Snok, Natrix natrix, utnyttjar gärna komposthögar för att lägga sina ägg och möjligen för att övervintra. Snokar är dock dåliga på att gräva. Den som gräver i frågeställarens kompost är nog därför snarast en sork eller en mus. Bilden är tagen av Marek Szczepanek.
I vår kompost har något grävt sig in. Det kommer ut mera jord för varje dag. Kan det vara en snok som gjort sitt vinterbo därinne?
Snokar hör inte till de ormar som är allra skickligast på att gräva, så de övervintrar snarare på platser där de ganska enkelt kan komma in. Det kan givetvis vara (och är inte sällan) i en kompost, där det dessutom ofta är varmt.
Men på din beskrivning låter det som att du ser ett litet hål med en växande jordhög utanför. Det visar att det är ett djur som själv gräver och har förmåga att flytta jorden. Det rör sig därför om något däggdjur. Man brukar kunna se den typen av jordhögar du beskriver vid ingången till smågnagargångar i marken. Min gissning är därför att det är en sork eller liknande som gräver i din kompost. Det hade såklart varit lättare med en bild på det hela, men jag tror att det är tämligen säkert att det inte är en snok är ansvarig.
Bredkantsskinnbaggen Leptoglossus occidentalis är ett stort och imponerande djur som är en ny bekantskap i Sverige. Från början kommer den från Nordamerika, där den kan vara en allvarlig skadegörare på barrträd. I Europa hittades den för första gången i Italien i början av 2000-talet. Sannolikt kom den dit med en virkestransport. Den har sedan tagit Nordeuropa med storm och är här för att stanna.
Är detta en kackerlacka? Den kom krypande i huset igår. Vi bor utanför stan, vid Gislövs Strandmark, med en del växtlighet runt tomten.
Nej, det är inte en kackerlacka, utan den nyetablerade bredkantsskinnbaggen Leptoglossus occidentalis. Den kommer ursprungligen från Nordamerika och har förmodligen tagit sig till Europa med timmertransporter. Arten lever av tallfrön. Den påträffades första gången i landet 2011 och har sedan dess spridit sig snabbt – den har har nu påträffats i de flesta delarna av Götaland och det har även gjorts ett fåtal fynd i Svealand.
– Viktor Nilsson-Örtman
Detta är ingen kackerlacka. Det ser man bland annat på att djuret saknar två stycken ganska långa utskott i bakänden (de kallas för cerci) som alla kackerlackor har, och att ditt djur har en lång sugsnabel i ansiktet. Kackerlackor har bitande mundelar, käkar alltså. Dessutom har kackerlackor långa och trådsmala antenner, aldrig kraftiga och borstiga som på ditt djur.
Vad är då istället detta? Det är faktiskt en skinnbagge i den ganska lilla familj som kallas för bredkantsskinnbaggar (Coreidae). Vi har bara 11 olika arter i Sverige. Just det har djuret är det senaste tillskottet i faunan. Den heter Leptoglossus occidentalis och hittades för första gången i Sverige i Örebro i oktober 2011 och senare i Lund samma år. Det är från början en nordamerikansk art som kommit till Europa med handelsgods. Den hittades för första gången i Italien 1999, och därefter har den snabbt koloniserat Europa. Den är ganska vanlig i södra Sverige nuförtiden, och hittas gärna inomhus (där de tycker om att övervintra) nu på hösten. Djuret lever på frön i tallkottar, och troligtvis i andra barrträd, och har utomlands ställt till med stor skada i trädplantager.
Det är den i särklass största bredkantsskinnbaggen i Sverige. Man känner lätt igen den på de platta skenbenen på bakbenen, och inte minst på det tjusiga, vita, w-teckningen på täckvingarna.
Atlanten är ett av våra världshav. Vart är vattnet varmast, och hur värms det upp? Bilden är tagen av Tiago Fioreze.
Fråga 1: Är vattnet i havet kallast i mitten eller på botten?
Fråga 2: Jag har hört att vattnet värms upp från ytan (p.g.a. solvärme) och botten (p.g.a. jordvärme) till mitten. Stämmer det?
