Citrusfruktmott, Citripestis sagittiferella? Bilden skickades in av Sigvard Ivarsson.
Vill du hjälpa mig vad detta är för en varelse som fanns i en mandarin och den svarta grejen?
Det är en fjärilslarv av något slag, men jag vet inte alls vilken.
Rent utseendemässigt tycker jag att djuret bär likheter med citrusfruktmott, Citripestis sagittiferella. Det är från början en sydostasiatisk art som kan ställa till stor oreda i citrusodlingar. Den har observerats i importerad frukt i Europa vid några tillfällen. Just i Sverige är det sannolikt ingen större fara om fjärilen skulle kläckas fram (vi odlar ju inga citrusfrukter här), men i sydligare delar av Europa där det finns stora citrusodlingar tror jag att det hade kunnat ställa till en hel del oreda.
Larv av ljusskyggt kapuschongfly, Cucullia lucifuga. Bilden skickades in av Kristina Andersson.
Jag hittade nyss en 4-5 cm lång svart larv (möjligen mörkbrun) med ljusare bruna prickar krypande på gruset. Jag flyttade den från gruset och hoppas att den får leva och bli färdig. Nu undrar jag vad det kan vara för sorts larv.
Jag rådfrågade en av våra främsta fjärilskännare, Markus Franzén, som svarar: ”Ser ju ut som Cucullia lucifuga. Ovanlig art. Aldrig sett. Finns bara i norra Götaland/södra Norrland.”
En nattfjäril alltså. På svenska kallas arten för ljusskyggt kapuschongfly. Kanske det ger dig lite vägledning, även om det inte alltid är så lätt att bestämma larver från bild.
Tänk på att berätta var och när du tagit bilden när du frågar om djur. Det gör det mycket lättare att svara!
Vanlig fästing, Ixodus ricinus. Bilden tagen av Richard Bartz.
Jag undrar om fästingburna sjukdomar som TBE/borrelia kan smitta via föremål, såsom den pincett eller fästing borttagare man använt. Bör dessa spritas eller kokas efter användning?
Det behöver du inte oroa dig för. Smittorna förs inte vidare via fysiska föremål, och inte heller från människa till människa.
Det kan ju ändå vara bra att hålla dina verktyg rena, t.ex. genom att koka eller sprita dem ibland, men det har ingen betydelse för risken att drabbas av vare sig Borrelia eller TBE. Mot den senare sjukdomen finns inga botemedel, så om du bor i ett riskområde (som väl vid det här laget omfattar större delen av södra Sverige) rekommenderar jag att du vaccinerar dig.
Östersjön sett från rymden. Bilden tagen av Jeff Schmaltz.
Om det skulle vara ekonomiskt möjligt att bygga en kanal mellan Bottenviken och Barents hav, skulle det då skapas ett flöde som skulle gynna östersjön eller skulle man ställa till en miljökatastrof?
En spännande fråga!
Bottenviken är starkt präglad av de många och stora älvarna som har sitt avrinningsområde där. De bidrar med en väldigt stor del av allt Bottenhavets vatten. Det gör att organismerna som finns där är bättre anpassade för ett liv i sötare vatten, och inte skiljer sig så mycket från vad man finner i områdets sjöar och åar. I norra Bottenviken saknas helt marina växter och djur. Faktum är att många av marina arterna som finns i södra Östersjön har sin (svenska) nordgräns redan där Bottenhavet tar vid.
Att lokalt höja salthalten i Bottenviken genom att gräva en kanal till Barents hav, i den mån man skulle kunna upprätthålla något slags flöde, tror jag därför hade riskerat att ställa till en hel del oreda i ekosystemet.
Blomfluga, Eristalissp. Bilden skickades in av Anette Brunsell.
Det surrade så härlig i buskarna med höstaster och jag tänkte fota bina, men det här verkar vara en blomfluga eller hur? Det verkar också som den har två fripassagerare på ryggen. Vad är detta?
