Hushumlan, Bombus hypnorum, bygger gärna sitt bo i håligheter i våra hus och trädgårdar. Den kalla våren 2021 har denna och många andra humlor varit sent på vingarna. Bilden är tagen av André Karwath.
Våren har varit kall och med värmen nu i maj exploderade naturen. Trots det har jag bara sett en (1) humla! Mördarsniglar och fästingar kan jag vara utan men alla pollinerare var är dom? Finns det hopp?
Det har varit en sen vår och många insekter är lite sena på vingarna. Det kan såklart förekomma lokala skillnader beroende på förändringar i markanvändning mm, men såhär från ett sydsvenskt perspektiv tycker jag inte att det finns någon anledning till oro. Här i Skåne har det flugit bra under vårens få varma dagar, och flera av de vårtidiga solitära bina har jag sett i stora mängder. Humlorna och de andra sociala steklarna (undantaget myror) är ju lite speciella såtillvida att det bara är drottningen som överlever vintern. Hon övervintrar under marken där det är lite varmare och kommer fram när vårvärmen så tillåter. Därefter har hon det stora arbetet att bygga ett bo, lägga ägg och föda upp den första kullen arbetare. Ett kallt år blir hela den processen kraftigt försenad och därför är det ganska få humlor som flyger på våren. Det tar lite tid, helt enkelt!
Med det sagt lever pollinerande insekter i Sverige ett ganska hårt liv eftersom de är ansatta från många olika håll, t.ex. från ett intensivt modernt jordbruk, exploatering av mark och igenväxning av naturliga habitat. Många av dessa saker går att åtgärda om vi alla hjälps åt och inte ger upp hoppet!
Kolvflugan Scatophaga stercoraria är vackert gyllengul och kraftigt byggd. Den finns ofta i väldiga mängder vid färsk kospillning, i vilken dess larver utvecklas. Vid en hastig anblick kan den här flugan faktiskt påminna om ett bi! Bilden är tagen av Luis Fernanández Garcia.
Efter en dag där det hade sprungit kor på tomten såg vi en ny insekt som flög runt kobajset. Senare såg vi en massa bin som satt på marken och hade denna insekt på ryggen. Det såg ut som att bina blev attackerade. Anfallaren såg ut som en slags fluga men mer avlång och med ganska kraftiga ben. Den var i samma storlek som bina. Tyvärr lyckades inte få en bild på dem. Finns det någon insekt i Sverige som attackerar bin?
I Sverige finns det absolut insekter som attackerar bin. Den mest kända är rimligtvis rovstekeln bivarg, Philanthus triangulum, som jagar och bedövar honungsbin som den har som föda till sina larver. Den ser ut lite som en geting och lever på öppna marker med sandinslag i södra Sverige (Götaland).
Bivarg, Philanthus triangulum, påminner om en geting men är i själva verket en rovstekel. Den är specialiserad på att fånga honungsbin, vilka utgör föda för bivargens larver. Bilden är tagen av Tobias Johansson.
När ni nu pratar om något som påminner om bin i närheten av kobajs dras mina tankar omedelbart till den vackra kolvflugan Scathophaga stercoraria. Den utvecklas i spillning från olika djur, gärna nöt. Hanen är kraftigt byggd och alldeles gyllengul. På det sättet kan de påminna lite om bin. En gissning är att det var sådana ni såg i och omkring kobajset, och att det också var sådana ni såg senare på eftermiddagen, fast då i parning.
Med det sagt finns det ju väldigt många insekter och utan en bild tror jag inte att vi kommer hela vägen här.
Den amerikanska skogsgrodan, Lithobates sylvaticus, är nära släkt med vår egna vanliga groda och åkergroda. Men den amerikanska skogsgrodan lever längre norrut, i Alaska och Kanada. Där blir det ohyggligt kallt på vintern. Skogsgrodan har därför en rad olika anpassningar som gör att den kan låta sig själv bli helt djupfryst på vintern! Bilden är tagen av Smashtonlee05.
