Vitpil, Salix alba, är en av alla gröna växter som producerar syret vi andas. Men hur får vi egentligen syre på vintern, när många träd fäller sina blad? Bilden är tagen av Bruce Marlin.
Hur får vi syre på vintern när det inte finns gröna växter?
Syret vi andas kommer mycket riktigt från växter och fotosyntetiserande mikroorganismer, när de förbrukar koldioxid för att göra socker. Detta sker mest på sommaren.
Men det finns väldigt mycket syre i atmosfären (21%) så det märks ingen skillnad mellan sommar och vinter.
Koldioxid finns i mindre mängd i atmosfären (ca. 0,04%) och varierar därför mer än syret men ändå inte särskilt mycket. Om du tittar på dessa mätningar från Mauna Loa så ser du en variation mellan sommar och vinter varje år (förutom att koldioxid stiger hotfullt snabbt p.g.a. fossila bränslen, men det är en annan historia). Växterna och mikroorganismerna omsätter årligen bara ungefär en femtedel av det totala innehållet av koldioxid i atmosfären. Sedan skall vi inte glömma att det bara är halva jorden som har vinter åt gången, vid ekvatorn sker fotosyntesen året runt, och en viss luftomblandning sker mellan norra och södra halvklotet.
Jordmånen är den övre delen av marken och påverkas dels av mineralsammansättningen och dels av klimat och växtlighet. Här ser vi svartjord (chernozem) på kalkstensgrund i Voronezhregionen i Ryssland. Bilden är tagen av Ivtorov.
Hur påverkas marken eller mer jordmånen egentligen av omgivningen, t. ex. vid regn eller temperaturförändringar?
Jordmånen är den övre delen av marken och dess utveckling påverkas dels av mineralsammansättningen och dels av klimatet och växtligheten. Organiskt material ansamlas med tiden och mineralpartiklar vittrar och löses upp. Både löst organiskt material och lösta joner från mineraler transporteras nedåt i markprofilen och med tiden bildas en jordmån. Både regn och temperatur har stor betydelse för dessa processer. Både vittring och nedbrytning av döda växtdelar går fortare om temperaturen är hög, och nedtransporten av ämnen går fortare när det regnar mer. Den vanligaste jordmånen i Sverige är podsol som bildas på sura berggrunder (granit och gnejs) och när det regnar relativt mycket.
Skogskackerlackan, Ectobius lapponicus, är vår enda inhemska kackerlacka. Den är vanlig i skogs- och buskmark i hela landet och uppträder aldrig som skadedjur. Ibland hittar man djur inomhus, men då har de alltid kommit in utifrån. Bilden är tagen av Caroline Samuelsson.
Jag hittade en sån här krypande i min dotters rum en kväll. Vad är det för någon?
Det är en hane av skogskackerlackan, Ectobius lapponicus. Det är vår enda inhemska kackerlacka, och den förekommer allmänt i hela landet från norr till söder. Den förekommer aldrig som skadedjur, så hittar man en skogskackerlacka inomhus har den utan undantag kommit in utifån. Fler svar om skogskackerlackor finns att läsa här.
En hona av ekoxen, Lucanus cervus, som frågeställaren fotograferade i Mittlandsskogen på Öland i slutet av juli 2020. Bilden är tagen av Bo Johansson.
Den här skalbaggen fotograferade jag i Mittlandsskogen på Öland den 29 juli i år. Den kröp i gräset på marken. Frågan är om det är en exkoxehona eller en bokoxe. Jag har inte lyckats att reda ut det.
Det här är en hona av ekoxe, Lucanus cervus. På bild kan honan av ekoxe vara nog så lik båda könen av bokoxe, Dorcus parallelipipedus. Bokoxen har dock kraftig punktur både på täckvingarna och på halsskölden, vilket ger hela djuret ett matt intryck. Ekoxen, däremot, har som mest en typ av mikrostruktur (den ser lite ”räfflad” ut ibland om man tittar nära), men aldrig särskilt djupa punkter. Därför är båda könen hos ekoxen vackert glänsande, som hos ditt djur.
När man ser djuren i fält kan man också tänka på att bokoxen är en ganska platt och rektangulär historia, medan ekoxhonan är högvälvd (den är mycket högre än bokoxen) och trapetsformad. Den är också tydligt större än bokoxen, men det är såklart svårt att bedöma storlek om man inte har de två arterna sida vid sida.