Generellt sett är havets vatten varmast nära ytan och temperaturen sjunker med ökat djup i havet ner till botten. Det finns vad jag förstår ingen effekt av jordvärme, utan det är uppvärmningen av ytvattnet från solvärme som styr. Ur detta resonemang är havets vatten kallast vid botten. Intressant nog har vatten som högst densitet vid 4°C, påverkat av på hur vattenmolekylerna fördelar sig relativt varandra. Därför har havsvatten på större djup ofta en temperatur runt 4°C. Detta innebär också att det finns undantag från att vattnet är kallare vid större djup. Till exempel är ytvattnet i närheten av jordens poler som regel kallare än 4°C och därigenom lättare än vatten som håller 4°C. Havsvatten fryser till is vid strax under 0°C och is flyter ju som bekant uppepå vatten. Härigenom kan ytvattnet kring polerna vara kallare än vatten vid större djup.
Så länge havsvattnet inte är kallare än 4°C är alltså vattnet som varmast vid ytan. Eftersom varmare vatten har lägre densitet än kallare vatten kan vattenmassor komma att skikta sig över djupet, med ett ytligt lager av varmare vatten och ett kallare vatten under. När övergången mellan varmare ytligt och kallare djupare vatten sker över en kort sträcka i djupled kallas det för termoklin. Termokliner kan uppstå på olika djup, men uppstår bara om vattnet är relativt ostört från omrörning från vind eller havsströmmar. I svenska vatten uppstår termokliner i första hand på sommaren, då solinstrålningen värmer upp ytvattnet. När hösten kommer sjunker ytvattnets temperatur och närmar sig därför densiteten för det djupare vattnet, vilket tillsammans med tex höststormar gör att vattenmassorna kan blanda sig.
Vattenpest, Elodea canadensis, är lättodlad om det finns ljus. Kanske kan den fungera i frågeställarens slutna ekosystem? Att odla vattenpest måste dock göras med försiktighet, för det är en invasiv art i den svenska floran. Bilden är tagen av Kristian Peters.
Jag skriver ett gymnasiearbete om ekologi och slutna ekosystem/biosfärer. Jag fyller ett antal glasburkar med vatten och substrat taget från Dalarö kanal och ser hur olika förhållanden(ex. pH) påverkar livet i burkarna.
Jag skulle vilja inkludera växter som klarar sig bra i slutna glasburkar, men är osäker på vilka växter som hade passat bäst. Min lärare föreslog att jag kontaktade någon om ämnet, vilket ledde mig hit. Har ni några förslag på undervattensväxter jag kan inkludera i mitt arbete?
Vattenpest (Elodea canadensis) är lättodlat i ljus, men jag vet inte hur länge det klarar sig i ett slutet system. Släpp dock inte ut den efteråt, för det är en invasiv art.
Om du googlar ”biosphere DIY aquarium” hittar du en hel del Youtube-filmer på ämnet.
Hornlocke, Phalangium opilio, är ett spindeldjur, men inte en spindel! I det här inlägget reder vi ut hur en ska tala om spindeldjur. Bilden är tagen av Didier Descouens.
När man talar om klassen spindeldjur, kan jag då i dagligt tal referera till dessa som spindlar eftersom de alla har 8 ben? Händer det att man slarvigt kan referera till spindeldjuren som spindlarna?
Ett kort svar på din fråga är nej. För gruppen spindlar – Araneae, är en ordning inom klassen spindeldjur – Arachnida. I spindeldjuren ingår flera ordningar, 11 totalt i hela världen och de karaktäriseras bl.a. av att de alla har 8 ben. I Sverige har vi 4 ordningar som ingår i klassen spindeldjur: spindlar (Araneae), lockespindlar (Opiliones), klokrypare (Pseudoscorpiones) och kvalster (Acari).
Så, alla spindlar är spindeldjur men alla spindeldjur är inte spindlar. Alla spindeldjur har 8 ben men för att kunna säga att ett djur är en spindel måste den uppfylla flera andra karaktärer också, t.ex. tvådelad kropp (huvud och mellankropp är sammansmälta), att den har spinnvårtor plus några karaktärer till. Samma gäller de andra ordningarna inom spindeldjuren.
Den här plattdubbelfotingen bodde under en stubbe på Haga förskola i Malmö. Kanske är det en dvärgplattfoting, Brachydesmus superus. Bilden är tagen av Emma Camilla Lindberg.