Det är mycket riktigt en blomfluga. Närmare bestämt rör det sig om någon av slamflugorna (släktet Eristalis) men jag kan dem inte tillräckligt bra för att säga just vilken art det är.
Några fripassagerare ser åtminstone inte jag, även om ofta ser kvalster som liftar med flygande insekter. Om det är de två strukturerna ungefär mitt på flugan (mellan vingarna) som du syftar på, så hör dessa till djuret. Överst i bild, innanför vänster vinge ser du vad som kallas för ett ”vingfjäll” (det finns ett sådant på varje sida), och det gulaktiga mitt på flugen är vad som kallas för ”skutell”.
Snok, Natrix natrix. Bilden är tagen av Marek Szczepanek.
Just nu gör vi projekt om kräldjur, och jag undrar varför de har så korta ben/inga ben alls om de är ormar. Rent evolutionistiskt tänkt kan väl det inte varit en fördel? Har de istället anpassat sig efter miljöer där de inte syns av hotande djur? Typ skogar? Finns det inte ökenödlor? Hur går det här ihop?
För att förstå varför ormar förlorade sina ben kan vi jämföra med de ödlor som inte har ben (eller rudimentära ben), något som evolverat runt 30 gånger. Det visar sig då att en ormlik kropp utan ben fungerar alldeles utmärkt för ödlor som lever stor del av sitt liv under marken, stenar eller liknande, och som ofta gräver sig fram i sand eller i jord. Vår egen kopparödla har ett liknande levnadssätt.
Det verkar sannolikt att ormar också först evolverade som ’underjordiska’ djur, och att de senare ’återkoloniserade’ andra habitat.
-Gästinlägg av Tobias Uller, ödleforskare
Det här är en stor och svår fråga, men tillåt mig att spekulera lite.
Ormar hade ben för omkring 150 miljoner år sedan, men dessa tillbakabildades senare genom en serie av mutationer och det vi idag känner som ormar utvecklades. Men faktiskt ser man små fragment av vad som en gång i tiden varit ben hos boa- och pytonormar. Samma typ av ”evolutionär rest” ser man hos valar.
Vad som är bättre eller sämre är svårt att svara på, mer än att djur oftare än inte är synnerligen väl anpassade till den miljö de lever i, och att det finns mer än ett sätt att lösa samma typ av problem. Ormar är nog så hårt ansatta av olika rovdjur, t.ex. däggdjur, fåglar, ödlor och andra ormar. I Sverige har vi tre olika arter av ormar – snok, huggorm och hasselsnok. Av dessa är just hasselsnoken (som är vårt mest sällsynta art) en orm som gärna äter andra ormar! Så jag tror inte att ormar inte har ben för att de inte har samma behov att fly från rovdjur. Du märker ju själv att ormar flyr undan ohyggligt snabbt om du överraskar dem ute i naturen. Det kommer sig av att hela kroppen är en stor muskel som de använder när de förflyttar sig. Det gör också att ormar är skickliga på att ta sig fram i olika miljöer. Många arter är t.ex. skickliga klättrare och simmare. Att vara långsmal och sakna ben gör också att man lätt kan pressa sig in i olika små utrymmen, eftersom man inte har några axlar som är i vägen. Allt detta gör att ormar finns i alla upptänkliga typer av miljöer, utom allra längst i norr och på Antarktis (där det är för kallt).
I öknen finns många olika slags ödlor. Vissa är aktiva på dagen, medan andra bara är framme på natten eller lever nedgrävda. Det är ett bra sätt att undvika den värsta hettan.
-Andreas Nord
En annan förklaring till benlöshet kan vara att det är mer praktiskt om man är väldigt långsmal. Ett långt djur med bara fyra ben har svårt att lyfta hela kroppen från marken samtidigt. En lång kropp gör också det mer effektivt att ringla. Det återstår att förklara varför ormarna blev långsmala från första början, men där kanske Tobias och Andreas förklaring om att kunna ta sig in i hålor, kanske för att jaga, kommer in.
