Jätteuttrar, Pteronura brasiliensis. Bilden tagen av Calle Eklund.
Vi är två gymnasieelever som håller på med ett etologi i skolan, där vi undersökt en jätteutters beteende. Under vår undersökning märkte vi att vår utvalda hon-utter hade ett märkligt beteende, hon vägrade att bada och simma. Hon doppade huvudet i vattnet några gånger för att svalka sig, men aldrig mer än huvudet. Detta är märkligt då resten av populationen simmade och badade nästan konstant. När vår utter var på land ålade hon ungefär som en katt som löper. Kan det vara ett parningsbeteende eller nått annat?
Det är svårt att gissa utan närmare information. Kanske är det, som ni spekulerar, någon fysiologisk förändring som gör att djuret av en eller annan grund håller sig på land. Men man ska heller inte se bort ifrån att djur i fångenskap ofta beter sig märkligt, eller i alla händelser annorlunda än vilda djur, eftersom de helt enkelt inte fungerar så bra i bur. Med detta inte sagt att djurparker och liknande inrättningar in har en roll att spela, men det är inte så enkelt så ’man’ ibland vill påskina.
Gulfläckig vedharkrank, Ctenophora guttata. Bilden skickades in av Jean Virtanen.
Hur vanlig är denna Stockholmstrakten? Bilden är från Tyresö.
Detta ser ut som den gulfläckiga vedharkranken, Ctenophora guttata, som är rödlistad som nära hotad (NT). Det är inte ett särskilt vanligt djur, även om man stöter på den emellanåt. Larven utvecklas i murken ved; en naturtyp som är på stark retur som en konsekvens av det moderna skogsbruket och naturförvaltningen. Detta gör arter som gulfläckiga vedharkranken, och andra insekter som lever i trä (det är många) särskilt missgynnade. Ett kul fynd.
Vi har en stor gran som står på vårtomt, har säkert växt där i 40 år, nu har den blivit helt brun ända upp till toppen, tappar alla barr och bruna torra grenar så lång upp man kan se. Enda utvägen är väl att ta ner denna…men vore ändå intressant att vet av vilken orsak detta hänt. Förändring från en frisk grön gran inträffade på ett par månader. Granen står vid ett stenröse när til ett skogsområde med tall och granskog. I området verkar inte någon gran med så katastroftal förändring.
Det är tyvärr svårt att gissa utan bilder på stam, grenar och barr.
Jordens geografi under Perm. Bilden skapad av Stampfli & Borel 2000.
Undrar bara vad massutdöendet under Perm gav för konsekvenser längre fram.
Massutdöendet under Perm är det svåraste i jordens historia då ungefär 96 % av alla marina djur samt ungefär 70 % av landlevande ryggradsdjuren dog ut då. Det innebär att nischer, dvs. ekologiska utrymmen i form av födotillgång, levnadssätt och habitat, där det tidigare rådde enorm konkurrens plötsligt blev mycket mer tillgängliga för de djuren som lyckades överleva. Detta ekologiska utrymme som uppstår vid massutdöenden gör att djurgrupper som tidigare inte varit artrika, eller arter som tidigare inte varit talrika, kan blomstra på ett sätt som de tidigare inte gjort. Därigenom kan en stor konsekvens av massutdöenden vara ett skifte mellan olika dominerande djurgrupper före och efter eventet.
Eftersom Permutdöendet var så massiv så är denna effekt relativt synbar både på land och i havet. Till havs påverkades exempelvis armfotingarna (Brachiopoda), fastsittande filtrerare, mycket negativt. Innan Permutdöendet var armfotingarna mycket mer utbredda, både vad gäller diversitet och antal, än musslorna (Bivalvia) som ju lever och livnär sig på mycket liknande sätt. Både grupperna förlorade majoriteten av sin diversitet i utdöendet men det var musslorna som lyckades återhämta sig snabbast och fylla den med armfotingarna delade ekologiska nischen. Detta gjorde att musslorna blomstrade till den enormt utbredda gruppen som den är idag på bekostnad av armfotingarnas diversitet.
På land utspelades ett liknande mönster; under Perm var de däggdjursliknande reptilerna (Synapsida) den klart dominanta djurgruppen och utgjorde i synnerhet de största landlevande ryggradsdjuren. Dock påverkades denna grupp mycket negativt av massutdöendet och det ekologiska tomrummet de lämnade efter sig fylldes istället av härskarödlorna (Archosauria) som återhämtade sig mycket snabbare under Trias, och det var ur denna grupp som dinosaurierna (Dinosauria) uppkom.
Man kan alltså förstå dessa ekologiska skiften som konsekvenser av massutdöendet. Hur stor del slumpen spelade i den relativa hastigheten med vilken olika djurgrupper återhämtade sig efter eventet är oklart, men det vi vet säkert är att Permutdöendet gav djurgrupper som härskarödlorna och musslorna chansen att breda ut sig konkurrenskraftigt och överta ekologiska nischer från de däggdjursliknande reptilerna respektive armfotingarna.
Tiktaalik, en övergångsform mellan fiskar och groddjur.
Varför utvecklades djur till att gå på land under tidsperioden Silur?
