Den vackra svampen violett geléskål, Ascocoryne sarcoides, är ganska vanlig på olika lövträd som björk och bok under senhösten. Bilden är tagen av Oscar Arnell.
Jag undrar vad det som är på bifogad bild är för något? Bilden togs i mitten av november på en nedfallen bok i Rövarekulans naturreservat i Skåne.
Du har hittat en svamp som heter violett geléskål, Ascocoryne sarcoides. Den är lite kul eftersom den förekommer i två ganska distinkta stadier.
Det stadie som du hittar är det asexuella anamorf-stadiet, som producerar så kallade konidier, det vill säga sporer som är i stort sett genetiskt identiska med varandra och produceras genom kloning. I detta stadie ser den violetta geléskålen ut som lila geléaktiga blobbar, och påminner en del om gelésvampar som släktet Tremella i ordningen Tremellales.
I det sexuella telemorf-stadiet producerar svampen så kallade ascosporer som produceras genom sexuell förökning mellan två olika individer. I detta stadie ser den den violetta geléskålen mer ut som som skålsvamparna i ordningen Pezizales.
Den violetta geléskålen är dock inte särskilt nära släkt med varken gelésvampar eller skålsvampar, utan hör till ordningen disksvampar, Helotiales.
Arten är vanlig på ved av lövträd som björk och bok under senhösten.
Två ekar har krockat med varandra söder om Backåkra i Skåne. Varför blir det så? Bilden är tagen av Martin Wierup.
Jag har ett stort intresse för träd och bifogar ett fotot av krokande träd – som ej väjer för varandra. Något måste ha gått fel i den normala växtfysiologin, eller vad kan det bero på? Jag har sett detta både hos en ek som finns söder om Backåkra vid Tyge å och hos en bok som står på nya kyrkogården i Löderup. I bägge fallen ser de ut att komma från samma rot – men även om så ej är fallet bär de sig korkat åt.
Träd kan växa ihop, även träd av olika arter. Jag har sett bok och ek, men minns inte var. Det finns gott om bilder ute på nätet, t ex. här.
Fenomenet kallas “inosculation” och det finns även bland annat en artikel på engelska Wikipedia-sidan. Det finns folk som på dylikt sätt får träd till att växa samman i speciella former för prydnads skull.
Vad nyttan är för träden är dock svårt att säga. Växter formar sig efter omgivningen och växer där det finns plats att växa, eftersom de ofta har en icke-determinerad utveckling. De kan växa ihop med, och runt, både stenar och järnstaket. Så det behövs kanske ingen nytta utan endast acceptans.
Växter är absolut intelligenta, i så mening att de processar mångfacetterad information, tar beslut och minns det, men ett självmedvetande finns det inga indikationer för som gör det värt att diskutera. I dagligt tal, en 500-årig ek borde nog ha dött av tristess för länge sedan om den hade självmedvetenhet.
Den pampiga åsandsländan, Ephemera danica, är en av våra allra största dagsländor. Den flyger tidigt på året. I södra Sverige redan i slutet av maj, men längre norrut något senare. Bilden är tagen av Hectonichus.
Jag undrar vid vilken tid på året de första dagsländorna går från larv- till vuxenstadiet. Kan det vara så tidigt som april/maj i Skåne?
Dagsländorna är tidigt på vingarna i Skåne. Om man tittar på antalet registrerade fynd på Artportalen ser man att toppen i Skåne infaller i månadsskiftet maj/juni, men att det finns fynd i hela maj månad och ibland också så tidigt som i april (och några enstaka fynd i mars).
Observationer av vuxna dagsländor i Skåne, hämtade från Artportalens databas åren 1900-2020.
Ser man till hela landet är bilden delvis en annan, men det är tydligt att dagsländorna har sin främsta flygtid ganska tidigt på sommaren. De bifogade bilderna visar hur det ser ut för Skåne och för landet i stort.
Observationer av vuxna dagsländor i hela Sverige, hämtade från Artportalens databas åren 1900-2020.
En sötvattenshydra, Hydra vulgaris, från en liten damm i Malmö. Hydrorna är nässeldjur, precis som t.ex. maneter, och finns särskilt i olika marina miljöer. Vissa arter lever dock i sötvatten. Sötvattenshydran är en av dem, men det vetenskapliga namnet till trots (vulgaris = vanlig) är det inte ofta man stöter på djuret. Bilden är tagen av Ida Lindberg.
