-gul färg. O tar man i bladen blir man mjölig om fingrarna. Vad är detta o hur blir vi kvitt problemet?
Det ser ut som trädet har drabbats av rostsvampar av släktet Melampsora. Dessa är mycket vanliga hos vide och pil. De små orange-gula knölarna på undersidan av bladet är sporsamlingar; mjölet som du upptäckt består av små sporer som kan angripa nya blad.
Rostsvampar sprids i luften och de kan vara värdväxlande, dvs. de angriper två olika värdväxtarter (t ex pil och lärk) för att komplettera sin komplicerade livscykel som består av flera olika sporstadier. Bladrost-angrepp dödar sällan: dessa svampar behöver sina värdväxter vid liv för att kunna nyttja dem som näring. Ett omfattande angrepp leder dock till att bladen åldras och faller av i förtid, och om angreppet upprepas under flera år kan växten försvagas.
Det är svårt att förhindra ett bladrostangrepp på pil om den är mottaglig (olika arter och sorter klarar av angreppet på olika sätt). Att samla och bränna de angripna bladen kan hjälpa om svampen inte är vanlig i omgivningen. Eftersom angreppet på din pil blev synligt först fyra år efter planteringen kan det handla om en lokal rostsvamp, men generellt är det bättre att inte importera plantor från andra länder då det är det vanligaste sättet att få in nya skadegörare som sedan sprids i vår natur.
-Gästinlägg av Johanna Witzell, expert på trädsjukdomar, SLU
Jaktfalk, Falco rusticolus. Bilden tagen av Ómar Runólfsson.
Nån gång lästa jag att jaktfalk är ännu snabbare än den mer kända pilgrimsfalken. Men jag hittar inte några siffror. Hur snabb är en jaktfalk egentligen?
Att pilgrimsfalken dyker med minst 300 km/h verkar vara en av de mest kända ”sanningarna” inom djurvärlden. Det vet ”alla”. Intressant nog finns det mig veterligen ännu ingen som visat detta med trovärdiga data. Den högsta trovärdiga hastighet jag sett publicerad lyder på 184 km/h. Den kommer från uppsatsen ”Peter, D and Kestenholz, M. 1998. Stoops of Peregrine Falco peregrinus and Barbary falcon F. pelegrinoides. – Ornithol. Beob., 95:107–112.” Där har man mätt hastigheten under dyk med hjälp av målföljningsradar, en mycket trovärdig metod.
För jaktfalk finns det detaljerade och trovärdiga mätningar i uppsatsen ”Tucker, V. A., Cade, T. J. and Tucker, A. E. 1998. Diving speeds and angles of a gyrfalcon (Falco rusticolus). J. Exp. Biol. 201, 2061–2070.), där man studerat en falkenerar-jaktfalk med hjälp av en optisk avståndmätare. Inte lika robust som en målföljnignsradar, men ändå trovärdigt. Den högsta uppmätta dykhastigheten var 209 km/h.
Det finns fler säkra mätningar på pilgrimsfalk i alla fall, men de är alla lägre än detta, oftare runt 150 km/h. Av detta kan man möjligen dra slutsatsen att runt 200 km/h är nära max-gränsen för båda arterna och att skillnaden mellan dem rimligen inte är speciellt stor. Så det är nog bästa att än så länge förklara matchen oavgjord arterna emellan.
En liten brasklapp dock: I samma uppsats av Tucker m.fl. om jaktfalken skriver de att ”preliminära data för pilgrimsfalk visar på en topphastighet av 252 km/h”. Men dessa siffror har vad jag vet aldrig dykt upp som fastställda och därför vår vi nog leva med faktiska maxhastigheter om 200 km/h ett tag till. Samtidigt som 300 km/h förmodligen kommer vara omöjligt att få ut ur den populärvetenskapliga litteraturen…. men uppmaningen till alla är att vara lite ”Besserwisser” när ämnet dyker upp. ”Nej, strax under 200 km/h är de högsta säkra mätningarna!”
Talgoxe, Parus major. Bilden tagen av Luc Viatour.
Har satt upp ett hönsnät som har ungefär 1,5cm i diameter i ögglorna. Talgoxarna sätter sig på nätet för att sedan hoppa igenom och äta upp lite foder jag har innanför. Jag skulle nu vilja sätta upp ett nytt nät för att få det tätare. Hur mycket utrymme krävs för att fåglarna ska komma igenom? Vill gärna inte sätta för med någon plåt eller liknande.
På din beskrivning skulle jag tro att dina maskor är större än de ca 15 mm du uppger. Jag tro att en talgoxe nog endast med väldiga bekymmer skulle kunna ta sig igenom sådana små maskor. Som jämförelse kan nämnas att våra blåmesholkar har en håldiameter på 26 mm, och i dessa tar sig talgoxarna inte in. Det är såklart skillnad på nät och bräda, men jag vill ändå hävda att 15 mm borde räcka. Samtidigt överraskas man ofta av mesars påhittighet!
Vill du vara säker, så gå för ett nät med maskstorlek < 10 mm, eller klä ditt redan befintliga nät med fiberduk eller juteväv (om du inte behöver kunna se igenom nätet).
Tioprickig nyckelpiga, Adalia decempunctata. Bilden tagen av Sandy Rae.
Jag har sedan några dagar sällskap av en liten skalbagge på min frukostbord. Den tycks vara förtjust i de små brödsmulor jag lämnar där. Idag tillförde jag lite honung som accepterades! Vill gärna ha hjälp att identifiera den.
Det är nyckelpigan Adalia decempunctata, som på svenska heter tioprickig nyckelpiga. Den är väldigt variabel i färgen, och kan se ut lite hursomhelst. Mång nyckelpigor har ganska variabel färgteckning. Vanliga arter som förekommer i särskilt många färgvarianter är, utöver den tioprickiga, t.ex. harlekinnyckelpigan (Harmonia axyridis) och tvåprickiga nyckelpigan (Coccinella bipunctata).
Hur kloning av Dolly gick till. Bilden skapades av Squidonius .
Jag har en uppgift där jag ska skriva om kloning och har lite svårt att förstå hur allt detta går ihop. Jag undrar om äggcellen är befruktad innan dess cellkärna ”klipps ut” och ersätts med en annan individs cellkärna.
Nej, äggcellen brukar inte vara befruktad när cellkärnan tas bort. Forskning på möss visar att det kanske inte är helt omöjligt att använda ett befruktat ägg, men att det är betydligt svårare eftersom en zygot (befruktat ägg) börjar genast dela sig. En äggcell kan inte spontant börja dela sig, och är därför lättare att använda till kloning.
Kommentarer