Hårmyggor, familjen Bibionidae, påminner mycket om flugor med sina kraftiga kroppar och stora huvuden. Men det är faktiskt en mygga. Det ser man bland annat på att de har mycket längre och slankare antenner än flugor. Honorna har långsmala, ganska små, huvuden medan hanarna har klotrunda huvuden med stora facettögon. Många av våra hårmyggor svärmar tidigt på året och kan då förekomma i väldiga mängder. Larverna utvecklas i multnande material och ställer ofta inte till så stor skada. I just det här fallet har de nog följt med hästgödsel in i frågeställarens växthus. Bilden är tagen av Martin Andersson.
Vi har fått en invasion av dessa flugor i vårt växthus. De har kläckts nyligen och ursprungligen kommit med häst- eller kogödseln dit. Vet ni vad det är för art eller släkte? De är ganska slöa och när de flyger hänger ett benpar ner. Kan de utgöra något hot mot tomater, chili/paprika, rädisor, sallat eller något annat som spirar i växthuset nu?
Det är hårmyggor, familjen Bibionidae, i vad som ser ut som släktet Bibio. Vi har 24 olika hårmyggor i Sverige. Många arter svärmar på våren och finns då i stor mängd. Långsamma rörelser och hängande ben är typiskt, som ni har sett. Larverna utvecklas i multnande organiskt material, men kan i sällsynta fall också göra skada på växtrötter. Gissningsvis har era djur kommit in utifrån med gödsel som föreslås, eller så har de utvecklats i gammalt växtmaterial som redan funnits i växthuset.
De vuxna hårmyggorna kan hjälpa till att pollinera tidigblommande växter. I vissa områden anses de vara viktiga för just detta. Vi hade alltså inte oroat oss. Är ni ändå oroliga kan ni, om ni har höns, låta dem gå i växthuset – de tycker mycket om hårmyggelarver.
Fasan, Phasianus colchicus, fanns från början bara i södra Asien men har sedan lång tid förts in och förvildats på många platser runt om i världen. I Sverige är fasanen en vanlig syn på fält, i parker och i trädgårdar. Tupparna är vackert bronsglänsande med rött huvud medan hönorna (som på bilden) är tjusigt gråbrunspräckliga. Det ger bra kamouflage när de ligger på ägg. Bilden är tagen av Thermos.
Vi har en fasanhöna som byggt bo i en nedklippt salvia utanför vår ytterdörr. Det hela började med att vi såg några ägg ligga i ett välordnat bo, men ingen fågel. Vi googlade och kom fram till art. Hönan har hittills ruvat någon timme och sedan förvunnit och så här har det pågått i 10-12 dagar. Idag har hönan legat stilla i boet och rör sig inte när jag går in eller ut. Vad göra? Till saken hör att vi har en katt i huset.
Fåglar lägger ett ägg om dagen, och ruvar inte alls eller bara lite grann tills kullen är färdig. Då ruvar honan (och ibland hanen) för fullt, och brukar ligga på åtminstone 80 procent av dygnets ljust timmar samt hela natten. Vissa fågelarter ligger på äggen hela ruvningsperioden utan en enda paus.
Er fasan kommer att ruva i omkring 3 veckor. Därefter lämnar hon boet och er trädgård tillsammans med ungarna. Ni har inte laglig rätt att förstöra en pågående häckning om den inte skapar mycket stora olägenheter eller faktiska skador. Eftersom fasanen här ligger alldeles tyst och stilla kan en inte anse häckningen som störande i laglig mening.
Jag tycker inte att ni ska göra någonting. Det här kan istället vara ett utmärkt tillfälle att komma naturen nära genom att få studera en vacker fågel på nära håll under några veckor. Det är få som får sådana möjligheter. Försök att inte störa mer än nödvändigt under ruvningen (men utnyttja trädgården som vanligt) och försök att hålla katten därifrån. Det bästa är om den kunde vara inomhus under dessa veckor. Det vore också en bonus för de många andra småfåglar och andra smådjur som friströvande tamkatter gärna försöker fånga.
Gröna bladspindeln, Micrommata virescens, är en av våra allra vackraste spindlar. Just det här djuret hälsade på frågeställaren i sommarstugan. Bilden är tagen av Gunilla Jacobsson.
Jag hittade en jättespindel på utsidan av dörren på sommarstugan. Den klättrade snabbt upp på handtaget. Är den farlig, och är det någon sort man ska vara rädd om? Jag hittade den i Glanshammar, vid kanten av Hjälmaren utanför Örebro. I området finns finns sly och buskar.
