Sveriges största daggmask, Lumbricus terrestris. Bliden tagen av Michael Linnenbach.
Vi är från en förskola på Norra Fäladen, Lund. Närmare bestämt Saltkråkans förskola och vår avdelning heter Peter Pan. Vi som går här är mellan 3-6 år gamla. Förutom våra pedagoger som är jättegamla. Vi har ett maskhus som vi jobbar en hel del med. Och nu undrar vi: Hur kan maskar få bebisar egentligen?
Alla vuxna daggmaskar kan bli både ”pappa” och ”mamma”. Det kallas att de är hermafroditer, tvåköande. Om man tittar riktigt noga på en vuxen daggmask, ser man att de en bit in på kroppen räknat framifrån, har en avsnitt på kroppen som ser lite annorlunda ut jämfört med resten av kroppen. På detta avsnitt finns utförsgångar för både ägg och spermier.
När de ska ha ungar, ”bebisar”, lägger de sig bredvid varandra, huvudända mot huvudända, så att de här kroppsavsnitten kommer att ligga mitt emot varandra. Därpå bildas en gördel av segt material runt om de båda maskarna, och in i denna gördel lägger de båda ägg och spermier, så att spermierna från den ena masken hamnar i den andra maskens ägg-gördel, och tvärtom. Båda maskarna befruktar alltså den andra maskens ägg. Sedan drar sig maskar ut ur gördlarna, som sluts så att det bildas en ”äggkapsel”. Sådana kan man ibland hitta i marken där det finns gott om daggmaskar. De ser ut ungefär som några millimeter stora ägg, ljust bruna eller mörkt gula. Inuti denna kapsel utvecklas de befruktade äggen, och ut kryper efter några veckor, små daggmaskar, som ser ut som vanliga daggmaskar förutom att de är mycket mindre och inte har det där kroppsavsnittet, där könsorganen sitter.
Knölsvan, Cygnus olor. Bilden tagen av Arpingstone.
För en tid sen så filmade jag en svan som betedde sig lite annorlunda mot vad jag tidigare har sett. Filmen blir för stor att skicka på mejlen men ni kan kolla på mitt instagramkonto. https://www.instagram.com/p/BM6MRtMBg2g/?taken-by=susannesbilder Är det stortvätt på G eller är den lite knäpp?
Tack för din trevliga video. Din svan är inte knäpp, utan tycks mycket riktigt ha storbad. Man ser det här ibland, om än inte alls särskilt ofta. I början av filmen ser du ett mer typiskt renhållningsbeteende – putsning – där fågeln med snabba näbbrörelser går igenom och snyggar till fjäderdräkten. Själva badandet verkar inte alls ske lika ofta, så det var roligt att du lyckades fånga det på film. Kanske är en fågel som beter sig såhär mer angripen av löss än andra artfränder (de flesta fåglar har faktiskt löss i fjäderdräkten!), men jag vet inte säkert.
Under en bilresa genom amerikanska södern för någon månad sedan upptäckte vi att vegetationen på flera ställen var helt övertäckt av en ”murgrönaliknande” växt som på många ställen helt tagit över och i det närmaste tagit död på den tidigare generationen. Ett problem som lokalbefolkningen måste se som ett stort hot. Nu undrar vi vad det är för botanisk fasort som spridit sig på detta sätt och om problemet har uppmärksammats i botaniska kretsar. Finns det i så fall något ställe som vi kan läsa om fenomenet? Det verkar i alla fall inte vara en växt som man skulle önska att få in här i landet.
Ser ut som ”kudzu” (Pueraria lobata), en asiatisk ärtväxt som spridit sig till södra USA och blivit ett aggressivt ogräs i detta område. Det kommer fram massor av länkar om du googlar på artnamnet, så nog har den uppmärksammats.
– Stefan Andersson
Ja, det ser mycket ut som kudzo. Vi stötte på den redan i slutet av 1980-talet i sydöstra USA. Vad jag förstår är den införd från Japan för att stoppa jorderosion. Blev bara lite för bra.