När jag undersökte djurlivet i en damm i Malmö som en del av ett skolarbete hittade jag en organism som jag inte känner igen. Den sitter fast på ett dött löv och ligger i en vanlig matsked.
Vet ni vad det är för något?
Det du har hittat är med största sannolikhet en Hydra vulgaris (ofta kallad sötvattenshydra på svenska). Det är ett nässeldjur, avlägset släkt med maneter, som använder sina tentakler med nässelceller för att fånga förbipasserande organismer som mat. De är alltså små rovdjur. De kan föröka sig både sexuellt och med avknoppning, i det senare fallet knoppas en bit av djuret av, oftast från ”foten”. Det blir en ny individ som är en genetisk kopia av den första. Även om det vetenskapliga artnamnet ’vulgaris’ betyder ’vanlig’ är sötvattenshydra inget man springer på särskilt ofta!
Schimpansen (Pan troglodytes) är människans närmaste släkting. I det vilda kan de bli 40-50 år gamla, men är de egentligen medvetna om just hur gamla de är? Bilden är tagen av Ikiwaner.
Är djur, t.ex. fåglar, schimpanser eller elefanter, medvetna om sin ålder och hur gamla de kan bli? Vet de då hur de ska bete sig för att bli långlivade?
Det korta svaret är nog att det är ingen som vet. Olika experiment har visat att djur som börjar närma sig slutet av sitt liv beter sig i många fall på ett annat sätt än unga djur. Till exempel kan en fågel som ”känner på sig” att detta är nog sista chansen att lägga ägg investera mer i reproduktion än en fågel som har många år kvar framför sig. Detta verkar vara en anpassning – är chansen att överleva till nästa år låg i alla fall är det bättre att satsa allt på reproduktion och hoppas på att få så många ungar som möjligt. Fenomenet kallas för ”terminal investment”.
Men förekomsten av ”terminal investment” innebär inte nödvändigtvis att djuren medvetet vet hur gamla de är. Djurs medvetande är överlag väldigt svårt att studera eftersom vi kan aldrig vara säker på hur de upplever saker. Så jag tror inte att vi kan veta om djur ”vet” hur gamla de är.
Däremot kan vi konstatera med säkerhet att evolution är väldigt effekt på att ta fram strategier som maximerar en individs totala reproduktionsframgång under sin livstid, men inte nödvändigtvis dess livslängd. En genvariant som till exempel ökar produktion av ungar på bekostnad av livslängden kommer alltid att gynnas över en variant som ökar livslängden men minskar produktionen av ungar.
– Jessica Abbott
Som ett litet tillägg till Jessicas utmärkta svar kan också nämnas att det finns ”snabba” och ”långsamma” djur. Det här har man studerat mycket hos fåglar där man har tittat på djur som lever på olika breddgrader. I rent generella termer kan man säga att fåglar som lever i tropikerna lever mycket länge och reproducerar sig väldigt långsamt, medan fåglar in det höga norr oftare är kortlivade och reproducerad sig snabbt.
Vi ser liknande skillnader även hos oss: vi har studerat blåmesar och entitor i fågelholkar utanför Lund i den senaste drygt 40 åren. De här arterna är precis lika stora, finns på samma plats, och äter ungefär samma sak. En stor skillnad är dock sannolikheten att överleva: omkring 80% av alla blåmesar som häckar under ett år är borta året efter, medan motsvarande siffra för entitorna ”bara” är någonstans kring 40%. Blåmesen är väldigt snabb i jämförelse med entitorna – en hona lägger normalt 10-14 ägg (vårt rekord är 19!) medan entitorna (som har större sannolikhet att överleva) lägger 6-9 ägg. Ett extremfall, som i och för sig inte gäller oss, är annars vandringsalbatrossen som blir mycket gammal med bara får en unge vartannat år!
Det här blir såklart ganska anekdotiskt, och det finns många olika förklaringar till varför olika djur reproducerar sig olika snabbt, men nog är det spännande att tänka på det i termer av åldersuppfattning!