Jag undrar om det verkligen stämmer att den amerikanska skogsgrodan helt stänger av de livsuppehållande processerna vintertid och antar omgivningens temperatur samt att grodans hjärta står helt stilla och blodet likaså? På våren vaknar den i takt med stigande temperaturer?
Utan att vara grodexpert, så är jag skeptisk. Det finns ganska få arter som klarar av äkta kryptobios, dvs att all metabolisk aktivitet upphör. Björndjur, saltkräftor (Artemia salina), och vissa rundmaskar tillhör dessa. Jag tror inte att det finns några ryggradsdjur som kan stoppa metabolismen helt och hållet, och sedan starta upp den igen.
– Jessica Abbott
Å andra sidan kan man läsa i Scientific American:
”And yet the frogs do not die. Why? Antifreeze! True enough, ice crystals form in such places as the body cavity and bladder and under the skin, but a high concentration of glucose in the frog’s vital organs prevents freezing. A partially frozen frog will stop breathing, and its heart will stop beating. It will appear quite dead. But when the hibernaculum warms up above freezing, the frog’s frozen portions will thaw, and its heart and lungs resume activity–there really is such a thing as the living dead!”
– Jörgen Ripa
Jag kan inte fysiologin hos Lithobates sylvaticus (som med säkerhet är den art som åsyftas), men om du du själv vill undersöka litteraturen så finns en kort diskussion om dess frystålighet här, med referens till en uppsats från 2018 som säkert ger fler referenser.
– Björn Lardner, gästexpert
Som jag förstår saken så klarar faktiskt skogsgrodan (Lithobates sylvaticus = Rana sylvatica) att frysas ned och att överleva i fruset tillstånd under lång tid. Nyckeln ligger i att det inte är själva cellerna som fryser utan istället allt utanför dem (den ”extracellulära vävnaden”). Hade cellerna frusit hade de också exploderat, varpå grodan hade avlidit.
För att undvika att cellerna spricker förbereder sig grodan för vintern genom att lagra väldiga mängder glykogen i levern. Glykogenet bryts ned till glukos som lagras i kroppens olika vävnader. Tillsammans med stora mängder urinämne (urea), gör det att cellernas fryspunkt sänks kraftigt. Det är inte en riskfri strategi, för trots att grodan i princip är helt satt på paus när den är nedfrusen byggs det upp en del skadliga ämnen när den tinar, t.ex. mycket mjölksyra.
De frusna grodorna har inga hjärtslag. Studier har dock visat att det är just hjärtat som startat fortast när grodan tinar. I början går det långsamt, men ganska snart har den normal hjärtfrekvens. Därefter börjar grodan andas, och sedan återvänder reflexerna i musklerna. Bara någon timme efter att grodan börjat tina är musklerna mer eller mindre lika välfungerande som hos en groda som inte frusit.
Det finns såklart gränser för hur djupt skogsgrodan kan frysa. Blir det alldeles för kallt räcker inte ”frostvätskan” till och cellerna spricker. Icke desto mindre klarar de ganska mycket. En studie som följde 18 skogsgrodor på naturliga övervintringsplatser i Alaska fann att grodorna låg i sina vinterkvarter i nästan 200 dagar i följd mellan oktober och maj. Temperaturen på övervintringsplatsen var i medeltal -6,3 grader, men kunde bli så låg som -18 grader. Alla grodorna överlevde vintern.
Bitterskråp, Petasites japonicus, är förekommer naturaliserad (förvildad) här och där i södra Sverige. Från början kommer den från Japan. Bilden skickades in av Björn Orrhede.
Ängsskinnbaggen Deraeocoris lutescens är ett vanligt djur på olika lövträd. Där lever den som rovdjur på olika små och mjuka insekter, t.ex. bladlöss. Bilden är tagen av Joachim Palmgren.
Jag följer er via ”Fråga en biolog” och brukar läsa frågor och svar. Nu har jag själv hittat en liten insekt som jag gärna skulle vilja ha ett namn på.
Av vad jag kan se är det här en ängsskinnbagge (skinnbaggefamiljen Miridae) Deraeocoris lutescens. Det är ett vanligt djur som lever på olika lövträd och buskar där den är rovdjur på små mjukskaliga insekter som bladlöss och stövsländor.