De äldsta spåren på liv är cirka 3.5 miljarder år gamla. Dessa utgörs av stromatoliter; mattor av mikroorganismer såsom cyanobakterier som växer lager på lager genom att fotosyntetisera. Sådana mikrobiella mattor producerade stora mängder organiskt material som växte och samlades längs med den tidens steniga klippor och stränder och bildade ett slags slam när de blandade sig med eroderade mineraler från de uråldriga landmassorna. På den tiden fanns det inget annat liv på land och en av anledningarna till detta var att dessa landmassor inte kunde behålla vatten då det saknades egentlig jord.
Slammet som bildades av de mikrobiella mattorna längs kustlinjerna kan ses som ett slags jord men den var inte tillräckligt komplex för att behålla vatten och näringsämnen särskilt länge. Det var inte förrän någonstans kring 600 miljoner år sedan som lavar uppstod; lavar är organismer som bildas ur ett symbiotiskt förhållande mellan alger eller cyanobakterier och svampar. De kan få energi från fotosyntes via algerna eller cyanobakterierna och de kan tillgodogöra sig vatten effektivt via svamparna. Denna kombination visade sig vara mycket framgångsrik på att kolonisera landmassorna. Dessutom kan lavar producera syror som bryter ner stenar vilket ökar mängden mineraler och ämnen, såsom fosfor, kalium och järn, som frigörs och därmed göder slammet vilket mer och mer liknar jord som vi tänker oss idag. För ungefär 440 miljoner år sedan uppstod de första växterna vilka gödde jorden ytterligare genom sina rotsystem vilket bidrog till att ännu fler och ännu mer avancerade växtarter kunde utvecklas.
Det var alltså inte förrän ungefär denna tid, dvs. Silur, som planetens landmassor kunde erbjuda organiskt material på vilket djur potentiellt skulle kunna livnära sig och det är alltså därför som djur utvecklades till att gå på land under Silur.
Gulbrämad dykare, Dytiscus marginalis. Bilden tagen av Evanherk.
Hur mycket skiljer sig vatteninsektsarterna åt i hela världen? Alltså finns de flesta vatteninsekterna som vi har i Sverige i alla andra länder också och tvärtom eller finns det många vatteninsekter som lever i andra länder som vi inte har i Sverige?
De flesta grupper av vatteninsekter som finns i Sverige finns också i andra vatten världen över. Däremot är det inte så att alla svenska arter finns spridda världen över. Många svenska djur finns såklart i Europa och i våra grannländer, men ofta inte på mer exotiska eller avlägsna plaster.
Runt om i världen finns, i sin tur, väldigt många olika arter av vatteninsekter som vi inte har i landet. Det räcker att komma till norra Tyskland, eller till och med Danmark, för att man ska notera skillnader. I allmänhet finns det färre insektsarter på våra ganska höga breddgrader jämfört med hur det ser ut längre söderut.
Mandlar, Prunus dulcis. Bilden tagen av Mullookkaaran.
Jag undrar hur mandel sprids naturligt. Plommon etc. har en söt frukt som lockar till sig djur att äta av frukten så kärnan ibland sväljs på samma gång osv., men mandel har bara ett hårt skal.
Mandelfrukter sprids med gnagare och större fåglar, speciellt kråkfåglar. Det mesta tyder på att fåglar plockar mogna frukter direkt från träden och bär dem med sig till ställen där de i lugn och ro bearbetar det hårda fruktskalet för att komma åt det energirika fröet (själva mandeln), såvida skörden inte läggs i ett gömställe för senare hantering. Även om många mandlar äts upp kommer en viss andel att klara sig – och bidra till växtens spridning – som en följd av att fåglar tappar frukter på vägen, inte lyckas öppna dem, eller kanske rentav ratar vissa mandlar för att de innehåller alltför stora mängder av glykosiden amygdalin (som frigör giftig och illasmakande blåsyra, speciellt märkbar i sorten bittermandel). Vad gäller gnagarna så fungerar nog dessa främst som ”sekundära spridare” genom att bära med sig mandelfrukter som tappats eller lämnats kvar av fåglarna. Alla dessa faktorer bidrar till mandelns naturliga spridning men förklarar också hur odlad mandel på mycket kort tid kunnat kolonisera och naturaliseras på övergivna marker utanför odlingar i västra Medelhavsområdet.
Trädgren som har börjat växa ner i jorden. Bilden skickades in av Eskild Pedersen.
Min hägg verkar ha skickat ned en gren i jorden och denne har slagit rot och växt upp med skott där. Är det vanligt? Har även två grova tallstammar som har växt ihop med en numera tjock ca 50 cm lång gren på 3-4 m höjde. Det kan inte vara så vanligt? Varför?
Att grenar slår rot är vanligt och används mycket inom trädgårdssektorn för att föryngra vegetativt
-Allan Rasmusson
Rotslående grenar kan vara ett naturligt förökningssätt för vissa vedväxter, t ex hassel. Hasselbuskar på isolerade utpostlokaler i Norrland tycks vara speciellt bra på detta, som ett resultat av att grenar tyngts ner av snön under vintern.
Kommentarer