Jag håller på med ett gymnasiearbete om grupptryck och behöver därför lite bakgrund om varför människor över huvud taget lever i flock ur ett evolutionärt perspektiv?
Att leva i sociala flockar är så pass vanligt bland däggdjur att man nog kan säga att det finns ett starkt selektionstryck för att göra så. Den ständigt pågående förändringen av vad vi kallar arter leder fram till att det bildas evolutionära utvecklingslinjer, snarare än konstanta arter som förblir lika under tidens gång. Det evolutionära trycket på dessa linjer, eller trender, är beroende av många parametrar. En viktig sådan är naturligtvis historien. Däggdjuren utvecklades från de tidiga däggdjurslika reptilerna, som levde för cirka 300 – 200 miljoner år sedan. De var lika dagens däggdjur, och levde säkert på liknande sätt, men saknade däggdjurens käk- och hörselben, som utmärker alla nu levande däggdjur. Utvecklingshistorien sätter gränser för evolutionen, även om dessa gränser kan tänjas långt. Till exempel har nästan alla däggdjur 7 halskotor. Ändå har giraffer en lång hals, där var och en av de sju kotorna har dragits ut på längden, medan halskotorna hos valar har tryckts ihop så att de knappt har någon urskiljbar hals.
En annan viktig parameter för utvecklingen inom en trend är födan. Cellulosaväggarna i växter är väldigt svår att bryta ner, så de utvecklingslinjer som satsat på att leva av växter har fått utveckla särskilda anpassningar, allt från tänderna till andra delar av matsmältningsapparaten. Tänder som skall tugga växter måste vara tåliga, helst växa hela livet, och de bör kunna malande sönder maten, medan köttätande djur har nytta av fasthållande och skärande tänder. Växtfödan är i allmänhet riklig och lätt tillgänglig men inte så näringsrik, medan kött i form av bytesdjur är mer sällsynt, ojämnt fördelat och måste letas upp, samt har förmåga att försvara sig men är å andra sidan mycket näringsrikt och mer lättsmält. Sättet att skaffa sig föda ställer alltså stora krav på anpassningar hos enskilda däggdjur, både morfologiska, som tändernas och benens utformning, lungorna, hjärtat och så vidare, och beteendemässiga som förmågan att leva samman och samarbeta med andra individer av samma art respektive försvara och hålla andra borta från sitt revir.
En tredje viktig parameter för utvecklingslinjerna är reproduktionen. Ett viktigt begrepp i detta sammanhang är fitness. Med det menas en individs bidrag av gener till nästa generation. Blir dina gener vanligare i följande generationer har du bra fitness. Olika djur har därför utvecklat olika strategier för att öka sin fitness. Vissa satsar energi på att bilda många ägg och spermier, men mindre på att skydda var och en av ungarna, medan andra gör tvärtom, har få ungar men lägger mycket energi på varje för att de skall växa upp, anpassa sig och i sin tur få ungar. Det är svårare, det vill säga mer energikrävande, att bilda ägg än spermier. Därför är det inte ovanligt att hannar och honor av samma art har olika strategier för barnalstring. Allt det här ger upphov till väldigt många olika fortplantningsstrategier. Hos vissa arter är det ändamålsenligt att hålla ihop i par under lång tid. Hannarna kan öka sin fitness genom att ta hand om sina ungar och därmed öka överlevnaden, och kanske också vakta honan så att hon inte luras och parar sig med en annan hanne. På så sätt vet han att det är hans gener hos ungarna och att genom att ge dem en god uppfostran ökar han sin och inte någon annan hannes fitness. Hos andra arter har honan en annan strategi och går runt och testar olika hannar för att finna det bästa bidraget av gener till sina ungar, som hon sen ger en god uppväxt.