Referens: Gans, C. (1986). Locomotion of Limbless Vertebrates: Pattern and Evolution. Herpetologica, 42(1), 33-46.
Eldlus, Pyrrhocoris apterus. Bilden tagen av André Karwath.
Vi undrar om ni vet var Eldlusar tar vägen på vintern?
Med vänlig hälsning, Barnen på avdelningen Stjärnan
Hej Barnen på avdelningen Stjärnan,
Eldlusen övervintrar som vuxen, ofta under löv vid basen av lindar (som är ett favoritträd). När solen börjar värma på vårkanten börjar djuren röra sig och kommer fram i stor mängd. Ofta ser man tusentals individer på samma plats.
Det blir såklart kallt på vintern, och eldlusen tål inte att kroppen fryser till is. Därför ändrar de hur kroppen är uppbyggd på vintern genom att byta ut lite av kroppsvätskorna mot olika sorters alkohol. Det sänker fryspunkten, på precis samma sätta som t.ex. i bilens spolarvätska.
Silverfisk, Lepisma saccharina. Bilden tagen av Malin Scheibe.
Nu har det kommit fram ett till sånt liten äckelpäckel men jag lyckades tyvärr inte fånga den då jag är väldigt kryp rädd av mig. Är det kanske en silverfisk?
Det är mycket riktigt en silverfisk. De trivs i fuktiga utrymmen som badrum och kök, så om man finner dem spridda i huset kan det vara bra att vara lite observant på om man har problem med fukt (åtminstone om man har en modernare bostad).
Egentligen är det här väldigt fascinerande djur och bland allra mest primitiva av våra insekter.
Silverfiskar tycker förvisso om mat med mycket stärkelse som t.ex. böcker och pappersvaror, men eftersom de också föredrar lite fuktigare miljöer brukar det inte så ofta bli ett problem med skador på inventarier. Det är ibland värre med den större kusinen, långsprötad silverfisk, som tycker om att ha det lite torrare och därför trivs i en större del av hemmet. Men i allra största allmänhet är några silverfiskar alls ingen sanitär olägenhet. De är snarare nyttodjur som stoppar i sig vårt avfall, som t.ex. hudflagor och nagelbitar, och andra döda och torra småkryp den kommer över.
Vill du trots det bli av med djuren är noggrann renhållning A och O, för då begränsar du födotillgången för djuren. På samma sätt bör du se till att täta springor djuren kan gömma sig i, t.ex. under golvlister. Det hjälper såklart också att ha det riktigt torrt hemma.
Själv tycker jag det är roligt att studera silverfiskarna i mitt badrum, men så gillar jag ju också småkryp!
Persilja (Petroselinum crispum) är en tvåårig växt. Bilden tagen av Donovan Govan.
Hur ser levnadssättet ut för ettåriga och tvååriga växter? Finns det nackdelar med dem?
Ettåriga och tvååriga växter (annueller respektive bienner) tillhör de växter som kallas monokarper, eftersom de dör efter sin första och enda blomning, till skillnad från fleråriga växter (perenner) som blommar regelbundet eller oregelbundet under en följd av år. Annueller kan blomma efter att ha grott på våren (sommarannueller) eller hösten innan (vinterannueller). Bienner behöver ett längre ”förstärkningsstadium” innan de till slut blommar, vilket ofta sker andra året efter groning. Ibland behövs det ytterligare ett eller två år för att plantan ska uppnå minimistorleken för blomning. Termerna tvåårig och bienn är därför lite missvisande.
Gemensamt för monokarper är att de ofta lever på platser med begränsad varaktighet, t ex en jordyta som exponerats pga någon störning för att därefter växa igen (en typisk miljö för många ogräsarter) eller där risken att dö är speciellt stor under en viss tid av året, t ex på en hällmark som torkar ut tidigt på sommaren (en typisk miljö för många vårblommande annueller). I sådana miljöer kommer det naturliga urvalet att gynna individer som satsar allt på ett kort, dvs utnyttjar alla sina resurser för att blomma och sätta frukt en enda gång, innan miljön försämras eller försvinner. Monokarper har ofta långlivade frön med speciella groningskrav, vilket gör att de kan överleva ogynnsamma perioder som vilande frön i jorden.
