En av våra läsare fick besök av en skalbagge i soffan. Det visade sig vara en lövgetingbock, Clytus arietis. Det är en ganska vanlig skalbagge i södra Sverige. Säkert har den följt med veden in och vaknat till när i stugvärmen. Bilden är tagen av Karin Flodhammar.
Denna insekt kom krypande i soffan nu på kvällen. Den var runt 10-15 mm lång. Det är nollgradigt och blötsnö ute. Kan ha kommit in med veden? Den levde när vi släppte ut den igen, även om den tyvärr hade förlorat ett bakben. Den flög inte utan kröp. Vi tror inte att den hade vingar. I så fall var de mycket små och tunna. Vad tror ni att det kan vara?
Av vad jag kan se från bilderna är det här långhorningen Clytus arietis, som på svenska heter lövgetingbock. Den är ganska allmän i södra Sverige, där larven utvecklas i många olika lövträd. I bland annat Danmark har man också hittat larven i en- och granved. Normalt sett dyker lövgetingbocken upp i omkring maj när det börjar bli varmt. Då kan man hitta den krypande på trädstammar eller, lättare, i olika flockblomstriga växter som hundkex och kirskål.
Det har djuret har alldeles säkert följt med veden och vaknat till när det kom in i stugvärmen. Lövgetingbocken har förresten väl fungerande flygvingar, men de ligger gömda bakom de i svart och gult tjusigt tecknade täckvingarna. När ni nu släppt ut den tror jag att sannolikheten är hög att den hittar en annan plats att övervintra tills vårvärmen kommer.
Dahlior bjuder på riktig blomsterprakt i hög- och sensommarträdgården! I handeln förekommer en rikedom av olika varianter som alla härstammar från vilda släktingar i Centralamerika. På bilden ser vi sorten ”Labyrinth”. Efter blomningen kan en övervintra rotknölarna svalt och mörkt. Men hur ska de hanteras för att ge så fina dahlior som möjligt nästa säsong? Våra experter har svaret!
Jag är ny på dahlior och tror att jag råkat dela de i för små bitar. Jag fick en klump på 20×20 cm av grannen och när jag tog upp de i höstas delade jag de nog för friskt; i princip som en potatis med försök till skaft upp på varje. De flesta är stora som en enda normal potatis. Jag försökte få med ögon, och har sett minst 1 öga på åtminstone två tredjedelar av dem. Men de andra bitarna ( stora och formade som en potatis), kan de vakna till liv eller är de förstörda för att de kanske saknar öga? Om de inte har ögon kommer de dö då eller kan de tänkas komma nästa år? Hur bör jag hantera de utan ögon fram till nästa år? Och gällande de med ögon, eftersom det inte är en hög med klumpar utan enskilda knölar, kan jag göra nåt särskilt för att de ska må bra och orka åtminstone växa och få större knölar så de kanske kan blomma nästa år?
Jag tycker att du ska behandla alla dina ”potatis-dahlior” likadant: sätt de i mullrik, näringsrik (gärna kogödsel) och fuktig jord på en solig plats när risken för frost är över, vi sätter ner dem i början av maj här i Lund. Sätt dem relativt grunt, ca 10 cm ner. Sedan är det bara att vänta och se vad som händer. Håll lite koll så att det inte blir torrt, särskilt under högsommaren. Du kan även ge dem extra näring några gånger, men inte efter augusti.
Dahlior är tåliga så jag tror att du har stor chans att få dem att växa till sig och så småningom att blomma. Lycka till!
Ringduvan, Columba palumbus, bygger ett enkelt bo av några korslagda pinnar. Och det kan den göra under nästan hela året. Kanske beror det på den speciella ”duvmjölken” de matar sin ungar med? Det gör att ringduvan inte är särskilt beroende av att det finns mjuka insekter eller annan mat som ungarna lätt kan smälta. Bilden är tagen av Marek Szczepanek.
Jag har läst på lite om duvor och deras häckningstider och som de flesta fåglar lägger de ägg under våren när solen och värmen kommer. Jag har ett duvpar ute på logen i stallet och deras ungar är nu stora och flyger runt här på gårdsplanen och vi är i början av mars idag. Nu i februari var det ju flera veckor med temperaturer under -10 grader och vi hade mycket snö också för att vara i norra Skåne.
Hur vanligt är det att duvor får ungar mitt i vintern och hur har de kunnat föda ungarna? Jag fodrar ju fåglarna här med fröer och talgbollar, men äter små fågelungar sånt? Det har varit roligt att följa den lilla familjen, de fick 2 ungar, men så kallt som det var förra månaden så tyckte jag nästan synd om dem.