– Andreas Nord
Tack för snabbt svar! Jag hittade den inomhus i Malmö. Jag har aldrig sett den arten tidigare eller vart fall inte reflekterat över den.
Jag hittar den ofta inomhus i Skåne. Tidigt på säsongen vaknar de ur sin vintervila och är mycket rörligare än under sommaren. Vissa kommer fel då!
Sädesärla, Motacilla alba. Vi tror att sädesärlan hos frågeställaren ser sin egen spegelbild i fönstret men tror att det är en annan sädesärla. Och den måste jagas bort till varje pris! Bilden är tagen av Zeynel Cebeci.
Jag har en sädesärla hos mig som hela tiden flyger in mot ett fönster. Det är bara det fönstret och den gör det om och om igen. Den sitter inte och pickar utan tar sats igen och igen. Sedan tar den emot med fötterna eller bröstet. Det finns inget på insidan. Inga blommor eller annat intressant och det spelar ingen roll om det är soligt eller mulet. Jag har aldrig sett detta beteende förut, men min dotter har en hos sig som gör likadant. Vad beror det på?
Förmodligen ser den sin spegelbild i glaset och tolkar det som en annan sädesärla, som ska jagas bort. Och sedan verkar detta vara en synnerligen enveten och tuff konkurrent, som hela tiden ger igen med precis samma mynt! Inte ovanligt att sädesärlor och andra fåglar gör så. Vi har själva haft sädesärlor som attackerat (sig själva i) backspeglarna på bilen, men även pilfinkar som attackerade en s.k. skvallerspegel utanför köket. Den fick vi sätta en plastkasse över!
Inte så kul att täcka över fönstret, men jag tror att det är det man måste göra, så att den inte kan spegla sig där. Efter ett tag har den förhoppningsvis glömt att det brukade vara en rival där, och dessutom fått fullt upp att mata ungarna.
Ja, vem är det egentligen som väser i trädet? Vår gissning är att det är en talgoxe som ruvar sina ägg och därför inte vill bli störd. Talgoxar väser gärna när de är på boet. Det kan hjälpa till att skrämma bort rovdjur. Videon skickades in av Robert Löwgren.
I ett av träden på vår tomt har vi ett hål där något verkar bo. Vad det än är så blir den blir provocerat av vår närvaro. Det uppdagades av en ren slump och nu kan vi inte släppa det hela. Vi har vid ett flertal tillfällen försökt se vad som finns i hålet men det är för mörkt, även med ficklampa. Man kan provocera fram ljudet från hålet genom att vispa runt lite i mynningen. Man petar inte på något speciellt eller på ”någon” utan bara i mynningen av hålet.
Det bor en fågel i hålet i ert träd. Av ljudet att döma är det en talgoxe. De gör precis såhär, dvs. väser, för att skrämma bort rovdjur. Tittar man på de ser man också att de slår ut med vingarna vid varje väsning. Se t.ex. här.
Just nu ligger honan på ägg och då är det väldigt känsliga för störningar. Det bästa är därför att låta henne vara ifred så mycket som möjligt. Ruvningsperioden varar i ungefär 12 dagar och sedan stannar ungarna i boet tills de är ca. 20 dagar gamla.
Gråsuggor, här källargråsugga Porcellio scaber, är kräftdjur som i huvudsak lever på land. Deras marina bakgrund gör att de kräver fuktiga platser för att inte torka ut. Därför har gråsuggorna också flera sinnrika knep för att hålla en bra vattenbalans. Bilden är tagen av JMK.
Vi är tre tjejer som går Naturvetenskap på Malmö Latinskola där vi gör ett gymnasiearbete om gråsuggor. Vi fick tips från vår lärare att skriva till er och fråga om du vet något om hur gråsuggor påverkas av pH i jorden. Vi har själva bara hittat ganska otydliga svar, så det kanske är så att de inte påverkas alls av markens pH-värde?
Vi undrar också om du vet varför gråsuggor gör av med så mycket vatten? Vi har läst att det har med ammoniak att göra men vi har inte hittat någon bra förklaring på hur det fungerar.