Spindeln på bilden är en grön bladspindel (Micrommata virescens) och som alla spindlar är den ett rovdjur som jagar insekter och andra småkryp. Den tillhör familjen jättekrabbspindlar (Sparassidae) och är vår enda representant av den familjen i Sverige. Grön bladspindel lever bland gräs, örter och buskar så det är ganska vanligt att man hittar den i sin trädgård.
Jag tycker alltid att man ska vara rädd om de spindlar man hittar och bits gör den inte, om du inte behandlar den väldigt ovarsamt och du lyckas klämma åt den så att den får tag i din hud. Det är inte så många spindlar här i Sverige som är tillräckligt stora för att lyckas bita igenom människohud. Den är som sagt mer intresserad av insekter och andra småkryp.
Vem har gått här? Fråga en Biolog menar att det är en grävling. Bilden skickades in av Rolf Ginman.
Vem har gjort dessa spår i snön?
Spår är svårt utan en storleksreferens, men att döma av stenen så är spårstämplarna inte så stora. Det, tillsammans med de jämnlånga tårna som ligger nästan på linje samt det ganska rektangulära avtrycket, gör att våra tankar förs till spår av en grävling.
Rumsgran, Araucaria heterophylla, finns naturligt bara på Norfolkön utanför Nya Zeeland. Den är dock införd på många platser och dessutom vanlig i handeln. Bilden är tagen av Kahuroa.
Cunninghamgranen, Araucaria_cunninghamii, finns naturligt över ett mycket större område än släktingen rumsgran. Som små kan de vara ganska lika, och båda kan ibland (felaktigt) saluföras som rumsgranar. Förvirrande! Bilden är tagen av Salix.
Rumsgran heter Araucaria heterophylla men förekommer även som Araucaria cunninghamii. Är båda arterna en rumsgran? Är det bara skillnad på namnet?
Araucaria heterophylla heter rumsgran på svenska. A. cunninghamii är en annan art som skall heta cunninghamsgran på svenska. Den förra finns naturligt endast på Norfolkön norr om Nya Zealand, medan A. cunninghamii har en större utbredning i Australasien.
– Torbjörn Tyler
Nej, det rör sig om två olika arter. Araucaria heterophylla som på svenska heter rumsgran och Araucaria cunninghamii som på svenska heter cunninghamsgran. Du hittar alla gällande namn i Svensk kulturväxtdatabas.
De används båda som rumsväxt, och kan te sig ganska lika. Det enklaste sättet att skilja dem åt är att cunninghamsgranen har utspärrade barr, medan rumsgranen har mer längsgående (lite skönare att klappa!).
Vår inhemska ekorre, Sciurus vulgaris, förekommer sällsynt i en svart variant. Svart kan också den mycket invasiva kusinen östlig gråekorre, Sciurus carolinensis, vara. Denna är dock mycket kraftigare än vår ekorre, och den saknar tofsar på öronen. Bilden är tagen av Jojo.
Jag har för första gången sett en helt svart ekorre. Jag såg den på ungefär 2 meters avstånd, innan den tjattrande stack i väg. Hur vanligt förekommande är dessa i Sverige? Jag har aldrig hört talas om sådana här i Bengtsfors kommun, Dalsland.
Det är ett spännande fynd. Det mest sannolika är att det är en mörk variant av vår vanliga ekorre, som faktiskt varierar stort i färg. Alternativet, som inte är så troligt, är att det är en svart variant av den östliga gråekorren (Sciuruscarolinensis). Den är kusin till vår ekorre, men är mycket större och saknar tofsar på öronen. Den hör hemma i Nordamerika men har förts in på många håll i världen. I Sverige är den dock inte etablerad (ännu).
Vi har skrivit om avvikande ekorrar vid vid flera tidigare tillfällen. Se här för mer läsning.
Den här larven hittade en grupp förskoleelever i Västervik i nordöstra Småland under en matta på gården. Vi tycker att det ser ut som larven av större bandfly, Noctua pronuba. Bilden skickades in av Marie Pettersson.
Vi är ett gäng glada förskolebarn och pedagoger i Västervik i Småland. Vi hittade den här larven under en matta ute på vår gård och undrar vad det är för sorts larv. Den är ca. 4 cm lång. Vad tycker den om att äta?
Det är en larv av ett nattfly. Av vad jag kan se ser det ut att vara större bandfly, Noctua pronuba. Det är en vanlig fjäril i nästan hela landet (norrut till Lule lappmark). Larven lever av diverse örter och förpuppar sig sedan i marken. Fjärilen ser man framförallt under högsommaren.