Emedan de flesta av våra fåglar har mycket bestämda och ofta korta perioder på året då de lägger ägg och föder upp sina ungar, företrädelsevis april-juli, finns det några få arter som verkar kunna häcka nästan året runt. En sådan art är ringduvan, som jag misstänker att det rör sig om hos er. Jag har själv sett bon, ägg och nyutflugna ungar åtminstone under perioden mars-november. Att era duvor verkar ha lagt ägg ännu mer extremt mitt vintern beror möjligen på att de verkar ha häckat inomhus där rimligen mikroklimatet är lite mer gynnsamt. Men jag skulle inte bli förvånad om det finns många fler exempel på duvor som häckar mitt i vintern.
Hur lyckas de då hitta mat till sina ungar? Duvor är lite speciella då de föder sina ungar med ”duvmjölk”, eller ”krävmjölk”, som är ungefär vad det låter. En rinnande födokälla som föräldrarna ”förädlat” i sin kräva från den mat de lyckats hitta. Eftersom föräldrarna uppenbarligen lyckas hitta mat och hålla sig själva vid liv under hela året är inte steget så långt att de även kan hitta tillräckligt med mat även för sina ungar. Duvor äter gärna frön av olika slag och just frön kan det ju finnas mycket gott om på sina ställen även på vintern. Som till exempel vid ert fågelbord.
Andra arter som man också kan finna bon av ”mitt i vintern” är till exempel kattugglan och våra korsnäbbar. Kattugglan äter gnagare och det kan det finnas gott om även på vintern. Korsnäbbarna äter frön från våra barrträd och sådana kan det finnas extra gott om på senvintern. Vad gäller de arter som enbart eller nästan uteslutande föder upp sina ungar på insekter, vilket är majoriteten av alla våra småfåglar, är dock häckning mitt i vintern mer eller mindre otänkbart.
En förmodad större skogsmus, Apodemus flavicollis, föll till slut för frestelsen och gick i fällan. Att det inte är en råtta ser en bland annat på den påtagliga kontrasten mellan en brungrå rygg och vit buk. Bilden är tagen av Lars Arvidsson.
Denna gnagare fångade jag efter många försök på vinden. Den utlöste och åt upp betet ur tre olika sorters fällor minst 8 gånger. Jag är djupt imponerad av dess smidighet, tur och ev. intelligens, och förstår inte alls hur den lyckades. Nu undrar jag dock om det är en råtta eller en större skogsmus jag har fångat. Kan ni hjälpa mig att reda ut saken?
Det ser inte ut som en råtta, mer som en skogsmus, på grund av färgskillnaden mellan buk och rygg. Det är svårt att säga om det är en större skogsmus utifrån bilden, men jag gissar att du har rätt med utgångspunkt från den klart vita buken.
Alla som har hållit i en abborre, Perca fluviatilis, vet att det kan göra nog så ont att sticka sig på taggarna på ryggfenan eller att skära sig på gällocken. Men är det verkligen gift i taggarna, eller är det bara en myt? Bilden är tagen av Gilles San Martin.
Abborrens ganska vassa fenstrålar kan orsaka rejäla stick och, med otur, smärre infektioner om inte såret rengörs. Kanske är det detta som lett till att taggarna uppfattats som giftiga, vilket de inte är. Själv har jag inte ens hört talas om att abborrtaggarna skulle vara giftiga, men jag har vid flertalet tillfällen fått småsår på händerna vid hantering av abborre. Taggarna undviks alltså med fördel vid hanteringen! Den del av abborren jag menar kan orsaka störst skada på händer vid oförsiktig hantering är gällockets bakre del, som avslutas med en mycket vass kant som kan ge skärsår. Inte heller denna är giftig.
GMO, eller genmodifierade organismer, är vanliga inom jordbruket. Gyllene riset är en GMO som skapades för att motverka A-vitaminbrist (som kan orsaka blindhet) hos barn i utvecklingsländer.
Kan en öka odlingen och produktionen av grödor med hjälp av GMO?
Intressant fråga!
GMO odlas på en areal i världen motsvarande mer än fyra gånger hela Sveriges yta (200 miljoner hektar), och det är nästan bara skördeökande karaktärer det handlar om. Anledningen är just högre skördar (genom att bekämpa skador från ogräs och insekter) och vinst för de cirka 17 miljoner lantbrukare som odlar GMO. Sedan finns det många GMO-växter som tagits fram av andra anledningar också, t. ex. blomfärg, vaccinproduktion, etc., men de odlas inte på lika stora arealer.
Nedan har ni en några länkar där ni kan titta vidare.