Denna långa och kanske krångliga inledning är tänkt att ge en bakgrund till varför parbildning och flockbildning är vanligt men ändå ser så olika ut bland olika däggdjur. Vi har allt från stora hjordar av både uddatåiga, det vill säga hästar, zebror åsnor, och partåiga djur, som bison och antiloper, på de stora grässlätterna i Afrika, Asien och Amerika, till fasta familjegrupper i många olika konstellationer. De stora hjordarna består av såväl hannar som honor av i stort sätt obesläktade djur, som drar fördel av att medlemmarna i flocken bland annat varnar varandra vid fara. Mindre familjebaserade grupper består ofta av ett reproducerande par, och flera generationer av familjemedlemmar som hjälper till med att uppfostra yngre syskon, alltså individer som är nära släkt med varandra. Till exempel en lejonflock består av en hona eller flera systrar, som lever tillsammans med sina döttrar. Hannarna verkar här spela en underordnad roll för flocken. Sociala grupper av däggdjur finner man ofta, även bland grupper där man kanske inte tänker att man ska finna sådana. Hos skogssorkar (Clethrionomys glareolus) som huvudsakligen lever i skog av näringsrika växtdelar, som bär, frukter, nötter och knoppar, är hannarna familjeledare med ett antal honor som han befruktar, medan åkersorkar (Microtus agrestis), som lever på ängarna bredvid skogssorkarna där de söker mer grön föda, alltså blad, blommor, strå och annat med lägre näringsinnehåll, lever i matriarkat där en hona kan låta sig befruktas av flera hannar.
Att flockbildning är vanlig bland primater vet alla som sett en grupp babianer röra sig över ett öppet fält på Afrikas savanner. Honor och ungar rör sig tätt ihop omgivna av en ring med stora hannar som fungerar som ”säkerhetsvakter”. Bara ett desperat rovdjur skulle våga sig på att angripa en sådan flock. Andra familjegrupper ser vi hos våra närmsta släktingar, gorillor och schimpanser. Hos gorillorna verkar grupperna ledas av en dominerande hanne, medan hos schimpanser, som lever i större flockar med flera individer av båda hannar och honor, har honorna en mer dominerande roll. Hos bonober, eller dvärgschimpanser som de också kallas, verkar flocken ännu lösare, med många reproducerande hannar och honor.
Människans familjebildning skiljer sig på många sätt från andra primater. Honorna lägger ner väldigt mycket energi på att ta hand om var och en av ungarna, som föds relativt outvecklade. De är därför beroende av en vuxen under längre tid än hos andra primater. Människan har också en ovanligt lång postreproduktiv period, alltså tid efter att hon själv fått ungar, då hon kan hjälpa till att uppfostra också nästa generations ungar (till skillnad från många andra däggdjur, där ungarna hjälper till att fostra sina yngre syskon!). För övrigt kan det vara svårt att veta hur familjebildningen har sett ut hos tidiga människor. Arkeologiska undersökningar visar tydligt att människor har levt i relativt stora grupper, redan under jägarstenåldern. Antagligen har människor i allmänhet stort behov av kontakt med andra människor, vilket kanske också visar sig i vår strävan att hålla husdjur. Man kan väl anta att behovet av bygemenskap ökade då människan började odla marken, och blev mer bofast, åtminstone så länge marken var odlingsbar. När näringen i marken var slut, var man tvungen att flytta åkrarna och antagligen flyttade då hela byn med. Grupperna fungerade säkert också som skydd mot andra grupper som ville erövra mark, kvinnor, slavar och allt vad man kan tänka sig. För att markera grupptillhörighet har språket säkert spelat stor roll, både sammanhållande och markerande skillnad. ”Här i vårt samhälle kallar vi denna sak för detta och inte så som de säger i grannbyn”. Därför har samtalen kring lägerelden, där språket utformas och slipas, säkert haft stor betydelse för grupp- och flockmentaliteten hos människor. Intressant är att notera hur man in i våra dagar har betonat språkets betydelse i nya statsbildningar, till exempel i forna Jugoslaven.
Telomerer. Bilden skapades av DevelopmentalBiology.
Har hört att celler återskapas kontinuerligt under vår livstid och att få dem att återskapas mer än 50 gånger skulle kunna vara svaret på oändligt liv. Min fråga är då, om detta stämmer, återskapas även DNA, och i så fall, förändras DNA när det återskapas? Sker mutationer då detta sker?