I allmänhet kan man säga att gråsuggor är väldigt känsliga för lågt pH i marken. Det finns två anledningar till detta. Den ena är att de har ett stort behov av kalcium, som är en viktigt beståndsdel i deras kraftigt mineraliserade (och därför hårda) ytterskelett (alltså plåtarna på ryggen och buken). De ömsar ytterskelettet ofta och måste därför kunna ta upp kalcium från naturen. Vid lågt pH är lösligheten av kalcium (och många andra viktiga näringsämnen) väldigt låg vilket påverkar gråsuggorna negativt. Samma sak gäller andra skalklädda djur, t.ex. landsnäckor. Många växter påverkas också av lågt pH i jorden, eftersom det skapar brist på flera viktiga näringsämnen.
När det gäller gråsuggorna finns det också en annan spännande aspekt av pH-värde. Gråsuggor äter olika slags dött organiskt material som är rikt på cellulosa. Det kan de inte spjälka (bryta ned) på egen hand för att få ut näringsämnena ur födan eftersom de saknar de nödvändiga enzymerna för saken. Precis som hos idisslare är därför gråsuggorna beroende av att symbiotiska bakterier i magtarmkanalen bryter ned cellulosan åt dem. Studier har visat att nedbrytningen i gråsuggornas matsmältningssystem fungerar mycket sämre vid lågt pH.
Jag skriver om vattenbalansen och ammoniakens betydelse, eftersom det är mycket svårt för er att hitta information om detta föga kända ämne.
Gråsuggor är rätt framgångsrika som landdjur, trots at de inte är evolutionärt väl anpassade till halvtorra eller torra miljöer. Det finns faktiskt cirka 5000 arter av landlevande gråsuggor. Landgråsuggor förlorar mycket vatten genom avdunstning från kroppsytan. Detta beror på att de inte utvecklat det vattenskyende vaxlager som finns på ytan av det yttre skelettet, kutikulan, hos insekter och spindlar. Hos en art uppges att djuren i torr eller nästan torr luft förlorar mellan 2 och 3 procent av kroppsvikten per timme. Detta är naturligtvis till stor nackdel för ett landdjur. Gråsuggorna undviker emellertid vattenförluster på flera sätt.
Landgråsuggor undviker uttorkning genom att uppsöka mycket fuktiga miljöer, bland annat jord, fuktig vegetation och fuktiga källare. Är det torrt gömmer de sig ofta under stenar. En del landgråsuggor kan också absorbera vattenmolekyler i gasform (vattenånga) direkt från luften, detta utan att vattnet kondenserar till droppar. Sannolikt utsöndrar de i hålan kring de bakersta benen, pleopoderna, en mycket koncentrerad saltlösning. Denna lösning tar upp enskilda vattenmolekyler. Samma förmåga har våra vanligaste husdjur, dammkvalstren. Man kan, om än inte helt korrekt, jämföra med knäckebröd, som absorberar vattenånga i fuktig luft och mjuknar. Läs mer här.
Landgråsuggornas andningsorgan finns inuti de bakersta benparen, pleopoderna, som hos vattenlevande gråsuggor fungerar som simben och gälar. Hos landgråsuggorna finns i dessa benpar inbuktningar, så kallade pseudotrakéer, som fungerar som luftandningsorgan. På land fungerar inbuktande andningsorgan mycket bättre än gälar, som är utbuktningar. Orsaken till detta är att vattenförlusterna via andningsluften blir mindre. Kortfattat uttryckt, beror det antingen på att vatten återvinns ur utandningsluften eller att drivkraften för avdunstning via luften minskar.
Ammoniak är en av flera möjliga kväveslutprodukter vid nedbrytning av proteinernas aminosyror och kvävebaserna i RNA och DNA. Alla djur måste utsöndra sådana produkter från kroppen. Men ammoniak är giftigt. Vattenlevande djur kan lätt avge den vattenlösliga ammoniaken via gälarna, antingen som ammoniak eller ammoniumjoner. Därmed håller dessa djur ammoniakhalten i kroppen så låg att de inte blir förgiftade. Landlevande djur har nästan aldrig ammoniak som kväveslutprodukt. Det hade gått åt alldeles för mycket vatten för att avge ammoniaken i ogiftig koncentration med urinen. Läs mer om detta här.