En av våra läsare har undersökt om det goda smörgåspålägget krasse, Lepidium sativum, påverkas av vanligt vägsalt. Bilden är tagen av Rainer Zenz.
Vi skriver ett gymnasiearbete om hur vägsalt påverkar växter. Vi har gjort en laboration där vi odlat krasse och vattnat med vatten innehållande olika salthalt för att sedan studera hur de växer. Resultatet blev sådant att desto högre salthalt växterna utsattes för desto kortare blev stammen och desto längre blev bladen. Vi har inte kunnat hitta någon information om varför bladen blir större desto högre salthalt som växterna utsatts för. Har ni någon aning om varför resultatet blev som det blev?
Roligt projekt!
Vägsalt är ju kalciumklorid, så jag sökte [calcium chloride ”leaf length”] i Google Scholar. Jag hittade att salinitet kombinerat med kalcium har visats öka blad längd i endiver. Se den här länken. Vad nyttan med denna förändring skulle vara för växten kan jag inte sia om.
En av våra läsare besväras sedan i somras av små insekter som letar sig in överallt. Baserat på texten och bilden tror vi att det kan röra sig om sorgmyggor (”blomflugor”) som kan vara nog så irriterande om de får fäste i våra krukväxter.
Jag har sedan slutet av sommaren 2030 haft problem med små insekter som är knappt 1 mm stora och vitsvarta. Anticimex kan inte hjälpa mig. Jag upplever att de flyger väldigt fort och gärna hamnar i näsan eller ögonbrynen. Det biter sällan, men vart jag än går eller åker så finns de med. De skitar också ner något otroligt; spillningen ser ut som pyttesmå pepparkorn. Vet ni vad det kan vara?
Det låter besvärande! Jag tycker att det ä svårt att se precis vad det är för något på din bild, men den blygsamma storleken och mörka vingarna, tillsammans med din beskrivning om ett ganska irriterande beteende får mig att tänka att det kanske rör sig om en sorgmygga (tvåvingefamiljen Sciaridae). Vi har omkring 300 olika i Sverige, varav en del lever i våra hem. Då kallar vi dem ofta för ”blomflugor” (som egentligen är en helt annan slags djur) eftersom djuren gärna lever i våra krukväxter. Honorna lägger gärna ägg på fuktiga platser, som t.ex. blomjord, och larverna lever där av växternas rötter. De kan ställa till ganska stor skada.
De vuxna djuren är klumpiga flygare och ofta ganska närgångna. Själv fick jag ett stort sorgmyggeangrepp på köpet när jag tog hem en amaryllis-lök inför julen, och de kan etablera sig snabbt om man inte tar hand om saken.
Jag råder dig att undersöka dina krukväxter för att se om någon kruka har ett väldigt stort angrepp. Hittar du någon riktig ”källa” ska du kanske överväga att slänga ut växten. Annars är det bra att låta jorden torka upp ordentligt mellan vattningarna så att larverna torkar ut. Vissa säger också att det kan hjälpa att sätta tändstickor med svavlet nedåt i krukorna. Larverna är ju inte lika irriterande för dig som de vuxna flugorna, så för att försöka bli av med dem kan du sätta ut snapsglas med vinäger och någon droppe diskmedel i fönsterkarmarna. Djuren lockas dit och drunknar, ofta i stor mängd. Det gäller för övrigt också andra typer av flygfän som gillar fuktiga/jästa/ruttnande substrat för sina larver, så det kan nog hjälpa dig även om det inte är sorgmyggor du har hemma.
Som sagt, jag har svårt att avgöra precis vad det är för något från din bild, så se svaret som vägledande mer än absoluta sanningar. Prova ändå ovanstående och se om det hjälper – vinäger och diskmedel drar till sig många flygfän.
Koltrasten, Turdus merula, berikar våra morgnar med sin vackra sång. Det är en vanlig fågel i människors närhet och den söker sig ofta in i uthus och andra skrymslen för att bygga bo och lägga ägg. Ofta går det bra, men naturen har många ögon och öron som kan ställa till problem längs vägen. Bilden är tagen av Malene Thyssen.
Här kommer en beskrivning av en mysig, rolig och trevlig händelse som började så bra, men slutade i tragedi.
Den 30 april 2020 såg det precis som vanligt ut i mitt förråd. Vi åker till landet och när vi kommer hem 3 maj så finns ett koltrastbo som är uppbyggt i en plastlåda som jag har i förrådet.
Koltrastbo i förrådet i början av maj 2020. Bilden är tagen av Conny Söder.
Den 5 maj finns det två ägg och 7 maj finnsdet totalt 5 ägg.