Ja, när nya celler bildas via celldelning skapas också nytt DNA genom replikation. Mutationer kan ske både under denna tid och utanför celldelningsprocessen. Problemet är att enzymerna som skapar nytt DNA kan bara göra det år ett håll. Det betyder att den ena DNA-strängen kan kopieras kontinuerligt (åt ”rätt” håll), men den andra strängen måste kopieras bitvis (åt ”fel” håll) och den sista biten går inte att kopieras och därför faller bort. Detta fenomen bidrar till att celler så småningom (när för mycker information har försvunnit) går igenom programmerad celldöd. Vissa celler (t.ex. könscellerna) kan bygga upp de sista bitarna på kromosomerna (som heter telomerer) igen med hjälp av speciella enzymer. Därför pågår det intensiv forskning just nu kring telomererna och hur de bidrar till den naturliga åldrandeprocessen. Men det är inte så enkelt som att ge alla celler möjlighet att dela sig hur många gånger som helst. Samma process leder nämligen till cancer. Du kan läsa mer om detta här och här.
Gabonhuggorm, Bitis gabonica. Bilden tagen av Brimac The 2nd.
Är det möjligt att operera in en orms hugg tänder på en människa? Och om det är möjligt hur hade det fungerat med resten av tänderna i människans mun?
Rent teoretiskt borde det nog vara möjligt att operera in ormtänder som ett slags kosmetiskt implantat, ungefär som en guldtand. Men om frågan gäller om det är möjligt att operera in ormhuggtänder som fungerar på samma vis som de gör hos ormen själv (möjligtvis med undantag för giftet), så är svaret nej. Bortsett från rent tekniska aspekter som väl gör det omöjligt att transplantera levande tänder, så saknar vi nödvändig muskulatur, liksom andra anatomiska förutsättningar, för att kunna ha fungerande huggtänder.
Jag undrar vilket djur som har gjort spåren på bifogad bild? Storleken var svår att avgöra på grund av svag is samt att det var töväder. Jag uppskattade dem dock till ungefär samma storlek som min hunds spår. Hunden är medelstor, 20 kg, och hans spår är kanske 6-7 cm. Går det att avgöra vilket djur det är även om storleken är oklar?
Utter?
– Jörgen Ripa
Gissar också på utter. Tycker mig kunna se släpspår efter svansen.
Tillandsia fasciculata? Biden skickades in av Lars Lundqvist.
I en trädgård i Guatemala City växer denna praktfulla växt uppe i ett apelsinträd. Vad kan det vara för slag? Är det en parasit eller en epifyt?
Bilden visar en epifytisk ananasväxt (familjen Bromeliaceae). Man skulle behöva en närbild för att bestämma till art, men en gissning är någon art i släktet Tillandsia, kanske T. fasciculata som har en stor utbredning i Syd- och Centralamerika. Om du googlar på ”Tillandsia fasciculata” får du fram mängder av bilder som du kan jämföra mot.
Min mor och far har hittat detta fossil i skåne någonstans. (tror jag) Jag tycker det ser ut som en hajtand, kan det vara det? Det är sten alltså.
Jag tycker själv att det mer ut som en krokodiltand än en hajtand. Hajar brukar ha ganska platta, triangelformade tänder. Jag har pratat med Elisabeth Einarsson, som är paleontolog på geologiska institutionen, och hon tvivlar på att den är en fossil överhuvudtaget. Det är nog snarare någon form av naturlig stenformation som liknar en tand. Om du tar med den till nästa Geologins Dag i Lund, kanske du kan få ett säkrare svar!
Jag har köpt en grön kvist som liknar lärk eller Filipendula. Jag frågade personen som sålde den på torget (en utlänning) och han sade att den heter lomma, eller lumma? ? Jag hittar inte en sådan växt på nätet. Skulle vara intressant att veta vad det är.
Det gröna buskiga i vasen är en lummer. Ser mer ut som revlummer än mattlummer.
– Mats Hansson
Revlummer, Lycopodium annotinum. Fridlyst i Sverige!
Kommentarer