Barnen på avdelning Pettson på Haga förskola i Malmö har en fråga. Vi har under terminen arbetat med att undersöka livet under en stubbe som finns i en närliggande park ute på Rosengård. Vi har hittat ett litet djur som levde nere vid rötterna och barnen är övertygade om att det är en liten maskbebis. Är det verkligen det, eller har vi upptäckt ett nytt djur under stubben?
Någon mask är det inte. Tittar ni noggrant har ert djur ben, och det stämmer såvitt jag vet dåligt med maskar som lever på land.
Nu är bilden inte så skarp så det är svårt att vara säker på vad det är. Jag tycker dock att tankarna vandrar till en mångfoting (”tusenfoting”) i den, med svenska mått mätt, lilla mångfotingsfamiljen som kallas plattdubbelfotingar (Polydesmidae). Det finns bara sex olika plattdubbelfotingar i Sverige. Den ljusa färgen och, vad jag tror, ringa storleken gör att ert djur skulle kunna vara en dvärgplattfoting (Brachydesmus superus). Den är ganska vanlig i södra Sverige, och lever bland multnande löv och på andra fuktiga ställen, gärna i kulturpåverkade miljöer som i parker. Se här för mer information.
Men som sagt, för att vara riktigt säker på vad det är behövs minst en ordentlig närbild, och gärna också möjligheten att se på djuret i mikroskop.
En ännu inte fullvuxen kackerlacka (nymf) i frågeställarens kök i Vallentuna. I Sverige har vi bara en inhemsk kackerlacka (skogskackerlackan, Ectobius lapponicus) som aldrig uppträder som skadedjur. Just det här djuret ser dock ut att vara en annan slags kackerlacka. Kanske någon av de arter som är införda i landet och uppträder som skadedjur. Bilden är tagen av Anna Salander.
Jag hittade denna i köket i Vallentuna och misstänker att det är en kackerlacka. Frågan är om det är en sort som jag bör vara uppmärksam på, dvs. ett skadedjur?
Visst är detta en kackerlacka. Den är ännu i sitt larvstadium. Det ser man på att den inte har några vingar som täcker bakkroppen. I Sverige har vi bara en inhemsk kackerlacka. Den heter skogskackerlacka (Ectobius lapponicus) och är vanlig utomhus i hela landet. Den är aldrig ett skadedjur, men ibland hittar man ändå vuxna djur som flugit in utifrån i våra hem.
Just din kackerlacka tycker jag inte ser ut som skogskackerlackans larv, men jag är långt ifrån expert på kackerlackornas larvstadier. Det hade säkert varit bra att ta kontakt med en skadedjursbekämpare som vet mer om saken. Det är inte säkert att du har ett skadedjursproblem även om du nu hittat en ”exotisk” kackerlacka inomhus. Inom terrariekretsar är kackerlackor ganska populära husdjur, och flera arter föds också upp som foder åt olika ödlor. Det kan alltså röra sig om en rymling från någon granne.
Att gödsla rätt är viktigt både för jordbruket och för att undvika att näring som växterna inte tar upp sprids i landskapet och leder till övergödning. Kunde man lösa saken genom att tillsätta denitrifikationsbakterier i gödningen för att ta hand om överblivet kväve?
Vi gör ett projekt där vi ska skapa hållbara innovationer och har en tanke angående gödning. Vår tanke är att placera inkapslade bakterier i gödningsmedel för att minska mängden kväve som kommer ner i grundvattnet och andra vattendrag. När grödorna har tagit upp tillräckligt med näring ska inkapslingen ha brutits ner och bakterierna ska då kunna omvandla olika slags kvävepartiklar till kvävgas eller något annat oskadligt ämne. Låter det rimligt att använda bioplastkapslar till att kapsla in någon slags denitrifikationsbakterie och hur länge kommer bakterierna i så fall att kunna överleva?