Men landgråsuggorna slipper detta problem genom en särskild mekanism, som är okänd hos andra djur. De avger nämligen ammoniaken i gasform. Mekanismen är ofullständigt känd, men en möjlighet är följande. Kvävet lagras i form av aminosyror, särskilt glutamin och glutamat, i höga koncentrationer. Ammoniak spjälkas av från dessa aminosyror under en mycket kort tid och i ett mycket litet område i kroppen, ofta troligen vid hålan kring pleopoderna. Därmed undviks alltför stora gifteffekter av ammoniaken. Koncentrationen av ammoniak bli emellertid så hög i detta område att den kan avges i gasform till luften, driven av dess koncentrationsskillnad mellan vävnad och luft (mera korrekt partialtrycksskillnad). Notera att detta kan ske även i vattenmättad luft, eftersom luftens vattenångehalt inte påverkar dess ammoniakhalt. Därmed kan ammoniak utsöndras utan vattenförluster.
Knölsvanen, Cygnus olor, kan vara nog så aggressiv mot sina artfränder. Men svanar dansar också för att uppvakta varandra som en naturlig del av deras parbildning. Bilden är tagen av Frankie Fouganthin.
Vi har strandtomt och såg en upprörd ”dans” mellan två svanar, ca. 25 m från vattnet. Efter en stund gav sig den ena parten och simmade iväg. Den andra har legat kvar på tomten i en halvtimme. Kan den sista vara skadad?
På din beskrivning menar jag att det finns det två möjliga alternativ – antingen slogs svanarna eller så ”dansade” de med varandra som en del i deras parningsritualer.
Ett svanslagsmål ser tämligen aggressivt ut och påminner egentligen inte alls om en dans:
Om svanarna faktiskt slogs kan det kanske vara så att svanen som gav sig av var den som förlorade kampen, medan vinnaren stannar kvar och tar igen sig? Det låter osannolikt att den skulle vara skadad, så gissningsvis ger den sig av självmant om inte allt för länge. Om den förblir orörlig under lång tid, även då ni närmar er den, kan det finnas misstanke om skada. Då kan ett viltskadecenter hjälpa till. Men som sagt – allt är nog sin ordning.
Knölsvanarnas uppvaktningsdans är istället en gracil och vacker historia, utan några som helst aggressiva inslag. Det är en naturlig del i svanarnas parnings- och parbildningsbestyr. Om det var den här typen av dans som ni såg finns ingen anledning till oro. Det ser ut såhär:
Ett gökbi, i bisläktet Nomada, som landade på frågeställarens ärm i slutet av april. Gökbina är boparasiter hos andra solitärbin. Först äter gökbilarven upp värdbiets larv och sedan dess matförråd. Bilden är tagen av Andreas Glatz.
Under en paus på en cykeltur utanför Genarp i Skåne i slutet av april landade den här insekten på min arm. Storleken är ca. 1 centimeter. Går det att se vad det är?
Bilden visar ett solitärt bi. Det är ett djur i släktet Nomada, som på svenska kallas för gökbin. Vi har 35 reproducerande arter i landet, men just vilken detta är kan åtminstone inte jag avgöra.
Gökbin har en spännande ekologi eftersom de lever som boparasiter hos andra solitära bin. Ofta förekommer ett gökbi endast hos en enda, eller ibland ett par stycken, värdarter. Viktigast är sandbin (släktet Andrena), men även långhornsbin (Eucera), blomsterbin (Melitta) och fibblebin (Panurgus) utnyttjas av en del arter.
Gökbihonan tar sig ner i boet av sitt värddjur. Där tar hon sig in i en redan förseglad och färdigprovianterat yngelcell och lägger ett ägg. När gökbiet kläcks äter den först upp värdbiets larv. Och därpå tar den för sig av maten som värdbiets hona samlat in till sin egen (nu uppätna) larv. Nästan precis som en gökunge, alltså!
Kommentarer