Eldlusen, Pyrrhocoris apterus, är vår enda representant för familjen Eldskinnbaggar (Pyrrhocoridae). Det är ett mycket vackert djur som gärna samlar sig i stora grupper tidigt på våren och på hösten. De lever av fröer från olika växter, i Sverige särskilt från lind. Bilden är tagen av Lennart Helgesson.
Den 5:e april såg jag i på min tomt i Hjärup i Skåne ett stort antal skalbaggar (?) bland gamla löv och på en stenmur. De liknade nyckelpigor en aning. Vad kan det vara? Jag har aldrig sett dem förut.
Detta är faktiskt inga skalbaggar, utan istället en skinnbagge som kallas för ”eldlus” på svenska. Det vetenskapliga namnet är Pyrrhocoris apterus. Det är den enda svenska arten i skinbaggefamiljen Eldskinnbaggar (Pyrrhocoridae).
Att det inte är en skalbagge ser du bland annat på att den inte har några käkar (det har alla skalbaggar). Skinnbaggar har istället en sugsnabel längst fram i ansiktet.
Eldlusen lever av frön av olika växter, framförallt av lind och olika malvor. Såhär på våren innan parningssäsongen, och igen på hösten, samlas de i stora grupper precis som på din bild.
En intorkad unge av en gråsparv eller pilfink som har dött någon gång under sin första levnadsvecka. Att småfåglar inte klarar den första tiden i livet är inte ovanligt, särskilt inte sent på säsongen eller om det är dåligt med mat. Bilden är tagen av Renée Sandberg.
Min syster tömde nyligen fågelholken på tomten. Det låg två bon på varandra. I det högst upp låg det en liten mumifierad fågelunge, drygt 2-3 cm, och äggskalsrester. Jag tror att det är sparv eller en mes. Nu undrar jag vad som kan ha hänt den lille parveln och varför boet övergavs.
Det är ett bo av antingen gråsparv eller pilfink (som är en sparv och inte en fink, namnet till trots), beroende på vad ni har hemma hos er. Mesägg har vit grundfärg med röda fläckar och blir aldrig mörktonade som här. Andra fåglar som vi ibland får i våra holkar, som rödstjärt och svartvit flugsnappare, har ljust turkosa ägg. Mesar bygger också sina bon mest av mossa och fjädrar eller hår. De drar aldrig in grässtrån som på din bild, men det gör gärna sparvarna.
Det är vanligt att ungar dör eller att bon överges. Det kan bero på många saker. Ibland blir någon av föräldrarna tagen av ett rovdjur, i stadsmiljöer är det framförallt tamkatter och sparvhökar. Katter kan ibland också komma åt boet inne i holken, och skada eller skrämma bort föräldrar och/eller ungar. I andra fall är det ont om mat eller väldigt dåligt väder som gör det svårt att hitta maten så att ungarna svälter. Då kan det hända att starkare ungar konkurrerar ut de svagare, eller att föräldrarna ger upp. Det är vanligast senare på säsongen när det inte finns lika mycket insektslarver att tillgå. Då brukar väldigt många häckningsförsök misslyckas helt eller delvis. Samtidigt verkar vissa hålhäckande fåglar, kajor t.ex., alltid få fler ungar än vad de klarar att föda upp. Det kan också vara så att någonting har stört föräldrarna vid boet så att de inte vågat sig dit igen på länge varvid ungarna frusit ihjäl. De är känsliga för kyla när de är små och nakna. Det är det minst sannolika alternativet, men det händer också ibland.
Sammantaget är det alltså så att det är vanligt att fågelungar dör, och oftast beror det på helt naturliga orsaker. Det är dock inte alltid en hittar döda ungar i boet, eftersom föräldrarna brukar försöka att lyfta ut dem så länge det går (dvs. medan de är tillräckligt små för att föräldrarna ska orka lyfta dem).
Källargråsuggan, Porcellio scaber, är ett vanligt djur, t.ex. nära våra hem. Kan den lära sig att hitta i sin omgivning baserat på miljöns fysiska egenskaper? Vi vet inte riktigt, men kanske har någon av våra läsare svaret? Bilden är tagen av JMK.
Vi skriver vårt gymnasiearbete om spatial inlärning hos gråsuggor. Vi undrar om det finns några studier som har gjort på detta område tidigare eller om det eventuellt finns studier på spatial inlärning hos liknande arter. Kanske vet vi någonting om kräftdjurs inlärningsförmåga i allmänhet?
Spatial inlärning är ett ganska snävt forskningsområde över huvud taget och gråsuggor är det inte många som studerar. Därför tror jag inte det finns några sådana undersökningar. Jag kan inte heller påminna mig ha sett just inlärningsstudier hos andra kräftdjur.
Kommentarer