Den gröna daggmasken, Allolobophora chlorotica, är vanlig i trädgårdar och odlingar. Det är ingen skadedjur, men kan för den delen också hittas i multnande växtdelar. Bilden skickades in av Håkan Wallander.
Någon som vet vad detta är? Jag fick frågan på telefon. De verkar äta upp rötterna på frågeställarens kålrötter.
Det är en daggmask, med 99% säkerhet Allolobophora chlorotica som på svenska kallas ”grön daggmask” (av färgteckningen att döma). Dessa daggmaskar är vanliga i trädgårdar och odlingar, inte minst i Skåne. De borde inte vara skadedjur på något sätt. De äter jord. Men visst är det möjligt att de skulle kunna ge sig på förmultnade delar av kålrötter
Egentligen ar ”arten” ett artkomplex, och jag känner till 4 s.k. kryptiska arter under det namnet i Sverige. De gröna daggmaskar är inte alltid ”gröna” utan förekommer i en massa olika färgnyanser; möjligen är någon de ”genetiska arterna” grönare än andra? Jag kan bara – men mycket enkelt – skilja de fyra arterna med hjälp av s.k. DNA-streckkoder.
En vårtbitare på fönstret hos frågeställaren i Västra Frölunda. Kanske är det en lövvårtbitare, Leptophyes punctatissima. Bilden är tagen av Marianne Sparud.
Denna insekt sitter på utsidan av fönstret till min lägenhet i Västra Frölunda, nära Nya Varvet. Den sitter helt stilla och rör bara på benen ibland. Jag har läst att det kommit in myggor i landet som liknar harkrankar och i Majorna som ligger här i närheten var det tydligen problem med dessa för ett par år sedan. Jag är nyfiken på vad det kan vara för insekt som suttit här så länge.
Det här är ingen mygga eller harkrank (harkrankar räknas förresten också som myggor!), utan faktiskt en vårtbitare (hopprätvingefamiljen Tettigoniidae). Det är alltså en släkting till gräshoppor, men man ser lätt att det inte är en gräshoppa eftersom ditt djur har långa och smala antenner. Gräshoppor har korta och knubbiga antenner.
Man kan också se att ditt djur är en hona, eftersom det har ett äggläggningsrör som sticker ut i bakändan av kroppen. Frågan är då vad det kunde röra sig om för art av våra 10 svenska vårtbitare. Bilden är mörk och ganska knepig, men eftersom vi har bestämt oss för att ditt djur är en hona och eftersom hon ser ut att sakna flygvingar, menar jag att det bör stå mellan buskvårtbitare (Pholidoptera griseoaptera) och lövvårtbitare (Leptophyes punctatissima). Jag kan inte avgöra säkert på bilden, men ser man färgerna ordentligt är det enkelt. Buskvårtbitaren är kraftigt byggd och brungrå, medan lövvårtbitaren är vackert smaragdgrön och rikligt beströdd med svarta prickar. Mina magkänsla är att det rör sig om en lövvårtbitare, för jag tycker att den är alldeles för spensligt byggd för att vara en buskvårtbitare. Just lövvårtbitaren betraktades förr som ganska sällsynt, men särskilt de senaste 10 åren har den spridit sig snabbt i landskapet och den är nu ett vanligt sensommardjur i sydvästra Sverige. Hade djuret, trots allt, vingar så tillkommer några andra tänkbara kandidater.
– Andreas Nord
Tack för svaret. Djuret satt kvar ett helt dygn på fönstret. Jag tycker att det var konstigt att det satt kvar så länge. Det var smaragdgrönt, men några svarta prickar kunde jag inte se, kanske p.g.a. motljuset. Låter ju som en lövvårtbitare på beskrivningen. Alltid intressant höra om allt levande i vår natur. Tack!
Våra gener har mycket att säga om hur vår kropp ser ut och fungerar. Kanske påverkar generna också våra talanger och vår prestationsförmåga i olika avseenden, men det är ingenting som vi kan bestämma bara utifrån DNA-sekvensens utseende. Bilden är gjord av Madprime.
Kan man verkligen få reda på sina talanger och prestationsförmåga genom att skicka iväg ett salivprov för DNA-analys? Min syster betalar dyra pengar för detta och ett av svaren hon har fått är att hon har hög IQ. Naturligtvis säljer samma företag speciellt framtagna preparat anpassade till just henne!