När det gäller den sista fråga – om djur har olika strategier för att bli långlivade (utöver det vi har pratat om ovan) – är också lite svårt att säga. En sak som omedelbart kommer upp i tankarna är erfarenhet. Att bli uppäten av ett rovdjur är den största risken i många olika ekosystem, åtminstone om du är ett litet djur. Men konsten att undvika att bli upptäckt, att lyckas fly, o.s.v. är något som förbättras med ålder och erfarenhet. Vi ser det ofta i vårt arbete, där det är mycket svårare att få fatt i en fågel för provtagning ”om den varit med ett tag”, och mer allmänt märker man samma sak på sensommaren när det är mycket fågelungar ute i städerna. Det är nästan omöjligt att med bil köra på en vuxen kråka, men är det kråkungar i närheten får man köra försiktigt eftersom de inte är särskilt skickliga på att väja för bilar. Nu har de här exemplen nog en mycket enklare förklaring än driften att få leva ett långt liv – nämligen driften att överleva! Det ena ger ju det andra på sätt och vis, så jag tycker att det är lite spännande att tänka på din fråga utifrån ett ”hönan eller ägget”-perspektiv.
Djupt deprimerade människor väljer ibland att avsluta sitt eget liv. Gör djur samma sak? Bilden är gjord av Gan Khoon Lay.
Varför begår människor självmord, men inte djur? Eller finns det djur som begår självmord?
Jag skulle vilja hävda att djur inte kan begå självmord eftersom de inte förstår konsekvenserna av sitt agerande på samma sätt som en människa. Så ett djur som är väldigt ledset kan eventuellt vägra att äta, men vet förmodligen inte om att resultatet kommer att så småningom bli döden.
Det finns olika tänkbara förklaringar till varför vissa människor begår självmord. Det skulle kunna vara ett helt rationellt beslut i vissa fall, t.ex. ifall man har en obotlig sjukdom. Men jag antar att du tänker mer på folk som begår självmord p.g.a. depression och inte någon fysisk skada eller sjukdom.
Några evolutionsbiologer har spekulerat i att självmord skulle kunna vara en anpassning – att om en person ser sig själv som en belastning för sin omgivning, är det bättre att avsluta sitt liv än att fortsätta att använda upp sin familjs resurser. Denna teorin antar i så fall att är depressionen ett resultat av att man faktiskt är en belastning, så att självmord blir gynnsamt för släktingarna som blir kvar. Jag är ärligt talat väldigt skeptiskt mot denna förklaring. Dels så är teorin nästintill omöjligt att testa, och dels så finns det massor med andra anledningar som en person kan bli deprimerad utan att det hänger på en korrekt bedömning av sig själv som en belastning.
Jag tror snarare att förhållandet är det omvända, att folk blir deprimerade av olika anledningar, och att detta i sin tur leder till att man börjar se sig själv som en belastning på sin omgivning. Vad som utlöser depressionen kan variera. I de flesta fall bidrar de externa omständigheterna i större eller mindre utsträckning, men vi vet också att det finns en genetisk komponent som gör att vissa är mer benägna att bli deprimerade än andra. I extrema fall kan en person bli kraftigt deprimerad utan någon som helst yttre påverkan, vilket måste i princip betraktas som ett resultat av en allvarlig rubbning i hjärnans kemi, som förmodligen är orsakad av en skadlig mutation.
Att vara mer benägen att bli deprimerad låter som en självklart dålig egenskap, så varför finns det genvarianter kvar som gör att vi har lättare för att bli deprimerade? Det kan till viss del handla om nya mutationer som uppkommer hela tiden, där var och en har en relativt svag effekt. Då blir det svårt för selektionen att sålla bort dessa mutationer, och en individ som råkar få lite fler av dessa mutationer kommer att bli mer utsatt än någon som får färre av dessa mutationer. Det kan även finnas andra fördelar med genvarianterna som gör att man har lättare för att bli deprimerad, t.ex. att de ger ett bättre immunförsvar (se här). På så sätt kan genvarianter som leder till en ökad risk för depression bevaras i populationen eftersom de ger skydd mot andra sjukdomar.
Hur andas mögelsvampar? Bilden är tagen av Thomas Bresson.
Jag undrar om mögelsvampar har cellandning (glykolys, citronsyracykel, o.s.v.) och ämnesomsättning? Hur fungerar deras ämnesomsättning?
Om vi håller oss till den typ av mögel som vi hittar på ost, bröd eller i duschen, så ja, de har glykolys, citronsyracykel och elektrontransportkedja. I övriga centrala delarna av ämnesomsättningen är de rätt lika andra eukaryota organismer, man kan säga att de ligger lite emellan växter och djur vad gäller vilka reaktioner som utförs, även om de är närmre släkt med djur. Vad gäller specialiserad ämnesomsättning, t.ex. syntes av kemikalier för försvar, så är emellertid variationerna stora.