Vad avgör då om en växt är ett- eller tvåårig? Generellt sett finns annuellerna i de mest kortvariga eller oförutsägbara miljöerna, där det är som mest fördelaktigt att blomma tidigt. En annuell har också fördelen att kunna producera avkomma minst ett år tidigare än en bienn, vilket ger genetiska anlag för ”ettårighet” en extra skjuts jämfört med anlag för ”tvåårighet”. Denna effekt kan minska eller vändas till sin motsats om den tvååriga växten använder sitt extra år för tillväxt på ett optimalt sätt, t ex genom att producera oproportionellt många frön när den väl blommar.
Vi bor i en liten by vid Storsjöns strand i Gästrikland. Vi har sett levande och överkörda grävlingar vid några tillfällen. Det aktuella nu är att vi tidigt i somras sett grävling böka runt på gräsmattan ett par kvällar. Vi såg grävlingtrattat på morgonen. Nu har vi trattar över hela gräsmattan, som är stor och ganska mossig. Även grannen har trattar. Men vi vet inte var grävlingen/ grävlingarna bor. Byn har flera gårdar med ängar och åkrar, gamla hus med ladugårdar utan djur och lador. Dessutom har vi skogar tunt oss. Är det troligt att djuret bor i närheten eller på någon av gårdarna? Var bor de annars? Kan de många trattarna tyda på att det är fler djur? Vad annat letar de efter i trädgården t ex? Hur ska vi förhålla oss till dem? Vi har en ganska trafikerad väg genom byn och vi har tidigare sett påkörda djur. Det känns lite olustigt att de kanske bor hos oss och riskerar att bli överkörda. Vad annat kan du berätta om grävlingen som vi kan ha glädje av att känna till?
Grävlingar är inte så ovanliga, så det kan säkert vara flera djur i området. Samtidigt är de aktiva djur, så det behöver nog inte vara så väldigt många individer som ligger bakom de många ”trattarna” ni hittat i gräsmattan. Jag skulle tro att de letar efter daggmaskar, som säkert trivs bra i den fuktiga mossan nattetid. Det är en stapelföda för grävligen där de finns.
Områdena kring er by låter som utmärkta grävlingshabitat. Jag tror därför att det är sannolikt att djuren bor nära er, och på din beskrivning skulle jag tro att man kan hitta det så kallade grytet lite varstans. Det kan t.ex. finnas under ett klippblock eller annan naturlig hålighet i marken, eller så har grävlingarna själva grävt ut ett tunnelsystem. Det är inte ovanligt att gryten finns under övergivna byggnader och liknande. Det är ganska imponerade tunnelsystem – mycket långa och ofta djupa så att det är frostfritt. I allmänhet är det flera individer i ett och samma gryt.
Under vintern ligger grävlingarna i vintervila, men är det milt kan de ibland vara uppe och röra på sig. De parar sig på våren och försommaren. Honorna fördröjer sedan själva dräktigheten (äggen börjar inte utvecklas på en gång), och ungarna (oftast 2-3, ibland fler) föds i februari till mars året därpå. Då är de helt blinda och saknar den tjustigt randiga teckningen.
Det är roligt att ni intresserar er för grävlingarna. Det är ett fascinerade djur som tyvärr är lite styvmoderligt behandlat i Sverige. Tyvärr är de utsatta i trafiken, som ni själva har noterat. Om det är särskilda platser där ni ofta finner påkörda djur kunde ni kanske få upp ett lågt stängsel så att grävlingarna korsar vägen på annan, säkrare, plats. Annars tycker jag att ni ska förhålla er till grävlingarna genom att bara njuta av att ha dem i området och försöka få syn på djuren när de är ute på tur. Frågar du mig är det ett av landets allra tjustigaste däggdjur!
Kommentarer