Nej, det går än så länge inte att bestämma IQ utifrån DNA med någon användbar precision. Det kan förvisso finnas enstaka gener som kan ha en mätbar effekt, rent statistiskt, men därifrån är det väldigt långt till att kunna göra uttalanden om en specifik person.
– Expertpanelen
Sant är att man kan få information om sin DNA sekvens (alltså själva koden) men att tolka den och förstå vad den betyder är en annan sak. Många forskare i hela världen håller på att tolka DNA sekvenser från många olika organismer inklusive människa. Det vi förstår är ofta de enkla fall när en gen styr en given sak. Det mesta är dock säkert väldigt komplext och styrs av flera gener tillsammans; säkert också intelligens. Det kan därför vara sunt att ta liknande påståenden som IQ med en nypa salt. Det säljer säkert bättre att säga att någon har högt IQ än lågt.
Den vackra bladbaggen Chrysolina limbata lever på kämpar (släktet Plantago) på några få torra och varma platser i södra Sverige. Den är en stor sällsynthet som minskat kraftigt de senaste decennierna. Den är därför listad som ’Sårvar’ (VU) i den svenska rödlistan. Just det här djuret hittades sittandes på axveronika (Veronica spicata) på Gårdby sandhed på Öland – en lokal som är ett av artens starkaste fästen. Bilden är tagen av Gunilla Arborelius.
Den här skalbaggen, ungefär 1 cm lång, hittade jag på Gårdby sandhed på Öland 28/7 i år. Den satt på en axveronika på marken. Vad kan det vara?
Det här är en art i familjen bladbaggar (Chrysomelidae; vi har knappt 300 olika i Sverige) som heter Chrysolina limbata. Den saknar svenskt namn. Det här är ett roligt fynd, eftersom arten är väldigt sällsynt. Den förekommer på varma, öppna marker, där den lever särskilt på olika kämpar (Plantago, särskilt på svartkämpar Plantago lanceolata). Arten fanns tidigare spridd över södra Sverige, men under de senaste 30 åren är den bara känd från en handfull lokaler på Öland, en lokal i Östergötland, samt från Kullaberg i Skåne. Just Gårdby sandhed är en klassisk lokal för arten! Eftersom Chrysolina limbata lever i en landskapstyp som är på stark retur i Sverige, och eftersom djuret är stadd i stark minskning, är den rödlistad som ”Sårbar” (VU).
Det finns ytterligare fyra svenska arter i släktet Chrysolina som har en såhär tjusig röd bård på täckvingarna. Hos de andra arterna löper denna dock bara längs täckvingekanten, och möts aldrig mitt på ryggen.
Koldioxid i atmosfären tas upp passivt av växtens klyvöppningar. Därefter diffunderar den till kloroplasterna, som är på bild här. Där sker själva fotosyntesen som ger växterna socker och syrgas. Bilden är tagen av Dr. Thomas Geier.
Jag vet att växter tar upp koldioxid genom sina klyvöppningar, men hur transporteras denna sedan vidare till växtens alla celler?
Den transporteras inte till växtens alla celler!
Koldioxid används av gröna celler för att göra socker av i fotosyntesen. Efter det passiva inflödet av koldioxid genom klyvöppningarna diffunderar koldioxiden passivt genom bladens luftfyllda hålrum till de fotosyntetiserande cellerna, som står i kontakt med dessa luftfyllda hålrum.
I övriga celler i växten är användningen av koldioxid väldigt mycket mindre och den koldioxid som bildas från cellandningen räcker till och blir över. Icke-gröna celler nettoproducerar koldioxid. Det finns alltså inget behov för transport av koldioxid till dessa.
Svampdjuret Spongilla lacustris är vanligt i sötvattensmiljöer i hela landet. Just det här exemplaret växte på frågeställarens båtboj i Moälven i Örnsköldsvik. Bilden är tagen av Carl-Magnus Wikman.
Växten på bilden växte på en ankarboj till båten, strax under ytan i Moälven vid Själevad/Örnsköldsvik. Fotot är taget på land (på en murken stubbe) någon dag efter upptagandet. Vad kan det vara för något?
Det här är faktiskt ett djur och inte en växt! Närmare bestämt är det ett svampdjur (Porifera). Vi har omkring 150 olika arter i Sverige. De flesta lever i havet, men två finns i sötvatten. Ditt fynd ser ut att vara Spongilla lacustris, som är vanlig i hela landet. Du kan läsa mer om svampdjur här.
Kommentarer