Zebran (Equus quagga) är släkt med våra tamhästar. Betyder det att zebror också kan drabbas av bensjukdomar som mugg och rasp? Bilden är tagen av Paul Maritz.
Kan zebror få mugg?
Eftersom mugg är ett samlingsnamn på hudinflammationer omkring kot- och karlederna som oftast orsakats av ospecifika bakterier (men ibland också av t.ex. skabbkvalster eller överkänslighet) och inte en sjukdom specifik för hästar som så, så skulle jag tro att zebror och andra hästdjur också kan drabbas. Mugg orsakas som jag förstår det oftast av att små hudskador eller irriterade områden på huden infekteras av bakterier, viket leder till ett vätskande sår med skorpbildning. Det ger en lokal inflammation med svullnad och rodnad, och ofta en infektion under sårskorpan. I princip borde detta kunna drabba zebror och andra vilda djur på samma sätt.
Tänk på att vi inte är veterinärer, så det här svaret är på sin höjd vägledande men inte alls veterinärmedicinskt rådgivande. Om dina egna djur har besvär är det en veterinär du skall vända dig till.
– Andreas Nord
Jag håller med, som någon med erfarenhet av mugg hos hästar. Fuktiga, leriga rasthagar och slarvigt tvättade och torkade karleder brukar vara orsaken, och även om hästar hålls på smutsiga bäddar. Och hålls zebror under sådana förhållanden så skulle jag också tänka mig att de drabbas av mugg. Något mindre risk i det vilda, eftersom de oftast finns i torrare miljöer och rör sig över större områden.
Naglar – ett kännetecken för människor och andra primater. Säger det egentligen något om vad vi har utvecklats för att äta, eller vad vi borde äta nu?
Varför har människan naglar i stället för klor? Att varken ha klövar eller klor tyder på en omnivor (allätare). Vilka andra djur har naglar, och vad ger det för indikation om vad människor borde äta?
Vi har har svarat på ungefär samma fråga tidigare. Se här.
– Jessica Abbott
Och, de flesta primater äter mest växter, några är allätare och enstaka äter i huvudsak andra djur, så det är svårt att relatera naglar till dieten.
– Olle Anderbrant
Och det finns väl gott om omnivorer som har antingen klövar (t.ex. grisar) och klor (t.ex. grävling) så det är inte avgörande för omnivori.
Hur är det elefanter och klippdassar, säger man att de har naglar eller? Definitionsfråga.
Den karismatiska ekorren, Sciurus vulgaris, har en bred diet som sträcker sig långt förbi kottar. Men är den verkligen kapabel till att fånga en kyckling?
Vi har fått en kyckling i en inhägnad hönsgård dödad av något. Den var ungefär stor som en koltrast. Det har funnits någon liten glipa i nätet ganska högt upp där en ekorre kan ha kommit in. Större rovdjur eller rovfåglar kan inte ha kommit in. Vi har flera ekorrar på tomten. De andra hönsen, kycklingarna och tuppen låg skrämda inne i redena i hönshuset. Min fråga är nu om det kan ha varit ekorre som dödat kycklingen trots att de främst är växtätare. Kycklingen var biten i halsen/huvudet men i övrigt oskadad. Vi misstänkte eventuellt råtta, men har fällor ute och ingenting i dem. Om det hade varit mink/mård/iller skulle väl övriga höns också varit dödade?
Jag tror inte att ekorren varit framme. De kan ta små fågelungar, men en så stor kyckling, nej, det har jag mycket svårt att tänka mig. En råtta skulle mycket väl kunna ta en kyckling. De är starkt misstänkta för liknande dåd här hemma, och kan (tyvärr) ha en mycket hälsosam respekt för fällor. Ibland lämnar jag en jordnöt, ett par majskorn e. dyl. öppet så att bara råttor och möss kan komma åt det, för att kolla. Och det kan mycket väl finnas råttor trots att fällorna är tomma.
Men det att de andra hönsen var skrämda skulle nog snarast tyda på att det var en mård eller iller som varit framme. Det är ju inte alltid dessa biter ihjäl flera djur. Bett i halsen är också typiskt för dessa. Och de kan ta sig in genom mycket små öppningar. Trist i vilket fall, men antar att glipan är tätad nu.
– Bodil Enoksson
Vesslan borde väl kunna ta en kyckling?
– Allan Rasmusson
Det skulle jag mycket väl kunna tänka mig. Däremot vet jag inte hur skrämda de övriga och framförallt de vuxna hönsen skulle bli av en vessla.
Kommentarer