Koltrasthonan började lägga ägg den 2 maj 2020. De lägger ett ägg om dagen, så den 3 maj fanns det två ägg i boet. Bilden är tagen av Conny Söder.
Den 21 maj kläcks alla. Mamma koltrast kämpar och kämpar, flyger ut då och då för att hämta mask. I slutet på maj så flyger hon ut väldigt ofta för att hämta mask, minst 10 gånger i timmen.
Nykläckta koltrastungar i boet i läsarens förråd, tredje veckan i maj 2020. Bilden är tagen av Conny Söder.
I slutet på maj dyker det upp ytterligare en koltrast, de är ofta nära varandra och pratar väldigt mycket med varandra, de verkar vara väldigt goda vänner. Fråga: har mamma koltrast kallat på denna vän, kan det vara pappan? Det börjar ju närma sig att hennes ungar skall lämna boet.
Koltrastar växer snabbt. Att ligga länge i boet ökar nämligen risken att bli tagen av ett rovdjur. Här är ungarna i slutet av maj 2020. Bilden är tagen av Conny Söder.
Den 2 juni lämnar ungarna boet. Såg tyvärr inte hur det gick till. Undrar om de hoppade ifrån plastlådan? Eller att mamman hjälpte dem? Eller att de flög behjälpligt?
Redan omkring två veckor efter kläckning, i början av juni, lämnade koltrastungarna boet. Bilden är tagen av Conny Söder.
På kvällen hör vi ett stort liv på mamma koltrasten och vännen, lite kaosartat försöker de attackera en skata. Vi upptäcker då att skatan har dödat en av ungarna, som nu ligger utomhus 5-6 meter ifrån förrådet. Precis samma sak händer ca 1 timme sedan; en unge till är död, hals och huvud är borta. Efter ett tag kommer skatan och hämtar resten.
På kvällen letar vi efter de andra tre. Vi upptäcker att det att en unge sitter på en hylla i förrådet, mamma koltrast matar med mask. Dagen efter, 3 juni upptäcker vi att denna unge ligger död i boet, dock ingen skata som gjort något dumt. Fråga: hoppade / flög ungen till boet? Hjälpte mamman till? Ungen vara antagligen svag / sjuk, ville då ungen dö i boet?
Naturen har ögon, och ofta tillhör dessa ögon en skata. I det här fallet hade skatorna nog full kontroll på koltrastarna och kom till dukat bord när ungarna flugit ut. Flera av ungarna blev skatmat, men åtminstone någon klarade sig och blev matad av föräldrarna utanför boet. Bilden är tagen av Conny Söder.
Senare på kvällen var det på nytt ett herrans liv på de två koltrastarna, i skogen i andra ändan av vår tomt. De jagade en skata. I samband med detta upptäcker vi att ytterligare en unge är död.
Vi hoppas att den femte ungen lever, men vi har inte kunnat hitta den. Däremot är mamma koltrast och vännen kvar på vår tomt.
Vilken fin historia du satt ihop, om än sorglig. Jag tror du fångat något som händer många många gånger varje år. Att koltrasten bygger på detta sätt nära (eller i) mänsklig bebyggelse är väldigt vanligt, likaså att skator och katter går hårt åt ägg och ungar.
Koltrasthonans ”vän” är rimligen pappan. Det är lätt att avgöra om det är en hane, för då är den vackert svart med tydlig gul eller orange näbb och ring runt ögat. Det är MYCKET svårare att avgöra om det är den biologiska pappan, för det krävs DNA-analys. Men det är naturligtvis det troligaste. Är kompisen ytterligare en hona (alltså en bruntonad, spräcklig fjäderdräkt) är det inte lika lätt att förklara.
Jag är lite osäker på ifall koltrasthanar ibland är polygama, dvs. har en eller flera honor samtidigt. Det skulle kunna förklara varför hanen inte var på plats i början, han var ute och startade en familj på annat håll, men dök upp senare för att hjälpa till med matningen när den är som mest krävande.
Det är förstås tråkigt att se söta små ungar bli tagna av skator och katter, inte minst när det är ”ens egna” fågelungar. Om det kan vara till en tröst så lägger de flesta koltrastshonor både 2 och 3 kullar samma år så det kommer nya koltrastar till världen, var så säker. Sedan får vi finna oss i att djur (och människor också för den delen) dör. En rolig, illustrativ och tänkvärd beskrivning av vad som skulle hända om motsatsen gällde (inga koltrastar dog), gjorde komikerna Anders & Måns för några år sedan. Fast med exemplet utter. Se videon här nedanför.
Hoppas dina koltrastar är kvar i området och lyckas bättre nästa år!
Kommentarer