Trevligt att ni funderar på hållbara jordbrukslösningar, och precis som ni antyder är övergödning av vattendrag ett stort problem för jordbruket. Men det brukar vara svårt att tillföra bakterier och tro att de ska göra jobbet. Bakteriers tillväxt och aktivitet styrs av de yttre förutsättningarna. Om en bakterie inte finns eller är aktiv på en plats så beror det sällan på att den inte lyckats sprida sig dit, utan på att förutsättningarna inte är de rätta. Så om ni tillför denitrifikationsbakterier för att göra om nitrat till kvävgas så är sannolikheten låg att det kommer att ske eftersom denitrifikationsbakterier behöver ha syrefria förhållanden. Det finns antagligen redan sådana bakterier i marken och om det skulle bli syrefria förhållanden i er jord på grund av till exempel översvämning så kommer de att aktiveras och göra jobbet, även om ni inte tillfört några. Jag tror det är bättre att precisionsgödsla med kväve så att man bara tillför exakt så mycket kväve som grödan kan ta upp, eller ännu hellre odla perenna grödor som hindrar läckage genom att de har rötter i marken under hela året. Men det ligger ganska långt i framtiden när det gäller stråsäd och oljeväxter. Men se till exempel här.
Den gulbrämade dykaren, Dytiscus marginalis, hör till skalbaggsfamiljen dykarbaggar. Vi har omkring 150 olika i Sverige. Släktet Dytiscus innehåller de allra största arterna, men trots det kan arterna vara svåra att skilja åt. Bilden är tagen av Marianne Simonsson.
Min katt hittade det här djuret i trädgården utanför Uddevalla idag, 16 oktober 2020. Den var ca. 2,5 cm lång och 1,5 cm bred. Katten lyckades vända på den och då hoppade den nästan fram. När den gick var det som om den simmade nästan, den rörde benen lite speciellt. Är det en kackerlacka eller en skalbagge?
Det här är en skalbagge, och inte en kackerlacka. Att det inte är en kackerlacka ser man bland annat på att ditt djur saknar två spröt (som kallas för cerci) i bakändan, vilket alla kackerlackor har. Dessutom har kackerlackorna alltid mjuka och ganska tunna vingar, och huvudet sitter lite på skaft (dvs. kackerlackor har en med insektsmått mätt ganska tydlig hals). Från bilden ser man att ditt djur har ett ganska kraftigt kroppspansar, och att den praktiskt taget saknar hals.
Skalbaggen på bilden hör till familjen dykare (Dytiscidae). Vi har drygt 150 olika arter i landet. De är ganska unika bland skalbaggarna eftersom de lever i vatten. Det förklarar varför de ”hoppar fram” på land och varför de rör benen lite speciellt. Ser man djuren i sitt rätta element noterar man snart att de rör benen precis som ett årpar. Det gör dem till mycket skickliga simmare. Tittar du närmare på din bild ser du också att särskilt bakbenen är väldigt utplattade. Det är också en anpassning till vattenliv (tänk på ett årblad!), men det fungerar inte så bra på land. Många dykare är dock väldigt skickliga flygare, så ibland finner man dem uppe på land. Det kan dels bero på att de ger sig av för att söka efter nya vattendrag att leva i, eller för att de tar sig upp på land för att övervintra.
Frågan som kvarstår är vilken dykare just ditt djur är. På storleken och den grönsvarta grundfärgen med en tjusig ljus bård på halsskölden kan man direkt dra slutsatsen att djuret hör till släktet Dytiscus. Det innehåller en handfull svenska arter som alla ser ut ungefär såhär. Det bästa sättet att skilja dem åt är att titta på undersidan. På mellanhöfterna (alltså där det mellersta benparet fäster mot kroppen) finns två små utskott, och de är ofta arttypiska. Turligt nog skickade du med en bild på just den här karaktären. På ditt djur ser man att insidan av mellanhöfternas utskottet är konvext, och att spetsen är alldeles rundad. Det, tillsammans med en ganska kraftig ljus bård på halsskölden, gör ditt djur till ett exemplar av den gulbrämade dykaren, Dytiscus marginalis. Det är en hona, vilket man ser på att framfötterna ser ganska normala ut. Hanarna hos många dykare, kanske särskilt hos släktet Dytiscus, har stora sugkoppar på framfötterna. Hanarna använder sina sugkoppar för att hålla fast honan vid parningen. Hos flera av Dytiscus-arterna (och hos andra dykare med, för den delen) har honorna räfflade täckvingar, vilket gör det svårare för hanen att få tag. Men bl. a. hos gulbrämade dykaren finns det också vissa honor som här alldeles släta vingar, precis som ditt djur.
Kommentarer